Lina skrev ett blogginlägg för någon vecka sedan om att hon hade träffat en norsk politiker i Barcelona. Himanshu Gulati är ordförande för Fremskrittpartiets Ungdom och kandiderar in till stortinget.

Framför allt är han för en legalisering av poker vilket så klart får många av oss att hysa intresse för karln. Lina verkade imponerad.

”En mycket sympatisk man och ett himla bra driv så det blev mycket intressanta diskussioner om likheterna (och olikheterna) mellan Sverige och Norge” skrev hon bland annat.

Hade vi pokerspelare som läser detta varit norrmän hade han och partiet antagligen fått många av våra röster efter den bloggposten.

Så hur gick det i valet då? Jodå, det mesta talar för att Fremskrittspartiet för första gången i historien hamnar i regeringsställning tillsammans med Höyres, som är det största partiet i högerblocket, och kanske fler stödpartier. Kanske har vi många norska läsare också? Kanske ligger Lina bakom norsk historia? Det är höjt i dunkel hur mycket Olofsson påverkade det norska valet.

Borde vi jubla? Det är jag inte rätt man att svara på. Men jag kan konstatera att jag personligen aldrig hade röstat på Fremskrittspartiet. Det är lätt att förblindas av enstaka sakfrågor som man håller med ett parti om. Men jag tycker att man som väljare har en skyldighet att tänka större än så. Tänka längre än till personlig vinning i en enstaka sakfråga. Se helheten.

Fremskrittspartiet (Frp) är ett högerpopulistiskt parti som Sverigedemokraterna ser upp till. De har i sitt senaste utkast till ny invandringspolitik bland annat föreslagit språktest för 4-åringar och att invandrare måste arbeta och betala skatt i Norge i 10 år innan de får bli medborgare. SD har som sitt stora mål att göra Frp:s resa. Det vill säga släta ut de hårdaste kanterna, göra sig mer rumsrena och samtidigt möjliga för en större massa väljare.

För fyra år sedan sa Norges blivande stadsminister, Höyreledaren Erna Solberg, så här om ett eventuellt regeringssamarbete med Frp.

– Det vore oansvarigt.

I dag har vinden vänt. Och det låter så här:

– Vi är oeniga om ganska mycket. Men jag tror att det går att nå en enighet.

Nu är chanserna goda för Frp att få en ministerpost.

Hur det här valet kommer att påverka norsk spelpolitik vet jag inte. Kanske har Dan ett intressant utlägg om det? Förmodligen händer väl ingenting under den kommande mandatperioden i alla fall. Det vore en skräll av bibliska mått.

I Sverige kan jag konstatera att spelmonopol-frågan inte är så parti-politisk. Jag tror att det finns olika uppfattningar i samtliga partier, men de flesta partier har gått ut med att de vill ha en ändring till en mer liberaliserad spelmarknad och ett licens-system. Alla utom två.

Vad jag vet är det bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som inte har bestämt sig för vad de tycker i frågan.

Det finns alltså ingen anledning att rösta högerpopulistiskt, eller långt till vänster heller för den delen, om man vill ha en mer liberal spelpolitk i Sverige…

Jag tycker det är mer intressant att prata med människor som är olika mig än tvärtom. Hur ska man annars få nya insikter och förståelse för det man inte riktigt förstår?

Inom pokermedia tror jag att minimedia är den största kontrasten till hur jag själv skulle bedriva pokerjournalistik. Det känns som att de ofta har varit mer intresserade av klick än innehåll och koncentrerat sig på upphetsande ”sjuka” rubriker.

De har fått mycket skit för det. En del med rätta, en del för att det alltid är lätt att fortsätta kasta skit där den alltid blivit kastad.

Men om jag skulle prata pokerjournalistik med någon så skulle jag välja en person som ser på saken med andra ögon än jag själv. Så i min och Mattias senaste podcast bjöd vi in David Tanentsapf som är ansvarig för Pokersidan på Aftonbladet/Minimedia. En kille som alltid bjuder på sig själv och inte har några problem att stå upp för sina åsikter. En underhållande man.

Han berättar hur han ser på sitt skrivande om poker. Varför Minimedia inte skriver ”som pokernördarna vill” och jämför Viktor Blom med Zlatan. Ni hittar podden på Itunes här och vill man lyssna direkt på webben kan man göra det här.

I övrigt läste jag en artikel igår om att highstakesspelaren Justin Smith och välkända pokerspelaren Bill Edler har anklagats för illegala spelaffärer och ser ut att åka dit ordentligt. De har redan erkänt och riskerar fem års fängelse.

På Pokerlistings skriver man så här om det inträffade:

”Justin Smith och Bill Edler har erkänt och bekräftat att båda är skyldiga till brottet. Herrarna riskerar nu ett fängelsestraff på fem år. Det är dock inte Smith och Edler som har den största oturen på sin sida.

