Som säkert dom flesta förstod i mitt förra inlägg hade jag oddsen på min sida till 100% –  jag kunde helt enkelt inte förlora. Jag behövde enbart välja en färg och sedan hålla mig till det 52 ggr.

En vadslagning som nog klassas som ”bondfångeri” och något Doyle åkte på som 14 åring.

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/10/enkel-matematik/

Enligt Doyle Brunson finns det två ”skolor” kring tankar om spel/vadslagning etc.

Det ena ”skolan” menar på att spelare skall ”lura/hustla” andra för att vinna pengar – som tex i  exemplet i mitt förra blogginlägg; ”Enkel Matematik.”

Det kan även vara att man ljuger – eller rättare sagt ”mörkar” – om sina färdigheter för att vinna pengar mot andra personer.

Den andra ”skolan” säger att man inte skall göra det utan söka utmaningar och tjäna pengar ”because of his reputation as a fair and honorable player”.

Doyle fortsätter i boken According to Doyle som jag just nu läser:

”Many gamblers believe they can make more money in the long run without misrepresenting their skills. For instance, weak poker players often challange World-class pros if they feel comfortable. But once you hustle man, he no longer feels comfortable. Make a man feel foolish and sooner or later you´ll los his action.”

Enligt Doyle tillhör han den ”andra skolan” och tror på det sistnämnda.

Boken ”According to Doyle” är lättläst och rolig att läsa. Boken innehåller en massa roliga anekdoter – skrivet i korta stycken och kaptitlar.

Personligen är jag nog rätt lättlurad och godtrogen person som tror gott om alla människor.

Jag skulle tex kunna slå vad med en person igen, trots att denne har lurat mig tidigare.

Doyle menar vidare i boken att spelare har ett oförtjänt dåligt rykte som ”lurendrejare”.

”Never trust a gambler”, är ett uttryck som många kanske har hört.

Men Doyle menar på att många spelare är bland dom som är mest ärliga och korrekta.

Genom sig själv känner man andra och för Doyle räcker ett handslag och inga ”kontrakt” behöver skrivas när det tex är dags för vadslagning.

I boken ”According to Doyle” skriver Doyle bland annat om denna lite roliga händelse.

Doyle överhörde ett samtal i en bar där en man ville satsa $1000 på att Denver skulle vinna mot motståndarlaget. Doyle som gillade motståndarlaget tog bettet och satte emot.

Den unga mannen ville då ha ett kvitto på deras vadslagning och alla spelare runt baren började då att skratta våldsamt.

”You mean you want a receipt for a football bet?”, frågar Doyle den unga mannen.

”Well, just in case you forget”.

Normalt brukar Doyle inte slå vad med personer som begär ett kvitto, men matchen skulle gå på TV och visas i baren och det pågick inga andra intressanta spel för stunden, så Doyle skrev mannen ett kvitto.

Matchen började och ganska snabbt skulle det visa sig att Denver skulle vinna.

Den unga mannen hade lagt kvittot bredvid en askkopp och en av Doyles kompisar uppmärksammade det och lägger kvittot i askkoppen och eldar upp den med en cigarett utan att den unga mannen ser det.

Denver vinner sedan matchen och den unga mannen hoppar upp från sin stol och ler glatt.

”Give me the reciept and i´ll pay you right now”, säger Doyle till den unga mannen som skräckslaget ser de förbrända resterna av kvittot  i askkoppen.

Panikslaget vädjar han till alla runt baren som hörde när Doyle och han slog vad – men alla bara skakar på sina huvuden och låtsas som om dom inte minns någon vadslagning.

Den unga mannen ber vädjande till Doyle att i alla fall betala halva vinstsumman till honom.

Doyle tittar på den unga mannen och frågar:

”Do you trust med kid?”

”Of course i trust you”, svarar den unga mannen gråtfärdig, varpå Doyle ger honom sina välförtjänta pengar.

När det gäller mig själv har jag alltid betalat mina vad och jag har nog alltid fått betalt när jag har vunnit ett vad. Jag kan nog bara minnas ett enda tillfälle som jag inte fick mina pengar.

