En del höjde nog ögonbrynen när jag nämnde – och med pokerklubbens tillstånd – gjorde ”reklam” för deras verksamhet.

Det är ett känsligt ämne att skriva om pokerklubbar och pokerplatser i Sverige. För utanför Sverige finns det inga formellt godkända platser att spela livepoker om pengar på, därför håller klubbarna normalt en låg profil.

Det finns alltid en risk att LI och polisen gör tillslag – vilket man enligt lag är skyldig till.

Av det jag har hört så är risken större för ett tillslag  ifall man tex säljer mat och  alkohol utan tillstånd.

Anledningen till att spela livepoker om pengar i Sverige är olagligt är att det anses vara ett ”turspel” och staten har ”monopol” på att anordna turspel. Vill man anordna lotterier så säger huvudregeln att man måste söka tillstånd inom den kommun man har tänkt att anordna lotteriet i.

Tillstånd kan lämnas till ideella föreningar

Som behörig räknas en Svensk juridisk person som en ideell förening med syfte att främja ett allmännyttigt ändamål inom Sverige. Föreningen måste vara öppen för alla. Under vissa förutsättningar kan lotteriverksamhet även få bedrivas utan tillstånd.

Mer information hittar du på lotteriinspektionens hemsida:

http://www.lotteriinspektionen.se/

Som en del säkert känner till anordnades en livepoker turnering i Grebbestad 23 mars 2007 som polisen gjorde en razzia på.

I den efterföljande rättegång fastslog det att Texas Holdém både är ett skicklighetsspel och turspel, allt beroende av vilken spelform det handlar om samt hur länge man spelar.

Man kom fram till på att huvudtävlingen och sidotävlingen inte var slumpspel men däremot bryter den friare formen med kontantspel av TexasHoldém mot dobblerilagen.

Ni kan läsa mer om detta i Dan Glimnes inlägg från 2012.

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/10/vad-nytt-i-grebbestadmalet/

Förövrigt är förbundet inbjudna till BOS (Branschföreningen för Onlinespel) lunchseminarium – som man anordnar den 8 juni i Stockholm.

Man kommer bla att berätta om den omreglering av spelmarknaden som med stor sannolikhet kommer att genomföras. Man kommer även berätta om den tekniska utvecklingens framfart.

Frågeställningar som hur våra spelvanor kommer att se ut om 10 år, samt hur kommer lagstiftningen se ut kring spel är kommer bla att tas upp.

Jag kommer att vara på plats med några av mina kolleger för att lyssna på detta och rapportera tillbaka till er här på Superbloggen samt förbundets hemsida.

 

Den verkliga nedgångsperioden för maffians verksamhet kom alltså under 1970- och 1980-talen; och två av de sista personerna inom maffian att sätta sina avtryck i stadens historia blev Frank ”Lefty” Rosenthal och Anthony ”The Ant” Spilotro. Den omtalade filmen ”Casino” (bilden ovan) handlar om just denna duo, som där spelas av Robert DeNiro och Joe Pesci… även om Spilotros roll i filmen döptes om till Nicky Santoro, och kasinot Stardust kamouflerades till det fiktiva Tangiers.

Rosenthal (bilden) hade fötts 1929 i Chicago, och tidigt visat prov på sina talanger som ”handicapper”: alltså oddssättare. Vid bara 19 års ålder var han så duktig på det att han fick ett jobb på Angel-Kaplan Sports Service i sin hemstad. Där, och av ett antal illegala bookmakers, skolades han ytterligare till att bli en av de bästa oddssättarna i hela USA.

Det gjorde att han fick arbete för maffian, men resulterade också i att han därför började övervakas av agenter för den delstatliga Chicago Crime Commission. Under de omständigheterna kunde han till sist inte längre arbeta tillräckligt obemärkt, och 1961 valde han därför att flytta till Florida.

Rosenthals rykte föregick honom. Efter att ha slagit sig ned i Miami greps han ett flertal gånger i samband med olika razzior mot det illegala spelandet, och dömdes 1962 till ett kortare fängelsestraff. Fem år senare hade Rosenthal ännu en gång fått nog av att ha myndigheterna i hälarna, och flyttade till Las Vegas där maffian såg till att han hamnade på Stardust som ägdes av kretsen runt Moe Dalitz.

Lagens långa arm tappade dock inte bort Rosenthal, och 1970 greps han på nytt för illegal bookmaking som faktiskt var ett brott i Las Vegas. Det var ett hårt slag för honom, eftersom maffian nu hade börjat locka med det åtråvärda jobbet som manager för Stardust – men varje konfrontation med myndigheterna försvårade för honom att få en spellicens som planerat. Året efteråt, 1971, blev dock managerjobbet hans och livet såg ut att leka igen. Därför kom det som en chock att hans gamle bekant Tony Spilotro, som var illa beryktad gangster, också flyttat till Las Vegas och nu sökte upp honom.

Spilotro var flera år yngre än Rosenthal, men de hade ändå varit vänner sedan uppväxten i Chicago. Medan Rosenthal var kylig, tillbakadragen, med ett rationellt sinnelag och en enorm kapacitet för att bolla siffror och sannolikheter i huvudet, var Spilotro tvärtom försedd med ett våldsamt humör som ibland överskred gränsen till det patologiska.

Han hade också via gatugängen arbetat sig upp den långa vägen till att bli en av maffians hårdare män i Chicago, med smak för såväl tortyr som hänsynslöst mördande. När två av Chicagomaffians mellanchefer, bröderna Scalvo, sköts ned 1962 var det Spilotro som fick uppdraget att ”ta hand om” de skyldiga: två ordinära ligister vid namn Billy McCarthy och Jimmy Miraglia.

Snart nog hade han och hans närmaste män spårat upp McCarthy, tagit med honom till en avsides lokal och slagit honom sönder och samman. Fortfarande vägrade McCarthy att öppna munnen; inte ens en ispik genom pungen kunde ändra på den saken, så Spilotro satte McCarthys huvud i ett skruvstäd och fortsatte utfrågningen. När McCarthys ena öga hoppade ut gav denne till sist upp, och avslöjade var Miraglia höll hus. Något dygn senare återfanns bägges kroppar i bagageutrymmet på en stulen och övergiven bil. Den affären gjorde Spilotro till en made man, respekterad inom maffiakretsar.

Och nu var alltså Spilotro i Las Vegas, till Rosenthals överraskning. Naturligtvis var det inte på eget initiativ, utan ”the Chicago outfit” hade börjat se slutet närma sig och ville få ut så mycket pengar som möjligt från det krympande antal kasinon de fortfarande kontrollerade. De förberedde därför ett antal utökade ”skimming operations” och utsåg Rosenthal till att övervaka det hela inte bara på Stardust, utan på de övriga etablissemangen med.

Ett problem i sammanhanget var att den Johnny Roselli (bilden) som länge varit maffians outside man och huvudansvarige i staden, nyligen dömts till ett femårigt fängelsestraff. Platsen som outside man var därför ledig, och maffian behövde inför denna slutfas någon vars rykte skulle få andra att rysa till så mycket att de inte ens funderade på att smussla undan en enda dollar av kontanterna. Endast en man passade in på den arbetsbeskrivningen: Tony Spilotro. Och Rosenthal hade inget att välja på, utan beordrades i sin ställning som maffians nyutnämnde ”money man” att samarbeta med honom.

