Det blev ännu värre än jag befarat. 542 slutade deltagarantalet på i SM Main Event, arrangerat av Svepof/Unibet. Det är så klart en katastrofal siffra. Jag hoppas det här blir början på något nytt. Och inte början på slutet.

Det har tjatats mycket om att det här skulle vara det riktiga SM:et. Men det här var banne mig inget riktigt SM. Det kändes inte så. Om inte ens arrangörerna behandlar det som ett SM, hur ska vi spelare kunna göra det då?

SvS lyckades med det Svepof/Unibet sög på. Få fram en SM-känsla, skapa snackisar och framför allt locka spelare (Mer än fyra gånger fler). Att SvS utklassade med sitt SM beror inte på monopolet. Det beror helt enkelt på att de har gjort ett bättre jobb. De har varit nyfikna, hungriga och påhittiga. Och inte skapas väl sånt av monopol?

Jag kan, med viss aktning, presentera en mycket värdig vinnare av räkmackan. ”Viffft” gissade att antalet spelare i main skulle bli 570 stycken. Han gjorde det dessutom i ett tidigt skede. Har vi hittat någon som kan ta över efter avlidna siaren, bläckfisken Paul, tro?

”Viffft”, lämna din mail i en kommentar här under så får vi planera in lämpligt tillfälle att imundiga 200 gram handpillade. Det ska bli trevligt!

Efter en grindhelg i misär drar jag nu ner till CC för att finna lyckan där i stället. Helgens tilt sammanfattas bäst med att jag för första gången i min karriär pajade en dator. I en olycklig reflex drog jag musen rakt in i skärmen så att den sprack. Det kändes väldigt genomtänkt. Poker berör tydligen. Förutom SM Main Event då…

Som ett hugg i hjärtat. Jag har inga barn, men jag kan tänka mig att det är så det känns att se sitt barn misslyckas. Som att följa sin son under en fotbollsmatch och se honom bli bortgjord, tunnlad, och förnedrad. De andra föräldrarna klagar i smyg bakom min rygg.”Vafan gör ungen på planen egentligen? Ut med honom!”.

Jag kom i sista sekund på att jag skulle bli svensk mästare i heads up igår. Tio minuter innan utsatt tid anmälde jag mig till hu-eventet. Jag trodde det var ett skämt när det endast var 120 deltagare anmälda, och ett tak på 128 spelare satta av arrangörerna.

Försöker Unibet/Svepof ens locka folk? 120 deltagare skulle jag SJÄLV kunna dra ihop om jag fick någon dag på mig. Det här är helt enkelt inte godkänd.

Jag tänkte först att det då skulle bli ännu enklare för mig att vinna guld. Men vad hjälper det när man åker i första matchen? All in på turn med två par mot toppar. Utdragen dock. Men jag höll i ganska länge så jag kan säkert räkna mig som topp 100 i svenska mästerskapen i heads up. Inte det sämsta. Eller ok, det var inte heller godkänd.

Men ni vet hur det är. Man älskar sina barn villkorslöst. Hur många gånger de än blir lurade upp på läktaren under en fotbollsmatch, så kommer jag att finnas där och trösta. Det går säkert bättre nästa gång. Fast det är klart. Efter ett par år av ideliga misslyckanden och hånskratt från de andra föräldrarna kanske jag kommer att fråga.

– Du vet väl att du inte behöver spela fotboll om du inte vill? Ska vi dra ett streck över det här och testa något nytt gubben?

Ja, nu är online-SM i poker snart igång. Det ”riktiga” säger de flesta. Det är det moraliskt korrekta alternativet, pokerförbundets egna SM, köpt av Unibet. 

Jag tycker det ska bli jäkligt spännande att se om detta SM får fler deltagare i Main Event på Söndag, än vad Svenska Spels Main Event hade. 2309 personer anmälde sig då. Jag hoppas verkligen att Unibet och förbundet lyckas skrapa ihop fler. Annars blir det rätt så jobbigt. Typ pinsamt. Typ doh!

Det skulle nämligen innebära att staten, Svenska Spel för att vara exakt, är bättre på att marknadsföra (och arrangera?) ett SM i poker än marknaden, det  vill säga spelbolagen. Och då skulle det bli upp och ner vända världen. Kaos i huvudet för en del.

Eftersom jag inte vill att några av mina vänner, som tror på den öppna marknaden och kapitalismen som någon slags religion, ska få det jobbigt i skallen så hoppas jag att det deltar över 2309 personer på söndag. Alltså, några av mina polare riskerar en blodpropp. Och jag vill ju inte att nån ska dö heller…

Hur många deltagare tror ni det blir? Den som gissar närmast bjuder jag på en räkmacka på kasinot i Göteborg. De innehåller 200 gram handpillade räkor. Ett värstingpris med andra ord.

