Att folk luktar illa kan jag ta. Jag luktar inte hallonbåtar själv efter ett halvt dygn vid pokerbordet. Att spelare slowrollar mig kan jag hantera. Oftast beror det på att de inte vet bättre. Vilket i sig betyder att de är fiskar. Fiskar är alltid lätta att förlåta.

De som är otrevliga stör mig inte nämnvärt heller. Personligen tycker jag det är uppfriskande med lite drama. Det håller mig vaken under långa dagar. Och får man själv gå in och tillrättavisa någon dryg, självutnämnd president så är det ju värt allt. Det kan man leva på en hel dag.

Under mina veckor i Las Vegas så möter jag alltid på alla typer av spelare vid borden. Som överlevnad gäller det att ha otroligt mycket tålamod med alla sorters personligheter. Precis som i verkliga livet. Det vore dumt att störa sig på saker i onödan, då det ofta går ut över den egna koncentrationen.

Men. Det finns en sorts spelare som går mig på nerverna. Jag vill inte säga att jag hatar dem. Men jag tycker att de borde få spela poker för sig själva.

Det är de långsamma. De notoriskt långsamma.

När man ser att folk har ett tufft beslut framför sig så har jag inga problem med att låta dem tänka i 5 minuter eller mer. Det är inte det. Det handlar om den systematiska långsamheten. Den som är satt i system.

Jag hade en ung kill vid mitt bord under en 1600 dollars turre på Venetian i somras. Han var något av det värsta jag varit med om. Varje gång det var hans tur så tänkte han minst 30 sekunder innan han gjorde något. Även när han bara skulle mucka pre flopp. När han var involverad i en hand var det ännu värre. Då var det som om tiden stod stilla.

Vid varje beslut skulle han tänka som om hela hans existens stod på spel, som om det var miljonfrågan i ”Vem vill bli miljonär”. Jag tror att mitt bord fick spela högst hälften så många händer som resterande bord. De äldre gubbarna bredvid mig började efter några timmar skruva på sig och klaga. Jag höll själv på att tappa greppet totalt. Men han fortsatte i samma stil.

Att han var en bra spelare gjorde mig inte mindre förbannad. Och efter en hel dag vid samma bord knöt jag fickan så hårt i fickan att den vitnade.

Det är nästan uteslutande duktiga spelare som agerar på det här långsamma sättet vid borden. Det stör mig något otroligt. Det är ok om de tar mina marker. Men stjäl inte min tid. Det är ohyfsat och spelförstörande. Vem vill betala in dyra pengar i en pokerturnering och använda hälften av speltiden till att sitta och vänta på att samma kille, om och om igen, foldar sina kort i slowmotion? Som om han satt i strålkastarljuset varje gång det var hans tur och inte kunde få nog av att synas.

Det är värre än att kolla på färg som torkar. Som att se på en fransk dokumentär utan textning. Som att ägna livet åt att stirra in i en enfärgad vägg, utan tavlor.

I varje hand hoppades jag att han skulle åka ut. När han till sist fick in det med AK vs KK preflopp, bankade hjärtat i bröstet på mig som om det var jag själv som höll kungarna. Jag har nog aldrig blivit mer besviken av ett ess på rivern, och jag till och med reste mig upp i vredesmod och gick en sväng i lokalen, som om det var jag som torskade.

Därför drog jag öronen åt mig när jag hörde om en större turnering i Nottingham, som gick av stapeln för några veckor sedan. Där hade de infört en timebank, vilket innebar att man fick tänka 20 sekunder varje gång det var din tur. Ville man tänka längre kunde man slänga in en engångsbricka som gav dig en minut till.

Det var det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig och jag hoppas att det är något som sprids med vinden över fler pokerturneringar. Tyvärr tar det väl ett tag innan de orkar flyga över Atlanten…

Ja, jag vet att det varit tyst från mig här i några dagar… men hoppas på er läsares förståelse för att jag har semester just nu några dagar, längst här ute i havsbandet där himmel och hav möts. Snart nog återkommer jag i Superbloggen med inlägg om allt möjligt i spelväg!