 

Skimmingen börjar

De tre kasinon som Chicagomaffian fortfarande kontrollerade i tillräcklig omfattning var Stardust, Hacienda och Fremont, och nu satte man igång operationen. De största pengarna kom från rena stölder inne i ”the soft count room”, där sedlar och mynt räknades innan beloppen skrevs in i bokföringen. Ett annat vid det här laget klassiskt trick var för ägaren eller någon annan invigd person att hitta ett avskilt bord, begära spel på kredit, underteckna en skuldsedel, spela ett tag med markerna och sedan växla dem till kontanter, allt medan den ”ansvarige” bakom kassadisken diskret tog hand om skuldsedeln, rev den i småbitar och smög ned resterna i askfatet ihop med en tändsticka – och ingen skuldsedel var förstås liktydigt med att ingen var skyldig kasinot några pengar.

En tredje och ännu mera häpnadsväckande oblyg metod som man använde inne på Stardust var att uppföra ett extra växlingskontor på avdelningen för de enarmade banditerna – sedlar växlades till mynt, och överblivna mynt växlades tillbaka till sedlar – som till skillnad mot de övriga växlingskontoren och kassadiskarna inte var registrerat av Nevada Gaming Control Board! Kuriöst nog fungerade denna operation i åratal utan att delstatens kontrollanter lade märke till den extra växlingsdisken, vilket i praktiken gjorde att tusentals fler dollar varje dygn kunde slussas vidare till bossarna i Chicago. Därutöver fanns ytterligare andra metoder som man tillgrep.

Spilotro nöjde sig inte med att övervaka skimmingoperationerna; han började tämligen snart också ägna sig åt lånehajsverksamhet, och hela Las Vegas visste snart om vad som hände dem som inte kunde betala tillbaka i tid. Den verksamheten kom han sedan att utvidga med organiserade stölder, riktade mot hotellrum, rika privatpersoners hus, juvelerarbutiker och andra frestande mål. De inbrottsspecialister han samarbetade med – och som kom att inkludera hans egen bror, Michael – fick med tiden öknamnet ”the Hole in the Wall Gang”, efter hur de brukade ta sig in i olika byggnader. Här ses några av medlemmarna, med Tony Spilotro längst till vänster:

Under Spilotros tid eskalerade också våldsbrotten i Las Vegas till nivåer som det gamla gardet inom maffian aldrig skulle ha accepterat: en kasinochef och hans hustru, nedskjutna på gatan utanför sitt hem i fullt dagsljus; en annan kasinochef, mördad på en parkeringsplats; en framstående advokat vars bil sprängdes i luften; ett lånehajsoffer som misshandlades så att han blev krympling för livet; och så vidare. Som ett resultat av det var Spilotro djupt avskydd, även inom maffians egna led.

Under tiden hade Rosenthal fått egna problem på halsen. Dagen efter att han utnämnts till manager på Stardust ringde en representant för Nevada Gaming Commission upp Rosenthals chef, Allen Glick, och talade om att Rosenthal aldrig, aldrig någonsin skulle bli erkänd som en ”nyckelanställd” (”key employee”) och därigenom få en spellicens. Delstatslagarna då krävde att varje nyckelanställd för att få behålla sin post även måste kunna fylla kraven för att erhålla en spellicens, vilket i Rosenthals fall inte kunde komma på fråga.

Glick blev tvungen att omplacera Rosenthal med omedelbar verkan. Dennes nya formella jobb blev att vara chef för pokerrummet på Stardust: en post som av spelkommissionen inte sågs som nyckelanställd, och därför inte med automatik krävde en spellicens.

Rosenthal utsåg ett av pokerborden i bakre delen av rummet till sitt kontor, och lät installera en telefon där. Kommissionens motdrag blev att omdefiniera även jobbet som chef för ett pokerrum som en nyckelanställning, vilket gjorde att Rosenthal i stället fick bli biträdande chef för underhållningsavdelningen. Även på den punkten ändrade därför kommissionen sina bestämmelser. På nytt bytte Rosenthal titel, nu till chef för inköp av drycker; på nytt hörde kommissionen av sig, denna gång genom ett personligt besök på Stardust, och förklarade för Glick att Spilotro inte kunde komma ifråga för någon som helst post inom vare sig hotell- eller kasinoverksamheten.

Rosenthal svarade med att officiellt säga upp sig från Stardust. I stället blev han nu programledare för en kvällsshow som ”råkade” sändas från Stardust på en av de lokala TV-kanalerna, och i vilken han intervjuade olika prominenta gäster.

Då gav kommissionen till sist upp. I praktiken gjorde Rosenthal dock exakt vad han hade gjort hela tiden: ansvarade för att maffian skummade av så mycket pengar från verksamheten på Stardust, Fremont och Hacienda som det bara gick.

 

Spilotros avrättning

Men krukan går tills den spricker, som det gamla ordspråket säger. Spilotros ställning som maffians outside man undergrävdes allvarligt 1979, när Nevada Gaming Commission utfärdade ett förbud för honom att någonsin under resten av sitt liv sätta sin fot inuti ett kasino i delstaten.

Dessutom kollapsade relationen mellan Rosenthal och Spilotro 1981, efter att Spilotro haft en affär med Rosenthals hustru Geraldine, mera känd som ”Geri” (bilden). Trots det lät maffian Spilotro hållas ända till 1986, eftersom pengarna från skimmingoperationerna fortsatte att rulla in. Då hade man till sist fått nog: det som fick vågskålen att tippa över för maffians bossar var att Spilotros stöldräder nått groteska proportioner, i kombination med att han behöll överskottet själv. Tony och hans bror Michael ombads att ”titta in på kontoret” hemma i Chicago.

Det var sista gången man hörde av dem i livet. Några dagar senare hittades liken efter dem i ett majsfält i Indiana (bilden ovan), där de enligt rättsläkarens rapport hade begravts levande. Många i Las Vegas drog en lättnadens suck, när Spilotro för en tid efterträddes som outside man i staden av den betydligt mildare Donald Angelini.

Även för Frank ”Lefty” Rosenthal kom slutet till sist. Rosenthal hade då skilt sig från sin hustru Geri, som i november 1982 hittades död av en överdos på ett motell i Los Angeles. Rosenthal hade också en månad tidigare, i oktober, med nöd och näppe överlevt ett mordförsök när en kraftig sprängladdning exploderade under hans Cadillac Eldorado på en parkeringsplats utanför en restaurang:

Dessutom blev det nu stopp för skimmingoperationerna, efter nya och ännu hårdare ingripanden från myndigheterna. Det som tvingade bort Rosenthal från Nevada var dock att kommissionen 1988 förklarade honom som ”icke anställningsbar”, i någon som helst kapacitet, inom företag som på något sätt var kopplade till spelverksamhet i Nevada. Det fick honom att flytta, först till Kalifornien och sedan till Florida för att leva ett stillsamt liv, och där han 2008 i Miami avled av en hjärtattack.

