I kväll klockan 20.00 har du sista chansen att kvala in till live-SM i poker på Malta, via Unibets pokerklient! Dessförinnan har du denna söndag några chanser att satellita dig in till den avgörande veckoslutsfinalen; se turneringsschemat i klienten. Och du, jag är också med i kväll och lirar 20.00, med en bounty på mitt huvud! Om och när du kan slå ut mig – det är nicket ”DaRealDan_G” du letar efter – så vinner du en €250-biljett till en finalsatellit till nästa Unibet Open, i Antwerpen nu i slutet av november… Lycka till, så ses vi på Dragonara Casino på Malta om några dagar!

Jag har spenderat lite tid på Fårö. I mitt tycke är det Sveriges vackraste plats. Men det var faktiskt inte därför jag åkte dit. Utan för att vara programledare för ”Bootcamp 2015”. Det är något så ovanligt som ett träningsläger i poker.

Med som deltagare är bland annat pokerproffset Robin Ylitalo. Det var rätt kul att se honom prata poker med Dogge Doggelito på kvällarna…

I övrigt handlar det främst om att röra fläsket. Och hjärncellerna. Samt utmana psyket. Det finns så mycket man kan göra för att inte bara träna för pokerbordet. Utan för livet. Det går ju lite hand i hand det där…

Första avsnittet av sex hade premiär i veckan. Ni hittar det i länken här under. Hoppas ni hänger med på resan! Hepp!

https://svspel.solidtango.com/widgets/embed/ci6t0bw7

Vad får man slå vad om, respektive inte slå vad om här i bettingvärlden?

Jag har i Superbloggen skildrat en hel del såväl makabra som häpnadsväckande vadslagningar och ”lotterier” som ägt rum under årens lopp – och i en skandal som exploderade häromdagen kritiseras nu brittiska vadhållningsföretaget Win Cash Live extremt hårt för sitt senaste tilltag.

Vad har det bolaget då gjort? Jo, erbjudit odds på att någon bland ett antal manliga brittiska fotbollsspelare ska, före september 2016, bli först med att ”komma ut ur garderoben” och tala om att han är homosexuell:

Bakgrunden är en artikel i dagstidningen Daily Mirror härförleden, där det spekulerades i huruvida två (icke namngivna) spelare i Premier League skulle göra just det:

http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/england-player-another-premier-league-6693874

Win Cash Live fick då idén att ”öppna boken” för att börja ta emot vad på ett 40-tal namngivna spelare, samt sätta oddsen på dessa. Det har snabbt renderat företaget skoningslös och våldsam kritik i media, till och med så långt borta som i Australien där korrespondenten James Corrigan för Daily Telegraph citerades:

”Are there no depths to which bookmakers will not sink to gain some cheap publicity?”

http://www.news.com.au/sport/sports-life/a-uk-betting-agency-has-been-slammed-for-creating-a-market-trivialising-footballers-sexuality/story-fno61i58-1227587327632

Och brittiska sajten Unilad kallade tilltaget för “deplorable” samt ”disgusting”:

http://www.unilad.co.uk/sport/deplorable-bookies-start-taking-odds-on-which-gay-footballers-will-come-out/

Talesmän för Win Cash Live försvarar sig dock så här:

”We do not want to cause offence and are not seeking to trivialise the coming out of a gay England footballer, but it is exactly the kind of high profile, unpredictable and topical market which our customers would expect us to offer odds on.”

Jag har svårt att se något vadhållningsbolag på den svenska marknaden som skulle sätta odds på motsvarande här – men under tiden kvarstår den moraliska och etiska frågan: Vad får man slå vad om, respektive inte slå vad om, här i bettingvärlden?

Dags att runda av ämnet om vem som i rättvisans namn ska få börja partiet när ni spelar – och det ska jag göra med att ta upp ytterligare tre ting, nämligen halvdragsbegreppet, begränsningsprincipen och komidashimetoden.

”Problemet” med att den som börjar oftast har en fördel har ju varit känt sedan långt innan till exempel vi på medeltiden började spela kortspel här i Europa, som på denna målning – av okänd konstnär – som finns i Universitetsarkivet i Freiburg i Tyskland:

Halvdragsbegreppet är en lite ovanligare princip för att balansera upp fördelen att få göra första draget (dvs i de spel där det är en fördel att få börja), och används oftast i tvåpersonsspel. Begreppet innebär att den som börjar inte tillåts göra ett drag helt och fullt ut, utan tvingas göra – just det – ett slags ”halvt drag”. Tanken är att när sedan motspelaren gör sitt inledande drag är det däremot ett ”helt drag”, så att han/hon temporärt har initiativet… varefter den förste spelaren gör ett ”helt drag” för att ta tillbaka initiativet, och så fortsätter det under partiet.

