7 Juni – 2015, 10:45 (Nutid)

Skrivaren gick varm när jag skrev ut alla nödvändiga dokument inför Las Vegas resan. Dokument som har legat och sovit i mappen ”Las Vegas 2015” på min gmail. Nu skulle mina sovande dokument aktiveras.

Även om jag ser till att jag alltid kan nå dessa dokument var jag än befinner mig så är det skönare att ha dem i fast form i min transparenta mapp.

Planeringen av hela resan till Las Vegas börjar väldigt tidigt för mig – redan i december – och jag tycker det är kul att hela tiden leta efter bästa pris på hotell, shower, kortaste och effektivaste flygresan.

En del tycker det är roligare att ”segla för vinden” och se vart du hamnar, men jag vill ha det så mycket planerat som det bara går.

Efter 11 Las Vegas resor så börjar man få rutin på det man vill ha och vet vad som funkar.

Jag skrattar för mig själv – samtidigt som jag skriver ut de olika hotellvoucherna – när jag tänkte tillbaka till min första resa 2008 till Vegas.

Jag hade egentligen ingen aning om någonting men försökte så gott det gick planera resan.

Jag hade omsorgsfullt googlat och läst om dom olika hotellen för att försöka bilda mig en uppfattning vad som var bra och vad som var dåligt, men det var inte helt lätt för ofta hade folk olika åsikter.

Någon gav högsta betyg på någonting, medans någon annan inte ens ville offra svärmors vänstra tånagel för samma sak.

Jag hade tidigt bestämt mig för att bo och testa på olika typer av hotell under den månad som jag skulle vara i Vegas och det första hotellet som jag egentligen fastnade för var Sahara.

Ett klassiskt anrikt hotell – där bland annat ”Ratpack” spelade på 60-talet – som hade billiga rum och som på bilderna från google såg väldigt trevligt ut samt att det såg ut som att man även hade ett väldigt trevlig pokerrum.

(Klicka på bilderna om ni vill ha dem större)

Jag betalade enbart 3600,- för tio nätter – men det visade sig i efterhand att hotellet hade sett sina bästa dagar, trots dyra nyrenoveringskostnader och året efter stängdes också  hotellet.

Idag står ett nytt hotell där Sahara engång låg: SLS Hotell and Casino.

En rolig detalj med Sahara var att dom hade en ”rollercoaster” som gick runt och igenom hotellet.

När man är bort över 3 veckor kan man få rätt dyra telefonkostnader om man inte har koll.

Dock så ingår det i ”resortfeen” – som du numera är tvungen att betala – fri uppkoppling på hotellets Wifi. (Denna resortfee tillkommer alltid i efterhand och syns inte på bokningen som du gör på nätet. Du betalar direkt till hotellet och avgiften ligger på mellan $15 – $30 per dag.

Under WSOP så kan man koppla upp sig på RIO när man lirar. Du söker upp ”WSOP” på trådlös WiFi. Dock är det många samtidigt som är uppkopplade, så det kan gå trögt.

Så i år har jag via http://www.holidayphone.se/ köpt ett simkort för 649,-. Man behåller sitt vanliga nummer, men man blir nådd och du kan ringa och framförallt surfa så mycket du vill när du är i USA. Det skall blir spännande att se hur detta funkar.

Skrivaren skriver ut min flygbiljett; Köpenhamn till Manchester och från Manchester Las Vegas. Hem åker jag via London, men måste byta flygplats.

Denna flygbiljett som jag hittade hade både den kortaste restiden, samt var även den billigaste. Jag hade bokat redan i december.

15 timmar ned och 15 timmar hem för under 6000,-   med endast ett byte är ett riktig kap – särskilt under Juni månad.

Dock måste jag byta flygplats på hemresan– vilken kan bli en dyr affär, ifall du inte förbokar taxin som skall köra dig mellan flygplatserna eller missar planet pga av trafiken.

Det går ett tåg också….sägs det, men det är inget jag vågar test.

Taxi resan tar normalt 40 minuter – och går mellan Gatwick och Heathrow. Men hamnar du i rusningstrafiken på en fredag så kan det ta längre tid.

Men jag har valt att flyga hem på en söndag – vilket är en lugnare dag och planet landar vid 10:30, så det är ofta lugn trafik då. Det är ca 3 timmar mellan flygen.

Om du inte förbokar taxin kan resan kosta det mellan £110 – 140. Men förbokar du på nätet – vilket fungerar och är smidigt – så kostar det bara £55. Jag brukar boka med: http://365airporttransfers.com/

Jag brukar alltid köpa in mig på nätet till några WSOP event. De fungerar jättesmidigt och du får då ingen dyr sedelkurs. Jag brukar köpa in mig på några extra event som jag på förhand ändå inte har tänkt att spela och när jag cancellerar eventet så får jag cash i handen, eller spelmarker.

