Det hade hunnit bli 1960-talet i Las Vegas, och maffian insåg med smärtsam klarsyn att de nu befann sig i utförsbacken. Ändå klamrade de sig fast vid staden, via existerande ägarförhållanden, via de allt mer uttunnade men dock fortfarande existerande leden av inside men, och via enstaka myndighetspersoner de alltjämt kunde influera. Och helt uttömda på resurser och dådkraft var de inte ännu: det kanske sista stora byggprojektet där de kom att få ett dominerande inflytande blev Caesars Palace.

Det är få kasinon som så präglat imagen av Las Vegas, och har förekommit i så många filmer som utspelat sig i Las Vegas, som just Caesars Palace. Än idag är kasinots mest eftersökta svit den där Dustin Hoffmans och Tom Cruises rollfigurer bodde i filmen ”Rain Man”, med den häpnadsväckande panoramautsikten:

Gangstern Benjamin ”Bugsy” Siegel må ha varit den som kom på konceptet att i Las Vegas kombinera gambling med lyxvistelse i form av golf, swimmingpool och shower, men den som lyfte det till dittills oanade höjder var entreprenören Jay Sarno:

Sarno hade grundlagt sin förmögenhet på en kedja av billiga motell. Redan när han byggde upp den rörelsen på 1950-talet hade Sarno lånat medel ur Teamsters pensionsfond via Jimmy Hoffa, och sedan punktligt betalat tillbaka med ränta och allt – och inte glömt ”tackgåvor” till såväl Hoffa som Red Dorfman, Teamsters money man som hanterade det rent praktiska.

Under ett besök 1961 i Las Vegas gick Sarno runt på flera av de existerande etablissemangen, men kände sig långt mindre än imponerad. Flamingo ansåg han vara ”en gammal lagerlokal”, och Desert Inn beskrev han som ”ett stall”.

I sin fantasi lät sig Sarno inspireras av sin uppfattning om antikens Rom. Resultatet skulle därför komma att bli det mest överdådiga och vräkiga bygge som Las Vegas dittills hade skådat, och det med mycket bred marginal. Fortfarande ville dock ingen bank låna ut pengar i den storleksordning Sarno och hans kompanjon Nate Jacobsen räknade med att de behövde för projektet, så de vände sig på nytt till Jimmy Hoffa och Teamsters pensionsfond.

Totalt lånade Teamsters ut femton miljoner dollar, och resterande nio miljoner stod Sarno och Jacobsen själva för, tillsammans med – bakom kulisserna – ett veritabelt dåtida vem-är-vem hämtat ur Las Vegas’ undre värld. Bland ”investerarna” fanns den ständigt närvarande Sam Giancana (bilden) från Chicagomaffian, Jerry Catena, Raymond Patriarca som var chef för Cosa Nostra i New England-delstaterna, Vincent ”Jimmy Blue Eyes” från New York och ett antal andra – samt intressant nog även den kända filmstjärnan och sångerskan Doris Day, som med tiden skaffat sig ett brett kontaktnät inom showbusiness i USA:

Ryktena om hur finansieringen ordnats var i svang i Las Vegas innan man ens satt spaden i jorden, och fick lokalbefolkningen att ironiskt döpa bygget till ”Teamsters Palace”. Medan projektet pågick föll Hoffa 1964 till sist offer för FBI och IRS efter ett flertal utredningar om korruption, bedrägeri och skattebrott, och dömdes till tretton års fängelse.

Rader av överklaganden ledde till att domen inte verkställdes förrän 1967. Att Hoffa skakade galler hindrade honom dock inte från att fortsatt behålla ordförandeskapet och leda Teamsters inifrån sin cell, ända till 1971 då han som ett resultat av att han till sist ”avsade” sig uppdraget benådades av president Nixon – något som ledde till starka misstankar om att maffian mutat Nixon med ett sjusiffrigt kampanjbidrag inför det kommande valet 1972. Misstankarna har dock aldrig kunnat helt bevisas. Hoffa inledde nu en egen kampanj för att försöka återta ordförandeskapet i Teamsters Union, vilket inte sågs med glädje av gangsterbossarna som vid det här laget betraktade honom som en belastning. Den 30 juli 1975 försvann Hoffa spårlöst från parkeringsplatsen utanför en restaurang i Detroit, dit han enligt uppgift kommit för att träffa maffialedarna Tony Giacalone och Anthony Provenzano. Hoffas kropp har ännu i dag inte återfunnits.

Femtiotusen glas champagne

Sarnos vision bröt ny mark, både mentalt och bokstavligen. När väl invigningskvällen randades den 5 augusti 1966 var uppfarten kantad av cypressträd som flugits in från Italien, fontänerna sprutade en och en halv miljoner liter vatten i minuten, och för vad marmorkopiorna av alla berömda antika statyer kostat hade Sarno kunnat köpa sig ett eget land i tredje världen.

Det var Sarno som insisterade på att även hotellpersonalen skulle klä sig stilenligt: servitriserna gick i togor med ena axeln bar, och vakterna var iförda harnesk och svärd som romerska soldater. Enbart invigningskvällen, där det konsumerades två ton filet mignon och över femtiotusen glas champagne, gick löst på en miljon dollar – och det i dåtidens penningvärde, när det fortfarande gick hundra cent på en dollar.

Men Sarno hade satsat rätt: inom en månad drog Caesars Palace in så mycket pengar dagligen att man till att börja med inte hann med att räkna sedlarna efter varje skift; istället tvingades man sortera upp dem efter valörer och väga dem. En miljon dollar i 100-dollarssedlar väger cirka 9 kilo, om du nu undrar:

Under det påföljande årtiondet skulle Caesars Palace hålla ställningen som världens mest lönsamma kasino, och en icke föraktlig andel av de pengarna lyckades, trots nitet från Nevada Gaming Control Board, FBI, IRS och den lokala polisen, faktiskt leta sig ned i gangsterfickor så långt borta som i Chicago och New York.

