I snart tre år har jag rest runt från Ludvika till Macao för att träffa svenska pokerspelare. Det har varit kul, spännande och lärorikt och resulterat i 23 avsnitt av Dybban flyttar in.

För egen del har det nog gjort mig till en bättre pokerspelare också. När jag tidigare mött riktigt bra spelare så har jag satt dem på en piedestal och hade därför redan förlorat det mentala spelet innan vi ens börjat spela. Jag trodde de var felfria, oslagbara.

Du har säkert varit med om något liknande vid ett livebord eller på nätet. När respekten för en motspelare blir för stor och du tror dig vara helt underlägsen. För du vet att han/hon spelar på en helt annan nivå än du själv.

Idag vet jag att inga pokerspelare är övermänniskor. Vissa är bara extremt duktiga och fokuserade på vad de gör. Men i grunden är de som du och jag. Äter, skiter och sover. Har otur, grubblar och funderar över vad de ska göra med sin framtid.

Det är alltid bra att tänka på att även idoler bara är människor. Och människor har alltid fel och brister. Annars vore de ju just inga människor.

Och tänker man så öppnar sig nya möjligheter vid pokerbordet. En del spöken försvinner.

Nyligen satte jag och min fotograf ihop ett litet avsnitt för att prisa och tacka alla de pokerspelare som har bjudit in oss till sina hem under åren. I Dybban Awards delar vi ut utmärkelser. De flesta av dem har inte så mycket med poker att göra. Utan sätter mer fingret på något mänskligt drag hos var och en av dem.

För i dessa program är det framför allt människan bakom pokerspelaren jag finner intressant. För det är alltid det mänskliga i en pokerspelare som avgör hur långt han kan gå.

Jag har redan provlekt alla julklapparna och skrivit årets sista pokerkrönika.

Rödbetssalladen och ischockladen har lagt sig som en falukorv runt midjan och jag är redo. För årets favoritturre. På hemmaplan. Main Event i Christmas Poker Week.

Jag har aldrig lyckats i den. Men känner att det borde vara dags snart. Om de är som de säger, att trägen vinner?

Annars har jag mest laddat upp med cashgame både live och på nätet då december är en månad som många tycker vara högst lämpad för poker. Jag vet inte om det beror på om folk får en saftig julbonus, väntar på mormors julklappspengar eller bara i allmänhet känner att de vill göra sig av med lite lösvikt, men december är min absoluta favorit-månad när det gäller grind.

Igår var jag med om en festlig hand på CC där jag höjer knapp med KJo och får två limpsyn. Flopp A22 med två klöver. Check till mig och jag bettar. En heroisk norrman hänger med. Turn en klöver till. Check, check. River en fjärdeklöver. Check från norrmannen. Jag har inget klöver så jag tvingas slänga iväg en pliktskyldig bet för att ha någon chans på potten. Han steker någon minut och synar.

– Bra syn, jag har ingenting, säger jag.

Och i triumf slänger han upp KT i hjärter för K-hög. Jag kände mig som en riktig gris (inte bara pga helgens överdos av julskinka) när jag visade min K-hög, som jag egentligen skulle visats först. Det var nöff och jag skulle nog ha sagt K-hög istället för ”ingenting”. Men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag väl tro att ens en norrman på pickalurven kunde hittas synen med den klot-näven? Jag lärde mig i alla fall något nytt…

Nu ska jag möla i mig de sista av julens köttbullar och lunka iväg till CC. CPW Main startar kl 14 och jag tror att startfältet kommer att bli mysigt. Inköpet är 16k och ni kan följa liveuppdateringarna HÄR på poker.se

Jag har själv aldrig riktigt orkat, men att vara aktiv på ett pokerforum kan vara lärorikt och kul. Framför allt kan det skapa vänner för livet.

Det kan också bli dyrt om man lämnat ut sitt nick och uppgifter om pokervinster som bör beskattas. I ett nyhetsinslag på Sveriges Radio är Dag Hardyson på Skatteverket tydlig med hur de hittat många av dem som snart kommer att beskattas hårt.

”Genom att bland annat söka uppgifter på olika internetsidor där poker diskuteras har Skatteverket  letat information om pokerspelares vinster på spelbolag utanför EU i flera år.” 