Ett bra, billigt och smidigt sätt att föra över pengar. Tänk bara på att ta med passet och gärna en räkning som visar din hemadress. (I alla fall var det så förra året)

Av dålig erfarenhet packar jag alltid ett ”survivalkit” som jag använder som handbagage. Där har jag lite underkläder och saker som är bra ifall väskan ”försvinner.”

Väskan har alltid dykt upp nästa dag och den körs till hotellet. Men det är skönt att kunna byta till fräschare kläder.

På mitt skrivbord ligger en rejäl dollar samling från förra året. Jag brukar aldrig växla tillbaka utländsk valuta för det är bra att ha till nästa resa.

När man åker till USA så är det bra att ha många $1 sedlar samt $20. Lättare att ge dricks, samt man gillar oftast inte stora sedlar om du tex åker taxi.

När det gäller shower i Las Vegas så brukar jag på plats i Vegas boka via http://www.tix4tonight.com/. Dessa säljställen finns lite överallt och man kan få tag i biljetter till halva priset.

Vilka shower jag kommer gå på i år vet jag inte, men jag bokat biljetter till Mariah Carey på Caesars Palace. Får hoppas det blir av då det ryktas att hon går mot samma öde som Whitney Houston.

Jag fick en bra deal med American Express och vi kommer att sitta på ”front row”.

Ja jag känner mig väl förberedd inför resan – annat var det 2008 när irrade runt som en bortkommen scout utan karta eller kompass och blev utskälld, träffade skönhetsmissar mötte ”Tricksy and Fixi” på taket på RIO och Rock´n Wonderbaum träffade ”Angel” på Hardrock Hotell.

Ja, det var tider det….

1 April – 2008, 23:55 Las Vegas, RIO

En varningsklocka kanske borde har ringt någonstans i skallen på mig när tjejerna presenterade sig som ”Tricksy and Fixi” och jobbade med ”human realtions”, när jag frågade vad dom hette och med vad dom jobbade med.

Det tog en stund innan jag förstod att ”taxametern ” redan var igång….

Då är vi nere i finalbordet här i Unibet Open i skotska Glasgow, och ”the June Ten” som snart ska drabba samman består av dessa pokerkrigare, i chipordning och med de tre svenskarna markerade i halvfet stil:

Daniel Tjutrov (Bulgarien), 2.024.000 (bilden ovan)

Heins Kalde (Estland), 903.000

Annar Arne Bjørsmo (Norge), 871.000

Nicklas Grodt Degn (Danmark), 784.000

Ninib Messo (Sverige), 645.000 (bilden ovan)

Chen Wenbin (Storbritannien), 380.000

Ramunas Granskas (Litauen), 311.000

Herman Hjälm (Sverige), 264.000

James McAulay (Storbritannien), 262.000

Anders Ostrowski (Sverige), 178.000

Tjutrovs bulldozerpoker, där han inledde dag 1A med att förvandla sina 30K till enorma nästan 540K, har som synes gett bra utdelning hittills! Därutöver kom ytterligare två svenskar i pengarna, nämligen Dennis Lindmark (13:e plats för 2550 pund) och Babak Movazaffi (15:e plats för 2550 pund). Resterande tre blågula spelare som gick till dag 2 men dessvärre inte nådde pengarna var Nancy Razi (bilden nedan) som därmed dock blev bästa svenska…

… samt Daniel Wittiko och Tobias Grahn.

Och så här ser prisstrukturen ut på finalbordet:

Ettan: £43.000

Tvåan: £30.000

Trean: £19.200

Fyran: £14.200

Femman: £10.700

Sexan: £8.550

Sjuan: £7.100

Åttan: £5.700

Nian: £4240

Tian: £3.050

Självklart håller vi tummarna för blågult!

1 April – 2008, 14:45

Vid Lunch fick jag informationen att man har koll på mitt bagaget och jag skall tydligen få det senare på eftermiddagen.

Det skulle bli underbart att få byta ut mina svettiga kläder som jag vandrat omkring i gigantiska hotell komplexet. Måste ha luktat som en uteliggare.

Hungern gjorde sig påmind och jag tog en lunch på Saharas NasCar restaurang. Åt en kycklingpasta som sköljdes ned med klorerat poolvatten.

– Fy fan, vad äckligt tänkte jag för mig själv. Kan vatten bli äckligare? Det får bli köpevatten i framtiden.

Kranvattnet i USA smakar inte lika lyxigt gott som hemma i Sverige.

Jag hade haft en massa problem med mitt internet på rummet så mr Joe (teknikern på hotellet) hade varit upp hos mig hela 3 ggr på den korta tid som jag hade varit på hotellet så mr Joe och jag vi började bli kompisar.

Mr Joe berättade att även han brukade spela en del poker, men inte på Strippen, utan han brukade spela på Hotell New Orleans. Han gillade stället och människorna där bättre. Mer ”locals”.