Kommersiellt producerade spel där man stöter på denna regel är bland andra Summoner Wars och Durch die Wüste:

Ett annat exempel är snabbvarianten av ”förlorarschack”: där vinner den som först blir av med alla sina pjäser, eller inte längre har något möjligt drag att göra. För att den varianten ska fungera är det självklart obligatoriskt med regeln om att man måste slå en motståndarpjäs så snart det är möjligt – men har man flera olika möjliga motståndarpjäser som kan slås, väljer man själv vilken. Kungen behandlas förstås som vilken annan pjäs som helst här; slå den, ta bort den från brädet, och låt partiet gå vidare.

Förlorarschack spelas normalt så att man turas om att göra ett drag var; men i snabbvarianten startar vit med att göra ett drag, sedan gör svart två drag i följd, sedan gör vit två drag, och så turas man om att göra två drag varje gång det är ens tur, antingen med samma pjäs eller med två olika pjäser. Som du ser används halvdragsvarianten inledningsvis här, och resulterar i att efter vits första drag har vit gjort 1 drag och svart 0; efter svarts första drag har svart gjort 2 drag, men vit bara 1; efter vits nästa drag har vit gjort sammanlagt 3 drag mot svarts 2; så blir det ”4-3 till svart”, sedan ”5-4 till vit”… ja, du ser hur det fungerar och hur dragledningen växlar.

Förlorarschack är för övrigt vassare och mera skicklighetskrävande än du tror, och ett roligt och annorlunda sätt att spela schack!

Begränsningsprincipen är ännu en metod att skapa rättvisa. Denna princip innebär att den som börjar måste spela under någon form av begränsning i nästa drag alternativt under resten av partiet, för att kompensera för fördelen att få börja.

En enkel variant av begränsningsprincipen hittar man i till exempel spel där man ska försöka vinna genom att få ett visst antal av sina pjäser i rad – alltså släktingar till luffarschack: då får den spelare som börjar inte göra sitt andra drag för nära sin första utplacerade pjäs, utan hans andra pjäs på brädet (eller markering på det rutiga papperet) måste placeras ut minst ett visst antal rutor bort, till exempel tre eller fyra eller fem. Se exemplet här, där X (spelaren som börjat) måste placera ut sitt nästa drag minst fem rutor från sitt första:

Motståndaren däremot lider förstås inte under några sådana begränsningar!

Komplexare varianter av just begränsningsprincipen hittar man i renju, den professionella varianten av luffarschack (där fem pjäser i rad vinner) och som det spelas VM i.

Eftersom vanligt luffarschack på ett (formellt obegränsat) bräde med perfekt spel är en garanterad vinst för den första spelaren – jo, det är faktiskt sant och har bevisats genom datoranalys – har man i renju (som spelas på ett 15×15 bräde) infört några begränsningar för svart, som börjar partiet: svart får inte i något drag åstadkomma en ”dubbeltrea” (två samtidiga rader med tre av sina pjäser i varje och som inte är blockerade av vit), eller en ”dubbelfyra” (samma princip), eller en rad med sex eller fler av sina pjäser i följd. Vit däremot får göra allt det för att försöka vinna, inklusive att tvinga svart att göra ett förbjudet drag.

För att ytterligare utjämna spelet har man i officiella renjumästerskap speciella föreskrivna sätt att placera ut de inledande pjäserna på, men de är så komplicerade att jag inte ska gå in på dem i detalj här! Här är dock föreskrifterna för hur man sedan 2008 öppnar ett parti renju (”Yamaguchi opening rule”), i till exempel VM och andra stora turneringar:

Det visar hur komplext det egentligen kan bli när man strävar efter att jämna ut fördelen med att få börja i ett spel…

Slutligen har vi så komidashimetoden, uppkallad efter regeln om komi i det kinesiska brädspelet wei ch’i – som ju i Västvärlden är betydligt mera känt under sitt japanska namn go, och i Korea utövas under namnet pah-tok:

I go/wei ch’i/pah-tok får man poäng genom att på slutet behärska (”omringa”) tomma territorier, och genom att erövra motståndarpjäser på vägen. För att kompensera för fördelen som svart har genom att börja partiet i go, är det i förväg överenskommet att vit får extra poäng på slutet när man räknar ihop resultatet – enligt japanska tävlingsregler 6,5 poäng. (Fördelen med att använda sig av halva poäng garanterar att spelet inte kan sluta med oavgjort.)

Samma princip kan användas i andra tvåpersonsspel som handlar om poäng eller motsvarande: den som inte börjar kan då kompenseras med lämpligt antal extrapoäng på slutet. (Om igen förutsätter resonemanget att det handlar om spel där det är en fördel att få börja, och att man i förväg kommit överens om hur många extra poäng eller pengar eller något annat det gäller.)

En fri variant på komidashi är förstås att ha en auktion mellan dig och din motspelare om vem som ska börja!

Du: ”Om jag får börja ska du få 3 poäng extra på slutet.”

Hon: ”Jag bjuder högre, 4 poäng extra till dig om jag får börja.”

Du: ”Jag höjer till 4,5 poäng.”