Förändringens vind

Och med slutet för Tony Spilotro och Frank Rosenthal var också i praktiken en era i Las Vegas’ historia över: en under vilken den organiserade brottsligheten fått uppleva sin uppgång och storhetstid, och så småningom också sitt fall.

I stället fick vi under 1980-talet uppleva nya entreprenörer som Steve Wynn och Bob Stupak; de första megakasinona, som Mirage 1989 och Excalibur 1990; hur Caesars Palace övertogs av ”big business”, via ägare som Sheraton och Hilton för att i dag vara navet i konglomeratet Ceasars Entertainment Inc; och den hårdnande konkurrensen från Atlantic City borta på östkusten, i New Jersey.

Dessutom sattes under samma tid många av de kända maffiaprofilerna i fängelse, eller mördades, eller – i några fall – avled av naturliga orsaker. Bland de senare var Meyer Lansky som avled 1983, och Moe Dalitz 1989:

Begravningen av Dalitz blev en storslagen affär; och efter hans död fick i enlighet med hans testamente fjorton välgörenhetsorganisationer dela på över 1,3 miljoner dollar. Kanske var det ett sista vekt försök att gottgöra all den skada och det lidande Dalitz gjort sig skyldig till, under sin långa och aktiva karriär som professionell brottsling.

 

Mitt i all denna utveckling, framdriven av de styrande i delstaten, de federala myndigheterna och moderna företagsstrukturer som saknade plats för stora korrupta nätverk, fanns det alltså inte längre plats för maffian vars kvarvarande medlemmar drevs bort, köptes ut eller låstes in. Och många av de klassiska kasinon som länge hade ingått i maffiaväldet i Las Vegas sprängdes med tiden i spektakulära och TV-sända demoleringsjobb, för att göra plats för nyare och modernare affärsetablissemang: som till exempel The Sands 1996…

… El Rancho 2000…

… Desert Inn 2001…

… och Stardust…

… samt New Frontier, bägge 2007. De utgjorde de passande symboliska bilderna för slutet på en era.

 

Maffian av i dag

Så vilket inflytande har då maffian i dagens moderna Las Vegas? Nästan alla inklusive de federala myndigheterna är överens om att maffian är borta som maktfaktor, mer eller mindre slutligen utrensad under 1990-talet. Det betyder dock inte att staden är fri från organiserad brottslighet; men den termen omfattar numera snarare bikergäng och sydamerikanska knarksyndikat – och säg för övrigt den amerikanska storstad av i dag där maffian inte utövar i alla fall någon form av inflytande.

Men det rigorösa förfarandet när det gäller spellicenser, liksom den påtagliga fortsatta närvaron av FBI och IRS, har drivit maffian till att i Las Vegas i dag framleva en skuggexistens i spelindustrins utkanter. Två områden som maffian fortfarande anses styra ansenliga delar av i Las Vegas är sophämtningen – ett långt fall ned på statusskalan – samt prostitutionsverksamheten, även om Nevadas legendariska ”cat houses” flera mil från staden alltjämt är privatägda. Dessutom påstås maffian försöka penetrera svaga punkter på olika mellanchefsnivåer inom kasinoorganisationerna; men varje bransch, och i synnerhet en så kontantorienterad sådan som hasardspel, attraherar oundvikligen oärliga personer.

Vad Las Vegas har gjort i dag är – inte oväntat – att kapitalisera på sin historia i form av en påtagligt romantiserad nostalgi, genom två museer: det ena är ett mera renodlat sådant, The Mob Museum i Downtown…

… och som jag tidigare här i Superbloggen haft med ett bildsvep från:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/07/maffiamuseet-i-las-vegas/

Dessutom finns på kasinot Tropicana en ”interaktiv upplevelse” som heter The Mob Experience:

Bägge rekommenderas för den ”kriminellt intresserade” besökaren i staden.

 

Den era under vilken maffian styrde Las Vegas – en guldålder eller ”the bad old days”, beroende på vem man frågar – tog alltså till sist slut: och fanns det efter den en vinnare, så var det spelarna samt kasinona själva som anpassade sig till en ny tid, och därmed kunde låta ”Sin City” leva vidare.

Därmed är min berättelse om maffians välde i Las Vegas slut – och jag hoppas ni har funnit den läsvärd och underhållande!

Borta i Las Vegas har dag 2 av event nr. 2, $5000 No Limit Hold’em, just börjat med de 171 spelarna som bland 422 startande överlevde gårdagens prövningar – och chipsjua i skrivande stund är allas vår regerande världsmästare Martin Jacobson:

Kanske blir WSOP 2015 ur blågul synpunkt en riktigt spännande affär, efter den här lovande starten?

I går stod alltså svenske onlinelegendaren Viktor ”Isildur1” Blom i centrum på Unibets pokerklient, där han under tio timmar – med några nödvändiga pauser – nästan hela tiden multitablade fyra bord, såväl hold’em som Omaha, på nivåer från €0,25/€0,50 upp till och med €2/€4. Jo, definitivt långt nedanför de jonosfärnivåer där han oftast håller till, men det här var ett shownummer inför en entusiastiskt deltagande publik!

Hur gick det då för Blom? Han spelade totalt 1750 händer, var med på 442 floppar – alltså 25%, det kan vara kul att jämföra det med motsvarande siffra i ditt eget spel – och gick plus 645 euro och 21 cent: en fullt respektabel skattefri dagsinkomst, med tanke på de för Blom blygsamma nivåerna.

Det sattes också besöksrekord: totalt var över 30.000 unika personer inne via Twitch och tittade på Bloms spel, förutom alla dem som spelade aktivt i Unibets klient. Dessutom ramlade det in i genomsnitt 1200-1500 kommentarer i timmen, så nyfikenheten på denna en av svensk pokers största profiler var uppenbarligen stor och bisittaren hann självfallet inte med alla spörsmål!

Och för egen del? Jag spelade ett tag på nivån €1/€2 fast lyckades aldrig hamna vid något av Bloms bord, men plussade 42 euro och några cent under tiden. Sedan satte jag mig ned i en liten sit-and-go, och i fjärde eller femte given inträffade detta medan jag följer Twitch:

Jag hittar A-A, och alla markerna åker in mot 7-7 respektive Q-J off; floppen är A-10-K som ger mig toppset men en av mina motspelare Broadwaystegen… och rivern är ett ess som prickar mitt fyrtal! Pokergudarna är som synes tämligen nyckfulla. En brakstart, men så småningom kommer jag bara tvåa i denna lilla sit-and-go när ”AngelLife93” och jag är heads-up, har nästan lika stora staplar och markerna åker in när jag har A-10 och hen Q-J; men nu floppar en dam och jag lyckas inte kravla mig tillbaka upp ur det hålet med hjälp av min återstående virtuella keramik.

Kul att Bloms inhopp på Unibet blev så uppmärksammat! Det kanske kommer flera gästspel, vem vet? 🙂

Howard Hughes må ha varit först med att representera en helt ny företagaranda i Las Vegas, präglad av en torr men kyligt realistisk what’s-the-bottom-line-inställning när det gällde inkomster och utgifter. Snart nog fick han – och i förlängningen därmed även den organiserade brottsligheten, som blev hårdare och hårdare trängd från alla håll – dock konkurrens från andra med samma attityd.