Maten och drickat är billigare om man väljer att äta på ställen som inte låg direkt på strippen.

När jag skulle in på rummet efter min sena lunch så kom jag inte in på rummet.

Av en slump kom mr Joe förbi.

Han sade att folks räkningar hamnade på mitt rum. Hur en mekaniker visste det förstod jag inte helt.

Vi fick ringa Joe nr 2, så att dom fick byta låsen på dörren som hade fått fullständigt frispel.

Väl inne på rummet konfirmerades det som mr Joe 1 hade sagt; att jag hade fått andras räkningar på mitt rum och beloppet var över $2500. På tvn kunde man kolla allt man handlar för och se den aktuella räkningen.

Man hade tydligen något problem i systemet så jag hade fått 5 olika personers räkningar på mitt rum. Men dom hade allt under kontroll sade dom. Det var lätt att reda ut vad som var mitt och inte, eftersom jag enbart hade köpt en lunch som jag hade skrivit upp på rummet.

Bagaget kom så äntligen vid 16.

Jag bytte om snabbare än blixten snabbt och tog en taxi till RIO och planen var att spela min första turnering. Oj vad jag var laddad.

Utanför hotell lobbyn på Sahara stod taxibilarna på rad ett stycke undan. En man som ansvarade för taxikön visslade och vinkade tills sig en taxi till mig.

Mannen öppnade dörren och jag gav han $1.

Mannen tackade och sade ”RIO” till chauffören.

I Vegas kan du inte vinka till dig taxibilar från gatan utan du måste alltid kliva på ifrån något hotell eller köpcenter.

Jag var grymt nyfiken på RIO – det var ju ändå där som VM i poker spelades de sista åren. Jag ville se borden, lukta på atmosfären.

Jag letade upp pokerrummet, men tyvärr hade dom inga turneringar igång just denna dag då dom hade en genomgång för alla WSOP dealers inför WSOP som skulle spelas senare under sommaren.

Men dom hade dock 3 bord öppna för kontantspel.

Jag har förbjudit mig själv att spela cashgames. Dels för att jag är mycket bättre på turneringar, men även för att jag hade en förmåga att ”tilta” i väg pengar under mina cashgame sittningar när jag blev utdragen.

Men en, eller två, ja kanske tre dagar hade jag dock ändå tänkt att spela cash – så en av dagarna kunde ju likagärna vara just idag, tänkte jag för mig själv när jag övertalade mig att ”cashgame” ändå nog var min grej.

Jag hade innan avfärd till Las Vegas lagt upp en dagsbudget för poker som jag skulle hålla mig till och jag planerat att använda en del av budgeten för kontantspel.

Ifall jag loosade en dagsbudget på poker så fick det vara slut på poker för den dagen, såvida jag inte låg plus. I så fall kunde jag använda en del av dessa plusspengar.

Jag orkade inte åka därifrån för spela turnering någon annanstans så jag beslöt mig för att spela på ett kontantbord. Valet att spela poker var nog kanske inte ett så bra val när man svårt ”jetlaggad” och enbart sovit 2 – 3 timmar på de senaste 48 timmarna.

Men jag var så sugen att köra mitt första pokergame i Vegas så jag växlade in mina pengar som byttes mot marker.

Det satt flera duktiga spelar vid mitt bord bla hade jag en grymt bra och aggressiv tjej precis vänster om mig. Hon var ifrån från Japan

En väldigt mycket äldre man satt rakt tvärs över bordet och som berättade att han hade varit och jobbat i Sverige åren 1946 – 1949 precis efter kriget

Han var också duktig och rutinerad.

När han fick veta att jag var svensk så log han och sade till mig:

– Hej, hej din gamla galosch.

Jag skrattar åt den mannen och log nervöst tillbaka.

Vi var 7 spelare vid bordet och det kändes som jag var den sämste spelaren. Trött och nervös som jag var så spelade jag väldig thight-passivt, vilket spelarna märkte och man var gärna inne och vevade med mig när jag hade höjt innan floppen.

Efter 4 timmars mega passivt spelande, där jag knappt hade vunnit en hand och hade jag spelat bort 80% av hela min pokerbudget för denna dag så kände jag att det inte var någon bra idé att fortsätta.

Jag lämnade bordet och tackade för mig. Tjejen och den äldre mannen tackade för ett trevligt spel. Jag svarade vänligt: ”Det tror jag det, ni tar ju alla mina pengar”

Det var ingen vidare debut för mig, men debuten var i alla fall nu gjord. Nu kunde det bara gå bättre.

Jag vandrade i väg svårt jetlaggad i dom jättelika lokalerna på RIO.

Jetlaggen hade verkligen kommit som ett hårt slag.

Klockan var runt 22 och överallt dånade musiken och lättklädda tjejer i sambakläder stod utplacerade på olika podier och vickade på rumpan i takt med Samba musiken.