Hon: ”OK, pass och jag får 4,5 poäng extra på slutet – börja du.”

Ja, då är du förhoppningsvis bättre insatt i ett ämne som du säkert inte trodde kunde vara så komplicerat! Och inte minst kan det vara bra att vara bekant med alla de här metoderna och principerna, om du ska ge dig i kast med tankearbetet att uppfinna ett nytt spel.

Som speluppfinnare måste du ju vara förtrogen med många olika aspekter av det ämnet – jagperspektivet; kingmakerproblemet; öppna vs slutna spelsystem; kaosprincipen; interaktionsfaktorn; och många flera ting – precis som en målare ska vara insatt i perspektivlära och komposition, och en allmänbildad författare bör känna till begrepp som synekdoke och peripeti!

Dessutom finns det flera närbesläktade principer, till de ovanstående: ett känt exempel är att den sida som vill börja i bridge (samt ett antal andra kortspel) för det privilegiet måste bjuda högre än motståndarsidan och därmed löpa risken för ett större straff om de misslyckas med att spela hem kontraktet, vilket medför en form av balans i spelet. Och väl inne på ämnet bridge kan jag kort omnämna varianten kompensationsbridge, uppfunnen i Ukraina på 1980-talet, och där sidan som fick färre höga kort (ess, kungar, damer, knektar) i given som tröst ges ett antal extra poäng enligt ett visst schema! Den bridgevarianten kan du läsa mera om här:

http://www.jazclass.aust.com/bridge/scoring/comp0.htm

Och hur kan man då variera turordningen i ett flerpersonsspel, så att den inte alltid går runt, runt medsols? Det ämnet kanske jag återkommer till, någon gång i framtiden här i Superbloggen…

Det snackas sällan poker på tv så jag blev ju eld och lågor när jag såg att vår egen världsmästare, Martin Jacobson, igår kväll skulle gästa Jenny Strömstedt. Nu jädrar!

Jag vet inte varför Martin fick vara med just nu, men det sket väl jag i. Där satt han! Bredvid partiledare Ebba Busch Thor och artisten Miriam Bryant.

Miriam ville givetvis att Martin skulle köpa en ny lägenhet till henne nu när han hade så mycket kosing. Men det blev nej. Ebba konstaterade att det var var fegt att ha solglasögon vid pokerbordet. Och ja, jag håller banne mig med. Det är ju fjompigt med solbrillor. Öga mot öga, halspulsåder mot halspulsåder är det enda rätta!

Och Jenny Strömstedt ville att Martin skulle visa hur hans pokerface såg ut när det låg en miljon på bordet. Där blev det så klart lite…avigt. Det här med pokerface är väl kanske lite överskattat och inte så lätt att smälla ihop på beställning med en kamera i nyllet.

Som vanligt när det pratas poker i media så förenklar man vissa saker och tar upp en del förlegade prylar, men samtidigt är det ju inte främst för pokernördar som Martin är där, utan den stora massan som inte är så insatta i pokerscenen. Så jag har full förståelse för att det blir så.

Jag tror även det kan vara första gången någonsin som ett svenskt pokerproffs får chansen att sitta i samma forum som en partiledare och diskutera invandringspolitik. Martin berättade om hur hans hemstad London innehåller folkslag från världens alla hörn. Och att det funkar rätt bra.

Det som är bra med Martin är att bara hans närvaro skriker PROFFS och SERIOSITET, vilket sätter pokern i ett lite finare ljus. Han fick även berätta om hur seriöst han tar på spelet, med träning och yoga. Det hjälper ytterligare till att ta död på en del myter om pokerspelare.

Så. Yeah! Det var sköj så länge det vara…

http://www.tv4play.se/program/jenny-strömstedt?video_id=3215350

I går kväll presenterade civilministern Ardalan Shekarabi vem som kommer att bli spelutredare, för den aviserade nya spelutredning som den 24 september klubbades av riksdagen – läs mera här:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/10/spelmarknadsutredningen-direktiv-och-realism/

Och den nye spelutredaren är Håkan Hallstedt, Lotteriinspektionens generaldirektör, här fotograferad av mig när han öppningstalade på Moderna Museet i förrgår:

Utnämningen har tagits väl emot av alla som jag hittills hört av. Förre riksdagsledamoten Gustaf Hoffstedt, numera generalsekreterare i Branschföreningen för Onlinespel (BOS), säger i ett pressmeddelande så här om Hallstedt:

Det är en person med stor integritet som har utsetts. Han är höjd över varje misstanke om att företräda något endaste särintresse på den komplexa spelmarknaden. Hallstedt är dessutom i sin egenskap av generaldirektör för Lotteriinspektionen väl insatt i frågan redan från början, vilket markant ökar möjligheten att ro iland utredningen på utsatt tid.