Caesars Palace blev inte bara maffians sista stora projekt. Det banade också vägen för alla hårt tematiserade efterföljare med mer eller mindre outrerad arkitektur och inredning, som Bellagio, Luxor, The Mirage, MGM Grand, Wynn, New York New York, Paris och så vidare. Det är med dessa landmärken i tankarna som en av stadens moderna entreprenörer, Steve Wynn, fällt en kommentar om Las Vegas som blivit en klassiker: ”Det här är vad Gud hade byggt, om Han hade haft tillräckligt med pengar.”

Sarno själv blev känd som en av Las Vegas största highrollers, som gärna lirade golf med sidovad på 15.000 dollar hålet. Favoritspelet var dock craps, där han kunde satsa 10.000 dollar tärningskastet. År 1969 sålde Sarno Caesars för 60 miljoner dollar, till ägarna bakom restaurangkedjan Lum’s, och han började planera ett ännu större och ambitiösare hotellprojekt med arbetsnamnet Grandissimo. Finansieringen gick emellertid i stöpet, eftersom inte ens Teamsters hade de pengamängderna att låna ut. Sarno själv avled några år senare i hjärtattack; uppe i sin favoritsvit på Caesars, bör tilläggas.

En man kommer till staden

Men det som under tiden skulle förändra Las Vegas i grunden, fick en tämligen obemärkt start. I gryningen den 27 november 1966 stannade ett specialtåg i utkanten av staden. Ur den bakersta vagnen bars en bår med en skäggig man på, och lastades in i en väntande skåpbil som körde iväg med släckta strålkastare. Det var den stillsamma ankomsten för en man som i hög grad skulle bidra till att köra maffian på porten, och ännu en gång revolutionera staden.

Hans namn var Howard Robard Hughes, och han var USA:s rikaste person.

Hughes var mycket känd som industrimagnat och våghalsig pilot, samt på intet sätt främmande för Las Vegas. Redan på 1940-talet hade han börjat besöka staden, och gjort sig känd som en highroller på flera kasinon. Han långtidshyrde sviter på både The Last Frontier och Flamingo för att de alltid skulle stå redo för honom, och köpte dessutom en ranch i Nevada som han dock aldrig skulle sätta sin fot på under hela sitt liv. Han kontrollerade också filmbolaget RKO i Hollywood, och inspirerades av staden att spela in dramat ”The Las Vegas Story”, som hade premiär 1952:

Howard Hughes ägde också helt och hållet sina skapelser Hughes Aircraft Company och Hughes Tool Company, förutom att han som affärsman hade ekonomiska intressen i dussinvis med andra företag. Trots i princip obegränsat med pengar var han dock oftast notoriskt slarvigt klädd i gymnastikskor och en säckig vindtygsjacka. När han gick genom ett kasino brukade oinvigda besökare ta honom för en luffare, ända tills de lade märke till hans livvakter. Hughes var emellertid mycket populär i Las Vegas på 1940- och 1950-talen: han dricksade alltid personalen rikligt, och de kvinnor han umgicks med fick undantagslöst dyrbara presenter nästa dag om de hade varit generösa med sina gracer.

Men 1966 hade Howard Hughes faktiskt kommit till Las Vegas av ett speciellt skäl: för att göra staden till sitt privata kungadöme.

Den 3 maj samma år, 1966, hade Hughes mottagit den största check som någonsin skrivits ut på en privatperson i världshistorien: 546.549.171 dollar. Det var ersättningen för att han tvingats sälja sin andel i flygbolaget Trans World Airlines, efter en lång och bitter maktkamp med de övriga delägarna. Lägg den summan till vad han redan förfogade över, och Howard Hughes var en av de fem eller tio rikaste personerna på planeten. Hade han hypotetiskt cashat den checken i en bank och satt in pengarna på ett vanligt långtidssparkonto då, skulle han ha fått motsvarande över en kvarts miljon kronor om dagen i ränta under resten av sitt liv.

Hughes hade dock ett problem; han hatade allt vad skatter hette, och tack vare sina affärsjurister hade han inte betalat en cent i federal skatt under de föregående sjutton åren. Hans check på över en halv miljard dollar stod emellertid nu i begrepp att förmögenhetsbeskattas hårt av IRS, eftersom pengarna inte utgjorde ett i lagens mening arbetande kapital. Till råga på allt låg han i skilsmässa från filmstjärnan Jean Peters (bilden nedan), och ville komma bort från Kalifornien där han just då bodde.

Och vad kunde man spendera en halv miljard dollar på? I jämförelse framstod både Teamsters pensionsfond och maffians resurser som kaffepengar. Howard Hughes bestämde sig för att göra Las Vegas till sitt nya hem, hjälpt i sitt beslut av att Nevada hade betydligt förmånligare skattelagar för såväl privatpersoner som företag. Dessutom hade Nevada nyligen ändrat lagen, och tillät nu förutom privatpersoner även företag att få en spellicens – efter vederbörlig granskning, som alltid, av dess ägarskikt.

Den skåpbil som hämtade Hughes i gryningen den 27 november vid järnvägsspåren körde honom raka vägen till Desert Inn. Där hade Hughes beordrat sina medhjälpare, de flesta med mormonbakgrund, att hyra de två översta våningarna på hotellet:

Efter två veckor var det Moe Dalitz, ”huvudägaren” till Desert Inn, som hade ett problem. Alla hotellets lyxsviter låg på de två översta våningarna, och såväl nyårspartyt som den årliga stortävlingen Players Championship Golf Tournament skulle snart äga rum. Det fanns alltså inte plats för de highrollers som var på ingång. Visst betalade Hughes och hans entourage en rundligt tilltagen hyra – 26.000 dollar om dygnet – men de spelade inte för en enda cent, så fortsatte situationen skulle Desert Inn faktiskt gå back på affären.

