Ibland sätts allting på sin spets. Som när den amerikanska affärsmannen Terrance ”Terry” Watanabe spelade bort 204 miljoner dollar under ett år på Harrah’s kasinon, Rio och Caesars Palace i Las Vegas. Ja, ni läste rätt. 200 miljoner dollar, det vill säga runt 1,6 MILJARDER svenska kronor. Det är mer pengar än min hemkommun Eksjös årsbudget kostar.  

Den här historien får mig att fundera i så många olika banor att det för närvarande snurrar innanför pannloben på mig.

Först tänker nog de flesta ”Han måste vara dum i huvudet?! Hur i glödheta kan man spela bort så mycket pengar?” Så tänkte jag med. Men det är bara att tänka om. Det här är ingen idiot, det är en sjuk människa. Terry är spelberoende av högsta graden. Men inte kallar vi sjuka människor för dumma i huvudet?

Jag tror de flesta pokerspelare och gamblers har varit med om när det inte ”går” att sluta spela. Själv har jag många gånger gått till kasinot eller spelat på nätet och förlorat, och förlorat och fortsatt att förlora. Ändå har jag inte tagit förnuftet till fånga och slutat. Anledningen är att när man kommit över en gräns och torskat mycket pengar så går det inte att må sämre, då kan man lika gärna förlora lite till.

Första inköpet är alltid lika tungt att busta, även det andra. Men om jag förlorar fem eller tolv inköp på en kväll känns ungefär lika illa. Och det är nog samma sak med större pengar. När Terry väl kastat iväg de första 100 miljonerna rullade det bara på. Om han förlorade 100 miljoner till, vad spelade det för roll? Det kändes ingen skillnad. Pengarna var inte längre värda något, de var bara ett verktyg för att få fortsätta spela, fortsätta känna blodet pumpa, fortsätta ha chansen att vinna tillbaka.

Men vems är felet? Själv skulle jag aldrig få för mig att skylla en förlust på ett kasino eller ett pokerbolag.

– Hur kunde ni låta mig fortsätta spela när ni såg att jag förlorade?

Det funkar så klart inte så. Men är det så enkelt som att ”det är en fri värld och folk får göra som de vill”? Nej, för det första ville Terry inte spela bort 1,6 miljarder kronor. För det andra, och nu kommer det viktiga, har man inte längre några krav på sig att agera etiskt och moraliskt korrekt bara för att man har ett företag, i detta fall ett par kasino, som måste gå med ekonomisk vinning?

Till och med världens pubar har ju fattat vinken. De skulle aldrig få för sig att servera en tokfull alkis ännu en whiskey. De vet att det inte är moraliskt riktigt, och att de antagligen kommer att få städa upp en riktig kaskadspya om han fortsätter dricka. Antingen slänger de ut mannen, eller ger honom ett glas vatten.

Men Harrah´s, årets arrangörer av WSOP, bara fortsatte att servera, och servera, och servera. Att Terry var spelberoende var knappast någon hemlighet. Brydde sig Harrah´s om det? Självklart. De såg sin chans att tjäna ännu mer pengar genom att i vanlig ordning bjuda på boende, mat och andra förmåner. Säkerligen hade Terry också en egen ”spelmanager” som ständigt försökte få honom till spelborden. Det är så det funkar.

Men 1,6 miljarder räckte inte. Harrah´s vill ha mer. Terry är fortfarande skyldig 115 miljoner kronor och riskerar nu 28 års fängelse, efter att Harrah´s stämt honom även på de sista dropparna. Personligen tycker jag det är motbjudande.

– Han är skyldig Harrah’s Entertainment över 14 miljoner dollar och det är hela sanningen, säger företagets vice vd Jan Jones.

Är det hela sanningen? Killen hade uppenbarligen ingen chans att vinna. Människor som spelar bort summor som dessa slutar aldrig att spela förrän allt är slut. Hur mycket de än vinner på vägen hamnar till sist alla pengarna i fickorna på kasinot. Sanningen är alltså att det har varit en riskfri affär för Harrah´s från början till slut. Sanningen är att Terry är deras bästa kund någonsin. Men nu vill de sätta honom i fängelse för att han är skyldig lite till. Själv tycker jag Harrah´s ska stå sitt kast och torka upp kaskadspyan själva. De serverade helt enkelt en drink för mycket.

Två fjärdedelar av skribenterna i denna blogg är lite för fina i kanten för att skriva om detta ämne. Ni får själva gissa vilka. Själv älskar jag klassisk vadslagning där människor överträffar sig själva för att att vinna.

