Lyckades ta mig  vidare till dag 2 i event #61 ”little one for one drop”. Hade hyfsad stack hela dagen, men fastnade tyvärr med handen i kakburken i en näve med tio minuter kvar av dagen och brände iväg 2/3 av stacken. Spelet var ändå ok då jag så ofta vinner handen, men inte när motståndaren floppat set och får mig att skjuta tre gator tom. Nu får jag försöka tura med 15bb. De e röva…

Roligast var när jag fick Andy Black vid bordet och han plötsligt tog fram tandborste och Colgate och började borsta gaddarna. Jäkligt konsigt. Men fräscht. Men jäääkligt konstigt.

Av de 1111 dollar som inträdet kostade går 111 av dem till det välgörande ändamålet ”one drop”. WSOP slår så klart på stor trumman och presenterar stolt hur mycket pengar de dragit in till friskt vatten i Afrika. Men om de hade något hyfs så borde de väl skänka en del av sin egen rejk också? Nu behåller de varenda krona själva och låter spelarna betala alltihop. Snålt.

Coolast var väl ändå multimiljonären William Klein som slutade tvåa i ”Highroller for one drop” för 2,5 miljoner dollar. Och skänkte alltihop till ”one drop”.

Samma man har vi tidigare sett i ett par tv-sända highstakes cashgame. Även där skänkte han alla vinster till välgörenhet. Och om han förlorade så dubblade han förlustsumman och skänkte så mycket istället. Det är gott snack det.

I övrigt var det ju ruggigt svårt att koncentrera sig på poker när Sverige spelade EM-final. Lyckades till sist fippla fram Radiosporten och följa holmgången. Men blev så klart överlycklig när Daniel Erlandsson kom med en live-stream till straffarna.

Det ekade i korridorerna på Rio. Svenska glädjetjut. Jag hoppas vi får skrika lite på grund av framgångar vid borden snart också…

Med 57 event avklarade – i skrivande stund – börjar vi kunna skönja slutet av årets WSOP: som vanligt en mastig pokerfest med action 24/7.

Nu 2015 har ledningen för WSOP gett sig på att experimentera med en del nya format. Colossus har jag berättat om tidigare här i Superbloggen: den speciella strukturen var avsedd att sätta nytt världsrekord när det gällde antalet deltagare i en livepokerturnering, och man lyckades mycket riktigt.

En annan nyhet för i år var event nr. 6, $1,000 Hyper No-Limit Hold’em, där man skulle gå från startskott till armbandsutdelning på bara två dagar tack vare nivåer som bara var 20 minuter långa; de kortaste som någonsin erbjudits i WSOP. Det drog 1436 startande och vanns av amerikanen John Reading, som kunde stoppa på sig 252.068 dollar. I event nr 42, $1,500 Extended Play No-Limit Hold’em, gjorde man tvärtom och erbjöd 90-minutersnivåer; det normala här i WSOP är annars entimmesnivåer, med undantag för Main Event som har tvåtimmesnivåer. Det eventet drog 1914 startande, och vanns av österrikaren Adrian Apmann som för det fick 478.102 dollar i lönekuvertet.

I event nr 55, $1,500 DraftKings 50/50 No-Limit Hold’em, gjorde man något mycket ovanligt: satte en prisstruktur som gjorde att 50% av deltagarna hamnade i pengarna, medan övriga 50% förstås blev utan! Priset för det var att bland de 1123 deltagarna belönades platserna 282 t.o.m. 562 med futtiga 1000 dollar – således mindre än vad inköpet var! Denna specialturnering gjordes delvis som ett PR-arrangemang ihop med DraftKings, en av WSOP:s officiella sponsorer. Vinnare blev amerikanen Brandon Wittmeyer, som för sin insats fick 200.168 dollar.

Vad mera är att notera? Jo, vi har nu två personer som tagit dubbla armband i årets WSOP hittills. Den förste var amerikanen Brian Hastings…

… som efter event nr 27 nu även tog hem event nr 39, $1,500 Ten-Game Mix och 133.403 dollar genom att besegra 379 konkurrenter. Den andre var italienaren Max Pescatori…

… som först vann event nr 9 och nu också segrade i event nr 41, $10,000 Seven Card Stud Hi-Lo 8 or Better Championship. Totalt ställde 111 deltagare upp där och Pescatori fick 292.158 dollar för sin insats.

