För er som tagit del av och haft åsikter om en av Spelsveriges mer omtalade vadslagningar på senare tid – se

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/litterara-vadslagningar/

samt

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/om-heder-och-svek-i-spelvarlden/

kan jag nu följa upp det genom att säga att min meningsmotståndare Andreas Bergman till sist föll till föga och betalade. Han gick alltså från attityden ”Jag tycker du skall ta det här till Tingsrätten […] din jävla Cylindertattare” till att erkänna att vadet faktiskt existerat samt att han förlorat det, och satte nu – ett halvår efter att vadet avgjordes datumet 12-12-12 – in tusenlappen på mitt konto. Dock skedde det inte utan ytterligare bergmanska svordomar och förolämpningar riktade mot mig, och vilka man kunde ta del av i kommentarsfältet på Pokerlistings.

Ibland är det bara att bita ihop och betala.

Vad fick då Andreas Bergman, fortfarande med en opublicerad roman hittills trots alla utfästelser, att motvilligt ge efter och betala? Sannolikt insåg han till sist att hans rykte blivit så totalt solkigt och nedfläckat att det fanns ingen annan utväg. Enligt vad jag hört från några av mina källor har Bergman bland annat på Cosmopol i Göteborg beståtts med ett antal nedlåtande gliringar och kängor om sitt agerande – och säkert i en del andra sammanhang med.

Är då Andreas Bergmans rykte därmed återställt, nu när han till sist betalade?

Ingalunda.

Det är, och kommer i spelkretsar alltid att vara, en himmelsvid skillnad på att direkt efter en vadförlust slanta upp med ett erkännande utan omsvep och utan kringsnack eller bortförklaringar, och på att under ett halvårs tid blåneka till förlusten parallellt med ett användande av diverse hånfulla svordomar och könsord om sin meningsmotståndare innan man med en grimas och tvingad av omständigheterna räcker över pengarna.

När jag här i Superbloggen tidigare skrivit om vadet, har jag kallat hela affären för ”sedelärande” – ett omdöme som står fast. Är det någon erfarenhet man kan utvinna av denna historia som nu får sin slutpunkt (?), så är det framför allt denna: att i spelkretsar tar man sina förluster rakryggat, direkt och med ett leende… eller betalar i förlängningen ett långt högre och kostsammare pris. Det är beklagligt att min meningsmotståndare inte förstod det, innan uttrycket ”att göra en Bergman” hann etablera sig i svensk spelarslang som synonym för att försöka smita från en vadförlust. En sådan herostratisk ryktbarhet är sannerligen inget att sträva efter.

Som jag tidigare utlovat har jag låtit Bergmans tusenlapp direkt gå vidare till välgörande ändamål (se bilden ovan), i detta fall Plan Sverige/Plan International som jag sedan ett bra tag tillbaka är månadsgivare till. Denna organisation kämpar främst för flickors rättigheter i u-länder, och du kan läsa mera om organisationen på

http://www.plansverige.se/

Jag uppmanar även dig att ansluta dig och bli månadsgivare där; säkert kan du ta en och annan pokervinst och dela med dig av, till medmänniskor som behöver pengarna bättre.

Som jag avslutade senast var vi på väg mot Six Flags, surprise surprise hoppa Emil av i sista stund (http://www.youtube.com/watch?v=aWjeITmDmmo). Vi andra fick nöja oss med en dag i solen med hisnande upplevelser. Även fast jag åkt merparten av alla karusellerna tidigare går pulsen upp i topp inför varje åk. När man sakta sakta tuggar sig uppåt, undrar man va i helvete sitter jag här för, jag kommer ju dö?!? Detta utbyts dock mot någon form av eurfori och glädje att man faktiskt överlevde när man väl står på fast mark igen.