Den ena sambatjejen snyggare än den andra stod och dansade samtidigt som ett gäng överförfriskade killar – med varsin gratis öl i handen – försökte utföra samman rytmiska rörelser, men utan framgång.

På behörigt avstånd stod vakterna och diskret följde killarnas framfart, så att Gogo danserskorna kunde fortsätta med att förföra hotellets gäster med sin erotiska och exotiska dans.

Jag kände att hungern gjorde sig påmind och jag beslöt därför besöka VOODOO Lounge and Bar och som låg på 51 våningen av RIO.

Man kunde även gå ut på en stor takterrass som hade en fantastisk utsikt över hela Las Vegas.

Restaurangen låg dock en våning ned.

Efter måltiden beslöt jag mig för att gå ut på takterrassen för att njuta av utsikten och med en drink njuta av att jag var i Vegas.

Från taket på RIO, bilden är dock tagen förra året och i bakgrunden ser ni världens största pariserhjul. Då kan ni förstå hur stora hotellen är, när ”hamsterhjulet” inte ser så fantastisk stor ut i förhållande till hotellen.

Alla bilder går att klicka på ifall man vill få bilden större.

RIO ligger inte helt på Strippen.

När jag står och begrundar utsikten och försöker förstå det osannolika att jag var i Vegas – för att spela poker en hel månad – så kommer det fram två helt vanliga tjejer i 25 årsåldern fram till mig.

En mörkhyad och en blond.

Dom ler snällt och frågar ifall jag är med någon eller om jag är ensam.

Jag svarar att jag är ensam och precis har kommit till Vegas.

Den mörkhyade tjejen frågar ifall jag är sugen på lite ”fun” – och den blonda tjejen ler i bakgrunden.

Jetlaggad som jag är samt att jag får skylla på att man är en naiv Svensk så kopplar jag inte helt vad jag blir erbjuden…

I går gick Main Event i årets andra Unibet Open vidare med startdag 1B här på Celtic Arena i Glasgow…

… och chipleader när dammet väl lagt sig efter 1B var Wenbin Chen med 370.000, följd av Andrzej Kulka med 194.500. Det placerar även så Chen (bilden)…

… på andra plats totalt inför dag 2 i dag, efter enmansslåttermaskinen Daniel Tjutrov som fick ihop enorma 539.500 under dag 1A! Bäste svensk dag 1B – om jag nu inte missat någon i den officiella chipcounten, som tyvärr saknar nationalitetsbeteckningar – blev Ninib Messo med 191.600, följd av Nancy Razi med 72.700 och Herman Hjälm med 36.800.

Totalt gick 45 vidare från dag 1B, av de 94 som startade; alltså sammanlagt 76 spelare vidare, av totalt 221 startande under 1A och 1B. Det är en ovanligt låg siffra för Unibet Open, och resulterar i 24 betalande platser med 43.000 pund – motsvarande i runda slängar 600.000 kronor – till vinnaren.

Startdag 1B bjöd dock på hårdare motstånd än vad 1A gjorde, inklusive inte minst EPT-mästaren Pieter de Korver och tidigare Unibet Open-vinnare som Quentin Lecomte och Mateusz Moolhuisen! Och här är en del av medlemmarna i Unibetgänget på plats, och som ser till att allt fungerar:

Då ska vi se hur många av svenskarna vi får in i pengarna…

18 Juni – 2015, kl 8:30

Då var det dags igen. För elfte gången. Varför gör jag detta egentligen? Varför är detta lika fascinerade men samtidigt lika skrämmande varje gång, tänkte jag för mig själv, när jag borrade ned arslet i flygplanssätet.

Jag tittade ut genom flygplansfönstret. Det regnade och var 15 grader varmt…eller kallt kanske är en bättre benämning eftersom jag visste vad som väntade mig. Sol, inga moln och konstant över 40 grader.

Hoppas att bagaget kommer med denna gång, tänkte jag vidare för mig själv när jag spände på mig säkerhetsbältet.

Det är ”cionflip” att bagaget kommer samtidigt som jag på mina USA resor. Men jag hade packat mitt ”survivalkit” med med bla extra underkläder så att jag skulle överleva en dag utan min resväska.

Jag lutade mig tillbaka i stolen, slöt ögonen och drömde mig i väg till en annan tid och en annan plats., för länge sedan…

1 April – 2008, kl 04:45 (Nevada time)

Jag vaknade av mig själv och inte av alarmet.

Trodde att jag hade sovit minst 12 timmar.

Tittade på klockan klarvaken: 04.45.

Jag hade inte ens sovit i 3 timmar.

Försökte somna om, men steg upp kl 6 igen klarvaken för att gå till affären på hotellet för att köpa tandkräm och underkläder och en poweradapter så jag skulle kunna ladda upp min dator och telefon.

Tyvärr hade dom ingen adapter på hotellet där jag bodde. Sahara

Folk satt fortfarande som klistrade vid slotmaskinerna fastän klockan var 6 på morgonen.