Turneringen med WSOP:s näst högsta inköp, event nr 44 som var $50,000 Poker Players Championship, var som vanligt ett prestigearrangemang för årets 84 deltagare. Vann gjorde amerikanen Mike Gorodinsky (bilden ovan), som erhöll 1.270.086 dollar och The Chip Reese Trophy, alltså den specialgjorda pokalen.

Tyngsta inköpet i år utgjordes av event nr 58, $111,111 High Roller for One Drop, och togs hem av kanadensaren samt förre världsmästaren Jonathan Duhamel:

Hans segercheck var på 3.989.985 dollar, största cashen hittills i årets WSOP. Tvåa blev William Klein – och notabelt är att Phil Hellmuth tog sig till finalbordet där han slutade som sexa!

Första och hittills enda kvinnliga segern i ett öppet event i årets WSOP kom i event nr 52, $1,500 Dealer’s Choice där amerikanskan Carol Fuchs besegrade 356 konkurrenter och belönades med 127.735 dollar:

Hon är för övrigt bosatt i Los Angeles och arbetar med manus för film- och TV-produktioner, förutom att hon deltar i några reguljära homegames i Hollywood – läs den intressanta intervjun med henne på PokerListings här:

http://www.pokerlistings.com/carol-fuchs-pokers-too-dark-for-the-big-screen-just-right-for-tv-83304

I WSOP-varianten av dealer’s choice har för övrigt deltagarna – alltså i tur och ordning, efter den som just då har dealerknappen framför sig – en lista med 19 ”godkända” pokervarianter att välja mellan.

Årets damturnering i WSOP, event nr 53 som var $1,000 Ladies No-Limit Hold’em Championship, drog 795 deltagare och vanns av amerikanskan Jacquelyn Scott:

Hennes lönecheck var utfärdad på beloppet 153.876 dollar, för övrigt.

Nå, hur är det då med de fortsatta svenska placeringarna? Så här ser de ut sedan min förra update här i Superbloggen, om jag nu hittat alla (du får gärna rätta mig!):

Event nr 40, $1,000 Seniors No-Limit Hold’em Championship (4193 deltagare)

261:a plats – Anders Beckman, 2452 dollar

Event nr 47, $2,500 No-Limit Hold’em (1244 deltagare)

114:e plats – Kent Lundmark, 4811 dollar

Event nr 49, $1,500 Pot-Limit Omaha Hi-Lo 8 or Better (815 deltagare)

37:e plats – Chris Björin, 5061 dollar

Event nr 51, $3,000 No-Limit Hold’em 6-Handed (1043 deltagare)

55:e plats – Martin Jacobson, 7887 dollar

60:e plats – Michael Tureniec, 7887 dollar

Event nr 54, $10,000 Pot-Limit Omaha Championship (387 deltagare)

27:e plats – Andreas ”Andy” Johansson, 23.500 dollar

Event nr 55, $1,500 DraftKings 50/50 No-Limit Hold’em (1123 deltagare)

202:a plats – Jimmy Svärdhagen, 1500 dollar

Event nr 57, $1,000 No-Limit Hold’em (2497 deltagare)

111:e plats – Martin Jacobson, 2516 dollar

116:e plats – Michael Tureniec, 2516 dollar

121:a plats – Göran Myhr, 2516 dollar

”Andy” Johansson, dubbel svensk mästare – eller var det trippel? – i Omaha har alltså satt den största blågula cashen hittills i WSOP, men med Simon Lindell igång i lilla One Drop kan det kanske bli ändring på det! 🙂 Dessutom hittar jag i resultatlistorna för event nr 56, $1,500 Turbo No-Limit Hold’em, en Christian Jeppsson som kom 44:a för 10.071 dollar – men denne uppges vara amerikan. Är det månne ”eisenhower1” som numera är skriven i Emerson i Lewis County i Kentucky, om man ska gå efter WSOP:s officiella uppgifter?

Och slutligen, så här ser just nu ställningen ut i WSOP Player of the Year-racet:

Men än kan mycket hända!

Las Vegas är så mycket mer än bara poker och spel.

Det finns så mycket att se och göra.

Ett kul och billigt nöje i Vegas  är att vandra igenom de olika hotellen och titta på allt som finns att titta på.

Hotellen ligger i princip vägg i vägg med varandra och man kan gå stora delar av Strippen inomhus och i skydd från den stekheta solen.

Denna bild tog jag ifrån en rulltrappa på Bellagio när jag var på väg till Caesars Palace.

Klicka på bilden för att få en större bild.

Om man inte vill gå så kostar Taxi inte speciellt mycket – trots att dollarn är stark. Men mellan 70 – 150kr kommer man dit man vill och delar man taxin med någon kostar så blir det relativt billigt.