Det är ett gammalt beprövat recept. Men det är första gången Skatteverket fått ut uppgifter från skatteparadis genom endast nicknames. Uppgifter som tydligen duger för att spåra upp personen bakom, enligt Hardyson.

”Så vitt jag vet, och jag är rätt säker på det, så är det första gången vi använt oss av möjligheten att söka uppgifter på ej identifierade personer, och vi har också fått ut uppgifterna, alldeles utmärkta uppgifter från skatteparadis, och det har gett mycket bra utdelning.”

I år har 50 nya pokerspelare hittats som kommer krävas in på skatt. Och vi kan nog räkna med nya miljonsmällar. Sedan 2012 har Skatteverket hittat vinster på totalt 250 miljoner kronor som man anser ska beskattas som inkomst på kapital. Detta fördelat på 250 spelare.

Fortsättning lär följa…

…to be the next champion of the world.

Stilla mitt hjärta. Stilla.

Jag har suttit uppe hela natten och grindat finalbord. Det kändes lite hopplöst med en shortstackad Martin Jacobson, som aldrig riktigt fick tillräckligt med marker för att komma in i matchen och spela annat än all in-poker.

I tio timmar satt han och malde. Till skillnad från sina kombattanter suckade han inte en enda gång över kortsnittet. Jacobson gjorde bara det bästa möjliga av sin lott i livet. Och så småningom fick han lön för mödan. Först i den viktiga flippen mot Pappas när Martins femmor höll upp mot AJ all in pre.

Vid det laget hade jag tripplat snusintaget med en extra i underläppen för att klara pressen. På railen verkade Micke Tureniec och Anton Wigg ha ungefär samma puls som jag. Det vill säga tio gånger högre än Jacobson själv. Det såg ut som att han låg runt 20 i snittpuls…

Det gick upp och det gick ner. Det var natt, det blev morgon och dag. Flera gånger kände jag att ”nu måste det vara slut, han kan inte orka ett bakslag till.” Efter den teoretiskt fina 11,5 miljonersynen med A-hög på river, mot norrmannens dolda runner runner-triss i damer, såg det riktigt mörkt ut. Då hade jag gett upp.

Och det är därför jag får raila finalbordet och Martin Jacobson spela. Han körde nämligen på med samma gameplan. Att spela optimal poker och gå för vinst. Han var långt ifrån en slagen hjälte. Redan handen efter började återtåget.

Men någonstans går gränsen för vad ett hjärta kan klara av. När Jacobson fick in det så bra man nästan kan med TT vs Tonkings 22 var det fyra spelare kvar. De hade nästan exakt lika mycket marker och det var ingen tvekan om att Jacobson stod inför sin viktigaste all in i karriären. Ute med en krossad dröm. Eller 45 miljoner i stapeln med tre spelare kvar i WSOP Main Event.

När floppen visade sitt fula tryne med tre klöver vände sig magen ut och in redan innan jag lyckades svälja underläppssnusen av stressen. Tonking hade en klövertvåa. Jacobson ingen klöver. När turn dessutom levererade ett öppet stegdrag till den grå jänkarn så lade jag mig ner i fosterställning och andades i en Systemet-kasse modell lila. Det var över. Att det skulle sluta så här? Varför slutar det alltid med hedersamma förluster för svenskar?

Dealern bankade i bordet för att lägga upp den dödande rivern. Jag såg hur drömmarna paketerades av tomtenissar som tog släden och Rudolf och brände rakt ut i ett stort svart hål i världsrymden för att aldrig komma tillbaka.

Men Martin Jacobson är ingen vanlig svensk. Rivern: en blank dam. Och Martin fick plötsligt vind i seglen. Eller en hel jäkla storm. Något starkt var det för plötsligt växlade han tempo och fick med sig en stor pott mot chipleadarn Van Hoof genom att bluffa hem den på turn med 9-hög. Sen bara fortsatte det.

Klockan 14 någon gång så stoppades finalbordet med chipcounten: Van Hoof, 89 miljoner, Jacobson 65 miljoner och Stephensen, 46 miljoner.

28 miljoner svenska kronor ligger redan i Martins madrass och väntar. Men nu nöjer vi väl oss inte med det?