Jag kan bara instämma, efter att ha varit bekant med Hallstedt ett antal år och träffat honom många gånger i olika spelrelaterade sammanhang: han är ytterst kunnig, mycket väl insatt i teknologins och det moderna spelandets realiteter, har ett öppet sinne och är extremt samvetsgrann – och min uppfattning är att han även i hög grad kommer att ha spelarnas intressen för ögonen, när han nu ska ta sig an den stundande spelutredningen som kommer att påverka och förändra svensk lagstiftning för att äntligen knuffa in den i 2000-talets verklighet.

Det är kort sagt goda nyheter för oss. Hallstedt önskas härmed lycka till!

Här är ett tips till alla lärare och elever i årskurserna 7-9 samt gymnasiet: via sajten

http://prataomspel.se/

driver Lotteriinspektionen upplysning om ungdomars spelvanor, om riskerna med spel (om pengar, underförstått), om illegala spel och mycket annat – och det i form av artiklar och övningar som direkt kan användas i skolarbetet: i samhällskunskap, i matematik, i bild, i svenska och så vidare. Här kan man fördjupa sig i realistiska vinstchanser och psykologisk påverkan för att lära sig analysera och identifiera överdrivet aggressiv samt ej sanningsenlig spelreklam, kan ta reda på hur spelvanor relaterar till ämnet elevhälsa, och övas i att lägga märke till hur olika spelwebbplatser riktar sig till tjejer respektive killar.

För den intresserade är det bara att tanka ned materialet från sajten. Detta är ett utmärkt initiativ av Lotteriinspektionen, och kan i tid lära ungdomar det som en och annan vuxen ruelsefullt betalt dyra ”studieavgifter” för att inse: att man själv kan bli sin egen värsta fiende i spel. Skicka gärna tipset vidare, till lärare och skolelever i din omgivning!

I dagarna har vår myndighet Lotteriinspektionen fyllt 20 år, vilket i går uppmärksammades med ett eftermiddagsseminarium i Moderna Museets lokaler på Skeppsholmen i Stockholm för ett antal speciellt inbjudna gäster – och så här såg schemat ut, under ledning av LI:s generaldirektör Håkan Hallstedt samt kommunikationschef Joakim Rönngren nere t.h. i bilden:

Statssekreterare Annelie Roswall Ljunggren var en av de inledande talarna…

… och redogjorde för statens syn på spelmarknaden – den synen blir gradvis allt liberalare och mera verklighetsanpassad, tack och lov – samt kunde omnämna att inom kort tillkännages vem som blir utredare för den aviserade nya spelmarknadsutredningen.

LI har också nyligen arrangerat en konstnärlig tävling för landets elever i årskurserna 7-9, där spelandet fått komma till uttryck i allehanda verk, och här är prisutdelningen till vinnarna som är elever vid Ahlafors fria skola i Västergötland:

Efter det blev det ett mycket intressant föredrag av curatorn Robert Stasinski från Moderna Museet, på temat ”Konst och spel – om spelets betydelse för konsten”:

Han presenterade en rik och fascinerande flora exempel, från såväl schack…

… som dominospelens värld, då i mycket fri bemärkelse och inspirerande till bland annat detta verk av svensken Öyvind Fahlström:

Definitivt ett ämne jag måste förkovra mig i, någon gång i framtiden när jag får tid! Och så föreläste advokaten Henrik Norsk Hoffman, specialist på spellagstiftning, om utmaningar och möjligheter i den teknologiskt föränderliga spelvärld vi nu upplever:

Självklart sköt han specifikt in sig på hur en modern spellagstiftning måste se ut, och vad stat och myndigheter måste ta hänsyn till när de vill reglera och beskatta en sådan marknad. Här är några viktiga frågeställningar:

Att ge hela hans förnuftiga, belysande och genomtänkta föredrag rättvisa finns inte plats för här – men Hoffman pekade på att det i längden är omöjligt för en modern demokrati att upprätthålla ett monopol och försöka ip-blockera ”oönskade” spelsajter och finansiella transaktioner eller förhindra att företag som är legala inom andra jurisdiktioner marknadsför sig här:

Svaren på problemet med en modern spellagstiftning ligger i stället i att förstå marknaden, dess operatörer, deras kunder (= vi spelare…) och behoven hos respektive parter, och så balansera allt detta mot statens behov av att reglera spelandet, mota bort dess avarter och förhindra dess negativa följder, och så förstås beskatta det på ett rättvist sätt. Här är hur man kan kategorisera oss olika spelare (glädjande att man numera blir allt observantare på våra behov!):

… och hur man kan kategorisera operatörerna/spelbolagen när de väl erbjuds en licensmarknad:

Hur ska då staten ”sälja in” de licenser de erbjuder?