Moe Dalitz och hans kumpan Ruby Kolod ordnade ett möte med Robert Maheu (bilden), Hughes närmaste man, före detta FBI-agent och den som i praktiken ansvarade för den dagliga skötseln av Hughes huvudbolag Summa Corporation. Maheu blev inte det minsta imponerad av hotet om att ”komma upp personligen och kasta ut den där Hughes”, och han var sedan sin tid inom FBI definitivt inte utan egna och högt uppsatta kontakter. Maheu ringde upp Johnny Roselli, maffians outside man i staden, och bad honom artigt men bestämt att ordna upp problemet.

Roselli var en av de få gangsters i staden som hade mera makt än Dalitz, och övertalade nu under ett långt möte den senare att hålla sig lugn. Under tiden bestämde sig Hughes för att han ville köpa Desert Inn, och övertog till slut stället för 13,2 miljoner dollar.

Det skulle bli inledningen till den största köpfest Las Vegas någonsin upplevt. När den var över efter lite mer än ett halvår hade Hughes förutom Desert Inn även införskaffat The Sands, Castaways, The New Frontier – som 1955 hade bytt namn efter att tidigare kallat sig The Last Frontier – och Silver Slipper, alla utmed The Strip; det halvfärdiga projektet Landmark, som han skulle komma att färdigställa så att det blev stadens högsta byggnad:

… och legendariska Harold’s Club i Reno. Och som det inte räckte med detta gigantiska monopolspel, köpte han också ett ansenligt antal av delstatens guld- och silvergruvor, en flygplats norr om staden, några motell och restauranger samt flera tiotusentals tunnland ödetomt i utkanten av Las Vegas, vilket i ett slag gjorde honom till Nevadas störste landägare.

Hotellkasinona som Hughes förvärvade i Las Vegas, med undantag för Silver Slipper, hade två saker gemensamt: den ökände gangsterbossen Meyer Lansky var i bakgrunden delägare i samtliga; och de hade alla haft lån tagna genom Teamsters pensionsfond.

Att Hughes köpte även Silver Slipper är en historia för sig. Det var ett litet privatägt kasino som låg tvärsöver gatan från Desert Inn och The New Frontier, och hade en speciell reklamskylt: en jättestor högklackad damsko, klädd med hundratals bitar spegelglas, och som på en hög stång utanför roterade runt dag som natt. Reklamskylten höll efter ett tag på att driva Howard Hughes till vansinne: han led av sömnlöshet, och den roterande spegelbesatta damskon kastade virvlande ljusreflexer in i hans sovrum dygnet om. Till slut skickade Hughes sin handgångne man Robert Maheu för att köpa Silver Slipper av ägarinnan Claudine Williams. Det kostade Hughes 5.360.000 dollar att få en god natts sömn igen, efter att ett team byggjobbare genast fått riva ned den förhatliga reklamskylten som en följd av ägarbytet.

Samma logik dikterade att Howard Hughes även köpte TV-stationen KLAS i Las Vegas. När han inte kunde sova tittade han på de filmer den visade nattetid, men blev missnöjd med utbudet och fick sina medhjälpare att ringa så gott som varje kväll för att klaga på repertoaren. Till slut löste han problemet genom att köpa stationen för 3.600.000 dollar, och införde segmentet ”Swing Shift” där tre filmer i rad visades frampå småtimmarna. De tre filmerna valde Hughes personligen ut inför varje kväll, ofta med ändringar i sista minuten vilket fick mängder av personer att klaga på att man utannonserade en film men sedan visade en annan. KLAS har gått till historien som den sannolikt enda TV-stationen i världen vars programutbud anpassats till en enda tittare: ägaren Howard Hughes.

Början till slutet

Varför gick då maffian med på att sälja så många av sina pengamaskiner? Helt enkelt för att de visste att deras storhetstid i Las Vegas var över.

Många av bossarna var faktiskt redo att göra sig av med sina investeringar. En del var gamla och ville dra sig tillbaka; andra fruktade helt enkelt att om de fortsatte sin verksamhet skulle de vilken dag som helst kunna bli föremål för ännu en räd och ännu en undersökning, arresterade och dömda till fleråriga fängelsestraff. Trycket från FBI, IRS och ett Nevada Gaming Control Board som nu bestämt sig för att göra Las Vegas till ett tryggt ställe för hederliga skattebetalare, fortsatte obönhörligen att växa. Och ett antal av familjemedlemmarna insåg att det kanske var sista chansen att få någon att betala kontant utan att knysta, och ofta ett högre pris än vad egendomen egentligen var värd.

Howard Hughes skulle innebära början till slutet för maffian i Las Vegas; men hans epok medförde dessutom lanserandet av det moderna synsättet på hur ett kasino ska drivas, när han släppte lös en armé av revisorer och datorprogrammerare inom sitt ekonomiska imperium.

Och om hörnet väntade dessutom något annat: lanserandet av den tekniska uppfinning som slutgiltigt skulle knäcka maffians makt i staden.

Ett hett ämne just nu är huruvida man i pokerturneringar ska införa s.k. shot clocks, alltså hårdare än i dag begränsa hur mycket tid en spelare ”vid draget” har på sig för att tänka/steka/showa – kalla det vad du vill. I nya numret av Poker Magazine, på sidorna 66-71, analyserar jag problemet närmare:

… och länken dit har du här:

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=pn02kg3h&gInitPage=1

Poker står därmed inför samma utmaning som schacket stod inför på 1800-talet – och faktum är att man kan dra vissa lärdomar av att man inom det spelet löste problemen, så läs min artikel!