Borta i Las Vegas har det varit en rejäl brand i poolområdet på Cosmopolitan, samma hotell som jag bodde på den sista veckan där:

Tack och lov blev ingen skadad, men ett antal hotellgäster fick evakueras. Glad att jag slapp det intermezzot…

Och apropå Vegas så fanns de här pokermaskinerna på Venetian, där du kunde spela heads-up mot Phil Hellmuth; dvs mot mjukvaran plus ett antal färdiginspelade kommentarer från honom:

Även Johnny Chan kunde man möta på detta sätt. Kul idé – när inför Unibet sådana online, fast med Martin Jacobson, Chris Björin och Viktor Blom? 🙂

Och tids nog ska jag i Superbloggen presentera kombattanterna i årets Novembernia:

Här på ön har vi med besökande vänner och släktingar spelat en hel del spel på kvällarna, medan TV:n får stå tyst och övergiven; det är mycket trevligare så. Favoriterna är mahjong, cheiten, 6 Nimmt och ett tyskt och mycket taktiskt tärningsspel som heter Na So Was (med den ungefärliga betydelsen ”Äsch vad tusan…”), men överst på popularitetslistan står Mexican Train:

Just den regelvariant vi använder är vass och gör spelet mera strategiskt än vad man kan tro – rekommenderas starkt! Och jag återvänder så småningom här, medan jag under tiden önskar alla läsare en trevlig sommar!

Ett litet paket med röda snören. Jag förvarar det under sängen som konservburkar i ett skyddsrum.

Jag trodde semi-bubblan i WSOP Main skulle kännas tyngre. Men besvikelsen av att lämna min stol i Amazon-room på plats 1080 med 1000 priser var som en lätt smekning mot kinden jämfört med den totala förödelsen jag kände när jag bustade första dagen i samma turnering 2013.

För jag hade helt enkelt inget att klaga på. Jag hade gjort allt i min makt och det räckte inte. Och jag hade sprungit så bra tidigare i år att jag inte kunde klaga på orättvisor och dåligt kortsnitt. Det hade varit ett tecken på total avsaknad av självinsikt. Och man vill ju ändå tro att man har lite sådan kvar.

Jag minns en annan kille 2013 som tog sin bust väldigt bra. Med bara drygt 100 spelare kvar i WSOP Main Event fick han in det i en monsterpott för topp-10 i turneringen med KK vs JJ all in pre. Det kom en knekt på river. Det finns ett par pokerspelare som hade haft det rätt jobbigt efter det. Ett par som säkerligen hade velat berätta en historia, som avslutades med en knekt, till de flesta han/hon mötte på vägen ut från Rio. Men Ramzi betedde sig som en class-act och ställde vänligt upp på intervjuer, ja, han till och med skrattade åt det efteråt. Förklarade att det är sånt som händer och att han hade sprungit tillräckligt bra i livet för att inte klaga.

Att Ramzi hade vunnit EPT Prag för 835 000 euro ett halvår tidigare hjälpte antagligen en del i det sorgearbetet…

Det är lättare att ta en bust när man springer bra. Och jag antar att det var därför som jag bara kände den där smekningen på kinden över att ha bustat mitt livs pokerturnering. För det kommer ju alltid nya chanser och jag är inne i mitt livs poker-år ändå. Det är som en dröm där jag hela tiden bestämmer utgången. Efter 10 år som pokerspelare inser jag att 2015 kommer att bli mitt bästa i karriären.

Just nu räknar jag in 1,2 miljoner kronor i gröna siffror. Och vi är bara halvvägs.

Beror det på att jag är bättre än tidigare? Antagligen inte, då de flesta har blivit bättre. Främst beror det på att jag sprungit som en jagad gasell över savannen. Och lyckats komma undan lejon och hyenor, om och om igen.

Att springa bra i poker är en gåva. Något man helt enkelt får omfamna och slå in i ett litet paket med röda snören, att ha under sängen. Jag sparar det där för att öppna den dagen jag är halt och lytt och ynklig igen.

För den dagen kommer. I poker kommer alltid den dagen.

Det gäller bara att paketera tillräckligt med fina minnen för att övervinna ynkligheten. Och tillräckligt med konservburkar för att klara av en lång tid i ett skyddsrum när kriget väl nalkas.

För den som spar den har.

Minns ni när Ola B och Jens J skrev i Superbloggen tillsammans med Dybban och Dan?

Då var det liv i luckan och många olika ämnen diskuterades flitigt.

Inget ämne var för högt, inget var för lågt för att diskutera.