Ett specifikt problem Hoffman pekade på var att spelmarknaden utgör ett undantag från de annars sedvanliga EU-principerna om att samma krav och lagar ska gälla i alla medlemsstater. Skiljer kraven på speloperatörerna, och på att erhålla licens, mellan de olika länderna – och det gör de i dag! – så fördyrar detta ansöknings- och driftskostnaderna avsevärt för spelföretagen… vilket antingen resulterar i att de avgifter och skatter som måste tas från spelarpoolen blir högre, eller i att operatörerna fokuserar på marknader med störst befolkning och ignorerar ”småländer” som Sverige, Danmark osv:

Em gemensam EU-lagstiftning vore alltså att föredra men finns just nu inte inom händelsehorisonten. Hoffman illustrerade även hur de tre parterna är beroende av varandra på en licensierad spelmarknad, och vad de respektive får och ger i ömsesidiga utbyten:

Och ett intressant samt viktigt påpekande från Hoffman: en förnuftigt reglerad spelmarknad är förtjänt av en konsumentorganisation som tillvaratar spelarnas intressen, och kan representera dessa gentemot operatörerna och myndigheterna! I den bästa av alla världar hade alltså Svenska Pokerförbundet ombildats till en bred organisation för landets spelare, med tiotusentals medlemmar och avlönade resurser som några jurister och en medlemstidning… Här är Hoffmans sammanfattning av spelarnas behov:

Den avslutande paneldebatten stod mellan Maria Lindström, generalsekreterare i Spelbranschens etiska råd (SPER) och Mikael Pawlo, f.d. VD för Mr Green, samt med Joakim Rönngren (t.v.) som moderator:

Den visade dessvärre att SPER helst håller sig för sig självt, med enbart de ”godkända” bolag de har som medlemmar i dag, och vill inte beblanda sig med ”utländska” aktörer när det gäller att diskutera en ansvarsfull utformning av spelreklam med mera – men kanske blir det annat ljud i skällan efter att omlicensieringen trätt i kraft. Och en intressant eftermiddag i LI:s regi var det definitivt!

I går tog jag upp ämnet om vem som ska börja när ni spelar ett spel – och som du såg var ämnet faktiskt mer komplicerat än vad man inledningsvis kan tro! Den här gången ska jag fortsätta med att ta upp de två ting som kallas för pajdelningsregeln, respektive auktionsprincipen.

Pajdelningsregeln är ett begrepp som på 1960-talet skapades av den legendariske amerikanske speluppfinnaren Alex Randolph – om än han under större delen av sitt liv var bosatt i Venedig. Pajdelningsregeln (”the pie rule”) som han på 1960-talet lät få premiär i sitt abstrakta spel Twixt (utgivet 1985 i Sverige av Alga)…

… syftar på det klassiska sättet för två personer att dela upp den sista biten paj mellan sig: den ena (A) skär upp den sista biten paj i två delar, men det är den andra (B) som sedan får välja vilken bit paj han eller hon vill ha. Det ligger alltså i A:s intresse att dela så jämnt som möjligt: blir den ena biten större än den andra, är det sannolikt just den som B kommer att hugga för sig!

Principen är därmed applicerbar på många tvåpersonsspel, för att avgöra vem som egentligen börjar: då låter man enligt Alex Randolph den ena spelaren (A) göra ett drag, och så får den andra (B) välja – vill B ”överta” det öppningsdrag som A just gjorde, så att B blir den som i praktiken gjorde detta drag varpå A direkt gör nästa drag? Eller tackar B nej, så att A får stå för sitt öppningsdrag, varpå B direkt gör nästa drag?

Pajdelningsregeln har därmed en klar poäng: om A gör ett ”alltför bra drag”, så går hon miste om det för att B kommer att överta det. Det ligger alltså i A:s intresse att göra ett ”neutralt” öppningsdrag, så att oavsett om A får behålla det eller om B övertar det, ska inte A ha lidit någon större skada.

Pajdelningsregeln kan du alltså tillämpa till exempel när du och en till ska spela schack. En av er (låt en slantsingling bestämma vem det blir) gör ett valfritt legalt öppningsdrag med en vit pjäs, varpå den andre studerar brädet och säger antingen ”OK, jag övertar vit, varsågod och gör nästa drag med svart” eller ”du får behålla det där draget och spela med vit, nu gör jag nästa drag med svart”.

Fördelen med att tillämpa pajdelningsregeln är att ingen kommer att få ett uppenbart övertag redan i starten. Å andra sidan saknar inte den här principen en och annan formell och kritisk röst, som framhåller att uppfinnaren av spelet då i stället borde ha skapat en ”korrigerad” startposition som låter det bli ett rättvist och balanserat spel.

Det kan alltså vara bra att känna till pajdelningsregeln, om ni anser att i det spel ni tänker spela kan startspelaren uppnå en orättvis fördel! Och med det sagt ska jag presentera ytterligare ett knep för att skapa rättvisa när det gäller vem som börjar, nämligen auktionsprincipen.

Auktionsprincipen går ut på att låta deltagarna betala för privilegiet att få börja partiet: den som bjuder mest, har helt enkelt ”köpt” den rätten. Denna princip förutsätter att det finns någon form av resurs i spelet, som kan användas som ”valuta”: till exempel leksakspengar, eller poäng eller något annat.