På tal om överlevde, var det märkligt att Emil överlevde dagen helt själv. Mannen som håller på att sprängas om han inte får dra av ett citat var 5e minut. Vi fick detta bevisat en dag då han spelat WPTn. Han hade inte fått säga ett enda citat på svenska (förutsatt han inte dragit något internt cobbe-citat till Björin). När vi sedan möter honom för att gå från Bellagio till Planet Hollywood, revs det av allt mellan 10 och 15 citat. Detta på en promenad som är kring 10min lång. Det spelade ingen roll vad man sa eller frågade honom. Han svarade konstant med ett citat som inte alls behövde vara relevant för situationen eller frågan.

Å andra sidan hade han ju bra internet dagen vi var på Six Flags som underhållning, en halvtom lotion med lite kleenex vid sängkanten just under den nämnda dagen… ”Jag var snuvig och torr om händerna”.

Vi har anlänt till Vegas igen, nu slipper vi dock raslandet av marker och plingande av maskiner. Istället sitter vi och myser om dagarna vid vårt egna hus! Vi kommer att vara kring 12 personer under hela tiden här, vilket är en månad. Vi har bland annat storfräsare som Robin Ylitalo och Jonatan Hellman under husets tak. Dessa två har ännu inte fått känna på hettan som vegas har att erbjuda. Varför? Jo de två herrar har haft ett konstant rullande kina-game med inhopp från Simon och Emil sedan ankomst. Hellman som ska vara någon form av basketguru, lämnade idag mitt i NBA-finalens tredje quarter. Då stod det 74-75, det sket han i, han skulle ju spela kina. Vilket han också råkat göra sista 3 dygnen. Tänktvärt att svenskaspel represterar en  topp 10(?.. kan vara topp 3) placering utav av Sveriges värsta spelberoende personer.

För att Robin också ska få lite fame… Robin har ett otroligt klassiskt skämt han älskar att avlägga på engelskt språkiga restauranger. Igår käkade vi uppe i effieltornets restaurang. En ställe som inte är ett i mängden, utan snarare en ställe man kan få en relativit fin matbit på. När servitören kommer fram till Robin börjar han ganska normalt att välja en side i form av potatisgratäng…

– What kind of sauce would u like?

– Hmmm, u dont have the swedish specialty runksauce?

Hela bordet bryter såklart ut i asgarv även fast ingen riktigt vågar hålla kvar skrattet. Då vi gärna undvek att servitören frågar va fan alla skrattar åt. Servitören frågar såklart artigt vad för sås det kunde vara. Robin slingar sig snyggt ur situationen utan att skratta allt för mycket genom att säga det var chilibea han eftersökte.

Avslutningsvis var vi iväg och kollade på nya stålmannen filmen. En film som inte gick att kolla på för min egen del. Jag satt HELA filmen och störde mig på hur lik huvudkaraktären var… Ja jag kom såklart inte på vad personen hette. Direkt efter fick jag förklara lite detaljer om honom och Adde var snäll nog att droppa namnet, Bengt Sonnert!

Nu när snart hälften av årets WSOP-event är avverkade, och de tunga turneringarna med de riktigt höga prispoolerna närmar sig, kan det vara läge att påminna sig de femton största svenska livepokercasharna genom tiderna! Här är de, med beloppen för jämförbarhetens skull konverterade (i förekommande fall) till dollar enligt kursen just då:

1. Martin de Knijff (bilden ovan), 2 728 356 $ [etta i WPT Championship 2004]

2. Erik Friberg, 1 979 189 $ [åtta i VM 2006]

3. Daniel Bergsdorf, 1 300 000 $ [sjua i VM 2005]

4. Viktor Blom, 1 254 400 $ [etta i PCA Super High Roller 2012]

5. Kent Lundmark, 1 127 604 $ [etta i EPT Barcelona 2010]

6. Ramzi Jelassi, 1 091 418 $ [etta i EPT Prag 2012]

7. Jakob Carlsson, 1 018 980 $ [tvåa i EPT San Remo 2010]

8. Michael Tureniec, 961 902 $ [tvåa i EPT London 2008]

9. Kristoffer Thorsson, 944 946 $ [etta i Master Classics of Poker 2009]

10. William Thorson, 907 128 $ [trettonde i VM 2006]

11. Martin Jacobson, 762 185 $ [tvåa i EPT Deauville 2011]

12. Christer Johansson, 793 882 $ [etta i Irish Open 2009]

13. Magnus Petersson, 706 504 $ [etta i EPT Scandinavian Open 2007]

14. Michael Tureniec, 679 244 $ [etta i EPT Scandinavian Open 2011]

15. Anton Wigg, 672 818 $ [etta i EPT Scandinavian Open 2010]

Och när jag ändå är igång drar jag listan på de enda svenskar hittills som klarat av bedriften att ta sig till finalbordet i VM, alltså Main Event i WSOP:

1997 – Chris Björin (9:a, 48 760 dollar)

1998 – Jan Lundberg (7:a, 112 500 dollar)

2004 – Mattias Andersson (8:a, 575 000 dollar)

2005 – Daniel Bergsdorf (7:a, 1 300 000 dollar)

2006 – Erik Friberg (8:a, 1 979 189 dollar)

Då ser vi med kollektiv blågul optimism fram emot såväl återstoden av WSOP-eventen som resten av pokeråret 2013… ska det bli någon ny notering på en av listorna, eller rentav bägge?

Det finns knappast något som så förknippas med poker som bluffandet… och knappast heller något inom poker som blivit så överskattat, uttjatat och missförstått. Människor som sällan eller aldrig spelar poker tror gärna att bluffen är det centrala. När Chris Björin 1 maj 1997 intervjuades i TV-programmet Aschberg & Co, efter att ha kammat in 1,3 miljoner kronor plus det första svenska WSOP-armbandet någonsin, löd den första frågan han fick: ”Hur kan man se att en motspelare bluffar?”. Och när Stu Ungar gästade The Merv Griffin Show i amerikansk TV dagen efter att han 1980 vunnit VM-titeln i poker, inleddes konversationen lika stilenligt med frågan ”Bluffade du mycket?”.

Bluffandet som fenomen är intressant av matematiska och spelteoretiska skäl… och kan appliceras på affärsförhandlingar, militär planering och många andra områden. Men bland de cirka 8-10.000 spel som existerar på den här planeten, finns bluffandet som strategi och taktik endast med i ett fåtal: bluffstopp och liar’s dice, till exempel. Är man generös och inkluderar det också i rudimentär form, hittar man det även i Stratego (hur man placerar flaggan, ”misstänkt” pjäsförflyttande) och i bridge (med till exempel så kallade psykbud, där man dock riskerar att förvirra även sin partner).

Av de cirka tjugo spel i vilka det existerar ett formellt, erkänt världsmästerskap – från mahjong, schack och go till shogi, xiang ch’i och kalaha – är det bara två och endast två i vilka bluffen existerar fullt ut som ett vapen med vilket man kan få motspelaren att kallsvettas medan klockan tickar. Det ena är självklart poker, men vilket är det andra?

Du ska få en ledtråd! Så här ser det spelet ut:

Det är Scrabble – ”originalversionen” av Alfapet, en gång uppfunnet av den amerikanske arkitekten Alfred Butts. Där är det helt i sin ordning enligt internationella tävlingsregler att lägga ut ett påhittat, icke-existerande men kreativt konstruerat ord. Lyckas du därmed bluffa din motspelare som inte vågar ”syna” det ordet, kan du bli av med svårspelade kombinationer av bokstäver samt ockupera rutor som ger dubbla och tredubbla poäng. Men säger motspelaren i stället ”det där är en bluff” och kräver att tävlingsledningen granskar ordet via de lexikon som utgör facit, och det då visar sig att du bluffade, tvingas du ta upp brickorna igen och motspelaren är vid draget – han/hon får alltså i praktiken göra två drag i rad.