En av dem var entreprenören och miljardären Kirk Kerkorian. I likhet med Hughes var han en välutbildad och våghalsig pilot, hade byggt upp sin grundförmögenhet inom flygbranschen, och han var inte främmande för Las Vegas.

Inte heller var Kerkorian främmande för poker: Redan 1947 och trettio år gammal hade han köpt sitt första helt egna företag, charterflygbolaget Los Angeles Air Service, med 60.000 dollar som han vunnit på highstakespoker mot andra affärsmän. Bolagets tillgångar just då utgjordes av inte stort mer än en Douglas DC-3, som Kerkorian satte in i skytteltrafik mellan Los Angeles och Las Vegas. Han trodde stenhårt på ökenstaden i Nevada som en växande nöjesdestination; det var en satsning som skulle visa sig vara ett lyckokast.

Under sina många besök i Las Vegas blev Kerkorian också bekant med Morris Lansburgh, som tillhörde kretsen runt Meyer Lansky vilken ägde Flamingo. Lansburgh var en av de maffians mellanchefer som skulle åka fast och dömas till flera års fängelse i samband med den omtalade gryningsräden mot Flamingo 1955, men därefter avtjäna sitt straff och återinsättas i tjänst på samma kasino. Kerkorian slöt ett avtal med Lansburgh, köpte in flera plan, och började frakta spelare från större städer runtom i USA på så kallade ”junket trips” till Las Vegas. Med tiden blev flygbolaget 1960 omdöpt till Trans International Airlines, och startade rutter även till Europa.

Kerkorians intresse för Las Vegas växte. Han köpte upp ett stort stycke land, men inte angränsande till Strippen utan en kilometer öster om den i strid mot konventionell visdom. Där började han uppföra kasinohotellet The International, som var avsett att sätta nytt rekord som biggest-in-the-world. Till saken hör att det stycket land köpte Kerkorian av en man som i sin tur skulle låta tala om sig så småningom: Steve Wynn.

Under tiden jagades Morris Lansburgh och ett antal andra inom Flamingo på nytt av IRS och FBI. Ställets ägarkonstellation visste att de inte längre hade något annat val än att sälja stället, och de var villiga att göra det för en spottstyver nu när de federala myndigheterna flåsade dem i nacken.

Kerkorian var intresserad, inte minst för att Flamingo kunde utgöra en utmärkt ”träningslokal” när ny personal skulle anställas inför invigningen av The International. Och det låga priset gjorde att Kerkorian var villig att blunda inför ett mycket ovanligt köpvillkor: att han inte fick granska räkenskapsböckerna i förväg. Ett avtal slöts, och så – efter invigningen av The International 1969 – var Kirk Kerkorian etablerad som ägare till två av stadens vinstmaskiner, och maffian hade förlorat det avgörande inflytandet över ännu ett av sina kasinon.

För en gångs skull hade dock Kerkorian gjort ett misstag, när han parallellt  med bygget av The International hade tagit ytterligare kliv i Howard Hughes fotspår och investerat i Hollywood genom att köpa upp studion Metro-Goldwyn-Mayer. Plötsligt var Kerkorians finansiella resurser överansträngda, vilket han tänkte lösa genom en nyemission av aktier i The International.

Den blev det dock stopp för, genom ett ingripande från SEC som är USA:s motsvarighet till Finansinspektionen. Det var hämnden för att Kerkorian vägrat låta IRS få tillgång till räkenskapsböckerna från Lanskys tid, vilka hade eldats upp. Kerkorian stod upp till halsen i MGM-härvan, behövde pengar omgående, och hade inget annat val än att 1970 sälja både Flamingo och The International. Köpare var ingen mindre än hotellkedjan Hilton Corporation, och så var ytterligare ett företagskonglomerat etablerat i Las Vegas. Snart nog var dessutom Kerkorian på fötter igen, och kastade sig över ett nytt och grandiost hotellkasinoprojekt: MGM Grand.

Uppfinningen som sänkte maffian

Sedda i backspegeln framstår både Hughes och Kerkorian som representanter för en viktig men dock övergångsfas: den mellan en tid när ruljangsen i Las Vegas sköttes hands-on av cigarrtuggande frontfigurer med chicagodialekt samt oklar bakgrund, och där i stället dagens anonymare företagsjättar förfogar över arméer av revisorer och Harvardskolade jurister vilka kritiskt granskar intäkter och utgifter innan de avgörande besluten fattas i styrelserummen. Den ägarstruktur som länge varit förhärskande i Las Vegas genomgick alltså en radikal förändring under 1970-talet, vilket i sin tur medförde ännu ett viktigt paradigmskifte: för första gången i hela stadens historia hade hasardspelsbranschen blivit en respektabel sysselsättning, vilket gjorde att reguljära banker nu äntligen var villiga att låna ut pengar till finansieringen.

Men även så hade nykomlingarna mycket att lära sig. Dessa företagskonglomerat förstod sig inledningsvis inte på andan och de speciella drivkrafterna i Las Vegas. Hilton trodde inledningsvis att de hade köpt två hotell, med vidhängande kasinon; vad de så småningom tvingades inse var att de hade köpt två kasinon, med vidhängande hotell.

Maffian, hårdare och hårdare pressad av FBI och amerikanska skatteverket IRS, kunde dessutom inte längre göra sig gällande i den förändrade miljön. De var på väg att förlora kapplöpningen av ett enkelt skäl: att de helt enkelt inte längre hade tillräckligt med pengar.

Till detta sakernas tillstånd bidrog en mycket viktig uppfinning: den moderna luftkonditioneringen. Den teknologi för luftkonditionering som funnits på 1940-talet, när maffian hade förvärvat sina första hotellkasinon i Nevada, var klumpig och småskalig och klarade inte av mer än ett eller ett par rum i taget. Under 1960- och 1970-talen däremot hade man utvecklat den moderna, storskaliga luftkonditioneringen som höll ökentemperaturerna stången även i mycket omfattande byggnadsstrukturer. Därigenom blev det möjligt att uppföra enorma hotellkasinokomplex, vilka förstås är kostnadseffektivare per enhet och per gäst.

Den moderna luftkonditioneringen blev alltså den uppfinning som oavsiktligt innebar början till slutet för maffian. När det blev tekniskt möjligt att uppföra hotell med tvåtusen eller tretusen eller ännu flera rum, hade megakomplexen gjort entré i Las Vegas och därmed till sist förpassat dessa bortanför den organiserade brottslighetens ekonomiska räckvidd. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många gangsters i USA med tillräckligt mycket pengar för att finansiera dessa byggprojekt, och de mindre etablissemang som de i praktiken hade råd med var inte längre tillräckligt attraktiva eller lönsamma i den hårdnande konkurrensen.