Jag är så otroligt imponerad av hans närvaro vid bordet. Den sviktade inte en sekund under 11-12 timmars spel. Det verkade som att han använde sina 9-10 timmar som shortstack för att samla information som han kunde använda längre fram. Och att Jacobson hela tiden visste att det skulle bli ”ett längre fram”.

Mina polare har jämfört honom med allt från stenansiktet  Phil Ivey till ”en förhörsledare jag skulle erkänna allt för, till och med sånt jag inte gjort.”

Själv har jag inte sovit en blund i natt, men är så hög på adrenalin att jag känner mig piggare än någonsin. Och jag vet inte vad jag ska jämföra Martin med. Inte är det en typisk svensk hedersam förlust i alla fall. Det här är för vackert regisserat för det.

Imorgon bitti startar det upp igen. Jag hoppas att mitt hjärta klarar av det bara. Om inte, så dör jag antagligen lycklig med käften full av snus.

Vi har aldrig varit så nära att få en svensk världsmästare i poker. Och jag påminns om Martin Jacobsons ord till mig när jag nämnde alla hans stora andraplatser i karriären.

– Just därför kommer den här vinsten bli så mycket roligare…

På måndag är det dags för årets största pokerhändelse. Finalbordet i WSOP Main Event. Den totala prispotten på finalbordet är närmare 30 miljoner dollar, cirka 220 miljoner kronor.

Så vad händer med pengarna under de fyra månader som spelarna väntar på finalbordet? När kameran var avstängd i min inflytt hos Martin Jacobson i London berättade han svaret. De förvaras på ett räntekonto där spelarna delar på räntan som tickar in.

Det kan låta som en bagatell, men innebär att spelarna redan dragit in en ok summa innan finalbordet ens har börjat. Räntan är inte jättehög i dagsläget, men enligt mina amatörmässiga beräkningar borde varje spelare få ta del av ett sexsiffrigt belopp var i kronor.

Helt ok, ändå.

Av 6683 spelare är de nu bara nio kvar. Den 10 november sätter han sig vid det mest bevakade pokerbordet i världen – finalbordet i WSOP Main Event.

Martin Jacobson tar varsamt upp sin katt från fåtöljen. ”Chubbs” ser ut som en utställningskatt.
– Man förstod ju inte hur mycket man kände för djuren innan man skaffade katt, säger han samtidigt som ”Chubbs” hugger sig loss från famnen på svensk pokers största stjärna och hoppar ner på golvet.

Själv hade  jag aldrig lämnat den famnen. För det kan vara den tryggaste i världen.

Inte ens nu, inför en händelse som kan förändra Martin Jacobsons liv för alltid, verkar han märkbart berörd. Även om jag kan känna en och annan vindpust av känslor när finalbordet kommer på tal. Efter tre stora andraplatser i karriären (2 EPT, 1 WPT) vill Martin Jacobson gå hela vägen.
– En 5-miljoner heads up, det är väl inget man drömmer om efter mina resultat i heads up, säger Martin och ler. – Men det är förstås något som jag ägnat stort fokus åt att förbättra, fortsätter han.

Men känner du dig som en vinnare? frågar jag med Martins hemlagade makrill i munnen.
– Det känns som alla de här andraplatserna och finalbord jag haft genom åren leder upp till det här ögonblicket, att det varit meningen. Det kommer göra att den här vinsten kommer att kännas så mycket bättre än om jag redan hade vunnit tre EPT:er.

Under en heldag fick jag äran att hänga hemma hos Martin Jacobson i London. Vi snackar bland annat om förberedelser inför finalbordet, sjuka prissummor och framtida drömmar.

Häng på!

.

En stark och en svag.

Och livet är inte rättvist. Som i veckans pokerkrönika.

Ingen annan svensk har antagligen tagit fler individuella cashar i nätpokerturningar genom tiderna. Totalt över 6 miljoner dollar. Ändå har han levt en relativt anonym tillvaro i pokersverige. Kanske framför allt för att de stora framgångarna på live-tourerna uteblivit.

– Varians, förklarar Christian ”Eisenhower1” Jeppsson.

Jag hälsade på honom en dag i hans sommarstuga på västkusten. Där pratade vi om nyckeln till att bli långvarig som pokerspelare, pensionsparande, tråkiga rutiner och vad alla miljonvinster tagit vägen.