Sargad av missmod, motgångar och inre slitningar skålade alltså maffian in 1960-talet (jo, på bilden ovan snöar det faktiskt i Downtown!) i Las Vegas. Det var inte bara FBI och IRS som gav dem huvudvärk, utan också ett allt tuffare delstatsorgan med ansvar för spellicenserna.

När man 1931 hade ändrat lagen i Nevada för att tillåta hasardspel, hade man också bestämt att det formellt krävdes en licens för att erbjuda sådana gentemot allmänheten. Dessa licenser ansökte man om på personlig basis, inne på det lokala sheriffkontoret. De betraktades under hela 1930-talet som en ren formalitet, i stil med hundskatten.

År 1946 hade Nevada Tax Commission övertagit ansvaret för att övervaka spelandet i delstaten, varvid man kraftigt höjde kraven på de sökande. Personer med uppenbart kriminella kopplingar nekades nu allt oftare en spellicens, vilket förstås krånglade till livet för maffian; men oftast inte mer än att man kunde komma runt problemen genom att låta till synes mera betrodda personer stå som frontfigurer för verksamheten.

Med Nevada Gaming Control Board, som bildades 1955, sattes ribban ännu högre. Nu började man – därtill uppmanade av bland andra FBI – att på allvar granska inte bara de sökande, utan också följa upp hur verksamheten bedrevs.

Att det regelmässigt fuskades på de maffiaägda kasinona, speciellt gentemot highrollers, var vid det laget en offentlig hemlighet i Las Vegas. Utsortering av ett antal av essen och de klädda korten i blackjacklekarna, att ge tillbaka ”felräknade” vinster, att switcha in och ut preparerade tärningar i craps och mycket annat – allt sådant var rutin.

Samtliga maffians kasinon hade också så kallade mekaniker på lönelistan. Så snart en spelare med tillräckligt tjock plånbok klev in genom dörrarna slog man ett telefonsamtal till en av dessa mekaniker, som fick hoppa in som dealer och med sin fingerfärdighet i att hantera kort, tärningar och marker snart hade skinnat kunden i fråga. Likaså ”spikade” man gärna drinkarna med generösa extradoser av vodka för att sätta ned omdömet hos klientelet, och skulle någon som förlorat stort börja bråka om saken, räckte det med några droppar Visine i dennes glas för att han strax skulle vingla in på närmaste toalett och kräkas upp hela insidan.

Nevada Gaming Control Board började nu ta resoluta tag mot sådant, via allt tätare oannonserade besök och hårda kontroller. Surmulna maffiabossar hade bara att rätta sig efter sakernas tillstånd, och fick som ett resultat se sina inkomster minska. I förlängningen var dock denna granskningsverksamhet av godo för spelindustrin i delstaten, i och med att den kraftigt minskade det riggade spelet och därmed gav besökarna en ärligare chans.

Delstatsledamoten Phil Tobin som 1931 ursprungligen introducerat och drivit igenom lagförslaget om att tillåta hasard, skulle många år senare på sin ålders höst kommentera saken så här: ”Om vi inte hade inrättat den där kontrollmyndigheten, skulle vi inte haft något spel kvar i dag.”

Under 1959-1960, och flera gånger därefter under resten av 1960-talet, reformerades licenssystemet gradvis och befogenheterna hos Nevada Gaming Control Board utvidgades ytterligare. Den som initierade det arbetet var den nytillträdde delstatsguvernören Grant Sawyer (bilden t.h.), som gav sitt team av advokater och chefer ordern get tough, and stay tough. I ett slag blev det ännu svårare för maffian att öppet låta sig representeras i ledningen, för såväl de redan existerande kasinona som för nytilltänkta projekt. Det räckte många gånger med blotta misstanken om samröre med den organiserade brottsligheten, för att speltillståndet för den personen skulle gå upp i rök.

I ett omtalat fall krävde man till och med att få tillgång till den sökandes hustrus lista över vilka hon brukade skicka julkort till!

Detta tvingade förstås maffiabossarna att ordna flera ”lager” mellan sig själva och dem som formellt drev affärsverksamheten, vilket givetvis försvårade att behålla kontrollen över det hela och ledde till att mera av pengarna försvann hos olika mellanhänder.

En celebritet som föll offer för den nya och tuffare attityden var ingen mindre än artisten och sångaren Frank Sinatra, vilket förstås förorsakade förstasidesrubriker i hela USA. Han hade redan tidigt köpt i sig i projektet The Sands längs Strippen, som han med förkärlek dessutom blev officiell frontfigur och dragplåster för i reklamen:

År 1963 drogs dock hans spellicens in som ett resultat av Sinatras bevisade samröre med Chicagogangstern Sam Giancana, som var en av topparna inom ”the Chicago Outfit”. Sinatras försök att protestera hos myndigheterna ledde ingenstans. Han tvingades sälja sin andel på 9 procent i The Sands, men behöll surmulet sitt hälftendelägarskap i Cal-Neva Lodge nära Lake Tahoe – där hans flitiga gäster inkluderade Marilyn Monroe och bägge bröderna Kennedy, förutom ett stort antal ökända gangsters. Sin andel i Cal-Neva Lodge hade Sinatra köpt 1960, av ”Bones” Renner som ingick i San Francisco-maffian men nu hunnits ifatt av IRS och krävdes på 800.000 dollar i obetalda skatter.

Även Sinatras vän och arbetskollega Dean Martin hade under en kort tid några procent i Cal-Neva Lodge, men när han fick klart för sig att Giancana var insyltad i ägarbilden sålde Martin omgående sin del; till skillnad mot Sinatra var Dean Martin mån om att under hela sin karriär distansera sig från den organiserade brottsligheten.