 

”Get out of town”

Men ännu så länge hade maffian klorna kvar i några av kasinona i Las Vegas och tillgång till de nästan hypnotiskt stora penningströmmarna från spelborden, och en del av de kvarvarande brottsmedlemmarna i staden hade inte för avsikt att ge upp detta godvilligt. Och fortfarande hade de en inte ringa makt över liv och död i staden… ibland även inom de kasinohotell som övertogs av den nya tidens företagskonglomerat.

Några som fick uppleva det var ett rockband från San Francisco, som hösten 1969 spelade i Crown Room på The International. De hade redan flera gånger uppträtt i TV, och omtalades allt oftare som USA:s framväxande svar på Beatles. Men nu begick de ett misstag som abrupt skulle sätta stopp för karriären.

Där, klockan tre på morgonen i Crown Room, fick bandet syn på en kortvuxen och tämligen tunnhårig man i publiken som satt vid ett bord tillsammans med en ung, lång och vacker blondin. Bandets ledsångare ironiserade över denna syn under mellansnacket, och gjorde sig lustig över skillnaden i såväl ålder som längd.

Biiiiig mistake. Den tunnhårige var Major Riddle (bilden – Major var faktiskt hans förnamn), huvudägare i Dunes och en man med solida maffiakontakter efter sina många år i staden. Han reste sig lugnt upp, gick bort till ett hörn och ringde ett samtal på en av hotelltelefonerna. Mindre än tre minuter senare anlände managern för The International, klädd i bara morgonrock över sin pyjamas. Han avbröt showen och kommenderade bandet att ge sig av; och inte bara från scenen, utan från Las Vegas.

En timme senare hade de lämnat staden i en hastigt hyrd bil. När de nästa dag ringde till sin manager, upptäckte de att samtliga övriga bokningar hade ställts in – och att ingen längre var det minsta intresserad av att hyra in dem i fortsättningen. Strax efteråt upplöstes bandet. En av medlemmarna erkände många år efteråt i en intervju att han ansåg att de haft tur som undkommit med livet i behåll.

 

Den största hotellbranden i Las Vegas

Samma år, 1969, köpte Kirk Kerkorian New Bonanza Hotel på Strippen, och rev det för att börja uppföra MGM Grand Hotel & Casino; detta MGM var dock inte den byggnad med samma namn som i dag finns i Las Vegas, utan en annan på den plats längre norrut där Bally’s står i dag. När MGM Grand öppnade i december 1973 var det världens största hotellkomplex, med 2084 rum.

Där, 1980, skulle den största hotellbranden i Nevadas historia inträffa och leda till 87 dödsoffer och över 700 skadade.

Liksom i katastroffilmen ”Skyskrapan brinner” från 1974, har det i efterhand kommit anklagelser om att ställets ägare Kirk Kerkorian samt flera av hans underhuggare rundat ett antal ekonomiska hörn: pressen att hålla kostnaderna nere, och att äntligen kunna öppna stället så att man kunde börja få in pengar från spelborden, ledde till att man bland annat lät bli att installera ett sprinklersystem för 192.000 dollar trots att stadens brandskyddsmyndigheter krävt det. En tämligen tolerant – somliga använde efteråt uttrycket ”mutad” – tjänsteman på stadsplanekontoret i Clark County godkände trots det byggnaden och såg till att sprinklerkravet ströks, vilket gjorde att man kunde öppna någon vecka eller två tidigare än planerat.

Den brand som utbröt i gryningen den 21 november 1980, i elledningarna till en kompressor i en kombinerad restaurang och delikatessbutik inne på MGM Grand, blev därför inte upptäckt och kvävd i sin linda utan när brandkåren väl kom till platsen var det för sent. Lågorna slukade lättantändliga material som tyg och plast, och avancerade på sina ställen som värst enligt den officiella rapporten efteråt snabbare än fem meter i sekunden. Trycket från det eldklot som strax efteråt nådde lobbyn sprängde iväg MGM Grands ytterdörrar ett hundratal meter längs Strippen.

Elden och röken spred sig till hotellavdelningen via trappor, hisschakt och luftkonditioneringskanalerna, vilka alla skulle ha stängts igen om säkerhetssystemen hade fungerat – men de gjorde de alltså inte. De flesta av dödsoffren omkom av den giftiga röken som sipprade in i rummen via ventilationen. Inte heller fungerade brandlarmet; de som räddades blev det i många fall tack vare andra hotellgäster som trots att de flydde för livet hejdade sig och bankade på dörrarna i korridorerna.

Nere i själva kasinot på MGM Grand utspelade sig absurda scener: åtskilliga gamblers vägrade resolut att flytta på sig och spelade i stället vidare på banditerna, trots röken och lågorna i bortre delen och brandmännen som rullade ut slangar på golvet: det var en scen som påminde om orkestern ombord på Titanic som sägs ha spelat vidare trots att fartyget sjönk. Av de 87 dödsfallen skulle det visa sig att sju inträffade i kasinot. Andra gamblers tog sig motvilligt ut på gatan bara för att gå tvärsöver till de konkurrerande etablissemangen, där de genast återupptog sitt spelande.

Under en presskonferens senare samma dag uppskattade brandchefen Roy Parrish att cirka 7000 gäster och anställda befunnit sig i byggnaden när branden bröt ut, och kommenterade att ”bara runt en procent dog”. Den formuleringen ådrog sig journalisternas upprörda vrede. ”Underbart”, skrev en sarkastisk Tom Fitzpatrick i dagstidningen Arizona Republic, ”och typiskt Las Vegas. Det är exakt vad staden behöver; en brandchef som sätter odds.”

MGM-branden blev den värsta i stadens historia – och är fortfarande den tredje största brandolycka som någonsin inträffat i hela USA. Byggnaden reparerades på nästan rekordtid, nu med ordentliga sprinklers och automatiska larmsystem överallt, men såldes 1985 till Bally’s. Kerkorian köpte i stället upp Marina Hotel längre söderut på Strippen, och lät delvis riva det för att uppföra ett ännu pampigare MGM Grand med över 5000 rum – världens största hotell just då, ännu en gång – och vilket invigdes 1993:

I nästa avsnitt, som blir det avslutande, berättar jag om Frank Rosenthal och hur maffians makt slutgiltigt bröts i Las Vegas!

I går såg det i lokalerna på Rio ut som ovan… men i dag 08.00 Las Vegas-tid drog årets World Series of Poker i gång: planetens största pokerbegivenhet! Så här såg schemat ut för i dag:

Förra årets WSOP drog sammanlagt 82.360 ”betalda starter” i alla eventen, och betalade ut 227,7 miljoner dollar i prispengar. I år siktar man som vanligt på att slå alla tidigare rekord. Till att börja med har man nu höjt till summa 68 olika event – förutom, förstås, alla dagliga satelliter, deepstackturneringar och cashgames. Av de 68 eventen räknas 16 som ”Championship Events”, nämligen dessa:

Event nr 7: $10,000 Limit 2-7 Triple Draw Lowball

Event nr 10: $10,000 No Limit Hold’em Heads-Up

Event nr 15: $10,000 Pot Limit Hold’em

Event nr 17: $10,000 Razz

Event nr 21: $10,000 Omaha High-Low

Event nr 27: $10,000 Seven Card Stud

Event nr 29: $10,000 No Limit 2-7 Draw Lowball

Event nr 37: $10,000 No Limit Hold’em 6-Max

Event nr 41: $10,000 Seven Card Stud High-Low

Event nr 44: $50,000 Players’ Championship

Event nr 50: $10,000 Limit Hold’em

Event nr 54: $10,000 Pot Limit Omaha

Event nr 60: $25,000 Pot Limit Omaha High Roller

Event nr 63: $10,000 H.O.R.S.E.