Jens skrev om flygande spagettimonster och Ola och Dybban tjafsade med varandra som ett moget äktepar.

Det var underhållning och jag tycker att Superbloggen var som bäst då.

Jag personligen tycker – på pappret i alla fall – att dagens Superbloggs uppsättning har  alla möjligheter att bli lika bra eller tom bättre än sina förlagor.

Dan är tryggheten själv och den mest stabile av oss samt den mest kunskapsrike bloggaren som gärna bloggar om olika historiska händelser och berättar om olika roliga anekdoter.

Dans WSOP bevakning var suverän. Högsta betyg!

Sen har vi Lina som har varit mycket bakom kulisserna och som gärna bloggar om dom politiska delarna kring poker och spel. Hon har varit länge med i gamet och är en rutinerad räv.

Dybban är en suverän bloggare som på ett intressant och poetiskt sätt berättat om sina upplevelser kring pokerborden.

Vi har Diana Svensk – ett riktigt fullblodsproffs och Sveriges bästa kvinnliga pokerspelare – som kom längst av alla kvinnor i WSOP Main Event. Hon bloggar gärna om olika händer som hon har spelat och bjuder in till debatt.

Sen har vi mig som inte är lik någon av mina medbloggare.

Jag bloggar gärna om min syn och betraktelser kring poker och spel. Möten med udda filurer och situationer under mina resor, samt lite om Förbundets arbete.

Jag anser att vi har mångfalden och bredden till att göra denna till en riktig Superblogg och att alla läsare skulle kunna hitta något man gillade att läsa om.

Men tyvärr bloggas det alldeles för lite av Diana, Dybban och Lina.

Lina gjorde visserligen nu ett välkomnat inlägg men hon skriver bla:

”I sedvanlig ordning så är det rätt långt mellan mina inlägg här i bloggen och anledningen är att jag valt att inte skriva om jag inte har något jag vill dela med mig av något som jag anser vara intressant. I min värld handlar denna blogg om att ni läsare ska få ut så mycket som möjligt…”

”Underhålla kan jag göra i min andra blogg hos Stars”

Jag förstår inte helt hur hon tänker eller menar när hon skriver att ”i min värld handlar denna blogg om att ni läsare skall få ut så mycket som möjligt”.

Får läsaren ut ”så mycket som möjligt” när det skrivs ett blogginlägg varannan månad? Då tror jag att det är bättre att lägga ned bloggen.

När det gäller Lina borde hon ha hur mycket som helst intressant att skriva om. Skulle vi alla resonera som Lina så blir det inga bloggar. Är det de bästa för läsaren?

Trist att hennes inställning att hon hellre underhåller på Stars.

Man kan då ställa sig frågan vad syftet med denna blogg skall vara.

Är det därför som Dybban inte heller bloggar? Har han heller inget intressant att skriva om? Till mig sade Dybban i Vegas  att han hade lite prestationsångest inför sina blogginlägg och därför inte bloggade så mycket längre.

Det är jäkligt synd om han säger och känner så. Att han känner pressen att prestera i alla lägen.

Han lär ju inte bli mera pepp och få mindre prestationsångest av Linas senaste inlägg.

Sen har vi Diana.

Vem vill inte läsa om hennes pokerproffsliv och tankarna under och omkring WSOP när han gick djupt i Main?  Enbart Diana tillsammans med Dan skulle kunna vara hur grymma som helst i denna Superblogg.

Nä Lina, Dybbelidybb och Diana. Nu får ni ta ert ansvar för att denna blogg skall bli en Superblogg igen och börja blogga mer.

Ni har hur mycket som helst intressant att skriva om…

I sedvanlig ordning så är det rätt långt mellan mina inlägg här i bloggen och anledningen är att jag valt att inte skriva om jag inte har något jag vill dela med mig av något som jag anser vara intressant. I min värld handlar denna blogg om att ni läsare ska få ut så mycket som möjligt och tack vare fantastiska Dan Glimne så missar ni ingenting om vad som händer i pokervärlden. Jag å andra sidan är mer intresserad av att skriva om den politiska sidan av myntet. Underhålla kan jag göra i min andra blogg hos Stars.

Det har varit Almedalsvecka i Visby. Jag var inte där av flera anledningar och den främsta var att jag ville spendera tiden med mina barn. Veckan verkar dock ha dragit liv i speldebatten aningen eftersom det dök upp på Nyheterna på TV4 för några dagar sedan. Om spelproblematiken och spelvärldens baksida nämligen spelberoende.