Samma kärringar – som jag hade sett när jag checkade in för bara några timmar innan – satt och hamrade på dom stackars automaterna som om det vore det sista dom gjorde i livet, fast med en ny cigg i käften.

Helt otroligt.

Jag bestämde mig för att gå en lite promenad med min fin rosa skjorta. Samma skjorta och kläder som jag hade rest med i över 17 timmar. Jag kände mig riktigt ofräsch.

På flygplatsen hade man inte helt koll var mitt bagaget var. Förmodligen fortfarande i Europa någonstans trodde man.

Men var skulle man gå för att hitta en adapter kl 6 på morgonen?

Började gå mot Downtown och ned till Hotell Stratosphere för att fråga om dom sålde några.

Men deras affärer skulle öppna 9. Jag som trodde att allting alltid var öppet i denna stad.

Så jag gick vidare. Hittade det jag skulle ha tillslut. Riviera Hotell blev min räddning.

Då hade jag gått i ca 1.15 med mina finskor och rosa skjorta.

Kändes ok o tryggt att vandra omkring i stan, fastän jag mötte en och annan knas på morgonen. Fast jag undrar vad dom trodde om mig.

Fastän det var en tidig morgon i början av april värmde ökensolen skönt och jag var glad att jag hittat det jag skulle.

När jag var framme vid hotellet och blickade ut på dom nästan folktomma gatorna framför mig så kom en oväntat våg av ångest farande. Allt som jag hade hållit inom mig och förträngt bubblade oväntat fram och upp på ytan.

Det började gå upp för mig att detta var platsen som jag skulle tillbringa en hel månad på. En hel fucking månad.

Las Vegas…en plats jag aldrig någonsin hade varit på eller visste något om. Inga vänner, inga livlinor.

Jag hade ”flytt” problemen hemma och jag kände att jag var tvungen att hitta tillbaka till mig själv och jag trodde att denna resa skulle göra gott för själen och ordna upp mitt liv.

Men var det verkligen rätta platsen att göra det på…?

to be cont

Det är alltså den legendariska skotska fotbollsarenan vilken tillika är hemmaplan för Celtic som är platsen där Unibet Open i Glasgow utspelar sig, och från en av loungerna på översta våningarna har man denna utsikt:

Överallt finns det montrar med memorabilia knutet till detta fotbollslag med en sådan lång historia, som till exempel denna:

Så här ser tävlingslokalen för poker ut:

… och den var skådeplatsen för de 127 som startade i går i £880 Main Event. När dammet lagt sig efter nio timmars spel var det bulgaren Daniel Tjutrov (bilden nedan) som stod som chipleader, efter att ha förvaltat sina 30K i startstapeln upp till sanslösa – håll i dig nu – 539.500!!

Därefter kom ingenting, och sedan ingenting, och så på andra plats för stunden det norska proffset Katja Svendsen som avslutade med 169.000:

Dessvärre bustade de flesta svenskar, undertecknad inkluderad. Den officiella chipcountlistan efter dag 1A över de 31 spelare som gick vidare till dag 2 och som just kommit upp har inte några nationaliteter utsatta, men jag hittar vad jag antar är de fem svenskar som gått vidare till dag 2: Daniel Wittiko med 151K, Tobias Grahn med 109K, Anders Ostrowski med 69K, Babak Movazaffi med 61K och Dennis Lindmark med 46,3K.

Deltagaren Johnny Kristiansen spelade för övrigt med en lampskärm på huvudet dag 1A, och bakom ligger – gissar jag – ännu ett av dessa crazy bets som florerar i pokervärlden:

Kul också att representanter för Klubb Oden i Stockholm finns på plats:

Men gårdagen bjöd även på ett antal andra aktiviteter, som Spin Championship som vanns av ”Manuel”…

… och en Casino Challenge-tävling som togs hem av finländaren Mikko Keinähen:

Dessutom hölls en Sports Legends Challenge: en speciell pokermatch på featurebordet och där de inbjudna celebriteterna utgjordes av Tony Cascarino, Rob Lee, Tommy van der Leegte, Pat Nevin, Arthur Numan, Kenneth Perez, Martin Reuser, Graeme Swann och Richard Witschge – men var fanns Tomas Brolin, undrar man som svensk?

Och så rundades kvällen av med Unibets Player Party, på Corinthian Club i centrala Glasgow!

Som avslutning konstaterar jag att man i frukostrummet här på Hilton erbjuder whisky, inklämt mellan gröt och honung:

Undrar vad det präktiga  svenska Folkhälsoinstitutet hade sagt om det? Welcome to Scotland, laddies and lassies!