Dean Martin hade dock faktiskt i sin ungdom ett förflutet som dealer på en del av de många illegala spelklubbarna i trakterna av Cleveland där han växte upp, och brukade långt senare på skämt då och då hoppa in som blackjackdealer på The Sands eller Stardust när han, Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. och resten av the Rat Pack uppträdde i Las Vegas: något som förstås fick kvinnorna där att skrika i falsett, och – understundom bokstavligen talat – slåss om en plats vid just det bordet. Se för övrigt bilden här ovan, där Martin till vänster dealar just blackjack på The Sands!

Maffians fiende nummer 1

Ytterligare ett hårt slag för maffian, skulle det visa sig, var utgången av 1960 års presidentval som vanns av demokraten John F. Kennedy från Massachusetts:

Han var son till affärsmannen Joseph Kennedy, som erkänt och sedan årtionden var ”well connected” med allehanda figurer inom den organiserade brottsligheten på USA:s östkust. Orsaken till det var inte minst att Joseph byggt upp en del av sin förmögenhet genom spritsmuggling under förbudstiden på 1920-talet. Det fanns dock ytterligare kopplingar: bland annat var en viss Judith Exner älskarinna åt inte bara John F. Kennedy, utan även åt gangsterbossen Sam Giancana – och i bägge fallen var det Frank Sinatra som sammanfört kontrahenterna. Maffian inbillade sig därför att man kunde utöva ett visst inflytande över den politik som den tillträdande Kennedyadministrationen nu skulle komma att föra.

Det skulle visa sig bli en svidande felbedömning. En av John F. Kennedys första åtgärder var att utnämna sin bror Robert till justitieminister, och Robert Kennedy (bilden) skulle snabbt inta ställningen som maffians fiende nummer 1 i USA.

Robert Kennedy organiserade omgående sin ”Organized Crime Strike Force”, en specialenhet underställd justitiedepartementet och omsorgsfullt sammansatt med de nödvändiga resurserna för att granska och bekämpa den organiserade brottsligheten. En kanske ännu farligare åtgärd, ur maffians synvinkel, var att Robert samtidigt också gav ett antal jurister i uppdrag att börja undersöka förutsättningarna för att från federalt håll begränsa, eller till och med helt förbjuda hasardspel som godkänts på delstatsnivå. Det var inte bara en spjutspets, utan ett helt kanonrör riktat specifikt mot Nevada.

Guvernören Sawyer insåg nu att om han inte mer eller mindre kunde garantera att det reformerade Gaming Control Board skulle klara av att hålla den organiserade brottsligheten ytterst kort i delstaten, riskerade en ansenlig del av Nevadas ekonomi och arbetsmarknad att skjutas i sank. Sawyer drev på införandet av ytterligare sanktionsmöjligheter och ett ännu hårdare granskningsförfarande, i form av offentliga förhör med de personer som ansökte om spellicenser, och fick delstatsförsamlingen med sig. Kontrollerna ledde till att ännu fler av maffians frontfigurer tvingades bort från kasinobranschen, och ströp ytterligare utflödet av kontanter som försvann ner i bossarnas fickor.

Maffian stod inför en djupnande kris i Las Vegas. Och mitt uppe i den inträffade ett dödsfall som skulle bli förstasidesnytt från kust till kust: den 5 augusti 1962 hittades filmstjärnan Marilyn Monroe död i sitt sovrum i hemmet i Brentwood, Kalifornien.

Den officiella dödsorsaken var självmord, förorsakat av den tomma pillerburk som hittades vid Marilyns sida; men det skulle snabbt visa sig att det fanns åtskilliga mystifierande detaljer i fallet, inklusive att ett antal fotografier från obduktionen hastigt och utan förklaring kom på villovägar.

Låg maffian bakom ett eventuellt mord på Marilyn? Det fanns förvisso tänkbara motiv i så fall, inklusive att hon högst sannolikt var eller varit älskarinna inte bara åt John och Robert Kennedy, utan även åt några av gangstertopparna inklusive Sam Giancana. I flera böcker som publicerats har tesen om en konspiration drivits… men fallet har aldrig någonsin blivit utrett på ett tillfredsställande sätt.

Marilyns dödsfall var hur som helst inget som påverkade Las Vegas; men det gjorde däremot mordet på presidenten John F. Kennedy följande år, den 22 november 1963. När en – sannolikt – ensam skytt från en byggnad i Dallas avlossade de dödande skotten mot presidentens bilkortege, skulle det ge eko i hela världen.

Låg maffian bakom det mordet? Ännu i dag, mer än ett halvt sekel senare, är den frågan obesvarad men är fortfarande föremål för spekulationer, konspirationsteorier och uppgifter av olika sanningshalt, och faller delvis utanför ämnet för denna artikelserie.

Klart är dock att maffian de facto hade vissa personliga kopplingar till Lee Harvey Oswald, den person som anses ha avfyrat de dödande skotten. Och när det gäller Jack Ruby, som i sin tur sköt Lee Harvey Oswald (bilden ovan) i direktsändning inför över 10 miljoner TV-tittare, var han via sin verksamhet som ägare av en nattklubb i Dallas dokumenterat djupt insyltad med inte mindre än tre frontfigurer inom den organiserade brottsligheten: Johnny Roselli, Carlos Marcello och Santo Trafficante. Begick Ruby mordet på Oswald för att hindra denne från att bekänna uppgifter som rejält skulle ha skakat om maffian i hela USA? Intill att han dog av cancer, 1967 i fängelset, skulle Ruby dock vidhålla att han agerat helt på egen hand för ”att bespara fru Kennedy en uppslitande rättegång mot hennes makes mördare”.

Begravningen av John F. Kennedy tre dagar senare, den 25 november 1963 borta i Washington DC, resulterade i den enda spelfria eftermiddagen i hela Las Vegas’ historia. Då stängdes alla bord och maskiner av för några timmar och neonreklamen släcktes ned, vilket gjorde Las Vegas till en spökhåla. Det är fortfarande den mest unika hedersbetygelsen en enskild människa någonsin beståtts med av staden. Under kvällen kom dock spelet gradvis och diskret igång igen.