För mig som levt som medberoende i hela mitt liv är det något som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har sett både den glamorösa sidan av pokern där champagnen flödar och pengar inte betyder mer än att man kan ta bästa bordet på nattklubben eller äta de allra lyxigaste middagarna på de finaste restaurangerna i världen.

Jag har även sett baksidan. Människor som spelat för pengar de inte har. Hur de skuldsatt sig upp över öronen. Spelat bort både pengar och sina relationer. Spelat bort hus och familj. Jag har sett det mesta och det gör lika ont varje gång.

MEN. Det är ett stort men här. Allt är inte svart eller vitt. Pokervärlden till exempel kan delas upp i tre kategorier. Det finns en elitnivå som spelar professionellt. De livnär sig på sitt spel och kan leva på det. Sen har vi hobbynivån där man som jag själv spelar för någon tusenlapp eller två i månaden. Ibland inte för något alls. Jag spelar när jag tycker det är roligt för pengar som jag lika gärna hade kunnat göra något annat för såsom att gå på Gröna Lund och åka Insane eller kanske tagit en After Work. Jag väljer att spela poker för dessa pengar. För det är min hobby. Det är egentligen inte konstigare än att någon betalar ett medlemsskap och grenfee för att spela golf eller betalar för att spela en bridgeturnering. I alla fall inte i min värld. Sen har vi den sista delen och den som det läggs alltför lite fokus på och det är spelmissbrukarna. Det finns de som drömmer om ett bättre liv. Som hela tiden söker kickarna som pokern kan ge. Men det är inte pokern som är den egentliga boven. De hade lika gärna kunnat söka sig till något annat som är kicksökande för det är vad de behöver och letar efter. Innan pokerboomen fanns denna skara också och då sökte de kickar någon annanstans. Kanske var det på Solvalla, kanske var det i spriten eller droger, kanske var det på stryktipset eller roulettebordet. Ja vad vet jag men spelmissbruket har funnits så länge det funnits spel och missbruket och beroendet har funnits i alla tider. Det är dock väldigt ofta som pokern får ta skulden för detta missbruk. Kanske för att pokern är rätt skamfläckad och fortfarande anses lite smutsigt. Eller så är det att man kan vinna som “underdog” mot någon som är så mycket bättre eftersom det finns en stor turfaktor på kort sikt.

Självklart är det en gråzon mellan dessa kategorier. Det finns hobbyspelare som också missbrukar. Det finns proffs som också spelar för på tok för mycket pengar. Som sagt. Inget är svart eller vitt. Men jag tycker det är fel att ge pokern den största kängan för den samhällsproblematik vi har idag. Den hade funnits där med eller utan pokern för spel har funnits sedan 1897 och redan när detta lotteri hölls så var trycket stort och köerna ofantligt långa.

Så tillbaka till det som fick mig att gå igång på alla cylindrar. Jimmy Nilsson från Spelberoendes Riksförbund uttalade sig till TV4 om hur Sverige håller på att spela ihjäl sig. Det skylls på onlinespelandet och så långt håller jag med. Självklart är det lättillgängligheten som gjort att spelandet ökat så drastiskt. Men sen säger han något som fick mig upprörd. Nilsson menar på att man borde behålla monopolet för ett licenssystem skulle inte fungera.

Vänta lite. Monopolet är anledningen till att vi har den problematik vi har idag. Det fanns spelmissbruk även innan. Hade man istället varit lite snabba på bollen redan från början hade vi inte befunnits oss i det läge vi är idag. Nej det ska utredas innan man kan ta tag i det. Och istället för att samla de aktörer som finns i Sverige, samla sakkunniga och politiker och därigenom försöka skapa en marknad som skulle fungera såsom samhället och internet ser ut idag så har man valt att ta hand om andra saker. Hade vi bara haft de statliga sajterna att spela på så hade folk spelat där istället för hos de utländska aktörerna. Att vi mist kontrollen över marknaden är sant men att skylla på bolag som inte har någonting annat att rätta sig efter än hur marknaden ser ut idag är att rikta fokus fel. En licensierad marknad säger Nilsson skulle göra att sajterna inte längre var intresserade av Sverige och där har han fel och dåligt insatt. Kanske för att de enda han är i samråd med är just det statliga monopolet och inte övriga sajter. Hade han pratat med dom hade han fått höra att de VILL ha en licensierad marknad. De vill inte behöva ha sin licens på Malta för att kringgå reglerna.