Men det är inget jag gråter över längre och jag skulle kunna slå vad mot samma person igen…

För några dagar sedan tog jag upp ämnet specifikt svenska (hasard)spel, och beskrev det illa beryktade kastbytet; nu ska jag ta upp ett mycket speciellt ”tärningsspel” som också ingår i den svenska speltraditionen, nämligen fårhimmel.

Fårhimmel eller fårahimmel, som också i folkmun är känt under namnen himmelsstege, klättra te himla och att kappas till gudsrike, daterar sig tillbaka till minst 1700-talet men är sannolikt betydligt äldre än så. Det är dessutom faktiskt inte begränsat till Sverige, utan är också känt från Finland och Estland – vilka ju bägge ingått i det svenska riket förr i världen, under stormaktstiden. Fårhimmel kan bäst beskrivas som ”ett vertikalt kapplöpningsspel”, och här är ett exemplar av spelet som 1908 samlades in till Nordiska Museet av etnologen Nils Keyland under ett besök i Boda i Dalarna:

Fårhimmel var verkligen ett allmogespel, helt okänt bland adeln och andra finare kretsar, och utövades mest av fåraherdar och andra inom folkdjupen i norra Sverige: det är belagt i både Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Dalarna och Värmland. Spelet består av en ”jakobsstege”, ett cirka meterhögt litet träd eller en trädtopp som huggits och beskurits så att bara 8-12 grenstumpar sticker ut från stammen. Dessutom ska varje deltagare ha en ”spelpjäs” (får) i form av en kvistklyka utformad så att den kan hängas på grenstumparna, så här:

Som ”tärningar” användes oftast och enklast två decimeterlånga kvistbitar som höggs upp längs mitten så att de fick en flat och en rundad sida vardera, och så försågs den ena biten med en skåra och den andra med två skåror. Sådana kvisttärningar kallades för klavrar:

Din pjäs börjar ”från marken”: varje gång det är din tur, kastar du med de två kvisttärningarna och ser hur många steg du får klättra uppåt, från grenstump till grenstump. En skåra uppåt = flytta ett steg uppåt. Två skåror uppåt = två steg uppåt. Både en och två skåror uppåt = flytta tre steg uppåt. Bägge faller med de runda kvistsidorna uppåt = du åker tillbaka till ”start” (marken) och i nästa drag får du börja om igen. Det sista kastet benämns blint.

Har du fått din pjäs upp så långt att den hänger på den översta grenstumpen, måste du slå exakt en skåra för att ”lämna stegen och komma till himlen”; slår du två skåror, måste du i stället stå kvar där du är.

I en variant av spelet fick du fortsätta att kasta så länge det var din tur och du ville och vågade, ända tills du antingen kastade blint eller sa ”nu räcker det” och lät din pjäs (ditt ”får”) hänga kvar där den var just då.

Fårhimmel har också spelats med enkla fyrsidiga handgjorda stavtärningar av trä som denna, med ett streck, två streck, kryss eller blank sida (se fotot överst):

Då har reglerna varit sådana att du fått fortsätta kasta så länge du slog ett eller två streck; kastade du så att den blanka sidan kom upp var ditt drag över, och kom krysset upp var ditt drag också över men då tvingades du samtidigt flytta ditt får ett steg nedåt. Den vars får först nådde till ”himlen”, alltså kunde flyttas förbi den sista grenklykan och lämna trädet/jakobsstegen, hade förstås vunnit de eventuella insatser som erlagts. Tilläggas kan att spelet oftast utövades på 2-4 deltagare.

Och är du händig med en morakniv, har du nu efter ovanstående beskrivning chansen att slöjda lite och därigenom utöka din personliga samling av hasardspel med ett äkta stycke svensk allmogekonst! 🙂

Pokervärlden – och nu förutsätter jag att du tar spelet på allvar – har en vana att ställa oss alla inför problem där det, för att citera det nedslitna uttrycket, gäller att kunna tänka utanför lådan. Eller vad sägs om den här situationen, som inträffade år 2012 under WSOP? Närmare bestämt ska jag låta dig byta plats med Shaun Deeb alternativt Gus Hansen, i förspelet till eventet The Big One For One Drop som dragit 48 startande vilka lagt det enorma inköpet på 1.000.000 dollar var.