Oavsett hur mordet på Kennedy hade gått till, eller vilka sinistra krafter som låg bakom det, fick det dock till resultat att det amerikanska justitiedepartementets tryck mot den organiserade brottsligheten nu minskade. Året efter avgick Robert Kennedy som justitieminister, hans Organized Crime Strike Force upplöstes, och Lyndon B. Johnson som övertagit presidentposten fick snart sina händer fulla med Vietnamkriget och medborgarrättsrörelsen. Myndigheternas uppmärksamhet riktades mot andra håll, och frågan om spelandet i Nevada förpassades till bakgrunden för en tid.

Robert Kennedys egen presidentkampanj 1968 innebar emellertid att ett nytt, allvarligt hot mot maffian seglade upp. Om denne skulle vinna valet, skulle för maffians del ännu en intensiv kampanj komma som ett brev på posten. Robert Kennedys kandidatur skulle dock hejdas av ännu en mördares kula, och ge upphov till ytterligare ett ouppklarat mysterium.

”En skenhelig liten gangster”

Och som inte de ovannämnda nästintill dråpslagen hade räckt, publicerades under 1963 en bok som kraftigt skulle förändra attityden gentemot maffian: och det inte bara i Las Vegas och resten av Nevada, utan faktiskt även i resten av USA.

Den boken var ”The Green Felt Jungle” av Ed Reid och Ovid Demaris. Dessa två hade genomfört ett mästerligt stycke grävande journalistik samt författarskap med hjälp av arkiven hos FBI, IRS och olika polismyndigheter och tidningar, och resultatet var nu ett verk som skoningslöst, sida upp och sida ner, namngav i princip alla gangsters inom Las Vegas kasinovärld och redogjorde för deras kriminella aktiviteter. Bland annat gick författarna igenom samtliga de elva då existerande etablissemangen längs The Strip, varvid det ena framstod som korruptare än det andra.

Även Moe Dalitz (bilden), som tagit initiativet till uppförandet av stadens första sjukhus samt kyrkan Guardian Angel Cathedral och därför lyckats göra klassresan till att åtminstone på ytan framstå som en samhällets stöttepelare, betecknades i boken med epiteten ”en skenhelig liten gangster från Cleveland” och ”fortfarande en skurk till samvetet och sinnet”, något som fick honom att nästan falla i gråt. Inte heller döda gangsters kom undan – Benjamin ”Bugsy” Siegels uppgång och fall skildrades från början till slut, med alla dess gräsliga detaljer.

”The Green Felt Jungle” slog ned som en bomb bland Las Vegas-maffian, och boken blev en bästsäljare i hela Nevada. Över natten märkte maffiafamiljerna attitydändringen hos allmänheten. Människor som tidigare hälsat på dem på gatan vände dem nu ryggen, och stadens polis började mera uppmärksamt följa deras förehavanden.

I nästa avsnitt: En främling kommer till staden!

Med bara en vecka kvar till årets WSOP drar igång borta i Las Vegas, slår ledningens PR-maskineri nu på stora trumman – men lyckas trots sina säkert höga löner ibland ändå få saker och ting om bakfoten och glömma av sin historia, som till exempel nyss på Twitter:

Jag fann mig föranledd att stillsamt rätta WSOP:s PR-avdelning i ett svarsinlägg, det fanns inget Main Event år 1970… och den som vill läsa om vad som i verkligheten hände detta milstolpeår kan i stället ta del av mitt Superblogginlägg från förra året här:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/03/jag-trodde-du-drev-ett-no-limitstalle/

Men visst ser jag ändå fram emot att göra den årliga resan till detta pokermecca borta i Nevadaöknen!

Först vill jag bara säga att jag fick bra feedback av DTM om att jag hade uttryck med lite korkat i mitt senaste blogginlägg,  vilket jag verkligen håller med om.

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/05/forbundet-efterlyser-2/#abComments

Självklart vill vi i förbundet få in kontaktuppgifter från alla spelklubbar i hela Sverige och inte bara södra. Jag tog på mig att just jobba med den södra delen då jag bor där och mina kolleger på förbundet resten av Sverige, därför tänkte jag inte länge än vad näsan räckte när jag skrev mitt inlägg.

Tack DTM!!

Jag fick ett mail från en läsare som hade lite frågor kring Vegas – som jag tänkte delge svaren på.

Svaren är givetvis högst personliga om hur jag gör.

Du har sett honom spela i Unibets TV-sända Golden Cash Game i London i december förra året – bilden ovan – och om en vecka får du chansen att möta en av Sveriges mest omskrivna spelare tvärsöver den virtuella filten!

Onsdagen den 27 maj kommer Blom att spela exklusivt på Unibets pokerklient, under en sammanlagt 10 timmar lång spelsession: mellan 14.00 och 00.00 svensk tid, med tid inlagd för några bensträckarpauser. Det eventet kommer att streamas live på www.twitch.tv/unibetpoker dessutom!

Den dagen till ära förses Blom på Unibets pokerklient med en egen avatar, och kommer att spela såväl no-limit hold’em som pottlimit Omaha, på fyra bord samtidigt med nivåer från €0.25/€0.50 upp till och med €2/€4. Han kommer att byta ut borden varje timme, så att så många som möjligt får chansen att spela mot honom. Och de spelare som loggar in och får möta honom, ges samtidigt chansen att vinna Bloms avatar – som någon sedan kanske triumferande kan använda på sitt eget Unibetkonto, som ”segerskalp”! Men lita på att det blir en tuff match om den saken…

Du kommer också att via chatten kunna ställa frågor till Blom under sessionen, och det blir några kul sidoevent samtidigt. Mera information hittar du här!

https://se.unibet.com/promotions/poker-promotions/viktor-blom-at-unibet-poker

Välkommen alltså till såväl Twitch som Unibets pokerklient, den 27 maj. En av Sveriges garanterat mest svårslagna motståndare väntar på dig där!