Nej, Glasgow häruppe i Skottland ser tämligen intetsägande ut när vi går in för landning, och duggregnar gör det också utanför terminalen – men det är inte för sightseeingens skull vi är här, utan i stället är det dags för årets andra Unibet Open! Efter incheckning på Hilton promenerar jag bort till Grosvenor Casino i kvällningen…

… och förnyar mitt medlemskap där, samtidigt som Unibet bjuder på gratis välkomstdrinkar och allmän förbrödring. Jag träffar några trevliga tillresta svenskar, inklusive Dennis Lindmark från Skellefteå som för 19:e gången har kvalat in till en Unibet Open-turnering: svenskt rekord?

Vid bardisken en bit bort står en ung kvinna med denna ovanliga handväska…

… och på min stillsamma förfrågan erkänner hon att nej, den vågar hon inte använda när hon ska igenom säkerhetskontrollerna!

En trappa ned i pokerrummet pågår just då en mindre satellit till morgondagens startdag 1A som kommer att äga rum på fotbollsarenan Celtic:

Här är för övrigt hela schemat inklusive sidoeventen:

Slutligen kan jag inte undanhålla er läsare detta ordvitsiga etablissemang som jag promenerade förbi på Argyle Street, en glorifierad bingolokal benämnd som ett ”cashino”:

I morgon är det dags – håll tummarna!

Pokerångvälten WSOP rullar vidare borta i Las Vegas; i dag startar event nr 15, $10,000 Pot-Limit Hold’em Championship, så vi är en god bit in på den digra listan med turneringar som ska avverkas.

Bland de mer notabla händelserna hittills är att det italienska pokerproffset Max Pescatori (ovan) tog sitt tredje armband, genom att ta hem eventet $1500 Seven Card Razz och 155.947 dollar: alltså sjukorts stöt där den lägsta handen vinner. Med undantag för hold’em är faktiskt sjukorts razz det äldsta spelet i WSOP, och debuterade där redan 1973! Segern nu utgjorde för övrigt Pescatoris 46:e (!) WSOP-cash, så han är en garvad veteran i sammanhanget.

Ytterligare en som gjorde avtryck i pokermedia var det amerikanska pokerproffset Tuan Le (ovan), som cashade för 322.756 dollar när han vann $10,000 Deuce-to-Seven Triple Draw Lowball. Vad som gjorde segern extra remarkabel var att han vann exakt samma event även förra året! Inte sedan Thang Luu tog dubbla Omahatitlar back-to-back, 2008/09, har någon lyckats med motsvarande bedrift förrän nu.

Men mest publicitet hittills, med bred marginal, har det med spänning emotsedda eventet Colossus genererat:

Det var hajpat till bristningsgränsen: med det överkomliga inköpet 565 dollar, med multipla inköp tillåtna, och med fyra olika start-”flighter”, allt för att slå nytt världsrekord vad gäller antal deltagare i en livepokerturnering. Och världsrekord blev det också mycket riktigt – totalt var det 14.284 personer som ställde upp, varav ett antal köpte in sig flera gånger så att totala antalet inköp hamnade på 22.374! Den förra rekordnoteringen, 8773 spelare i WSOP Main Event 2006, slogs därmed i spillror.

Turneringsstarten i Colossus gavs en magnifik inramning av WSOP:s PR-maskineri…

… med bland annat romerska soldater på scenen. Och segrare flera dagar senare, när väl detta jättejippo så småningom spelades ned via finalbordet, blev 25-årige amerikanen Cord Garcia (nedan) från Houston som satte sitt livs första WSOP-cash, och det i rätt ögonblick för att kamma hem 638.880 dollar:

WSOP-ledningen har i sin glädje över succén – och let’s face it, hade även jag redan varit i Vegas hade inte ens två brutna ben kunnat hindra mig från att slanta upp femhundrasextiofem dollar och slå mig ned i denna megaturnering – överöst oss alla med statistik, som till exempel de här siffrorna:

Antal spelare som cashade i Colossus: 2241

Antal spelare som deltog i WSOP för första gången: 5664

Antalet kvinnor som ställde upp: 968

Antalet länder som var representerade: 98

Förstapriset i relation till grundinköpet: 1130 gånger större

… och så vidare. En del av siffrorna ovan, och ett antal till, kommer att hamna i nästa upplaga av Guinness Rekordbok: var så säkra.

Även andra rekord har slagits här och var i årets WSOP: i förrgår sattes nytt rekord i antalet deltagare i en daglig deepstackturre: 2149 människor hostade upp 235 dollar var inför starten klockan 15.00! Och det var bara ett av alla de hundratals sidoevents som hålls inne Rio just nu.

Den stora snackisen i Las Vegas häromdagen verkar dock tydligen ha gällt det drama som uspelade sig i pokerrummet på kasinot Aria för tre dagar sedan: en spelare som köpte in sig i den dagliga 125-dollarsturren fick av misstag en biljett till den $25,000 High Roller som startade nästan samtidigt!