De andra som har haft starkare kopplingar till den ryska maffian riskerar ett ännu högre fängelsestraff. Pokereliten Arthur Azen är en av dem som riskerar ett straff på 115 fängelseår.”

I poker kan man prata om otur. I livet kan man prata om otur.

”Det är dock inte Smith och Edler som har den största OTUREN på sin sida.” Men det finns väl en gräns även för vad man kan kalla otur?

Jag råkade planera ett bankrån och utföra det. Sen åkte jag fast. Otur…

Antingen har jag och författaren inte riktigt samma uppfattning om vad otur är. Eller så hade han just otur när han skrev artikeln…

Hur som helst, i dag bär det av till Barcelona. En härlig stad. Särskilt de två kommande veckorna då det kommer finnas oändligt med action vid pokerborden när EPT-cirkusen är på plats.

Imorgon ska jag spela dag 1B av Estrella Poker Tour. Efter det får vi se vad som händer.

Förhoppningsvis kommer jag få chansen att träffa på många av er där. Jag antar att vi inte kommer ägna tid åt att diskutera svensk pokerjournalistik? Men gör det gärna här. Vad fattas? Vad är bra?

Håller ni med David om att den måste bli roligare? Och är ”en full tjej, som inte blivit straffad av Gud och gillar att krascha bilar och vinner en massa” den ultimata nya svenska storstjärnan om ni får bestämma?

På återseende!

Jag fortsätter min resa runt Sverige där jag flyttar in hos mer och mindre kända pokerspelare.

Under årets WSOP var det Robin Ylitalo som, förutom Martin Jacobson, imponerade mest på mig med ett finalbord i ett 1500-event och en djup placering i Main.

Då han dessutom är skoj som person så var det kul att bli hembjuden till en förvånansvärt mysig lägenhet i Göteborg. Det resulterade i det längsta Dybban flyttar in någonsin då vi krossar halvtimma-intervallen.

Förutom snack om poker och livet, och en hård femkamp, så får vi även träffa på några av landets hårdaste nätspelare då vi besöker Sveriges bästa poker-kontor med Christian Jeppsson som övervakande kung inne i ett hörn.

Kanske kan det sporra till fler poker-kontor runt om i landet? För de verkar onekligen ge resultat…

Håll till godo!

Dödarn lämnar nu både Superbloggen och livet som pokerspelare. Men Robert Lux lever vidare.

Jag får alltid en speciell känsla i magen när pokerspelare slutar spela och går vidare med sina liv. En del av mig är glad för deras skull att de vill bryta ny mark och förhoppningsvis slutar sin pokerkarriär lite för tidigt än för sent. Med ett hyfsat sparkapital.

En annan del av mig känner sig lämnad. Övergiven. Man står på perrongen och vinkar farväl. Och undrar – när är det min tur?

I min nya pokerkrönika funderar jag på det. Om det någonsin kommer vara över för mig? För dig? Har du tänkt på det?

Roberts nya projekt har blivit en stor snackis i Pokersverige. Den närmsta framtiden ska han ta sig an hästjobbet att skriva, den välkända bedragaren, Fredrik Nygårds självbiografi.

Själv hade jag aldrig vågat hoppa på ett sådant projekt. Jag är en stor vän av att ge personer en andra chans. Men att satsa så mycket tid på ett samarbete med Nygård hade varit för mycket gambling för mig. Jag är för feg, för bekväm. Så har jag aldrig spelat highstakes heller…

Samtidigt är det omöjligt att vinna om man inte riskerar något. Och jag beundrar Roberts ambition och mod. För det är en svår uppgift som jag hoppas går i mål och blir en storsäljare.

I vår senaste podcast får jag och Mattias en lång intervju med Robert där vi pratar om vad som varit och hur han ser på sitt nya liv som författare. Hade han några moraliska dilemman att fundera på innan han tackade ja till Nygårds förslag? Hör hans tankar och berättelse. Här eller här.

Till sist, tack för allt Robert! Och lycka till!

Det börjar närma sig pengarna här i WSOP. Och det är rätt kul att vara svensk då vi har många duktiga namn kvar. I skrivande stund har bland andra Ramzi Jelazzi, Emil Ohlsson, Robin Ylitalo, Per Linde och Alexander Roumeliotis fina stackar.

Det är grabbar som alla besitter kunnandet och erfarenheten för att ta sig riktigt långt.

I övrigt delar pokertidningen BLUFF ut gratisexemplar av sitt senaste nummer här på Rio. På omslaget ser vi en fräck Esfandiari. Bakom en tjej i lättklädd mundering.

Jag har varit genuint störd av bilden sen jag såg den. Särskilt då jag skumläser artikeln som omslaget handlar om och kommer fram till att tjejen knappt nämns med namn. Vem är hon? Vad gör hon? Varför är hon med?