Det finns även en Monorail – som går från SLS (Gamla Sahara) och ända ned till MGM Grand och det kostar $7 per resa men man kan köpa för flera dagar också.

http://www.lvmonorail.com/

Det finns även gratis tåg mellan vissa hotell, som tex från Mandalay och Excalibur, samt mellan Mirage och Treasure Island.

Klicka på bilden för att få den större.

Dagarna här i Vegas är lugna och behagliga.

Man stiger upp vid 6 tiden och går med tjejen och farsan för att träna.

Efter träningen dricker vi en special smoothie som en väldigt trevlig rumänsk kvinna gör åt oss.

Själva innehållet är vi osäkra på men det är bär, spenat och proteinpulver i drinken i alla fall. Smoothien är väldig god och mättande.

Vid 8:30 lägger vi oss i skuggan vid poolen och läser olika pokerböcker.

Vid 11:30 tar vi en lunch vid poolområdet.

Tjejen och farsan brukar sedan ligga kvar medans jag kör några timmar cashgame.

Vid 16 tiden tar vi en siesta till kl 19 och då byter i om för middag på någon trevlig restaurang.

Efter middagen blir det poker mellan 21 – 03:00.

Så rullar livet på här i Las Vegas för min del.

Idag när Dybban kör ett WSOP event – Little Dropp – och han har i skrivande stund börjat bra, så skall tjejen köra sin premiärturre för i år på Harrahs. Den kostar $70.

Farsan och jag skall också spela den.

Den här lilla quizfrågan gick Dybban och entouraget bet på, när jag drog den igår: vilket datum i Las Vegas’ historia har flest besökare gift sig på – bortåt fyra gånger fler på just det datumet, än på något annat? Kan DU svaret? 🙂

Gårdagen gick åt till bland annat lite shopping på Miracle Mile ihop med vännen Simon Lindell och delar av entouraget, varefter vi tog en taxi till Rio där WSOP rullar på! Kön ringlar i det närmaste dygnet om vad gäller inköp till de olika turneringarna…

… och Dybban reggade sig för event nr 61A, ”The Little One for One Drop” med inköpet 1111 dollar och som rullar igång i dag:

Själv köpte jag in mig i VM/Main Event, med 6 juli som startdag – håll tummarna!

Inne i Amazon Room var det ovanligt stillsam…

… och ”Moderskeppet”, det stora finalbordet, var för stunden nedsläckt och öde:

Slutfasen närmade sig i en av de stora turneringarna, event nr 57 som är $1000 NLH:

Uppe på väggarna blickade som alltid de tidigare mästarna ned på oss, de som för evigt skrivit in sina namn i pokerhistorien:

… med ett notabelt undantag för den numera ökände fuskaren Russ Hamilton, som tog sin titel 1994 men helt sonika saknas i raden:

Och var är då porträttet på Martin Jacobson? Lugn, det sätts upp under en ceremoni i samband med starten på årets VM! Återkommer med bild, jag lovar! Och jag återkommer också snart med en update om WSOP:s highlights och ”lowlights” sedan sist.

Gårdagens impulsinköp i två miniturrar gav nada: den första började klockan 18 på Flamingo (29 startande) där man startar med 5K, 25-50 i mörkar och 15-minutersnivåer varvid mörkarna fördubblas varje gång, vilket resulterar i att alla är mer eller mindre desperat shortstackade efter en timme. Jag förlorade en trevägs all-in preflopp med A-10 i spader mot J-J och 8-8 och på brädan 4-10-4-3-4 som gav oss alla kåkar men gjorde att jag var tvåa på bollen… varpå jag precis hann bort till Harrah’s för deras klockan 19-turre (46 startande) med inköp 70 dollar, 7K i startstapel och 20-minutersnivåer, men där jag en och en halv timme senare förlorade slantsinglingen med A-Q off mot 7-7 och åkte ut. Det fick bli en pizzaslajs som tröst inne på foodcourten…

Jag är framme. Och jag gillart. Vegas – jag är här nu! Feel the force!

I år har jag, förutom Norrländskan, med mig hennes bror och fru. Både inbitna norrlänningar.
– Jo, det är inte som Norrland precis…sa Magnus och sippade på sin kaffe på Planet Hollywood idag.