Eller rättare sagt: 47 spelare har köpt in sig, medan det ännu inte är klart vem som blir den 48:e spelaren. I den enda satelliten till The Big One For One Drop har nämligen 96 personer köpt in sig för 25.000 dollar var, vilket resulterat i den sista tillgängliga platsen i The Big One till vinnaren… och ett andrapris på 1.000.000 dollar i kontanter, till den som kommer tvåa heads-up i satelliten, förutom en liten skvätt sedlar till trean.

Vad som inträffade diskuteras fortfarande i pokerkretsar.

Till heads-upen i satelliten går så småningom två proffs: Gus Hansen och Shaun Deeb, som är så gott som jämnstackade. Enligt åtskilliga redogörelser i efterhand ska de två ha klivit åt sidan för en kort stund, och därefter återvänt till bordet och slagit sig ned.

I den första given i denna heads-up ställer Deeb in hela sin stapel preflopp… sånär som på en liten 5000-mark. Hansen, som har en marginellt större stapel, synar och de två tar en titt på floppen. (Strunta i vilka kort de sitter med respektive vilka som läggs upp, de har ingen som helst bäring på förloppet som nu utspelar sig.) Med floppen på bordet gör Hansen en i det närmaste symbolisk bet, och Deeb lägger sig – trots att alla pottodds i världen skriker i örat på honom att han ska ta synen för sina sista löjliga 5K.

I den andra given går Deeb all-in för sina kvarvarande 5K, Hansen tar synen och vinner given. Hansen har därmed den 48:e och sista platsen i The Big One For One Drop, medan Deeb kan stoppa på sig en rund och trevlig miljon dollar.

Vad hade DU gjort i samma situation?

Den rena matematiken i situationen är lättkalkylerad, och kan kokas ned till följande ställningstagande: Vill du hellre ha en garanterad miljon dollar här och nu, eller föredrar du att få chansen att kämpa dig in bland de 9 av 48 startande som på slutet kommer att få från aningen över en miljon dollar och upp till 18+ miljoner dollar till segraren? Rent matematiskt och oddsmässigt är det förstås en no-brainer för Deeb: take the money and run, baby.

(Fotnot: Det har inte i efterhand framkommit några säkra uppgifter huruvida det fanns någon ytterligare privat uppgörelse mellan Deeb och Hansen, utöver den formella prisstrukturen i satelliten.)

Men den springande punkten i denna situation är en annan: hur ser du egentligen på poker? Är det en ädel tävlan, där det gäller att kämpa väl i varje läge för att alltid, varje gång försöka nå prispallen även till priset att du oftast får lämna arenan tomhänt? Eller är det en ren business, där ”money talks” och du måste betrakta din bankrulle med kyligt utvärderande blick och sätta storleken på den i relation till de möjligheter du har att placera dig i andra turneringar som du kan köpa in dig i?

Det är mycket möjligt – och kanske rentav mycket troligt – att för Hansen var en plats i den stora turneringen det han mest av allt eftertraktade där och då. Han hade mött många av de övriga 47 kombattanterna tidigare, och kände säkert att han kunde mäta sig mer än väl med de flesta av dessa och därför sikta på en sju- eller åttasiffrig payout. (Som det nu blev 2012 stöp Hansen dock strax före pengarna i The Big One.)

Deeb däremot gjorde sannolikt bedömningen att för honom motsvarade en miljon dollar där och då en flora av möjligheter till goda placeringar i ett antal andra turneringar, vilket var att föredra framför ett enstaka långskott på en affär med hög potentiell payout men också mycket hög risk.

I olika diskussionsfora på nätet har Deeb kritiserats i efterhand för att han inte gav Hansen en rejäl match heads-up i den där satelliten, i synnerhet som de två var nästan jämnstackade när den inleddes; men svaret på det är helt enkelt att både Gus Hansen och Shaun Deeb gjorde rätt, utifrån sina olika utvärderingar av vad poker representerade för dem just där och då. Pokerns realitet är att det ÄR en business, och att poker liksom varje annan affärsverksamhet kräver kapital för att utövas… och att de potentiella vinsterna ska sättas i relation till de risker de medför.