Frestelsen blev honom övermäktig. Han chansade på att sitta ned i highrollern, och hann vara med där i sju timmar innan han upptäcktes… och sprang ut från pokerrummet för att undkomma vakterna, men lämnade sin ryggsäck efter sig så att han kunde identifieras. Det är väl onödigt att nämna att han numera för återstoden av sitt liv är portad från inte bara Aria utan även alla MGM:s andra egendomar.

Men under de sju timmarna hann den spelaren busta tre kända proffs: Jason Mercier, Jake Schindler och Tom Marchese, varav Mercier nu kräver ersättning av Aria för att det misstaget från pokerrummets personal ledde till att han eliminerades från turneringen. Det ska onekligen bli intressant att se resultatet av det…

Hur går det då för de blågula pokerkrigarna, hittills i WSOP? Jag har skummat igenom prislistorna och hittat dessa placeringar i skrivande stund:

Event nr 3, $1500 Omaha High-Low:

52:a plats – Henrik Karlsson, 4573 dollar

99:e plats – Chris Björin, 2552 dollar

Event nr 5, $565 Colossus:

365:e plats – Gustav Nordh, 6331 dollar

447:e plats – Fredrik Berglund, 5615 dollar

1224:e plats – Tommi Ranttila, 2517 dollar

2127:e plats – Chris Björin, 1185 dollar

2215:e plats – Karl Svensson, 1096 dollar

Event nr 8, $1500 Pot-Limit Hold’em:

37:e plats – Thomas Pettersson, 4011 dollar

Men just nu sitter flera svenska spelare i plan över Atlanten på väg till tunnan med guld, där vid regnbågens slut i Mojaveöknen. Låt oss hoppas på många och tunga blågula placeringar även i år!

Nä, jag kan inte låta bli. Jag går in på wsop.com och kollar resultatlistorna från årets första trevande WSOP-event. Det var inget jag ville. Bara något min kropp tvingade mig till, som om jag vore sinnessvag. För den triggern öppnar dörrar jag inte vill ska öppnas riktigt än.

Flyget är bokat. Hotellet likaså. Om några veckor åker jag över. Men det känns för långt tills dess.

Resultatlistorna består nästan uteslutande av amerikanska namn jag har aldrig hört talas om. Men det spelar ingen roll. Jag är avundsjuk på varje Brad, Billy, Frank och Lance. För de sitter där, i pokerns himmelrike. Och jag här…

Jag får trösta mig med att SM har dragit igång på CC i Stockholm och att jag åker dit på torsdag för att spela Main Event. Det är en bra tröst. Men de där resultatlistorna. Det är en vemodig känsla att ha ett halvt jordklot mellan sig själv och den där brinnande mittpunkten på Rio. Där Chris Björin redan hunnit casha i två event…

Event #5, The Colossus, slog dessutom deltagarrekord med 22 374 spelare. Otroligt. Visserligen var inköpet låga 565 dollar. Men ändå. Vem sa att pokern var död?

Just nu är det bara 35 spelare kvar i the Colossus. Men jag vet redan vem vinnaren är…

När jag räknar ihop den totala prispoolen landar den på 11 187 000 dollar. Det innebär att arrangörerna själva får nästan 2,5 gånger förstapriset. De tar nämligen 1 454 310 dollar från den ursprungliga potten. 65 dollar av 565 går rakt in i kassan.

Vinnaren av event #5 är WSOP. I utklassningsstil.

Man kan fråga sig hur mycket värde det egentligen finns med 30% skatt och dessa höga avgifter till WSOP?

Ändå sitter jag här och längtar till de där AC-snoriga, gigantiska pokerrummen. Till atmosfären och människorna.

Som om jag vore sinnessvag.

Det är arton år sedan den här lilla affären utspelade sig – men den har faktiskt sina tidlösa poänger.

En ny Bondfilm, ”Tomorrow Never Dies”, skulle ha svensk premiär då och någon på den svenska avdelningen av distributionsbolaget Time Warner ansåg sig ha kommit på en ’lysande idé’: att som PR-jippo anordna en frågesporttävling på temat 007. Förstapriset var en resa för två till London; och andrapriset en (då) komplett samling av alla Bondfilmer på VHS. (Jo, det här var innan DVD-formatet hade slagit igenom ordentligt.) Sedan följde några priser som jag inte minns, och så en hel drös med biobiljetter som tröstpriser förstås.

Måhända var marknadsföringsidén som sådan lysande, men svenska Time Warner satte alltså ett klantarsle på att göra jobbet. Det var när jag på en biograf kom över en av tävlingsbroschyrerna och i raden av 8-9 frågor såg formuleringen ”Vem var den förste skådespelaren som någonsin gjorde rollen som Bond?” som jag insåg att jag hade Londonresan som i en liten ask.

Jag är nämligen en av de ytterst få personer i Sverige som kan det korrekta svaret på den frågan.