Medan Danmark “bara gjorde” när de insåg problematiken och såg till att införa ett licenssystem så snart de kunde så ska vi utreda. Utreda sen ska det läggas fram ett förslag, sen ska det röstas om och sedan sättas i verket. Först 2018 tror man att ett sånt här licenssystem kan träda i kraft. Hur stor del av marknaden har vi då tappat kontrollen över? Hur mycket problematik finns då? Hur mycket har Sverige förlorat på skatteintäkter under dessa tre år? Ardalan Shekarabi uttalar sig också och säger att detta borde ha gjorts för länge sen. Han säger att de genast tog tag i det när de tog makten. Det är bullshit. Förutom att han gick ut och sa att det skulle göras har det fortfarande inte hänt någonting från regeringens sida. Snart ett år efter valet har man fortfarande inte ens påbörjat en utredning vilket vi fick veta i våras berodde på att det inte fanns tillräckligt med pengar för det. Att man valde att satsa på annat. Och det är de utländska bolagen som är boven i dramat? Så det är inte våra makthavares prioriteringar som ska svartmålas här om något?

Återigen ställer jag mig frågandes hur detta inte kan ligga högre på prioriteringslistan. Återigen riktar man fokus på fel saker. “Bara gör” som danskarna istället för att snacka. 2018. Om tre år. Då har vi val i Sverige. Igen. Ska detta bli något som man försöker locka röster med i valet? Ska detta bli den lilla morot som Socialdemokraterna behöver för att locka väljare för att få behålla makten? Jag spekulerar bara men jag ställer mig ändå frågandes VARFÖR man inte tar allvarligare på detta och “bara gör”. Det kan knappast bli sämre läge än det vi har på spelmarknaden idag.

Mina två cent.

De rätta svaren i den lilla Svepof frågetävlingen var:

1. 1975

2. Monte Carlo

3. €750

Jag tänkte först belöna de 2 första rätta svaren, men jag kommer att ge ett medlemskap till 5 personer (om jag nu har räknat rätt) som har inkommit med de rätta svaren.

Jim, Jimmy, Stefan, Gustaf och Ann-Charlotte.

Grattis till er och om ni tänker spela SM på Malta så bjuder jag på en valfri dryck.

Just nu är jag på ön Amorgos som ligger i Grekland och tar igen mig efter Vegas.

Lite Vegas har jag dock med mig i form av några nyinköpta pocketböcker.

En alldeles egen strand.

Lite av Vegas fick hänga med

Den 4:e till den 9:e November är det SM på Malta.

SM går samtidigt som BOM vilket kommer medföra att många pokerspelare kommer att vara i staden samtidigt och det är upplagt för fest och jag hoppas att många av Superbloggens läsare kommer att komma.

Jag tänkte därför ge ut två stycken medlemskap till det Svenskapokerförbundet – som jag bekostar helt själv – till de personer som både kan svara rätt, samt snabbast på dessa frågor nedan.

1. Vilket år hölls Poker-SM för första gången?

2. Vart hölls Svenska Poker-SM för första gången?

3. Vad är årets BUY-IN till årets Poker-SM på Malta? (Main Event)

Då tar årets WSOP paus tills november och jag hoppas att Dan, Dybbans och mina WSOP/Las Vegas bloggar har underhållit er och gjort sommaren lite roligare.

Förbundet var för en tid sedan på ett spelseminarium som BOS höll i och är kommer en rapport från den.

Rapport från framtiden av Albert Rolander

Kul om denna titel verkligen stämde, eller hur?

Nej, skämt åsido, varken undertecknad eller de som satt i panelen när BOS (Branschföreningen för onlinespel), som bjudit in till seminarie om hur spelmarknaden ser ut om 10 år, påstår sig ha någon magisk spåkula som gör att vi vet vad framtiden har att erbjuda för spel över nätet.

Däremot så deltog en hel del personer som gjort väldigt mycket historiskt i denna bransch.
De som satt i panelen var: Mikael Pawlo från Mr Green, Pontus Lindwall från Betsson samt Per Hortlund från HUI research.