Men med det sagt ska du ändå ta med dig tanken, varje gång du kliver fram till filten och slår dig ned; varför spelar du spelet, och vad representerar det för dig i en given situation i framtiden?

Ett antal resor till Las Vegas under årens lopp har gjort att man fått höra åtskilliga kul vitsar och anekdoter… jag kanske får bjuda på några smakprov denna lördagkväll, som underhållning?

Ett fyllo kommer invacklande på kasinot, och på ostadiga ben tar han sig bort till en av de enarmade banditerna, fumlar upp en tjugofemcentare ur fickan och stoppar i och drar i spaken. BANG! Jackpotten trillar in! Fyllot rycker häpet till, lutar sig framåt för att med blodsprängda ögon syna displayen, och mumlar sedan missbelåtet: ”Tuschan ockschå, har jag gått upp till schuhundraschuttioschu kilo…”

En till? OK, den ene pokerspelaren säger till den andre: ”Sorry, men jag kan inte vara med och spela i kväll – jag hade faktiskt lagt undan lite stålar till rullen, men min idiot till hustru betalade i stället hyran och köpte specerier för det som var kvar…”

Och ett gammalt ordspråk från maffiatiden i Las Vegas tål att citeras som ett minne av hur det var förr i världen där borta: ”If you can’t beat them, arrange to have them beaten.”

Eller det här replikskiftet? Spelare A: ”Jäklar vilken tur jag hade inne på kasinot igår!” Spelare B: ”Hurså, vad hände??” Spelare A: ”Jag hade lyckats glömma min plånbok med alla kontanter och kreditkort därhemma…”

Säga vad man vill, men Vegas är en stad med självironi!

Om bridge och ett engelskt domstolsutslag skrev jag här i går – och i sammanhanget är det på sin plats att i denna spelfokuserade blogg gratulera det svenska VM-laget i bridge, som förra helgen spelade till sig ett silver borta i Chennai i Indien där turneringen hölls!

(Med tack till svenskbridge.se för lånet av bilder, ovan samt nedan)

I finalen i lag-VM i bridge – turneringen går under det officiella namnet Bermuda Bowl, eftersom den första gången hölls 1950 på just Bermuda – ställdes Sverige mot Polen men tvangs sträcka vapen efter siffrorna 307,5-293. På bilden ovan: Fredrik Nyström (känd inte minst för sitt deltagande i den första säsongen av Pokermiljonen), Niklas Warne, Frederic Wrang, Johan Upmark, Tommy Bergdahl, Jan Lagerman (t.f. kapten), Johan Sylvan och P.G. Eliasson (kapten). Det är kanske onödigt att tillägga att det är det bästa svenska resultatet någonsin i Bermuda Bowl!

Även det svenska seniorlandslaget gjorde en utmärkt prestation, och erövrade ännu ett silver – efter förlust i finalen mot USA – i d’Orsi Senior Trophy!

På bilden: Carina Wademark (coach), Anders Morath, Johnny Östberg, Sven-Åke Bjerregård, P.G. Eliasson, Göran Selldén, Tommy Gullberg (kapten) och Björn Wenneberg.

För övrigt är det snart, närmare bestämt den 1 november, dags att gratulera spelet kontraktsbridge på 90-årsdagen; se ett inlägg av mig här med lite underhållande läsning om mord, hjärtattacker och skilsmässor:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/10/ett-spel-fyller-ar/

Nästa Bermuda Bowl spelas i franska Lyon 2017!

Om cirka tre veckor drar finalen i årets VM i poker igång borta i Las Vegas… men dessvärre utan en enda kvinna vid bordet efter att sista kvarvarande damen, Kelly Minkin från USA, föll på 29:e plats under den sjätte dagen.