Det är svårt att komma på bra vad. Jag brukar mest säga till folk att stoppa äckliga saker i munnen. I helgen lyckades jag få min kompis Dylan att dricka upp en hel burk kebabsås där han satt proppmät och illamående efter att ha käkat upp en bearnaisesås-pizza. Priset blev 500 spänn. Vissa tyckte det var för mycket, andra för lite. Ibland är det svårt att sätta ett rättvist pris. Min ÖIS-broder ”Vigge” hämtade hem en död duva, stekte den och käkade upp den för en snusdosa. Det tyckte jag var lite billigt.

Hur som helst hade dessa lirare kunnat göra mer pengar på att slå vad med höjdarna i pokersvängen. Det har gjorts ett par riktigt sjuka vadslagningar i den världen genom åren. Här är tre av mina favoriter:

 3. Erick Lindgren spelar golf

 Vi börjar med ett riktigt smakfullt vad genom lite moderatbandy. Efter att Lindgren 2007 hade åkt ur $50,000 H.O.R.S.E. i WSOP satt han på kvällen och drack drinkar med bland annat Gavin Smith. Lindgren förklarade för sin pokerkollega att han skulle spendera hela nästa dag på golfbanan. Plötsligt stod ett vad klart. Lindgren skulle:

– Under en dag gå fyra hela rundor på en av Vegas tuffaste golfbanor i stekande värme.

– Han var tvungen att bära sina golfklubbar hela vägen.

– Han skulle gå under 100 slag varje runda och slå ut från proffsens tee.

 Till slut stod $340,000 på spel. Alla som någon gång spelat golf vet att detta inte är någon lek. Jag hade själv en flickvän för många år sedan som tävlade i sporten och som jag en gång skulle gå caddie åt. Efter 18 hål var jag tvungen att ligga ner i flera timmar med solstng och vätskebrist. Och då hade jag en vagn att dra klubborna med. Erick skulle gå fyra såna rundor i betydligt varmare väder. Han klarade vadet, och gick på köpet ner åtskilliga kilo.

 2. Joe Sebok tatuerar in sina vänners ansikten

Pokerproffsen Joe Sebok, Gavin Smith och Jeff Madsen gjorde ett livsförändrande vad inför WPT LA Poker Classic. Den som åkte ut först skulle få tatuera in sina två vänners ansikten. Joe Sebok förlorade och försökte först köpa sig fri, men Smith och Madsen vägrade. Så det var bara att slutföra uppdraget.

Jag kan verkligen tänka mig in i panikkänslan av att förlora. Att ha med sig Gavin Smith i duschen varje dag kan inte var någon höjdare. Däremot vore det läckert att vinna och veta att en polare alltid har med sig ett litet minne av mig. Det vore ännu roligare om man inte var så bra kompisar. Typ om Erik fick tatuera in Micke Norinders vackra nuna, eller tvärt om.

 1. Brian Zembic får bröst

Det sjukaste vadet genom tiderna måste vara detta. Brian Zembic, storspelare och känd för att slå vad om allt, gick med på att skaffa bröstimplantat och behålla dem under ett år för $100,000. Sagt och gjort opererade han in ett par tuttar i storlek 38C. Han klarade vadet, men blev under året så fäst vid sina nya kompisar att han valde att behålla dem. Pengarna fick han så klart ändå. Ett annat roligt vad från Zembic sida var när han bodde på en toalett i en månad för $15,000. Vissa människor får en att känna sig riktigt normal.

Vilka är dina (personliga eller kända) favoriter när det gäller vadslagning? Eller håller du kanske med mina förnäma ”bloggkollegor” om att detta är ett smaklöst tidsfördriv bland förtappade gamblers?

När jag slutade nian för många år sedan var det kutym att man sista veckan kastade vattenballonger på varandra för att ”fira”. Det var ett jädra liv på lärarna om det där.
– De som kastar vattenballonger får sänkta betyg, skrek galna geografilärare Ragnar utmed korridorerna.
De där hoten tog inte så hårt, så vi fortsatte vår lek. Vi kom hem som våta katter på eftermiddagarna, men vi hade fruktansvärt kul.

En dag efter matten fyllde jag på ett par riktigt feta vattenballonger, ställde mig på mitt favoritställe över en trappa och väntade på att min värsta antagonist, Optikern, skulle uppenbara sig. Spänningen var olidlig. Vattenballongerna låg som små fina silikonbröst i händerna på mig, redo att avfyras. Sen hände allt fort. Optikern skymtade längst ner i trappan och adrenalinet hade precis börjat pumpa när jag kände en stadig näve grabba tag om min axel.
– Och vad i helvete håller du på med, ge mig ballongerna!!! vrålade Ragnar och tryckte upp mig mot en vägg.