Event nr 67: $10,000 Dealer’s Choice

Event nr 68: $10,000 No Limit Hold’em Main Event

 

När det gäller event nr 67, Dealer’s Choice, finns för övrigt en officiell lista med 19 ”godkända” former av poker som deltagarna får välja mellan. Inga hemkokta varianter som Wheel of Death eller Afghanistan Stud, således… 🙂

Totalt i alla 68 eventen räknas i runda slängar en kvarts miljard dollar i prispengar stå på spel. En extra intressant turnering är event nr 5, $565 Colossus, där WSOP-ledningen gett sig blanka den på att slå nytt världsrekord vad gäller antalet deltagare/inköp. (Rekordet just nu innehas av 2006 års Main Event som drog 8773 startande och vanns som bekant av Jamie Gold som kammade hem 12 miljoner dollar.) För att få en så attraktiv tävling som möjligt har man därför satt ett av de lägsta inköpen någonsin, 565 dollar, garanterat en prispool på totalt 5 miljoner dollar, har fyra start-”flighter” efter varandra, och tillåter att var och en får köpa in sig upp till tre gånger om.

Hur stor kan då Colossus bli, hypotetiskt? Intervjuad av ABC News häromdagen replikerade turneringschefen Seth Palansky att man skulle kunna pressa in ”ungefär 24.800 startande”, genom att utnyttja all kapacitet i lokalerna på Rio till bristningsgränsen. ”Mitt största bekymmer är att inte ha tillräckligt många fysiska turneringsmarker”, lade han till.

Nu tror jag väl knappast att vi får se 24K+ inköp i Colossus – men det är definitivt inte omöjligt att rekordet från 2006 ryker!

Andra nymodigheter är att deltagarna nu i de flesta turneringarna får starta med 5 x inköpet i marker (en turnering med t.ex. $1000 i inköp medför alltså 5K i startstapeln). Ett antal undantag finns, som till exempel de sedvanliga 30K i starten i Main Event (= 300 x BB), och 15K i event nr 28, $1500 Monster Stack No Limit Hold’em.

Årets pokerfest alla kategorier har kommit igång, alltså. Och räkna med att det så småningom blir dagliga rapporter därifrån här i Superbloggen, från Simon, Mattias och mig när vi är på plats!

Glöm inte att just i dag från 14.00 och fram till midnatt har du chansen att spela mot onlinelegendaren Viktor ”Isildur1” Blom, på Unibets pokerklient! Läs mera om det här…

https://se.unibet.com/promotions/poker-promotions/viktor-blom-at-unibet-poker

… och det hela kommer att från 14.00 streamas live på www.twitch.tv/unibetpoker dessutom!

Håll också i minnet att i kväll 20.00 är det sista chansen att kvala in till nästa Unibet Open, i Glasgow! Lycka till, så ses vi där över en wee dram och en portion haggis! 🙂

Förbundet har haft sitt första livemöte sedan årsmötet i slutet av februari.

Mötesprotokollet finner ni om ni klickar på länken nedan, samt det avtal som den tidigare styrelsen tecknande med Pokerevent.

(I protokollet under punkt 13 finns en annan länk till det avtal som presenterades under årsmötet gällande att låta Pokerevent arrangera SM – live/online – de tre närmaste åren.)

http://svenskapokerforbundet.se/wp-content/uploads/2015/05/Styrelsem%C3%B6te_Svepof_20150510.pdf

Förövrigt så anser jag att vår hemsida är lite rörig och jag skall tillsammans med Micke T (Vår IT Guru) se om man kan rensa upp samt uppdatera de olika dokumenten. Men kom gärna med inputs vad som skall finnas med.

Sen har min efterlysning om olika spelklubbar i Sverige gett resultat.

Bland annat har en klubb från Jönköping hört av sig.

Man berättade att man har en FB grupp på 250 medlemmar och man har ca 50 betalande medlemmar.

Man har alltid 3 bord uppställda och man kan ha max 4 bord igång. Dock har man tillgång till en större lokal om det skulle behövas.

Men man har äntligen ett förstahandskontrakt, vilket man inte tidigare hade vilket skapade en del problem.

Man arrangerar en månadfinal (1100kr buyin) som lockar flest deltagare – och rekordet är 22 spelare.

Förra året hade man kval till SM där man garanterade 2 platser till SM (a´10000,-)

Förra året skickade denna klubb 6 spelare till SM i Helsingör, men man tror att man blir fler i år.

Jag fick lov att skriva om denna klubb och göra lite reklam i Superbloggen, samt spara deras kontaktdata/info för framtiden..

Tanken är att vi i förbundet samlar på oss olika kontaktpersoner och data om de olika klubbarna i Sverige så att man på sikt kan ha ett medlemsmail som man skickar ut samt kunna vara ett bättre stöd i olika sammanhang.

Ännu fler klubbar i HELA Sverige får givetvis höra av er till oss på förbundet. Det går även bra att maila mig direkt:

mattiasa@svenskapokerforbundet.se

http://svenskapokerforbundet.se/om-oss/kontakt/

En bild från pokerklubben i Jönköping

Här har ni spelschemat för Juni/Juli/Augusti – klicka på bilden så blir den större.

Vill ni gå med på deras FB-Sida (Jönköpings Pokerklubb) så kan ni ansöka om att gå med i gruppen.

 

En gång i tidernas begynnelse hade Las Vegas varit, bokstavligen, ett vattenhål för de spanska upptäcktsresandena i deras jornada de muerte, ”dödens färd”, genom ändlösa, brännheta grusöknar på vägen västerut mot det hägrande, svalkande Stilla havet. Men så kom järnvägen och den första rangliga bebyggelsen; och sedan, under mitten av 1900-talet, utsåg maffian staden till sin personliga vasallstat och transformerade den till en nationens lekplats där vuxna kunde få utlopp för såväl sitt spelande som för andra och dunklare drifter.

Men nu hade alltså Howard Hughes anlänt till staden, och köpt på sig inte bara sex kasinon utan också mer egendomar än vad någon person någonsin gjort i hela delstaten. För det sågs Hughes av många som en vit riddare som nu skulle frälsa Las Vegas; och mycket riktigt visade sig hans ankomst, sedd i backspegeln, vara ännu en av dessa nexuspunkter i stadens historia som på nytt skulle förändra dess öde.

Likt en spelare som sent omsider ruelsefullt vaknar till och förstår vad han ställt till med, hade Nevada och de styrande i Las Vegas insett att tålamodet hos lagstiftarna i Washington och de federala myndigheterna var på väg att ta slut. Under Kennedyadministrationen från 1961 och framåt hängde hotet om ett nationellt förbud mot hasardspel tungt och påtagligt i luften, som en följd av insikten om hur djupt den organiserade brottsligheten egentligen infiltrerat spelbranschen.