Den som till äventyrs inbillar sig att kvinnor därigenom på något sätt är underlägsna män i spel bör betänka att förra årets VM i backgammon nere i Monte Carlo slutade med att titeln gick till japanskan Akiko Yazawa:

Och som regerande världsmästare fick hon förstås figurera på diverse tidningsomslag:

Det är kutym i backgammon att framstående spelare håller sig med egna tärningar och tärningsbägare, liksom en del pokerspelare är kända för specifika kortvakter, och jag kan inte undanhålla er en titt på den uppsättning Yazawa förärades efter sin seger:

Det bör påpekas att Yazawa är inte den enda kvinnan som vunnit VM i backgammon, utan första gången var 1981 då titeln togs av amerikanskan Lee Genud…

… och år 2000 upprepades bedriften av ännu en amerikanska, Katie Scalamandre:

Så låt oss hoppas på minst en kvinna i the November Nine 2016! Och för svenskt vidkommande vill jag lite småsubjektivt konstatera att det just nu är så gott som delat i täten mellan Diana Svensk och Sofia Lövgren, om vem som bäst kan göra anspråk på titeln Sveriges First Lady of Poker. Fortsättning följer säkert!

Den minnesgoda läsaren/läserskan kommer säkert ihåg att för snart tre år sedan skrevs det tre inlägg här i Superbloggen på temat ”Är poker en sport?”. De inläggen författades av respektive Robert ”Dödarn” Lux…

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/ar-poker-en-sport/

… Simon ”Dybban” Lindell…

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/ar-poker-en-sport-2/

… samt undertecknad:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/ar-poker-en-sport-3/

De tre inläggen publicerades samma dag och nästan samma klockslag, vilket givetvis var fullt avsiktligt och gjordes efter överenskommelse oss emellan; det var helt enkelt kul med tre delvis olika synvinklar på samma omtvistade ämne.

Nu har ämnet huruvida bridge måhända är en sport på nytt aktualiserats av ett utslag i går i en brittisk domstol:

http://bigstory.ap.org/article/d93893da805845968d7310ad6dcf3d8d/uk-court-rules-bridge-not-sport

Affären kan sammanfattas med att förbundet English Bridge Union gärna ville ha en bit av kakan när intäkterna från det brittiska National Lottery skulle fördelas till välgörande och allmännyttiga ändamål inklusive Sport England, en form av engelsk – för en gångs skull inte synonymt med brittisk, nota bene – motsvarighet till Riksidrottsförbundet. Sport England sade nej till EBU, men EBU tog dem till domstol och förlorade alltså i går. Motiveringen för nejet från Sport England, att kortspelet bridge visserligen är ”challenging and popular” men att det på samma gång ”does nothing to improve the country’s physical fitness levels”, stöddes av rätten.

Inga lotterimedel till engelsk bridge, med andra ord; och till saken hör att Sport England även sedan tidigare vägrar att se schack som en sport… liksom poker, om man ska våga sig på en förmodan.

Kanske är, precis som jag citerade i mitt ovannämnda inlägg, den bästa formuleringen om poker i detta sammanhang den som åstadkommits av brittiska EPT-vinnaren Victoria Cohen:

”This is a MIND game, a battle of wits, a contest of intellect and instinct; it should not be ranked among – but certainly not lower than – competitions of brute strength and speed.”

Väl sagt.

All right, här är – några dagar försenat på grund av en nödvändig snabbsväng till London och som kom emellan – det utlovade bildsvepet från den årliga spelmässan i Essen i Tyskland! Och som vanligt var det hela så stort, med 150.000+ besökare och över 850 utställare från hela världen, att bokmässan här hemma i Göteborg kan slänga sig i väggen… kanhända ger vimmelbilderna en uppfattning om evenemanget:

Essenmässan är helt enkelt platsen där saker och ting händer i världen av alla kort-, brick-, tärnings- och sällskapsspel. Härifrån sänds det live i olika webbprogram och podcasts…

… härifrån gör de tyska TV-kanalerna rejäla reportage…

… och det är här som en del klubbar, organisationer, bibliotek och privatpersoner inhandlar spel i närmast industriell skala:

Här ”släpper man loss”, som denne outrerat klädde herre:

… för att inte tala om dessa två mässbesökare:

Den som ville kunde hjälpa till att bygga på ett 32.000-bitars (!!) pussel från Ravensburger:

Och det sattes ett Guinnessrekord i antal deltagare i spelet Catan i en och samma lokal. Den lokalen såg ut så här på fredagen…

… och så här på lördagen, när tusen spelare samtidigt deltog vid det 400 meter långa bordet:

En allt viktigare faktor för nya och entusiastiska uppfinnare som vill köra sitt eget race är ”crowd funding”, gräsrotsfinansiering på svenska – som ”Exploding Kittens”, det spel som fått det största kapitalet hittills när det gäller just gräsrotsfinansiering:

Även personerna bakom detta spel tackade för en framgångsrik insamling…

… medan kreatörerna av ett spel som handlade om lobotomi (!) också var i farten:

Som vanligt var ett antal större förbund på plats, som tyska go-förbundet:

… tyska skatförbundet (skat är Tysklands ”nationalkortspel”)…

… och förstås tyska schackförbundet…

… med unga tyska stjärnskottet Sarah Hoolt på plats och som spelade simultan mot vem som ville:

Årets spel 2015 i Tyskland är Colt Express, uppfunnet av Christophe Raimbault:

Till många spel hade man i montrarna byggt upp magnifika dioramor, som denna…

… och denna till Warhammer 40K:

Genren kortspel fortsätter att ”vidareutvecklas”, med diverse appar och andra digitala tillbehör:

Här fanns också ett magnifikt spelbord med drinkhållare och andra finesser, för den seriöst engagerade:

Som vanligt var det full fart i de olika stånden på begagnatmarknaden, vilket får mig att undra över exakt hur många spel som sammanlagt säljs under de fyra mässdagarna – en halv miljon? Trekvarts miljon?

I ett spel ingick att få en ”paj” i ansiktet:

Och i andra montrar kunde man spela sina favoritspel i jätteformat:

I ytterligare en monter ville man påskina hur ”farligt” temat var i spelet, varför det spelades i ett ”förseglat” rum:

Många kända licenser var heta på mässan; vad sägs om såväl Monopol som Risk baserade på Game of Thrones?

TV-serien Homeland från Netflix?

Big Bang Theory respektive superhjältar, i Cluedo och Monopol?

Star Wars fanns som tema i (förstås!) Monopol…

… och som ännu en utgåva av gamla Carcassonne:

… för att inte tala om att i en monter fanns en s.k. landspeeder från ”The Force Awakens”, i full skala:

Om jag nu ska övergå till ämnet poker, så var det definitivt underrepresenterat; men jag hittade i alla fall ett PokerMania i begagnatavdelningen…

… medan ”Romersk poker” visade sig vara ett tärningsspel där du kunde slå III, VI och XIX och annat i protokollet:

… och ett litet förlag hade satsat på ett pokerspel i Västernmiljö och med namnet Showdown:

Som alltid fanns det en uppsjö spel med udda tematik; vad sägs om ett japanskt spel där det gällde att banta mer än vad motspelarna klarade av? Säkert icke-PK här i Sverige…

Utomjordingar, självklart…

… liksom gangsters:

Spammejl…

… den blodiga ryska maktkampen i partitoppen…

… ”miljöarbete”…

… psykiatriska behandlingsmetoder…

… och ponzisvindlerier, alltså kedjebrevsbedrägerier – och till råga på allt från ett taiwanesiskt företag!

I en monter hittade jag ett Robinsonspel, och i en annan ett Fredagspel:

I en av de japanska montrarna köpte jag ett vackert hanafudaspel:

Och det får väl avsluta mitt urval av bilder från årets Essenmässa!

Vem vet vad för spännande nyheter det bjuds på i oktober 2016?

Är du intresserad av spel i bred bemärkelse kan jag lova dig en upplevelse som är något utöver det vanliga, just på den enorma, fantastiska, häftiga Essenmässan!

Om du inte kan lura dina vänner, vem kan du då lura?

Kasinon och spelbolagen ser till att ha oddsen på sin sida för att kunna vinna dina pengar.

När det gäller tex Black Jack och Roulette är det enkel matematik som gäller och här har kasinon och spelbolagen alltid några procents fördel mot dig.

Men är man tex en duktig pokerspelare så har den duktiga pokerspelaren oddsen på sina sida i det långa loppet ifall hen möter sämre motstånd när denne spelar poker.

Att kunna oddsen i poker och spel – veta när du är favorit eller inte – är en viktigt detalj ifall du skall kunna vinna pengar på lång sikt.