Man blir lätt lite avundsjuk på någon som är här första gången. Jag minns hur storartade alla intryck var. Allt som fanns allt uppleva. Idag klev vi in på Rio för första gången under vistelsen.
– Näe, men dra åt helvete! sa Magnus när vi äntrade det största pokerrummet Pavilion.
Som pokerfantast blir det så klart lite annat än spelet vid köksbordet eller att besöka kasinot i Sundsvall en gång per år.

Själv köpte jag in mig i ”Little drop” för 1111 dollar som jag ska spela imorrn. Hunnit med en turre innan den, en deepstack på Venetian för $1600. 400 spelare innebar ett förstapris på $130k. Det startade ruggigt fint och jag gick enkelt vidare till dag 2 med 70bb.

Det kändes helt ok när bubblan sprack med 45 spelare kvar. En klonk i första turren skulle ju innebära en magisk frirulle för resten av resan. Med 38 spelare kvar hittar jag AA i lilla blind. Jag ser en raise och en 3-bet framför mig. Mumsi mumsi! Kom till pappa! Funderar på hur jag ska spela handen då jag är rädd att det blir för uppenbart med en 4-bet från min sida i detta läge. Men grejen är att de här gubbarna är för dåliga för att inse det uppenbara så det går bra att spela med öppna kort. Så jag 4-betar. Det tar fem sekunder innan jag hör de magiska orden ”all in”. Slänger in mina marker snabbare än jag klickar bort en telefonförsäljare. Blir ännu mer nöjd när jag får se AKo.

Floppen QT3.
– Oh, a sweat! utbrister gubben förnöjt.

Turn 8. River J.

Tröstpriset på $3200 värmde inte särskilt gott alls.

Det är ju inte som i Norrland precis. Där vet alla att  dybbans pocket rockets alltid står.
– Jag sparar turen till Main Event, sa jag till Dan Glimne.
– Men du vet väl att tur inte går att spara? svara han.
– Fan då…

2015 – 28 Juli, 20:57. The Venetian

Blinds: 800/1600-300

Trots brutala utdragningar så känner jag ingen panik över att ha 40000 och långt från average som är ca 102000.

Har fortfarande 25 BB eller 15 M.

Har hållit tilten inom mig och tog en timeout från bordet vid ett par tillfällen för att kyla mig.

Med en blindsstruktur från himlen och med  riktigt dåliga spelare – som spelade som om detta vore en turbo, samt att dom tydligen fick panik över att ligga efter average – så var det bara att ha tålamod.

Chansen skulle komma igen.

Vid två tillfällen hade jag fått chansen att rycka ordentligt i startfältet men bägge gångerna vann motståndaren med runner runner färg eller stege.

En extrem lyckosam och aggressiv ryss som har hade haft  4 AA bara under den senaste timmen höjer 3500 på knappen när jag sitter på SB.

Jag tittar ned på mina kort AA.

– Nu har jag chansen att dubbla upp och bli en av de 10% som går vidare till dag 2.

Men hur skall jag få honom att dubbla upp mig, tänker jag vidare.

Jag vet att han blir provocerad av ifall någon återhöjer honom.

Han ser det som ett angrepp mot mother Russia och honom själv.

Jag försöker verka desperat så jag säger ALL IN och stirrar på ryssen.

BB lägger sig.

Ryssen tittar på mig med förakt.

Jag ler och säger att Ryssland eventuellt är bra i hockey och vinner över Sverige där…

Ryssen som har en stack på 110000 funderar en stund och säger att det inte är bra för hans image om han lägger sig.

– Lets gamble, säger ryssen och synar.

Ryssen viker upp 4 3 off – med ett ruter,

Floppen A K 5 med två ruter känns inte helt bra.

Turn 10 med ett ruter till känns ännu sämre.

Ett ytterliggare ruter känns fruktansvärt fördjävligt, samtidigt som Ryssen säger Good Game och ler hånfullt mot mig.

Men jag blir inte sur på ryssen utan jag fick honom att göra exakt det jag ville.

Men jag blev helt tom i kroppen när jag bustade Venetians  $600 turre med prispoolgaranti på $250000 .

Denna turre mötte jag i särklass de sämsta spelarna någonsin.

Redan på första varvet vid blindsen 50/100 höjer en kille upp till 500 med AA, en annan kille återhöjer honom till 2000 med AQ och en tredje kille synar med 6 6

Förste höjaren med AA går all in, och får syn av AQ ocj 66.

Killen med 66 får in sin sexa på turn och tripplar upp.

Spelare synar bort halva stacken med A hög mot två spelare som har höjt och synat innan.