Skottar bär kilt och pratar med konstig dialekt. Smålänningar klär sig i blåjeans och pratar rikssvenska (eller?).
Ändå är vi så lika skottarna.

Jag fick ett irriterande telefonsamtal förra veckan.
– Du är väl med i postkodlotteriet?
– Eh, näe.
– Oj, stackars dig.
– Jaså?
– Ja, din postkod har ju vunnit.
Jag blev tyst för ett par sekunder och fick inte ur mig mer än ett klassiskt Homer Simpson-uttryck.
– Doh!

575 31. Min postkod. Ett nummer. En vinstchans. Möjligen en väldigt liten vinstchans, men dock, en vinstchans. Om man nu är med i postkodlotteriet förstås. Och det är ju inte jag. Aldrig har jag varit så nära att vinna mycket pengar utan att röra ett finger. Ändå känner jag mig längre bort från rikedomarna än någonsin.

Det är lustigt det där. Vinner jag 10k i poker känns det inte så mycket. Skulle jag däremot vinna det på triss, lotto, bingo eller nåt annat hopkok känns det som en sjujäkla vinst.

Hemma på min gata i Eksjö var det i alla fall livat. Grannarna tävlade i vem som fick ta störst del av guldregnet. TV4 var där. Bil delades ut tillsammans med meterstora checkar. Alla grattade på torget. Och där stod jag. Med ett fånigt leende, som för att dölja avundsjukan.
– Jädrar, vad kul för er!
Jantelagen som ett tungt ok över axlarna. Le igen bara. Le ett clownleende, så mungiporna når bakom öronen.

Hur många gånger har jag inte försökt förklara för alla lyckosökare att chansen att vinna på ett lotto som postkodmiljonären är så liten att den faktiskt nästan inte finns. Hur många gånger har jag inte dumförklarat stackarna som inte förstår bättre. Satsa på poker istället, ett spel som kräver lite tankeförmåga. Där du har oddsen på din sida, om du känner till dem. Men plötsligt hände det. 575 31. DET hände! Vem fick stå i dumvrån nu?
– Hur känns det att inte vara med, frågade en kompis på stan.
– Äh, jag ä int’ bitter, skojade jag.
Och bredde på clownleendet. Jag lovar, jag är inte avundsjuk. Fingrarna i kors.

Jag har nämligen räknat på det här. Varje år kostar det 1800 kronor, 150 kronor i månaden, att vara med i postkodlotteriet. Det innebär att om du betalar lotten i sex år och vinner 10 000 kronor, så är du ändå minus. Nu är dock postkodlotteriet något man gör för välgörenheten. Så det är väl dumt att beskriva det som ett vanligt lotteri. Det är ju nästan som att skänka pengar till rädda barnen varje månad. Fast här kan du faktiskt vinna något.
– Men nu måste du väl gå med? fortsatte kompisen.
– Är du inte klok, nu kommer vi ju aldrig vinna igen.
Men chansen är så klart lika stor som innan, eller lika liten. Och då vill jag vara med. Jag vill vara med i gänget. Slippa klistra på ett leende, hålla fingrarna i kors, se grannarna dricka champagne utan mig. Jag vill också bli rik på att inte göra någonting.

Det är precis som pizzabagaren (ja, han är pizzabagare) jag spela med igår. Efter att ha gjort en väääldigt marginell syn på river sa han:”Jag synar hellre ner dig och förlorar, än att tvingas se dig sitta med ett stort leende och visa upp en bluff”.

Samtidigt känner jag mig ungefär som skotten som bad till Gud om att få vinna på det stora lotteriet.
– Snälla Gud, låt mig vinna! Låt mig vinna! Låt mig vinna!
Han bad dag och natt i flera veckor. Till sist tröttnade Gud och svarade.
– Ok, jag ska hjälpa dig. Men du måste åtminstone köpa en lott först.

Jag sa ju att skottar och smålänningar är lika. I alla fall den här snåla smålänningen.

”Man kan bara älska och förlora stort
Det finns alltid saker man inte skulle ha gjort
Att följa sitt hjärta fem ord som jag köpt
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt”

Jag vet inte varför Plura skriver ”fem ord” när ”Att följa sitt hjärta” bara är fyra. Han kanske gick på något? Hur som helst är resten av texten fenomenal. Den funkar både när det gäller poker och kärlek, har jag märkt.

I söndags fyllde jag 28 år. Av någon anledning börjar jag fundera på livet runt födelsedagar. Gör jag rätt saker? Ska jag fortsätta i samma spår eller testa något nytt?