Låt mig, kommen så här långt, skjuta in att jag är definitivt ingen dununge när det gäller ämnet frågesport. Jag har skrivit frågor och svar till åtta olika publicerade frågespel, tre böcker med frågesport, och dessutom skrivit frågor till ett antal TV-produktioner som Supersvararna, Sverigeleken och Jeopardy!, för att nämna några. När Expressen 1999 provspelade samtliga frågesportspel på den svenska marknaden just då för att utse en vinnare vad det gällde noggrannhet och underhållande ämnen, var det mitt ”Geni 2000” som segrade. Totalt har det blivit uppemot 20.000 frågor sammanlagt under årens lopp. (Och jo, jag är som ett resultat av det svårslagen i t.ex. Trivial Pursuit; senast jag spelade det var jag ensam på ena sidan bordet, mot ett lag bestående av fyra vuxna på andra sidan för att ’jämna ut oddsen’. Jag vann ändå.)

Det har fört med sig att jag väl vet vilka fällor som finns när man skriver just frågesport: ett veritabelt minfält av potentiella olika sätt att göra bort sig på respektive utmana deltagarna med, vad gäller försåtliga formuleringar, vilseledande verb och antydande adjektiv… för att inte tala om farorna med dålig faktakoll. Därutöver har jag haft en viss kärlek till just ämnet James Bond, och har sett samtliga filmer och läst samtliga Ian Flemings böcker om denne agent. Jag vet vad 007 har i handikapp i golf, vad det står på hans hustrus gravsten, vet i vilken film flera olika personer står uppräknade som ”James Bond” i rollistan, och kan namnet på den enda av Bonds alla brudar som blev med barn som ett resultat av den romansen.

Och nu stod jag alltså där 1997 med Time Warners tävlingsbroschyr i handen, och insåg att någon på bolaget hade gjort bort sig. Big time; ett riktigt Jamaica mistaica.

Jag plitade ned det korrekta svaret på skådespelarfrågan, tillsammans med de korrekta svaren på de övriga frågorna, fyllde i namn och adress, såg till att ta en fotostat eller två som bevis, postade kuvertet och väntade på att Time Warner skulle höra av sig och gratulera.

Deadline kom och gick; ingen kontaktade mig.

Artigt ringde jag Time Warner för att förhöra mig om saken. Jo då, tävlingen var avgjord fick jag veta genom marknadsföringsavdelningen, och det var en dam uppe i Kiruna som hade vunnit. Eftersom jag innehar presslegitimation var jag djärv nog att fråga om jag kunde få hennes namn, och fick det. Hennes efternamn var så ovanligt att det inte var någon konst att spåra upp personen via nummerbyrån, så jag ringde henne och frågade vänligt – och hon hade förstås intet ont anande samt helt felaktigt svarat Sean Connery på den avgörande frågan.

Vem som i verkligheten var den förste skådespelaren som någonsin gjorde rollen som Bond? Här har du honom:

Kände du inte igen honom? Piece of cake, baby: det var amerikanen Barry Nelson, år 1954 i TV-kanalen CBS i en timslång bearbetning av ”Casino Royale”. Så nu vet du det.

Ett nytt samtal, nu till Time Warner för att be att få tala med den ansvarige för hela frågesportupplägget. Den personen, kunde jag höra i luren när jag lugnt och sansat påtalade fakta, fick ögonblickligen mentala frostskador på fötterna och hänvisade med darrande röst till den stockholmska advokatbyrå som handhade Time Warners affärer.

Det var en inledningsvis snorkig lagvrängare som tog emot mitt samtal och försökte insistera på att det var ”självklart” att man med skådespelarfrågan avsåg på film, inte i TV. Om han med det trodde att han kunde prata omkull mig, gjorde han en lika stor tabbe som den som skrivit frågorna för tävlingsbroschyren. Jag läste upp den exakta formuleringen för honom ett flertal gånger, bemötte stringent hans allt ihåligare argument och lotsade honom genom semantikens sinnrikheter, och till sist gick han motvilligt med på att en braktabbe hade begåtts, att jag var den ende i hela Sverige som hade svarat korrekt på samtliga frågor i tävlingen, och frågade vad jag ville ha som kompensation.

Eftersom jag redan då hade varit i London 20-25 gånger, kändes det lite onödigt med ytterligare en resa. Jag ville inte vara över hövan ogin så vi enades om den där kompletta VHS-samlingen, plus en kartong med originalbioaffischer till samtliga de sexton första Bondfilmerna, och i utbyte skulle jag hålla tyst om saken under överskådlig tid så att Time Warner slapp gliringar i pressen inför premiären.

Den tidsgränsen får väl anses ha löpt ut nu, varav detta inlägg om fällorna med frågesportskrivande… och i min källare står fortfarande kartongen med de sexton olika bioaffischerna med 007, i absolut mint condition, obs, och med samlarvärde! Någon Bondentusiast därute som vill ge mig ett anständigt bud? Eller ska jag lägga ut hela kollektionen på Blocket/eBay/Tradera?