Folk överspelar sina kort och det slår aldrig fel med att folk tappar tålamodet efter 7 timmars poker.

Med ok stackar börjar folk i ännu högre grad gambla när dom inte orkar bibehålla focus.

Det är då man skall vara stark, ha disciplin och tålamod.

Genom min bust har jag nu halverat årets turneringsvinster – online/live – och det känns mindre skoj.

Cash går fortfarande bra och jag får nog focusera på det ett tag.

Men denna downswing i turre sammanhang gnager på självförtroendet även om jag vet att detta är den naturliga variansen.

Det finns inget tråkigare att spela solid och bra poker för att sedan åka på en badbeat på bubblan efter flera timmars spel – medans tjejen och farsan går på lyxkrog medans jag själv käkar asiatisk takeaway på 15 min – med en soptunna som bord – då man i denna turre inte hade lagt in någon matpaus.

Man behöver lite av Dybban turen som återigen cashade i en $1600 turre efter att ha haft 10BB när det var 9 spelare till bubblan och fram till bubblan.

Första dagen avverkad här i Vegas, med frukost på Starbucks och sedan klockan 14.00-turneringen på Binion’s tvärsöver gatan från Golden Nugget i Downtown! Men det är – som jag skrivit om tidigare här i Superbloggen – lite hjärtskärande att se hur stället chanserat och blivit till en skugga av sitt forna jag. På baksidan har Benny Binions gamla Cadillac, med de enorma tjurhornen tvärsöver grillen, försvunnit till ett för mig okänt öde men kvar är i alla fall skylten som försöker påminna om att det var just här som hela konceptet med pokerturneringar, WSOP och världsmästerskap en gång i tiden började:

Och på Binion’s kör man också för nionde året i rad sin ”Annual Poker Classic” med en bunt dagliga turneringar med inköp från 160 och upp till 550 dollar, så en sådan fick det bli som Vegaspremiär för 2015:

Turren började klockan 14.00, inköpet var 160 dollar och den drog 195 startande – och som alltid är det något visst med att spela på vad som i pokervärlden kommer så nära helgad mark som man bara kan, där rader av tidigare världsmästare korats och berömda bataljer utkämpats:

Stämningen inne på Binion’s är trivsam, konversationen underhållande och dealers och floorpersonal vänliga, plus att strukturen är fullt anständig med 30-minutersnivåer och 200 x stora mörken i starten. Jag kom igång bra, låg i många timmar över average och arbetade upp mina 20K till cirka 60K som bäst efter att ha bustat en motspelare…

(Med tack till HPK/@knekt3 som tweetade bilden till mig!)

… men så blev jag totalt kortdöd och hittade nästan inga lägen under nittio minuter, utan med bara 40 deltagare kvar och inom synhåll för de 18 prisplatserna fick jag ställa mina sista 7BB med oinspirerande K-10 i klöver men fick syn av K-Q som träffade damen direkt på floppen. Ett klöverkort på floppen och ännu ett på turn ljusade upp situationen, men givetvis kom ingen femte klöver på rivern utan det var exit Glimne. Till råga på allt försvann även de två andra svenska pokerkrigarna som deltog i samma turnering och det också strax före pengarna, så inga blågula triumfer där och då blev det… Nå, jag tyckte att jag gjorde inga större dumheter på det hela taget utan kunde borsta av det mesta av ringrosten och bland annat få till en bluff i ett viktigt läge och som jag blev riktigt nöjd med – så en krönika kommer snart upp på Unibet, förhoppningsvis!

Landade i går kväll på McCarran och tog en taxi till mitt hotell för den första veckan här, Golden Nugget i Downtown vilket eftersom det var lördag kväll hade en rockkonsert igång utanför på ett fullpackat Fremont Street…

Jag gillar också baren som hör till deras restaurang Chart House…

… och så här såg utsikten bort mot södra Las Vegas ut när jag checkade in och fick ett spatiöst rum på 20:e våningen:

Klockan 05.30 slog jetlaggen till och väckte mig, men jag lyckades somna om så småningom. Och nu är det dags för frukost samt att leta sig om efter någon kul liten premiärturnering som uppvärmning!

Följ mig här i Superbloggen och på Twitter (@Dan_Glimne), och så småningom blir det också dagliga krönikor på Unibet!

26:e Juni – 2015, 11.00. Palazzo -Las Vegas

”The World is not big enough”, tänkte Rock´n Wonderbaum när han lade in sitt baggage I taxin som skulle ta honom från Downtown Plaza till världens största hotell: Palazzo

Den mycket trevliga kvinnliga taxichauffören frågade vilken väg hon skulle ta – vilket brukar vara ovanligt. Normalt tar dom alltid motorvägen – utan att ens fråga.