Reaktionen blev alltså en serie ursinniga uppstramanden när det gällde vilka som i nåder skulle ges spellicenser av Nevada Gaming Commission, förutom att ett antal tidigare utfärdade licenser drogs in. Delstatens ekonomiska överlevnad hängde helt enkelt på om man i tillräckligt hög grad skulle kunna rensa kasinona från maffians inflytande, och i denna åtgärdsplan passade Hughes utmärkt in. Han var en respekterad affärsman, och rik nog att via sitt företag Summa Corporation kunna tvinga bort en stor del av den organiserade brottsligheten som lyckats förskansa sig så djupt i de olika ägarskikten.

Det var inte bara det att Hughes på kort tid spenderade 300 miljoner dollar, vilket gjorde honom till delstatens största arbetsgivare och markägare; han var även en sann visionär. För honom och personerna överst i hans företagsledning var Las Vegas inte bara ett hasardspelarnas mecca, utan något större: en totalmiljö i vilken gamblingen utgjorde en del – en viktig del, men ändå bara en del. Hughes tillämpade en investeringspolitik i syfte att bygga upp och marknadsföra Las Vegas som det totala semestermålet, med behagligt klimat, underhållning, komfortabla hotellsviter, golf och glamour som dragplåster, plus spelandet som grädde på moset. Dessutom förutsåg Hughes en framtid i vilken Las Vegas inte bara skulle dra besökare från huvudsakligen Los Angeles och resten av Kalifornien som dittills, utan från hela världen i takt med att det ökande jetflyget skulle skapa allt större turistströmmar.

En ny tid

Och med Howard Hughes, som skulle ha köpt upp ännu flera av stadens kasinon om inte USA:s antitrustlagar satt stopp för det, kom också ett nytt synsätt på hur ett kasino skulle skötas – på gott och ont.

En sak som inte bara maffian hade lärt sig med tiden, var att det gällde att anställa den bäste kasinomanager som går att köpa för pengar. De bästa kom att under maffians tid bli legender i Las Vegas: som Sandy Waterman på Caesars Palace, Philip Bader på Desert Inn, Moe Kleinman på Stardust och Chester Simms på Flamingo. En bra kasinomanager var med överallt, lade genast märke till när inkomsterna i någon del av kasinot började sjunka, och hade befogenheter att skicka ett privatplan för att hämta etablissemangets mest värdefulla highrollers från var som helst i USA, låta dem spela på kredit när de väl anlände, och ordna fram en låda kubanska cigarrer trots importförbudet eller köpa dem en Cadillac i födelsedagspresent… men han kunde också ordna så att en blackjackdealer togs av skiftet när som helst, kördes en mil ut i öknen, fick alla tio fingrarna krossade och sedan lämnades naken för att försöka ta sig tillbaka bäst han kunde, allt under begrundan av de marker han inte skulle ha försökt smussla undan.

Den kanske mest kände av alla kasinomanagers under maffians storhetstid var Carl Cohen (bilden t.v.), som 1953 anställts på The Sands där han kom att leda verksamheten i fjorton år – förutom att han med tiden fick en mindre ägarandel i stället. Under Cohens tid blev The Sands det mest välskötta kasinot i staden, och en kassako för maffian.

Men så, i början av 1967, såldes The Sands till Howard Hughes; och Carl Cohen, som under mer än ett årtionde i princip varit diktator med nära nog absolut makt, fann sig plötsligt reducerad till att vara inte mycket mera än en vanlig tjänsteman. Cohens agerande som manager granskades nu noga av de nya bokhållare som Hughes handgångne man Bob Maheu anställt, och varje utgift över 10.000 dollar, liksom krediter till gästande highrollers, krävde i förväg ett godkännande av Howard Hughes själv.

En annan ”service” som försvann helt och hållet från The Sands under Hughes’ ägarskap var framordnandet av prostituerade, närhelst kunderna gav en vink om det. Den servicen hade präglat större delen av Las Vegas i årtionden, men kretsen runt Hughes var devota mormoner och fast beslutna att sätta stopp för ett så syndfullt beteende. Efter hand som ryktet om nyordningen spred sig, fick det en ansenlig del av The Sands’ highrollers att i fortsättningen välja det fortfarande maffiastyrda Caesars Palace som oblygt i sin tur lät sprida ut att där gällde ett mera traditionellt bemötande.

Ytterligare något som Hughes lät introducera, först på The Sands och sedan på sina övriga kasinon, var modern övervakningsutrustning – sådan teknologin nu var i slutet av 1960-talet – i kombination med datoriserade analyser av vad de olika borden drog in per skift och per dygn. I dag är dylikt vardagsmat på kasinon världen över och i betydligt mera sofistikerad tappning. Som nymodighet under Hughes ledde det dock till att arbetsmoralen på The Sands inledningsvis sjönk drastiskt.

Cohen-Sinatra, 1-0

Och så var det affären med Frank Sinatra, som på 1960-talet var den utan konkurrens störste showbusinesspersonligheten i hela Las Vegas. Inte ens Elvis Presley kunde på många år konkurrera om den platsen, utan ”Ol’ Blue Eyes” satt som fastskruvad överst på tronen.

Elvis Presleys mellanhavanden med Las Vegas hade för övrigt haft sina sidor. När han den 23 april 1956 och bara 21 år gammal debuterade i Venus Room på The New Frontier lanserades han som ”den atomdrivne sångaren”, men var bara tredjenamnet på affischerna efter Freddy Martins orkester och komikern Shecky Greene. Las Vegas visade sig dock ännu inte vara moget för rock’n’roll, efter ett årtionde av smörsångare som Frank Sinatra, Dean Martin och Perry Como. Åhörarna mumlade ”Elvis vem då?”, kritikerna gäspade och tidningen Newsweek kallade honom nedlåtande för ”ett krus hembränd majswhiskey på ett champagneparty”.

Nästa gång Elvis kom till Las Vegas, 1963, var det dock i en helt annan situation. Då var han världsberömd sångare och filmstjärna, reste med sitt entourage av vänner, fixare och livvakter som gick under namnet ”the Memphis Mafia”, och var i staden för att spela in filmen ”Viva Las Vegas”. Hans eskapader med inte bara ett ton unga lokala skönheter utan även romansen med sin svenskfödda motspelerska Ann-Margret var hett skvallerstoff i pressen. När Elvis väl gifte sig med Priscilla Beaulieu 1967 var det förstås i Las Vegas, och 1969 fanns inget namn större än hans i staden. Inför hans serie konserter det året, på det då nybyggda International som i dag är Las Vegas Hilton, lät hotellet bygga ett vräkigt penthouse speciellt för honom och hans följe uppe på trettionde våningen. Det var ett ställe som han sedan skulle ha till hands livet ut när han var i staden:

De två största artisterna i Las Vegas i slutet av 1960-talet var alltså Elvis Presley och Frank Sinatra, där den senare till skillnad mot Elvis var solitt lierad med den organiserade brottsligheten. Sinatra hade dessutom tidigare varit delägare i kasinot The Sands, som jag skrivit om i ett föregående avsnitt, men 1963 tvingats sälja sin andel efter att ha fått sin spellicens indragen på grund av sina maffiakontakter. Sinatra fortsatte dock att uppträda som publikdragande artist på The Sands, men nu bestämde sig den nye ägaren Howard Hughes för att göra sig av med honom.