Jag skall ge dig läsare ett erbjudande – som du får fundera på om det är DU eller om det är JAG som har oddsen på sin sida för att gå vinnande ur vadslagningen i det korta eller det långa loppet.

Om vi använder oss av en helt vanlig välblandad kortlek med 52 kort – så har jag 50% chans att gissa rätt färg på det första kortet som är vänt nedåt. (Dvs svart eller rött.)

Min fråga till er är vilket odds jag har att gissa rätt färg på minst HÄLFTEN av alla korten i kortleken? Dvs 26 kort eller mer.

Och mitt erbjudande till er är:

Ifall jag lyckas gissa rätt färg på minst hälften av alla korten i kortleken – dvs 26 kort eller mer av 52 kort i en välblandad kortlek –  så vinner jag 100kr

Men om jag misslyckas och enbart lyckas gissa rätt på mindre än hälften av alla korten i kortleken – dvs 25 kort eller mindre –  så får ni 500kr.

Jag skall alltså vända upp ett kort åt gången – en efter en – och gissa vilken färg det är. Jag skall inte sluta förrän alla 52 korten är vända.

Antar ni utmaningen och vem har oddsen på sin sida?

Svaret kommer i ett annat blogginlägg.

 

 

 

Spelmässan i Essen, ett av planetens största arrangemang för sällskapsspelare, pågår just nu nere i Tyskland men dessvärre gjorde tidsbrist att jag bara hann vara med på torsdagen i går! Trist, men ett större bildsvep med kul ting kommer om några dagar! I vimlet hittade jag också några av alla spelen med mitt namn som uppfinnare på omslaget:

På hemvägen i går kväll hann jag dessutom inspireras av all samlad kreativitet till att uppfinna en ny pokervariant – och den spelas så här!

Antal deltagare: 4-5.

Antal kort: 52, dvs en vanlig kortlek.

Potten: Alla lägger ett förutbestämt belopp i i potten, t.ex. 5 kronor var.

Given: Blanda om leken ordentligt. Med 4 deltagare får därefter varje deltagare 13 kort var; med 5 deltagare får varje deltagare 10 kort var, och de 2 överblivna korten läggs osedda undan.

Studera nu noggrant de kort du fått i given (i smyg, så att de andra inte ser något), och välj så ETT av dessa kort och lägg ned framför dig, med baksidan uppåt. Därefter ger du högen med resterande kort till deltagaren till vänster om dig.

Detta passande av kort måste göras samtidigt! Du får inte plocka upp de kort som du får av deltagaren till höger om dig, innan du skickat korten som blev över efter att du behöll ett, till deltagaren till vänster om dig.

Så fortsätter det tills det inte finns några kort kvar som skickas runt: du får alltså en (krympande) korthög från deltagaren till höger om dig, väljer noggrant ut ETT kort och lägger framför dig med baksidan uppåt, och skickar resten av korthögen vidare till deltagaren till vänster om dig.

När denna udda giv är klar har du alltså valt ut och behållit sammanlagt 13 kort (om ni är 4 deltagare), eller 10 kort (om ni är 5 deltagare).

Sortera nu upp två femkorts pokerhänder var: en som siktar på att vara den högsta handen, och en annan som siktar på att vara den lägsta handen. (Med 4 deltagare får du 3 kort över som du inte använder.)

Alla vänder därefter samtidigt upp sin lägsta hand; den som verkligen har den lägsta vinner halva potten. (Eller så kan ni göra det mera spännande och avslöja vad ni har, en deltagare i taget…) Går inte potten jämnt upp, ligger överskottet kvar; är ni t.ex. 5 deltagare som lagt 5 kronor var = 25 kr, vinner den lägsta handen 12 kr och låter 13 kr ligga kvar. (Ni måste i förväg vara överens om hur lägsta handen ska räknas; mitt förslag är deuce-to-seven, för att inte essen ska bli för värdefulla.)

Därefter vänder alla upp sin högsta hand; den som verkligen har den högsta vinner återstoden av potten.

Garanterat frustrerande att tvingas välja bland ”fel” kort hela tiden, kan jag lova, men en god övning i att hålla många möjligheter öppna samtidigt… och jag väljer väl att kalla min nya pokervariant för Essen high-low, i syfte att hedra staden och mässan!