Enklast är det om spelet ni ska spela använder sig av pengar, som till exempel Finans, Monopol, Bondespelet eller något annat. (Dessutom ska spelet vara sådant att det finns en uppenbar fördel av att få slå först och börja flytta, till exempel för att ha chansen att före de andra kunna hamna på attraktiva tomter som kan köpas in.)

Då slår ni tärning för att se vem som ska börja auktionen, och drar sedan igång den. Ett exempel med fyra spelare:

A (som slog högst): ”Jag bjuder 150 kronor för att få börja.”

B: ”Pass”

C: ”Jag bjuder 200 kronor.”

D: ”Pass.”

A: ”Pass.”

B: ”Pass.”

I exemplet ovan har därmed C köpt rätten att få börja spelet, varefter det som vanligt går i turordning medsols.

Men här kommer en intressant följdfråga: Hur ska han/hon som vann auktionen, och rätten att få börja, då betala för det?

Det uppenbara – och lite tråkiga – vore att C ger pengarna till banken. Men den betydligt mer spännande lösningen vore att C i stället betalar till de andra spelarna! Om vi nu antar att minsta sedelvalören i spelet är just 50-lappar, så börjar C dela ut fyra femtiolappar medsols: den första till D närmast till vänster om sig, den andra till A, den tredje till B, och den fjärde och sista till D igen, som förstås blir glad över att få två sedlar när de andra bara fick en var – och C till och med blev av med fyra sedlar.

Vill ni vara riktigt konsekventa kan ni sedan till och med ha ännu en auktion om vem som ska starta som tvåa, och så om vem som ska starta som trea – varpå i detta exempel den som är kvar kommer att starta sist, men å andra sidan har fått fler sedlar än någon annan och på så sätt blivit kompenserad för det. Självklart får ni för enkelhetens skull i så fall efteråt flytta om er vid bordet, så att ni sedan sitter i den turordning som de olika auktionerna resulterade i.

Auktionsprincipen för in ett nytt och vasst element i ert spel, och skapar en bra rättvisa: den som vill börja ska minsann få betala för det privilegiet. Så kom inte efteråt och klaga över att någon annan fick en fördel av att börja – du kunde ju själv ha köpt dig den fördelen om du hade velat!

Självklart passar inte auktionsprincipen i alla spel – men där den går att använda, genom att man bjuder pengar eller poäng man har till förfogande eller något annat jämförbart, kommer den att ge lite adrenalinrusch redan från början och tvinga dig att genast börja utvärdera hur mycket startspelarprivilegiet egentligen är värt.

Därifrån är språnget inte långt till att vända på steken: hur mycket är det värt att få sitta på knappen i en giv Texas hold’em eller Omaha? Visst vore det att krångla till spelet en smula, men nog är det en kul intellektuell övning att man inför varje giv hade haft en smärre auktion om det privilegiet… varpå den som köpt knappen lägger de markerna i potten för att ”salta” den lite extra, och givetvis har chansen att vinna tillbaka beloppet genom att han eller hon vinner given.

Och som en liten extra övning kan du nu få fundera på hur man använder auktionsprincipen i till exempel det vackra kalahabrädet ovan, från Elfenskusten, för privilegiet att få starta. Genom att erbjuda dig att ge en av dina erövrade kulor eller bönor till din motståndare när partiet är slut, och innan ni räknar ihop resultatet? Eller ska du bjuda två bönor? Eller är det i kalaha en fördel om du inte börjar, utan får göra det andra draget? 🙂

När jag ändå är inne på ämnet kalaha kan det vara kul att berätta om när jag för några år sedan ihop med Damsällskapet var på semester på Kap Verde-öarna, och i den lilla staden Santa Maria på ön Sal passerade en liten bakgårdsverkstad där några män var sysselsatta med att snida ihop ”oril”-bräden för turister: oril är helt enkelt den kapverdianska varianten av just kalaha, två eller flera rader med gropar varur man plockar bönor eller liknande och flyttar om mellan groparna.

Kalaha (som inom spelforskningen rätteligen kollektivt benämns som ”mancala-gruppen”) är för övrigt det äldsta av alla kända brädspel som fortfarande utövas idag; mänskligheten har spelat det i cirka 8000 år!

Just denna variant oril hade 2×5 rader/gropar, en afrikansk variant som jag hittills saknat i min samling som i övrigt rymmer bland andra sunca (Filippinerna, 2×7 och med kaurisnäckor som pjäser), ayo ayo (Nigeria, 2×6), mweso (Uganda, 4×8), wari (Gambia, 2×6), tschuba (Sydafrika, 4×8), bao (Kenya, 2×6 arrangerade i en oval), toguzkumalak (Kazakstan, 2×9) och congchak (Malaysia, också 2×5). Självklart blev det därför omgående affär på den bakgårdsverkstaden; men jag hade som villkor att ett provparti mot en av gentlemännen i spelverkstaden skulle ingå, för att jag skulle få lära mig reglerna.