Och som nästa metanivå av strategi kan du i tävlings-Scrabble spela ut ett ord som ser ut att vara så egendomligt att det framstår som påhittat men faktiskt existerar, och hoppas på att motståndaren insisterar på att syna din ”bluff”. När det visar sig att ordet faktiskt finns, går motspelaren då miste om sitt nästa drag varför det i praktiken blir du som får göra två drag i rad. Du kan därmed ställa din motståndare inför ett tufft beslut – syna eller inte syna ordet? Är det äkta eller påhittat?

För de flesta är det högst otippat, att Scrabble förutom poker är det enda spelet på världsmästarnivå där bluffen existerar som vapen. Men så är också Scrabble ett dödligt allvarligt spel för eliten av dess cognoscenti, och där omtalade fuskskandaler skakat såväl USA-mästerskapet som världsmästerskapet! Se kravet på att motspelaren skulle kroppsvisiteras…

http://www.thesun.co.uk/sol/homepage/3876954/Scrabble-rival-demands-strip-search-over-missing-G.html

… och läs om spelaren som i smyg hade blanka extrabrickor med sig till partiet:

http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2012/08/15/158875794/cheating-and-broken-records-at-scrabble-championship-drama-abounds

Vill du få en hisnande inblick i spelets strategiska djup och i olika tekniker för ”fighting dirty” i Scrabble, hittar du en här:

http://igniteshow.com/videos/fighting-dirty-scrabble

Man får onekligen intrycket av att Alfapet/Scrabble framstår som nyttig träning för en som aspirerar på att bli allroundspelare i poker…

Superbloggen verkar onekligen beröra – så snart jag tog en kort semester i Lissabon, ropades det om dess ”sista suck” och snara nedläggning. Nå, jag kan hålla med Ken Lennaárd i kritiken om att det varit för få uppdateringar de senaste dagarna, men än är det för tidigt att korka upp gravölet och spela Mozarts mäktiga ”Requiem” på CD:n. Det är ju med Superbloggen som med allt annat i livet – pokervinster, resor, sex, vädret – att ibland är det ebb och ibland är det flod. Get used to it, my friends.

För att hoppa lite mellan olika ämnen kan jag dels tipsa om att här uttalar sig ett antal pokerprofiler om vad som är bäst och sämst med svensk poker, om ni nu har missat det hittills:

http://www.pokerlistings.se/pokereliten-svarar-det-baesta-och-saemsta-med-svensk-poker-30011

Dessutom får vi i höst se en ny amerikansk pokerfilm ha premiär, och vilken utmålas som såväl uppföljaren till ”Rounders” som inspirerad av sajten Absolute Pokers uppgång och fall:

Du hittar trailern + annan information för filmen ”Runner Runner” på den officiella sajten

http://www.runnerrunnermovie.com/index.html

Om den filmen kommer att ses som hissning eller dissning för (online)pokerns rykte återstår att se… men pokerfilmer är ett ämne som jag ska återkomma till här, inte minst med tanke på att det planeras en ny svensk pokerfilm; i så fall den första på över sextio (!) år sedan den omtalade – för att inte säga skandalösa – ”Poker” från 1951, och som hade Stig Järrel med flera av dåtidens stora aktörer i de ledande rollerna:

Som sagt, det vore kul att återkomma till inte minst sådana gamblingfilmer som har en pokerterm i titeln, som ”Runner Runner” ovan och dessa nedan:

… men det får anstå till ett kommande inlägg! Trevlig helg, ludofiler och chartister!