Är vi grabber så kåta på hud att sånt här behövs?

Själv tycker jag inte att pokern behöver dylika omslagsbilder. De representerar inte 2013. Och de förlöjligar så många på så många plan.

I övrigt spelade jag också WSOP Main Event. Ni kan läsa första delen av den resan i min senaste pokerkrönika.

Nu hejar vi fram de svenska grabbarna. Jag har pratat med de flesta av dem och de verkar alla lugna och fokuserade. Dessutom tror jag att både Ylitalo och Ohlsson bjuder på en bar överkropp om de tar sig in i pengarna.

Kanske BLUFF nappar?

Nu är det bara dagar kvar till att WSOP Main Event startar. Genom åren har vi ett par svenska framgångar i världens finaste pokerturnering. Ett par av dessa svenskar har blivit långvariga inom pokern. Andra har flugit under radarn. Försvunnit.

Vissa är bortglömda. Andra inte.

2004 åkte en okänd 24-årig svensk till Las Vegas. Han hade kvalat in till Main Event. Det var det största han hade upplevt. Ingen räknade med honom, inte många trodde att han skulle lyckas på förhand. Men han själv hade satt upp ett tydligt mål – han skulle sitta på finalbordet.

Till och med hans närmaste polare skrattade åt honom.

Men ibland slår de mest osannolika drömmar in. Mattias Andersson gick som ett tåg i Main Event och slog ut storstjärna efter storstjärna. Bland andra Gus Hansen och Chris Ferguson.

Till sist satt han på finalbordet där han tyvärr fick sin AK utdragen av vinnaren Greg Raymers AT.

Han slutade åtta och fick med dåtidens penningvärde ut 4,4 miljoner svenska kronor.

Sen dess har vi inte sett så mycket av Mattias Andersson. Pokerlivet blev inte riktigt som han hade tänkt. Det blev inga fler stora turneringar eller finalbord. Av ett par tråkiga anledningar.

En normal pokerspelare hade vid det här laget varit bortglömd. Men Mattias var inte normal. Folk minns honom fortfarande här borta i Vegas.

Varför? Jo, för att han skrek. Mattias Andersson skrek så det ekade i väggarna på Binions. Han skrek för varje vunnen hand med en sådan frenesi att det kändes som om varje all in var på liv och död. Och det var det kanske också – för ”The Screaming Swede”. Ett smeknamn han fick och som fortfarande lever.

Jag har ofta kommit på mig själv med att tänka på var han tog vägen. Här har ni svaret.

Årets dyraste WSOP-turre har precis startat. Big One for One Drop kostar 111 111 dollar.

Nyss höll vinnaren i förra årets miljoninköps-turre, Antonio Esfandiari, ett öppningstal innan det var dags att shuffla upp och dela ut.

Amerikanska talare brukar ofta vara dramatiska och överpumpade med klyschor. Men jag kom på mig själv med att bli tårögd när Esfandiari berättade om året resa han hade gjort tillsammans med välgörenhetsprojektet One Drop där han besökte u-länder och träffade människor utan vatten.

Vi här hemma oroar oss för morgondagen och framtiden. De här människorna har inte lyxen att kunna oroa sig för morgondagen. De måste kämpa för att överleva dagen. Varje dag.

Efteråt visades en film av Esfandiaris resa. Och när jag stod där och tittade försöker någon ta sig fram i folksamlingen för att få en skymt av filmen.

Phil Ivey ber om ursäkt. Sen ställer han sig lite på tå för att se bättre.

Jag har svårt att se en exalterad Ivey framför mig. Ni vet, han är ju stenansikte nummer ett.

Har ni sett den fantastiskt roliga Full Tilt-reklamen där Ivey kommer hem och upptäcker sin fru i säng med en annan? Ivey rör inte en min. Och jag har fått för mig att han faktiskt har ett sånt pokerface på riktigt.

Så små gester, som att stå på tå, kan visa något. Nu såg hans annars genomborrande blick, mjuk, nyfiken och engagerad ut.

Blödig som jag är tog jag det ögonblicket till mitt hjärta.

Vi har en enda svensk med i det otroligt utomjordiskt stjärnspäckade startfältet. Martin Jacobson. Kanske vår bästa turneringsspelare. Och kanske ett av våra mest underskattade pokerproffs?

Jag önskar honom all lycka! Jag suktar efter svenska framgångar!

Martin hamnade mellan Vanessa Selbst och Eric Seidel. I vanliga fall en taskig lottning i WSOP-sammanhang. I den här turneringen känns den dock helt ok. 

Edit: De som vill hänga med i Vegas-äventyr av mer privat karaktär kan även följa min privata blogg.

EDIT 2: Vi har nu TVÅ svenskar med! Mikael Thuritz gled in efter fyra timmars spel och gjorde ett sent inköp. Jag undrar om han bara blev sugen, så där bara? Heja!