Jag har aldrig varit särskilt modig och lämnade snabbt över ballongerna samtidigt som jag kämpade för att inte göra i byxan. Ragnar drog in mig i lärarrummet där jag sedan fick stå till svars för alla kastade vattenballonger under hela terminen. Kruxet var att jag bara hade kastat en bråkdel av de där ballongerna. Men just då var det jag som togs på bar gärning. Jag fick bli syndabock. Och ingen jäkel hade lust att ta min plats.

Jag kan tänka mig att ägarna av klubb Krukan känner likadant som jag gjorde. De får nu stå till svars för alla pokerklubbar där ute. Ingen jäkel vill ta deras plats. Skillnaden är att Krukan har betydligt äldre vänner än mina 15-åriga finniga polare. Den här gången kan man vänta sig mer.

Ola frågade sig i ett tidigare inlägg varför inte Pokerförbundet har uttalat sig i frågan. Det gör jag med. Ännu konstigare är kanske varför inte Unibet har gjort det? Nu är det dags att ställa upp för sina vattenballongkastande kompisar. Vi delar ju trots allt samma mål och intresse.

Det är 18 dagar sen Micke Norinder gjorde det. Peter Eichardt har inte fått tummen ur på 1,5 månad. Inte ens storheter som Johan Kretz lyckas lika bra som förr. Nej, vi snackar inte sex. Det handlar om att uppdatera sina bloggar.

Många pokerbloggare i dag är på tok för dåliga med att uppdatera. För en pokeridiot som jag själv ,som suger in alla pokerrelaterade texter som en tvättsvamp, är det en ren pina. Ibland kan jag gå in på samma blogg tre, fyra gånger om dagen, trots att den inte är uppdaterat på en månad. ”Snart måste det ju ske något, och jag måste vara sjuk, sjuk sjuk” tänker jag varje gång.

Detta världsliga problem ska vi nu råda bot på med denna blogg. Eftersom vi är fyra stycken som delar ansvaret så kan vi lova att det kommer ske minst en uppdatering om dagen. Nu ska det bli ordning på torpet.

Jag är på väg igen. På väg mot ett Kasino i Göteborg. Det är över 20 mil enkel resa. Men jag åker dit ändå för att spela en 2000-kronors onsdagsturnering. Varför lämna fru, hem och en skön soffa för det? Galenskap hävdar vissa. Men visst är galenskap granne med genialitet?

Svaret är inte pengar. Även om jag vinner turren på Cosmopol och kammar hem förstapriset på 50k skulle det inte förändra mitt liv alls. Däremot frugans liv då jag lovat henne en ny väska om jag vinner, som hon citat ”inte kan leva utan”. För mig är resan det viktigaste. Inte bilresan och korven på Statoil så klart, utan att få vara med vid bordet, spela bra poker och känna pulsen en stund.

Det låtar banalt, men jag har kommit underfund med att jag älskar poker. Räknar man ut antalet timmar som jag lagt ner på spelet de senaste fem åren så måste det vara så. Annars är jag svårt spelberoende, sjuk eller dum i huvudet. Så jag väljer att förklara det som en kärleksaffär i stället. Jag tror frugan är rätt nöjd med att få pengar till presenter från sin mans älskarinna. Jag vill inte att någon annan ska veta hur mycket tid pokern har tagit. Folk skulle bara säga att jag har kastat bort ett par år av mitt liv.

Men för mig har det inte varit bortkastat. Jag tycker snarare att de här åren med poker har lagt grunden till mitt fortsatta liv. Jag har till exempel träffat människor som jag aldrig hade träffat utanför pokern. En del av dessa fladdrar bara till i periferin och glöms bort, andra ser jag som goda vänner jag inte vill vara utan. Även ekonomiskt har det betytt mycket. Trots att jag knappast är någon highstakesspelare, snarare lowstakes, så har jag idag kunnat lägga undan tillräckligt med pengar för att känna mig trygg. Det är tur att jag har lärt mig något under åren, för jag hade spelat lika mycket poker om jag varit en förlorande spelare. Då hade det garanterat blivit ”Lyxfällan” nästa.

Så vem är jag?

Jag heter Simon Lindell, i pokerkretsar kallad dybban. Jag är 27 år och arbetar i dag på en lokaltidning som nöjesredaktör. De senaste åren har jag dock börjat plocka russinen ur livets stora kaka och gått ner på 50 procent. Pokerspelandet får den resterande arbetstiden. Och lite bloggande.

En mer berättigad fråga är varför jag är här?

Hur jag hamnade på aftonbladet vet jag knappt själv. De senaste 1,5 åren har jag haft en egen liten pokerblogg. Jag antar att mitt ego är alldeles för stort för att tacka nej till en blogg på Sveriges största blaska. Att jag sen måste dela den med tre riktiga pokernördar är väl något jag får acceptera så länge…

Min kärlekshistoria fortsätter i alla fall här. Ibland är den galen, ibland genial. Det är skit samma. De är ju ändå grannar.