För den som trodde att Norge ur spelmarknadssynpunkt var ”den sista sovjetstaten”, är det dags att spänna fast säkerhetsbältet. För en tid sedan gav den norska regeringen med statsminister Erna Solberg i spetsen till Lotteritilsynet – den norska motsvarigheten till LI – uppdraget att utreda en eventuell licensmodell, och nu har utredningen lagts fram:

http://e24.no/naeringsliv/lotteritilsynet-aapner-for-utenlandske-spillselskaper/23455693

Slutsatserna i den färska rapporten? Att en licensmodell har klara fördelar framför dagens monopol i Norge. För att citera: ”Lotteritilsynet peker på at en lisensmodell gir myndighetene langt bedre kontroll med pengespilltilbudet. Det kan settes ulike tiltak til verks som holder både selskap og spillere ansvarlige, noe som kan gi færre negative konsekvenser sammenliknet med dagens enerettsmodell […]”

Känns allt mer som Sverige ligger på efterkälken, medan vår egen regering staplar utredningar, rapporter och samordnare på varandra i stället för att skrida till verket…

Med framgång efterlyste vi vem som var ägare till SM bucklan i mörkpoker 2012.

Det var Valterego som hade svaret Hildebrand

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/05/forbundet-efterlyser/

Därför gör jag en ny efterlysning.

Jag har tagit på mig uppdraget att kontakta olika pokerklubbar – främst i Södra Sverige.

Om du driver en klubb eller om någon som läser detta inlägg har kontaktuppgifter till olika pokerklubbar eller någon person som jag bör ta kontakt med, så maila gärna mig på:

mattiasa@svenskapokerforbundet.se

Tack på förhand

Bakom varje framgångsberättelse finns oftast åtminstone en bra idé. Maffians, i den organiserade brottslighetens strävan efter att ta kontroll över de framväxande kasinona i Las Vegas och deras lukrativa strömmar av kontanter, låg i att använda sina icke föraktliga tillgångar som investeringskapital. Under en epok som sträckte sig från tidigt 1940-tal och ända in på 1970-talet – i en tid före skräpobligationernas och subprimelånens tidevarv, när USA:s banker, försäkringsbolag och låneinstitut inte ens drömde om att låna ut pengar till något så suspekt samt moraliskt besudlat som gamblingindustrin – fanns maffian där som en villig ekonomisk partner, och ställde sällan några besvärande frågor om de tilltänkta kompanjonernas vandel.

Den verkliga jackpotten när det gällde kapitaltillgångar utgjordes av pensionsfonden inom Teamsters Union, alltså fackföreningen för USA:s transportarbetare. Den som från början hade inlett samarbetet härvidlag var Meyer Lansky, som redan 1949 etablerat kontakt med den genomkorrupte Jimmy Hoffa (bilden) inom Teamsters. I synnerhet efter att Hoffa 1957 blivit ordförande för den fackföreningen, något som den organiserade brottsligheten varit ”behjälplig” med, hade maffian i princip nästan obegränsad tillgång till de dussintals miljoner dollar som fonden förfogade över.

Det obestridliga faktum att maffians investerande i och skötsel av kasinona direkt och indirekt gav tiotusentals människor – cocktailservitriser, elektriker, städerskor, byggjobbare, kassörskor, dealers – arbete, gjorde också att man i Las Vegas länge hade en överraskande överslätande inställning till den makt de hade och de brott de begick. Lika obestridligt var att stadens rykte som en fristad för den organiserade brottsligheten perverst nog bidrog till dess attraktionskraft och glamour, bland de många som kittlades av bilden av laglösa män vars pengar kunde köpa dem lyxliv, makt och vackra kvinnor.

Till den airen av glamour bidrog också att Las Vegas alltmer kom att förknippas med gästande celebriteter, och då inte minst sådana som gifte sig i något av stadens många kapell: Rita Hayworth och Dick Haymes 1954, Paul Newman och Joanne Woodward 1958, Mary Tyler Moore och Grant Tinker 1962, Jane Fonda och Roger Vadim 1965, och så förstås det mest omskrivna paret av dem alla, Elvis Presley och Priscilla Beaulieu som den 1 maj 1967 växlade ringar – för att nu bara ta ett litet, litet axplock. Las Vegas blev dessutom vid denna tid allt populärare som inspelningsplats för olika Hollywoodfilmer. När originalversionen av ”Ocean’s Eleven” spelades in 1960 med Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr och ett antal andra stjärnor i rollerna, skedde det till stora delar på Desert Inn och med maffiabossen Moe Dalitz’ välsignelse.

Självmord med bakbundna händer

Verkligheten bakom kulisserna var förstås en annan och brutalare, i den kedja av korruption som fortsatte att breda ut sig i Las Vegas – men vinden var nu på väg att vända. Ett ökande tryck mot maffian från FBI och amerikanska skatteverket IRS gjorde att gangsterfamiljerna tvingades bita ihop inför de förluster som uppstod när myndigheterna gång på gång gjorde gryningsräder mot Tropicana, Frontier, Flamingo och flera andra kasinon, konfiskerade miljonbelopp och fick många mellanchefer dömda till fleråriga fängelsestraff.

Maffian svarade med att vara totalt hänsynslös om man befarade att någon i leden skulle ge efter, byta sida och överlämna sig till vittnesskyddsprogrammet. År 1959 blev Abner ”Longie” Zwillman, capo för New Jersey-syndikatet och med åtskilliga affärsintressen i Las Vegas, instämd att vittna inför senatens kommitté mot den organiserade brottsligheten. Ett rykte om att Zwillman tänkte bli kronvittne för att få ett billigt straff kom i svang, och maffian ordnade därför så att Zwillman ”begick självmord”.