Som alltid återkommer jag till pokern. Jag är ingen ung ungdom längre. Hur länge kan jag försörja mig på det här spelet egentligen? Jag har det senaste året börjat gå ner i lön, då det blir allt hårdare motstånd. Det är det inte många som skulle gå med på. Men så länge jag tjänar mer än på ett ”vanligt” jobb och har så kul som jag har, så är det svårt att sluta. Frågan är bara var smärtgränsen går? Vad är den lägsta summan jag klarar mig på i månaden? Givetvis kan jag leva på rullen/sparkapital ett par år, utan att vinna någonting. Men i längden, hur mycket pengar behöver det rulla in i månaden för att det ska vara värt det?

Någon skulle säga 70k-100k andra 15-20k, allt beror på levnadsvanor. Eftersom jag börjar bli gammal har jag börjat tänka på pension och trygghet. Givetvis klarar man sig på 10k i månaden om man är 20 bast och bor hemma. Men i min ålder bör man nog dra in minst 30-40k per månad för att kunna lägga undan pengar till sparande/pension, täcka fasta utgifter och leva ett hyfsat spännande liv. Eller är jag ute och cyklar?

Sen handlar allt inte om pengar. Hur utvecklande är egentligen pokern för mitt liv? Växer jag som människa? Nja. Handhistorik och instruktionsvideos i all ära, men de ger mig inte mycket nytta, nöje eller allmänbildning för mitt övriga liv. Å andra sidan får jag chansen att resa och träffa nya människor titt som tätt, och det är väl allmänbildande om något?

Kanske ska man inte tänka för mycket på framtiden, bara göra det som känns bäst för stunden. Och för stunden känns ju pokern bra. Än så länge tycker jag att poker är för kul för att lägga på hyllan. Så jag fortsätter att följa mitt hjärta något år till. Man kan bara förlora och hålla huvudet högt.

När jag var sex-sju år var mina legogubbar det enda jag hade. Trodde jag. Jag älskade mina legogubbar. En dag tog jag med mig några av dem för att leka med min grannkompis Martin. När jag kom hem igen, efter ett par timmar, var en borta. Vart tog Riddare Cato med den svarta hjälmen vägen? Jag sprang snabbt hem till Martin för att se om han var där. Men icke. Med ljus och lykta sökte jag av hela vägen hem igen. I onödan förstås. Riddare Cato var borta för alltid. Jag grät. Och mådde genuint dåligt i flera dagar. Som ett barn kan göra.

Det är en materialistisk värld vi lever i. Inte minst vi pokerspelare. Det är tv-apparater stora som ladugårdsväggar, tre bilar men inget körkort. Och så vidare.

2008 års WSOP-mästare Peter Eastgate tar ett steg bort från pokern och materiella ting genom att sälja sitt WSOP-armband på Ebay. Det lär kosta ett par hundratusen kronor. Pengarna går till välgörenhet. Jag gillar det. Ett WSOP-armband betyder inte mer än man vill att det ska betyda. Hur man än vrider och vänder på det så kommer Peter alltid ha känslan av att ha stått på toppen inom sig. Några gram guld och diamanter mer eller mindre förändrar inte det. De kommer helt enkelt göra mer nytta i UNICEF barnbyar än i ett dammigt skrin i Danmark.

I dag bor legogubbarna på morsans och farsans vind. Bortglömda. I dag vet jag att livet består av mer än gubbar i plast. Och Peter Eastgate vet att guld och diamanter inte betyder någonting. Det är synd att han slutar spelar poker. Vi hade behövt honom hos oss.

Det blev rätt mycket rabalder angående mitt senaste inlägg om finalbord under SM som man av någon anledning inte kan spela själv. Frågan om det är ok att låta någon annan spela, i detta fall åt mig, kom upp på tapeten.

”b_bt” postade ett mail som pokerspelaren Koivulainen hade fått från SvS när han inte kunde spela SM, som han kvalat in till. Det löd så här.

"Svar (Kundservice) - Måndag-11-02 12:07 PM

Hej självklart kan du där spela från utlandet, om du ej kan spela själv kan du ochså låta någon spela för dig!
denna går ej att avregisrera sig i från tyvärr!

Med vänlig hälsning

Kundservice
Svenska Spel”

Detta mail var så revolutionerande, och för mig otroligt, att jag var tvungen att kolla om det verkligen stämmer. Får man spela på andras konton på SvS? I kväll fick jag svaret.

”Svar (Kundservice) – Måndag-11-15 21:25 PM

Hej Simon!

Tack för ditt mejl.

Spelkontot/Pokerkontot är personligt och det är därför inte tillåtet att låta någon annan spela på kontot.