Till hans förvåning – han blev faktiskt lite småarg, roligt nog – vann jag det med 21-19, vilket han definitivt inte hade väntat sig av en turistviting som jag. Jag undvek försiktigtvis att nämna att jag av diverse skäl under mina många besök i London har spelat en hel del oware, den västindiska varianten av kalaha, och faktiskt en gång i en match på Alexandra Palace under Mind Sports Olympiad fick möta dåvarande världsmästaren Trevor Simon från Antigua – men i det partiet fick jag ORDENTLIGT med stryk… 🙂

Fundera under tiden på frågan ovan… och nästa gång ska jag avrunda ämnet startspelarproblematiken genom att titta på halvdragsbegreppet, begränsningsprincipen och komidashimetoden!

Äntligen: du och din medspelare – eller dina medspelare, om ni är flera – har fått tid över! Fulla av förväntan kommer ni överens om vilket favoritspel ni vill plocka fram och ägna er åt… och så dyker den klassiska frågan upp: vem börjar?

Det har varit en klassisk rättvisefråga i årtusenden, och inte minst när man spelat sugoruko, den eleganta japanska varianten av backgammon här:

Frågan är som sagt inte oviktig. Och svaret i sin tur, som du strax kommer att få se, är långt djupare och mer komplexare än du någonsin funderat över.

I de flesta spel är det bevisligen en fördel att få agera först; att ta initiativet och sedan under hela partiet tempomässigt kunna ligga steget före konkurrenten eller konkurrenterna. Det säger sig självt att man i till exempel schack kan åstadkomma mer skada för sin motståndare på till exempel elva drag än på bara tio.

Detta gäller dock definitivt inte alla spel. I till exempel poker är det generellt en fördel att få agera efter konkurrenterna, eftersom du när det är din tur har mer information att gå på och kan anpassa ditt agerande därefter. Likaså tillhör Othello den lilla grupp av tvåpersonsspel där det av många anses vara en fördel att inte börja, eftersom du då normalt får göra det sista möjliga draget av ett begränsat antal.

Det finns också spel som yatzy, där turordningen formellt saknar betydelse eftersom det inte existerar någon interaktion mellan deltagarna och alla har lika många drag på sig. (Här bör jag skjuta in att det finns långt elegantare varianter av yatzy där man kan sätta press på motspelarna, men det kan få bli föremål för ett annat inlägg.) Och det finns spel som helt saknar turordning bland deltagarna eftersom alla tvärtom agerar samtidigt, som till exempel det av mig uppfunna kortspelet Ben Johnsons dopingspel som jag tidigare presenterat här i Superbloggen, det klassiska strategiska brädspelet Diplomacy, och det särpräglade japanska spelet ogura hyakunin-isshu (”de hundra poeternas spel”) vilket daterar sig tillbaka ända till 1200-talet. Och så finns det spel där varierande inbördes turordningar uppstår under partiets gång som en följd av spelarnas val, eller genom en separat submekanism för ändamålet  – men dessa tre sistnämnda grupper faller av naturliga skäl utanför ramen för denna analys.

Men frågan om vem som börjar spelar alltså normalt en viss roll; och i synnerhet i spel för enbart två personer. Det har med århundradena och årtusendena utvecklats ett antal metoder för att hantera detta inbyggda problem med att i den överväldigande majoriteten av spel måste faktiskt någon göra det inledande draget, och därför måste man via reglerna introducera någon form av kompenserande rättvisa.

Förmodligen är du van att se någon av de två klassiska metoderna i reglerna: antingen (a) alla slår med tärningen eller tärningarna och högst börjar, eller (b) den yngste deltagaren börjar.

Dessa två alltför vanliga metoder brukar kritiseras med den nedsättande branschtermen ”LGD”, vilket står för lazy game design – alltså att uppfinnaren av spelet helt enkelt inte har ansträngt sig tillräckligt för att hitta på något intelligent, eller åtminstone något kreativt. Till försvar för att den yngste deltagaren får börja kan åtminstone anföras att regeln i viss mån kompenserar för den deltagarens förmodade brist på skicklighet eller erfarenhet i jämförelse med de andra och äldre deltagarna. Ännu ett exempel på LGD är den svaga anvisningen ”kom överens om vem som börjar”.

En i Sverige folklig regel är den klassiska ”störst går först”, som i jämförelse med den ovanstående regeln om att yngst börjar i så fall skapar större orättvisor. Borta i Asien finns däremot påfallande ofta och av tradition regeln om att den äldste deltagaren börjar, vilken där givetvis ska ses som ett uttryck för respekt och artighet.

I dagens flora av moderna sällskapsspel kan man faktiskt numera hitta en lång rad humoristiska exempel på att speluppfinnarna försöker variera sig. Jag har själv genom åren ”gjort mig skyldig” till några, som att den spelare som är mest lik en brittisk gentleman får börja i Jorden Runt På 80 Dagar, och att den som prenumererat längst på serietidningen Kalle Anka & Co får börja i Joakim von Ankas Fantastiska Affärer. Andra exempel ur högen – dvs från andra uppfinnares spel – är att den spelare får börja som ska fira födelsedag härnäst; som varit sjuk senast; som har besökt flest av städerna på spelplanen; som har spetsigast öron; som kan göra den roligaste grimasen; som äger spelet; som föreslog att man skulle spela just det spelet; och så vidare.