Det blev till slut Dimitrij Varlamov som kammade hem segern i Unibet Open i Tróia tillsammans med 80 127 euro – och så här såg det ut på finalbordet, som för ovanlighetens skull fick en oglamorös inramning eftersom det skulle ha stridit mot portugisisk lag (!) att livestreama det:

Tvåa kom nederländaren Mateusz Moolhuizen, som därmed missade sin andra seger i Unibet Open men i alla fall fick 56 265 euro för det:

Bästa svensk, som jag kunde rapportera om i går, blev Linus Hjulström på 14:e plats. Vi får hoppas på bättre blågul utdelning i Cannes i september! Och för dem som är intresserade av lite hasardspelshistorik kan det vara kul att veta att man på portugisiska kasinon kan få se ett traditionellt tärningsspel, banca francesca (”fransk bank”) som inte existerar någon annanstans:

Det är ett ålderdomligt och inte särskilt spännande spel med tre vanliga tärningar och där man som spelare bara kan satsa på antingen ”14-15-16” eller ”5-6-7” eller ”Ases” (ess, dvs ettor). En croupier kastar gång på gång med tärningarna genom det lilla hornet av ben (se bilden) tills det antingen blir summan 14 eller 15 eller 16 (varvid de som satsat på det får dubbla insatsen tillbaka), eller 5 eller 6 eller 7 (med motsvarande resultat) eller tills det blir tre 1:or (varvid de som satsat på det utfallet vinner 60 gånger pengarna medan alla andra förlorar sin insats). Bankens fördel är ganska måttlig, cirka 1,6%. Kul att se det igång, men craps i Las Vegas slår det definitivt inte…

I går spelade man inför en påhejande publik ner till finalbordets nio deltagare, och i chipordning ser det sällskapet ut så här:

Pierre Almeida (Frankrike), 1 019 000

Krzysztof Stuchlik (Polen), 738 000

Dimitrij Varlamov (Ryssland), 730 000

Michal Karbowski (Polen), 685 000

Mateusz Moolhuizen (Nederländerna), 649 000

— snittstapel cirka 538 000 —

Laurens de Smet (Belgien), 346 000

Auke Attena (Nederländerna), 340 000

Zbigniew Wieczorek (Polen), 182 000

Fernando Rocha (Portugal), 141 000

Klockan 15.30 svensk tid drar finalbordet i gång! Som synes inga svenskar med, dessvärre; av de totalt 21 startande blågula pokerkrigarna tog sig fyra in i pengarna, varav den bäste blev Linus Hjulström som för sin 14:e plats kunde stoppa på sig 4792 skattefria euro:

Övriga tre svenskar som tog sig in i pengarna blev Vladimir Prokoudine (27:e plats, €2831); Jonas Edström (32:a plats, €2468) och Dennis Lindmark (36:e plats precis innanför bubblan, också €2468).

För resterande svenska spelare bjöds det dock på en båttur inklusive sen lunch – och här hissar vi seglen, under kaptenens och besättningens vakande ögon:

Vid åtskilliga tillfällen fick vi sällskap av delfiner, här vid sidan om en katamaran som också var ute:

… och sedan på kvällen blev det förstås det sedvanliga Unibetpartyt, denna gång inne på kasinot i stället för på en nattklubb!

Nästa Unibet Open går i Cannes i september – och strax börjar kvalen dit!

Efter startdag 1B här i Unibet Open i Tróia i Portugal är det nu 95 spelare kvar i fältet, av sammanlagt 242 startande. Här är en bild från i går kväll, när inte bara dag 1B pågick utan också två olika sidoevent plus cashgames!

Kasinot ligger under den utstickande takkanten till höger om hotellet mitt i bilden:

Från hotellet har man utsikt över sundet norrut, över staden Setúbal dit man tar sig med färja:

Setúbal är en liten stad med mysiga gränder…

… samt en del hus som bemålats med smått häpnadsväckande dekor:

I tävlingslokalen är det gott om pokerjournalister som bevakar turneringen och har utsikt från podiet ner över ”the action”:

En deltagare i Unibet Open var rullstolsburen och kunde inte själv hantera korten (samt hade en assistent vid sidan om sig som betade ut och rakade hem marker), och hade därför en specialkorthållare med inbyggda speglar som gjorde att han ostört kunde studera sina hålkort:

Den nederländske deltagaren Egi Adriaans hade förlorat ett vad och fick som resultat av det spela iförd en åsnedräkt. Den hjälpte inte utan han slogs ut under dagen…

Ute i kasinot bjöd man på musikunderhållning från den specialdesignade och science fictioninspirerade baren slash scenen:

Bäst på att samla ihop marker under dag 1B blev Diogo Cardoso, som kunde avsluta med 149 300 – vilket placerar honom som tvåa inför dag 2, en bra bit efter Michiel Brummelhuis som fick ihop 235 500 under dag 1A. Tio svenskar ställde upp dag 1B enligt listorna, varav hälften gick vidare: Vladimir Prokoudine (89 000), Johan Berg (58 800), Mikael Johansson (56 400), Ambjörn Hedblom (25 600) och Dennis Lindmark (18 400). De fem som dessvärre slogs ut var Kristoffer Backström, Cego Heskali, Robert Lindström, Patric Mattsson och Jonas Olsson. En klen tröst att dessa fick sällskap under dag 1B av bland andra tidigare Unibet Open-vinnare som Dan Murariu och Paul Valkenburg. Då ska vi följa äventyret under dag 2!

Mats Jungsand. 

Det blev 112 spelare som kom till start under dag 1A här i Unibet Open i Tróia, alla med 20K framför sig som vanligt, och dessvärre färre svenskar än vanligt: såväl WSOP i Las Vegas som Cosmopols SM krävde sin tribut, det märktes. Själv var jag nummer 5 i ”registreringslängden” och lottades in på stol 5 vid bord 5, men det blev inte 5:e plats för mig utan jag åkte i stället ut under sena kvällen:

Fram till dess hade jag från den allra första potten (med A-K som floppade ett ess) legat över snittstapeln tills en komplicerad fyrvägspott inträffade under nivå 7, där två av motståndarna var all-in med respektive A-K och 7-7 mot mina 8-8 (den fjärde spelaren kastade handen osedd i visningen på slutet); flopp 2-9-6 och sedan turn A och river 7… och i stället för att förhoppningsfull vara uppe på 62 K förlorade jag både huvudpotten och sidopotten och gled ned till runt 18K. Det sved, men man måste gambla i vissa potter om man ska komma till dag 2 med en bra stapel. Efter det hamnade jag så småningom all-in, med 8-8 igen men denna gång mot K-K, och varken trissen eller mitt flushdrag kom på rivern och that was it. En motståndare jag hade vid mitt bord var för övrigt ”Super Mario”…

… som i verkligheten var fransmannen Jimmy Gillot. Han ställde mig inför ett halvjobbigt beslut när jag satt med 7-7 och han (redan på nivån 25-50!) betade tunga 7200 efter rivern på brädan 9-6-7-2-K och jag kunde legat under mot två tänkbara trissar (K-K var den hand jag var mest rädd för att se hos honom där och då, att döma av hur han spelat given) och två tänkbara stegar… men när jag efter en minuts betänketid ändå tog synen suckade han och kastade blixtsnabbt handen, och jag var uppe på 35K.

Vissa portugisiska dealers lägger för övrigt upp brännkorten lite ovant under potten, i sicksack som ses här:

Vi som kommit hit blev varmt mottagna vid Unibets välkomstdisk:

… och kasinot här i Tróia en bit söder om Lissabon har som ni ser en udda inredning:

Av de 112 som startade är 40 spelare kvar. Massiv chipleader för stunden är nederländaren Michiel Brummelhuis med 235 500 i stapeln – ett långt steg före tvåan Dimitrij Varlamov som har 110 300! Fem svenskar är kvar: Christoffer Lindroos (95 700), Jonas Edström (74 200), Linus Hjulström (52 000), Simeon Sundelius (46 000) och Lois Barssom (37 200), medan Morgan Andersson, Daniel Berg, Roland Bloma, Salomon Joffs, Anders Ostrowski och jag dessvärre tvingats tacka för oss. Strax startar fältet i dag 1B!