Mikael Pawlo började med att nämna att mobila spel ökat med 37 % under 2015 och att ökningen till 2018 spås bli att 50% av allt spel sker mobilt, Pawlo tror ännu fortare.

Han nämnde även att regeringen släppt en plan för omreglering i början av juni efter påtryckning från EU.
Vad som kan var ”the next thing” inom spel tror han kan vara virtual reality.

Han uttryckte även en förvåning över att det skett liten utveckling av nya spelformer på senare år samt en ännu större förvåning att ingen debatt förs om att reglera bolag som t.ex King med spel som Candy Crush då de i princip konkurrerar om samma plånbok och tid hos konsumenterna.

Näste talare var Pontus Lindwall från Betsson som underströk det mycket viktiga faktum att vid en omreglering så får inte våra politiker bli för giriga gällande skatt, för då riskerar Sverige att gå samma framtid till mötes som redan skett i Frankrike.

Det som skett och sker i allt större utsträckning i Frankrike är att spelarna inte accepterar de allt för stora skillnader i återbetalning som det innebär att spela hos de licensierade aktörerna och därför söker sig till olicensierade spelformer.

Han berättade att 2004 till 2014 så har skiftet från landbaserat spel till spel online gått från 90 % landbaserat 2004 till 68 % landbaserat 2014.

Pontus ville även påpeka vikten av att lagstifta teknikoberoende då vi inte idag kan veta på vilket sätt konsumenterna i framtiden väljer att konsumera spel.

När han frågades om vad han såg som en rimlig framtida skatt så nämnde han siffran 10 % vilket alla i rummet verkade tycka lät rimligt och en minister, som skall förbli namnlös, som satt några stolar bort från mig tog upp pennan och skrev för första gången vad jag såg.

Tredje talaren Per Hortlund ställde sig frågande till om någon speciell skatt behöver åläggas spelbranschen alls, utan ansåg att den borde behandlas som en del av nöjesbranschen.
Han nämnde 4 punkter som viktiga vid omreglering av den Svenska spelmarknaden och dessa var:

1: Skatt? Konsumtionsskatt typ moms är att föredra.

2: Ägarrätt? Spel har historiskt betraktats som synd och då ska staten äga har historiskt varit synen, men nu luckras denna syn upp. Hur hanteras detta?

3: Hur reglera? Licenser, eller behövs inte detta?

4: Spelberoende. Det finns inget stöd alls i forskning om att avreglering på spelmarknad leder till ökat missbruk.

Seminariet avslutades med en frågestund då många uttyckte åsikten att det är bättre om Sverige nu själva tar tag i att omreglera sin spelmarknad själva eftersom EU hotar att bara helt sonika rycka bort monopolet med den stämning EU lämnade in i oktober 2014.

EU har stämt Sverige för att nuvarande monopol syftar till att tillföra statskassan resurser snarare än att främja folkhälsan, vilket klart strider mot EU’s regler.

Det blev även diskussioner om vårt nuvarande främjandeförbud (förbud mot reklam om spel), här fick Pontus Lindwall åhörarskaran i skratt när han kallt konstaterade att ”framtidens konsumenter ser inte på TV och tidningar har de aldrig läst, så ett förbud må vara lätt att behålla men omöjligt att upprätthålla”.

Hela panelen beskrev att drömscenariot för spelbranschen skulle vara en EU-licens som gäller i hela EU, men de såg dystert på möjligheterna att detta kan bli realitet inom någon snar framtid.

Exakt vad en framtida omreglering av den Svenska spelmarknaden kommer leda till för Svenska pokerspelare är ännu oklart, men det verkar som det händer saker i detta ärende nu till sist, och under Almedalsveckan ska sittande Civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Per Bill (M) ha debatt om detta ämne och vi som vill se en förändring till det bättre för Svenska pokerspelare hoppas detta blir en givande debatt.