Vem börjar när ni är två deltagare?

En sådan humoristisk regel som ovan duger förvisso när spelet främst är till för underhållning, och det inte är tänkt att deltagarna ska ta det på blodigt allvar. Att införa villkoret att den som har besökt flest av städerna på spelplanen får börja kan till och med initiera en rolig konversation och få spelarna på gott humör. Men vad gör man om spelet som strax ska börja tas på just blodigt allvar? Gäller det till exempel en viktig schackturnering där hundratusentals kronor i prispengar står på spel, eller en prestigefylld världsmästartitel i Othello eller i backgammon, go eller kalaha, duger det självfallet inte med någon regel i stil med att den som har spetsigast öron eller ska fira sin födelsedag härnäst får börja.

Den klassiska ”kompensationsregeln” i ett seriöst tvåpersonspel är att kontrahenterna måste möta varandra i en serie matcher och turas om att börja, för att jämna ut slumpen alternativt fördela fördelen att få börja. Vinnaren i denna serie går vidare, alternativt tar hem segern – och det är ofta slumpen som får bestämma vem som börjar i det första partiet.

I schack är ett traditionellt förfarande att den ene deltagaren tar en vit och en svart bonde, ”blandar om dem” bakom ryggen och håller fram sina knutna händer med en pjäs i varje, och så pekar motståndaren på en av händerna som öppnas och färgen på den pjäsen gäller i första partiet – råkar det vara den vita bonden i handen som motståndaren pekade på, så har motståndaren vitt i första partiet och får därmed börja. (Se ovanstående senmedeltida träsnitt, som dock påvisar en variant av detta förfarande.) Det finns också en lång rad spel där i stället svart börjar, som till exempel Othello, go och damspel. Sedan turas man om, och spelar omväxlande vitt och svart i en kortare eller längre serie partier.

Även en vanlig enkel slantsingling duger förstås för att avgöra vem som får börja i det första partiet. I backgammon har man av tradition en annan metod: att bägge spelarna slår med en tärning var, och den som slår högst börjar och måste använda sig av resultatet av de två tärningarna. (Blir det lika i kastet, slår bägge på nytt ända tills det blir olika.)

Men om du och din motspelare nu inte vill eller har tid att spela en lång serie matcher i tävlingsformat – hur gör ni då? Då är det näst bästa att ni spelar två partier, får börja var sin gång, och ser vad resultatet blir. Vinner någon bägge partierna, är förstås saken klar. Likaså är det odiskutabelt om det ena partiet slutar oavgjort och det andra partiet med vinst för någon av er. Blir det däremot en seger var, behöver ni någon form av särskiljningsregel – eller ett tredje och avgörande parti.

I ett spel med inbyggd ”poängräkning”, som kalaha eller backgammon, är det givetvis lämpligt att denna får avgöra. Spelade ni Othello och du vann första partiet med 49-15 men förlorade det andra med 26-38? Då fick du totalt 75 brickor men din motspelare bara 53 brickor, varför du förstås har vunnit sammanlagt.

Spelade ni i stället ett spel utan någon form av poängräkning, och vann ett parti var, kan ni låta antalet drag avgöra. Vann du första partiet schack efter 33 drag, medan din motspelare besegrade dig i det andra partiet efter bara 29 drag, får din motspelare anses ha vunnit sammanlagt – om än knappt.

Men om ni bara har tid att spela ett enda parti, vem ska då börja? Eller om du deltar i en tävling där formatet medger att du bara hinner möta varje motspelare i ett parti var? Och hur bestämmer ni på ett rättvist sätt vem som börjar om ni i stället är tre eller flera deltagare? I kommande avsnitt ska jag gå in på ett antal mer sofistikerade metoder, som auktionsprincipen, pajdelningsregeln, halvdragsbegreppet och komidashimetoden!

Och som en roande avslutning ser du här ”mikrospelet” TieBreaker, skapat av amerikanen Ted Alspach:

Det är avsett att användas som humoristiskt särskiljningsförfarande om ett parti slutar oavgjort: då ska en utomstående deltagare/person blanda om korten, dra ett på måfå och läsa uppgiften som står på kortet. Den som först hinner göra det som står på kortet – springa ett varv runt bordet, göra fem armhävningar, rabbla upp alfabetets sju sista bokstäver i omvänd ordning, lägga tio kort i rad efter varandra, stirra längst på motståndaren utan att blinka osv – får som belöning grabba tag i den medföljande träpjäsen och har vunnit!

Men som sagt, mer om vem som i rättvisans namn ska få börja spelet kommer i nästa avsnitt!