Med vänlig hälsning

Håkan”

Det vi kan lära oss av det här gott folk är att saker som låter för bra för att var sanna för det mesta är just, osanning. I detta fall är det ju dock inte helt osant då SvS faktiskt skickat ut fel information i ett mail. Dags för ett nyp i örat på någon anställd kanske?

Jag undrar om SvS kan sätta dit en spelare som spelar på någon annans konto nu? Alla kan ju hänvisa till Koivulainens mail. Sen är frågan om ett felaktigt svar från en okunnig anställd går före skrivna stadgar?

Ja, en intressant soppa det här. Fortsättning följer väl antagligen.

…hade jag velat skriva. Men jag åkte ut på plats 21 av 630 spelare i SM på SvS. Så nu håller jag käften. Hur som helst hamnade jag i ett litet intressant moraliskt dilemma när jag efter ett tag insåg att jag faktiskt kunde ta mig till morgondagens finalbord. Problemet var att när finalbordet startar imorgon så sitter jag på ett flygplan och kan omöjligt spela. 

Hur hade ni löst det problemet?

1. Varit sitout på finalbordet.

2. Ringt en kompis som spelar åt dig.

3. Ringt ett duktigt proffs som spelar åt dig.

4. Annan, mer klurig lösning.

Jag vet ju så klart hur man borde göra. Men hur skulle ni med handen på hjärtat tackla situationen?

Jag intervjuade nyligen Nicke Borg, sångaren i Backyard Babies som snart ska tampas med Dilba i melodifestivalen. När jag frågade vad han hade fått för reaktioner från sina rockpolare och fans när de fick reda på att han skulle vara med i Melodifestivalen sa han:

– Det finns alltid folk som kommer att tycka till om vad man gör. Men om jag lyssnar till vad andra säger och vill att jag ska göra, så kommer det aldrig gå att skapa något genuint.

I går blev jag utskälld av Ola Brandborn, för att vara pinsam. Han skäms. Han tycker Fagbet förnedrar. Jag vet inte, men jag tycker nog att mina alster är mindre förnedrande än citat som ”Letar upp en Avis-representant, denna gång en tjej som nog är några år över tjugo, men hon ser inte ut att vara en dag över 13 i kroppen.”

Eller. ”Två steg till höger om mig har jag en spelare jag blir otroligt imponerad av, en tjej i 20-25 årsåldern som spelar fantastiskt bra. Hon är snygg, men inte så där sexigt snygg utan snarare mycket docksöt.”

Pinsamt, jag vet inte?

Jag har alltid skrivit om poker för att jag tycker det är kul. Den senare tiden har det inte varit lika kul. Jag har dragits med i en karusell som inte går att stoppa. Skrivit saker som jag inte hade skrivit för ett år sedan. Nästan hamnat i bloggbråk. Det är inte min grej. Jag gillar att skriva historier om poker. Om möten med människor. Roliga anekdoter. Om glädje. Om sorg. Det är också vad jag kommer att ägna mig åt i fortsättningen.

Många personer i pokersverige tar sig själva på väldigt stort allvar. Jag vill inte bli en sån person. Vi ska komma ihåg att det är poker vi snackar om. För vissa är det visserligen ett levebröd. Men för merparten ett spel, ett nöje. Det är underhållning!

Inte ens i våra mest allvarliga diskussioner om spelmonopolet blir poker ens en tiondel så berörande som de viktigaste politiska frågorna. Vi pokerspelare brinner självklart för det vi tror på (all respekt), men vi måste ställa allt i proportion till verkligheten.

Jag ber redan nu om ursäkt till Ola. (Jag gillar dig.)

Men jag skulle aldrig kunna fortsätta blogga, eller skriva över huvudtaget, om jag måste skriva det andra vill att jag ska skriva. Eller måste tänka på vad som är politiskt korrekt eller kan verka stötande. Jag tror på alla människors lika värde, och det vet alla som känner mig. Mer behövs inte.

Nicke Borg sa det rätt bra.

Jens egen lilla bloggturre, med ett adderat paket till pokerfinnkampen, lockade till sist 47 tappra spelare. Mitt enda mål var att bli bästa bloggare. Så när Ola åkte ut runt plats 15-20, samtidigt som jag låg tvåa kunde jag luta mig tillbaka och långsamt donka bort mig. Efter en kall sorti på plats 13 lämnade jag över stafettpinnen till min kollega på Fagbet, Mattias.

Jag var aldrig orolig över att paketet inte skulle hamna i teamet. Mattias dominerade finalbordet stort och kommer nu bli bjuden på öl av Jens i december. Eventuellt tvingas jag följa med till Tallinn och agera barnvakt, vi får se…

Varför är pokerfinnkampen i Tallinn förresten?