För Svenska Pokerförbundet

Albert Rolander

… när staden redan från början gör fullkomligt klart för dig vad som gäller:

… när uppfinningsrikedomen vad gäller alkoholrelaterade ting inte vet några gränser:

… när även gatunamnen inspireras av gambling:

… när klädbutikernas utbud överträffar allt du ser hemma i Sverige:

… när det fortfarande går att tjäna pengar på celebriteter som dog för fyrtio år sedan:

… när du ständigt blir itutad att förmögenheten väntar om hörnet:

… när sexifieringen till och med sprider sig till sparbössorna:

… när festa-runt-mentaliteten 24/7 stolt ska framhållas:

… när till och med spelet tripp-trapp-trull kan kopplas ihop med alkohol:

… när smyckedesignen spränger smaklöshetsgränsen:

… när restaurangerna skryter med de höga priserna på sina viner:

… när gamblingmentaliteten utsträcks till att gälla även plastikoperationer:

… när knepen för att öka på spritförsäljningen hade fått Länsstyrelsen att göra ett ingripande om det varit hemma i Sverige:

… när choklad kan smaksättas med vad som helst:

… när man skamlöst säljer strängar till luftgitarrer:

… när smakerna på glass får namn efter drinkar:

… när det sega godiset utformas som spelmarker:

… när bingokvällsarrangörerna tycker att spelandet passar utmärkt ihop med vinpimplande:

… när bigger-is-better-mentaliteten också självklart gäller enarmade banditer:

… när även karaoke ogenerat kopplas ihop med alkohol:

… när till och med tvålar kan ges ett gamblingtema:

… när ”heminredningen” på kasinona definitivt kan diskuteras:

… när alla ständigt tror att skattkistan med guld finns där vid regnbågens slut:

… och när staden på något sätt alltid får sista ordet i sammanhanget:

Och detta extra långa inlägg får avsluta serien av humoristiska bilder och observationer från den här särpräglade staden, för denna gång! 🙂 Hoppas ni har uppskattat dem!

… och så här ser den ut, denna exklusiva grupp inom pokervärlden som träffas nästa gång den 8 november för att göra upp på finalbordet i världsmästerskapet!

”The November Nine” utgörs av, i chipordning:

Joe McKeehen, 24 år, USA – 63.100.000

Zvi Stern, 36 år, Israel – 29.800.000

Neil Blumenfield, 61 år, USA – 22.000.000

Pierre Neuville, 72 år, Belgien – 21.075.000

Max Steinberg, 27 år, USA – 20.200.000

Thomas Cannuli, 23 år, USA – 12.250.000

Josh Beckley, 24 år, USA – 11.800.000

Patrick Chan, 26 år, USA – 6.225.000

Federico Butteroni, 25 år, Italien – 6.200.000

Den som bubblade finalbordet var tysken Alex Turyansky (t.h.)…

… när hans A-K var uppe mot Q-Q hos McKeehen men förlorade den slantsinglingen på en blank bräda varpå han fick nöja sig med 10:e plats för 756.897 dollar. Och kanadensaren Daniel Negreanu…

… som länge höll hoppet om en plats i Novembernian vid liv, föll till slut på 11:e plats för 526.778 dollar. I den sista given höjde McKeehen till 800K från knappen, Negreanu tog synen från stora mörken, floppen blev ruA-klK-ru10, Negreanu checkade, McKeehen betade ut 700K och Negreanu ställde för sina sista 5.825.000, och McKeehen tog synen. Negreanu visade upp spA-ru4 för topparet, och McKeehen ruJ-ru3 för drag till både hålstege och flush. Turn var hj3 som gav McKeehen ännu fler outs; och rivern hjQ som spikade McKeehens straight och skickade ut Negreanu. Så nära, så nära – och Negreanu matchade för övrigt sin bästa notering i VM, också en 11:e plats men från 2001.

Här är för övrigt listan med de spelare som hamnade på platserna 10-27, och alltså stupade under dag 7:

När finalbordet i årets VM inleds den 8 november, återupptas spelet på denna nivå:

Tyvärr alltså ingen blågul pokerkrigare på finalbordet i årets VM… Och för den som vill friska upp sitt minne är här listan över de sex svenskar som under VM:s historia stått för prestationen att ha nått det åtråvärda finalbordet:

1997 – Chris Björin, 9:a för 48.760 dollar

1998 – Jan Lundberg, 7:a för 112.500 dollar

2004 – Mattias Andersson, 8:a för 575.000 dollar

2005 – Daniel Bergsdorf, 7:a för 1.300.000 dollar

2006 – Erik Friberg, 8:a för 1.979.189 dollar

2014 – Martin Jacobson, 1:a för 10.000.000 dollar

En närmare presentation av årets Novembernia kommer här i Superbloggen!