Eftersom jag så sällan färdas längs the Strip och det är en exotisk och lyxig känsla att färdas på Las Vegas huvudgata så frågade jag om det var OK att Las Vegas Boulevard.

”No problem honey”, svarade den kvinnliga taxichauffören.

Jag älskar verkligen USA med sitt ”OK Boss”, ”Yes Sir” samt ”Honey”.

Las Vegas Boulevard – The Strip – går raka vägen från Downtown till Palazzo.

Området mellan Downtown och fram till Stratosphere – en av de första lyxhotellen efter Downtown – kallas för ”Naked City”.

Här finns den en rad billigare alternativ av boende, pantbanker, halvskumma barer, advokatbyråer, och en mängd av Wedding Chapels.

Detta område bär man inte gå ensam på kvällen.

Men ett billigt nöje och sightseeing är att ta bussen från the Strip ned till Downtown med ”The Deuce”.

The Deuce är en buss som går varje kvart och som kostar $7.

Det byggs en hel del hotell, samtidigt som man bommar igen andra.

Längs vägen upp till Palazzo står två – tre gigantiska huskroppar till hotell där bygget står helt stilla och har gjort så i 2-3 år då pengarna har tagit slut.

Ett projekt som däremot är igång är ett enormt stort asiatisk resorthotell – eller faktiskt två stycken – som har ett asiatiskt tema och man söker personal som kan prata de olika kinesiska dialekterna.

Målgruppen är tydlig, rika asiater.

Det klassiska hotellet Rivera – känd från många filmer från Las Vegas är stängd och skall rivas till förmån för ett annat hotell.

När taxin svänger in på Palazzo så myser Rock´n

Palazzo/Venetian har allt det man kan önska sig.

Enbart Sviter och den minsta sviten är på 67 kvm.

Fantasiska restauranger, barer, pooler, otrolig bra shopping och framförallt det bästa pokerrummet.

BMI på tjejerna här är 20 poäng lägre än i Downtown.

Tjejer med ben – smala som hälsenan på en talgoxe – och med bröst som dom skulle kunna flyga över Atlanten med.

Här skäms man inte över någon ålderskilland utan här frodas 80 åringar med 25 åringar vid sin sida – och kärleken är total.

Väl inne vid incheckningen laddar Rock´n passet med $25 dollar som han sträcker fram till receptionisten och fråga om ”ett nice room”.

Receptionisten tar diskret och proffessionellt emot pengarna och säger att hon skall se vad hon kan göra.

Jag får ett rum på den våningen – inte lika högt som brukligt – då jag brukar få 44, eller 46, men det är en bra utsikt från den 28 våningen också.

Trots att jag är vid hotellet redan vid 11 tiden så låter man mig ändå checka in – vilket man normalt gör vid 16 tiden.

Jag fick en lite större svit en den jag hade bokat.

$20 tricket hade funkat igen och Rock´n var nöjd.

Många gånger som jag är i USA tycker många att jag är lik Harry Connick Jr. Jag vet inte om det är en komplimang – men jag får fråga Narcissus. Men när jag tränade i morse så var det återigen en tjej som tyckte att jag var mycket lik honom.

Men vid ett tillfälle i England sade en tjej att jag var lik Robbie Fowler i Liverpool.

Jag svarade henne med att säga att jag tyckte att han var ful.

”Jag vet”, fick jag som svar.

Det blev ett par små sittningar på Palazzo/Venetian igår. Bägge borden var oerhört passiva och dåliga. Dom var så dåliga att jag backade ett halvt inköp.

Jag skall starta ett eget event nästa år – WSOP i utdragningar.

Av världens 25 största hotell ligger 19 av dem i Las Vegas.

1. The Venetian/Palazzo, Las Vegas, USA

Storlek: 8 108 rum.

Det här lyxhotellet består av flera byggnader och har olika namn men de drivs av samma företag. Både Venetian och Palazzo är 5-stjärniga med 4 059 större lyxsviter och 4 059 ”normala” rum på 67 kvadratmeter. The Palazzo är så stort (35 600 kvadratmeter) att det är världens 11:e största byggnad.

Vid poolen redan vid åtta tiden – efter träning och frukost. Finns inget skönare att ligga vid poolen innan solen tittar fram bakom hotellskyskraporna.

Redan vid åtta tiden är det 37 grader.