Skälet till det var ren och rå hämndlystnad. På 1940-talet hade Hughes och Sinatra bägge och samtidigt uppvaktat skådespelerskan Ava Gardner…

… men hon valde till sist Sinatra som hon gifte sig med, och det var något som den förbittrade Hughes aldrig någonsin förlåtit med åren. Nu hade han chansen att ge tillbaka, och lät därför ordern om att sparka Sinatra gå ut till sina närmaste män; men det skulle göras på ett sätt som samtidigt förolämpade denne.

En av Sinatras många svagheter i livet var att spela blackjack för höga insatser. Det gjorde han som regel på kredit, och kunde signera skuldsedlar för så mycket som 100.000 dollar under en och samma kväll. Det var dock inte alltid som Sinatra betalade av på dessa, men hänvisning till att hans blotta närvaro på The Sands regelmässigt drog in andra highrollers. Överhuvudtaget var Sinatra – till höger på bilden nedan, i sällskap med Dean Martin – känd för en ofta dryg attityd och många vredesutbrott gentemot personalen på de kasinon han besökte, och det så snart han inte fick den service eller den tur vid spelborden han ansåg sig vara berättigad till.

Under maffians styre på The Sands hade det gått för sig, men nu hade stället en ny ägare. Bob Maheu lät på Hughes’ order maximera Sinatras kredit till 3000 dollar, och inte en cent därutöver. Det åstadkom exakt den önskade effekten: när en förödmjukad Sinatra inför andra gäster på The Sands fick sig nyheten meddelad vrålade han ut otryckbara förolämpningar så att det hördes över hela kasinot, och stormade in på kaféet Garden Terrace där managern Carl Cohen just då satt med några VIP-gäster. Sinatra grep en stol och kastade den mot Cohen som han trodde var den som stoppat hans kreditspel; det hade inte hunnit falla honom in att ordern kunde ha kommit från högre upp.

Stolen missade med en hårsmån. Cohen som vägde närmare 150 kilo, var bred som en ladugårdsdörr samt hade ett förflutet inom boxning reste sig blixtsnabbt upp, och däckade den kortvuxne och spinkige Sinatra med en högerkrok som slog ut två framtänder. En av Las Vegas’ största showbusinesskandaler genom tiderna var därmed ett faktum.

Sinatra fördes från kasinot av sin livvakt Jilly Rizzo, som inte hade vågat ingripa mot Cohen och hopen av beväpnade säkerhetsvakter. Att Sinatra skulle genomföra sina två föreställningar samma kväll var inte att tänka på, utan i stället ordnade Rizzo skjuts till McCarran Airport, där ett privatplan fick flyga Sinatra tillbaka till hans hem i Bel Air samt till en väntande tandläkare.

The Sands var ett förhållandevis litet etablissemang. Inom en timme hade nyheten om slagsmålet nått varenda städerska och diskplockare, för att inte tala om gästerna. Man lyckades snabbinkalla komikern Alan King, som fick hoppa in för Sinatra redan samma kväll. I personalmatsalen hade dessutom någon satt upp en affisch föreställande Frank Sinatra, men med två framtänder svärtade så att de såg ut att saknas, och nedtill ritat dit devisen CARL COHEN FOR PRESIDENT. För en gångs skull stod alla anställda, gamla som nya, helt på Howard Hughes’ sida och var glada att slippa Frank Sinatra och dennes ständiga oförskämdheter och dryga beteende.

Det skulle dröja flera år innan Sinatra satte sin fot på Sands igen. Caesars Palace var snabbt framme och kontrakterade Sinatra för att uppträda där i stället, och till en högre lön än vad han haft på Sands. Sinatra hade dessutom direkt tagit upp Cohen-incidenten med maffians outside man i staden, Johnny Roselli, och krävt upprättelse.

Hade det varit ett eller två årtionden tidigare, hade maffian agerat resolut och tvingat Cohen till en förödmjukande avbön; men nu var Roselli medveten om vilken makt Hughes och Maheu representerade i staden, och ville inte heller göra något åt sin mångårige vän Cohen. ”You’re on your own on this one, Frankie”, ska Roselli ha sagt till Sinatra. Det var ett tidens tecken, så gott som något, på hur den verkliga makten i Las Vegas var på väg att gå den organiserade brottsligheten ur händerna.

 

I nästa avsnitt: Uppfinningen som slutgiltigt sänkte maffian!

Om ni undrar vad norske världsmästaren i schack, Magnus Carlsen, hållit på med sedan han försvarade sin titel förra året, så är svaret: en hel del. Han har vunnit tre olika turneringar, och SAS ingår numera bland hans sponsorer… vilket bland annat resulterade i ”The 30,000 Feet Chess Challenge” i samband med hans senaste resa över Atlanten till New York, då en glad medpassagerare vann rätten att möta honom i ett parti. Se bilden ovan! Varför har inte vår Martin Jacobson beståtts med liknande erbjudanden av olika sponsorer??

Nyligen spelades också i Oslo schackturneringen EnterCard Chess Qualifier, som ”satellit” till den kommande storturneringen Norway Chess i juni. Goda 50.000 norska kronor stod på spel till vinnaren, som dessutom bland de sex som deltog skulle få en plats i Norway Chess. Det avgörande partiet stod mellan fransmannen Laurent Fressinet och norrmannen Jon Ludvig Hammer och vanns av den senare, som för övrigt varit sekundant åt Magnus Carlsen i bägge dennes VM-matcher och således inte är någon duvunge. Intressant nog ägnade norska Sportskanalen på TV2 flera timmar varje kväll åt att direktsända alla partierna! Det är alltså att notera att schack därmed – i Norge förvisso hjälpt av att man har en regerande norsk världsmästare – allt mer blir en TV-sänd ”åskådarsport”, precis som poker. Huvudkommentatorerna i rutan under EnterCard CQ var därtill Magnus Carlsen och Kaja Snare. Dessutom förekom ett publikdragande inslag under denna TV-sända satellitturnering: att deltagarna då och då under pågående parti fick kliva in i den så kallade ”skrifteboksen” och inför tittarna förklara sina planer och hur de tänkte!

Jag har faktiskt redan i en av mina krönikor på Unibet för några år sedan föreslagit just samma sak i poker: att det skulle tillföra mycket om spelarna vid bordet på något sätt under pågående giv kunde delge tittarna hur och varför de agerar som de gör… även om det inslaget självklart skulle medföra ett antal praktiska svårigheter.

Att ha en ”skrifteboks” även för spelarna under Norway Chess i juni i Stavanger diskuteras nu, efter framgången med detta experiment. Eftersom den fjärde ronden i den turneringen kommer att spelas inne i det medeltida klostret Utstein…

… kanske man lämpligen kan använda biktbåsen för dylika bekännelser? 🙂 Och ta ännu en funderare på om poker kanske har något att lära sig här?