Åtminstone löd formuleringen så i polisrapporten; det faktum att han hittades hängande från en takbjälke i sin källare, med händerna bakbundna, hade uppenbarligen ingen påverkan på rättsläkarens slutsatser. Det hade inte heller skottskadorna i bröstet och ryggen, trots frånvaron av något skjutvapen i huset.

Greenbaums öde

En annan som kom att sluta illa var Meyer Lanskys gamle trotjänare Gus Greenbaum, som efter Bugsy Siegels död hade fått överta Flamingo och förvandlat det till en vinstmaskin för maffian. År 1955 bestämde sig Greenbaum och hans fru Bess för att pensionera sig, och lämnade därför Flamingo efter åtta år vid rodret och flyttade till Phoenix i Arizona.

Hans tid med golf och eftermiddagsmartinis blev dock inte långvarig. Två månader senare kommenderade maffian genom ”Joe Batters” Accardo honom tillbaka till Las Vegas, för att överta driften av det då nyöppnade Riviera som omgående inlett sin tillvaro med att förlora stora pengar. Greenbaum ville till att börja med inte höra talas om saken; det problemet löste maffian genom att per telefon hota Lenore, hustru till Gus’ bror Charlie Greenbaum, med att hon skulle dödas om hon inte kunde övertala Gus att ta ”jobberbjudandet” på Riviera.

Gus vägrade, och talade om för Lenore och Charlie att det bara var ett tomt hot från maffians sida. Två kvällar senare kom Charlie hem, och hittade Lenore strypt i sovrummet.

Gus visste att han inte längre hade något val, utan återvände till Las Vegas för att installera sig i chefsvåningen på Riviera. Kasinot var då på gränsen till bankrutt, förorsakat av den grupp från Miami som övriga delen av maffian just lyckats kicka ut. Dyrbar sprit hade försvunnit i mängder, privata lyxbilar hade satts upp på räkningar som skickades till kasinot, och som om inte det var nog hade Miamiägarna själva spelat hårt och högt kväll efter kväll på Riviera, samt helt enkelt rivit skuldsedlarna gällande förlusterna.

Greenbaum visste hur man tog itu med sådana problem; under sin tid som chef för Flamingo hade han varit fruktad av samtliga sina anställda, och det med rätta. En dealer som försökt smussla undan marker där hade fått bägge händerna krossade i ett skruvstäd, och en kassörska som ertappats med en hundradollarssedel hon inte kunde förklara existensen av hade slagits halvt ihjäl med ett basebollträ – för att bara nämna två exempel.

Greenbaum kallade in ett antal hårdingar till mellanchefer han jobbat med tidigare: Joe Rosenburg, Moey Sedway, David Berman och några till. Det gjorde underverk, och snart var Riviera ännu en kassako för maffian. Greenbaum fick dock betala ett högt pris: hans ohälsa – ett skäl till att han velat pensionera sig – förvärrades hastigt under de följande åren. Han missbrukade sprit, heroin och prostituerade i allt större mängder, och värst av allt var att han började spela craps om stora summor. Till sist hade han gjort slut på de över två miljoner dollar han lagt undan för sin ålderdom, och begick den svåraste av alla synder mot sina maffiakumpaner i Las Vegas: han började smussla åt sig pengar.

Via spioner nådde ryktena om Greenbaums förehavanden Accardos öron. På grund av de tjänster Greenbaum gjort maffian under åren, ville Accardo ändå ge honom chansen att komma undan. Accardo skickade därför i oktober 1958 sin handgångne samt mycket fruktade man Marshall Caifano, som sökte upp Greenbaum på Riviera och gav honom beskedet att lämnade denne såväl kasinot som staden inom 24 timmar, skulle man dra ett streck över alltihop.

Greenbaum vägrade. Han visste att han låg illa till, litade inte på Accardos erbjudande och ansåg sig vara säkrare i Las Vegas där maffian som grundregel undvek mord; ändå anställde han några livvakter, för säkerhets skull. Maffian bidade tålmodigt sin tid. Bess hade ett halvår tidigare återvänt till Phoenix, och i början av december tog sig även Gus dit för att fira Thanksgiving.

På morgonen den 3 december 1958 hittades Gus och Bess Greenbaum i sitt sovrum i villan i Phoenix. Huvudena hade sågats loss med ett fintandat verktyg, och låg snyggt och prydligt paketerade i plastpåsar tre meter från kropparna. Maffian hade ännu en gång tagit hand om saker och ting, på sitt eget sätt; och i det ingick sällan en offentlig avtackning samt en guldklocka med inskription som pensioneringsgåva.

Welcome!

En mera positiv händelse inträffade året efter, 1959: längs det som varit US Highway 91 men redan då kommit att kallas för The Strip, satte man upp skylten med texten WELCOME TO FABULOUS LAS VEGAS NEVADA. Den som skapade detta ikoniska neonmonster var Betty Willis, formgivare på företaget Western Neon.

I en stad som sällan visat någon respekt för sin historia, lyckades hon med den skylten uppnå något som få andra enskilda skyltar någonsin uppnått: världsberömmelse. Inte bara har den avbildats på askfat, kortlekar, nyckelringar, pokermarker, t-tröjor och till och med kondomer, den har också kopierats och travesterats från Argentina till Zimbabwe. Dessvärre inregistrerade hon aldrig någon upphovsrätt, och fick därför aldrig någon royalty på de intäkter som skylten inbringat, utan tvingades under sina sista år – Betty Willis gick bort nu i april, 92 år gammal – att leva på socialbidrag.

El Rancho brinner ned

Men för att återgå till dubbelmordet på paret Greenbaum var personen bakom dådet alltså Marshall Caifano, som inte skydde ens ”management by decapitation” när det gällde att lösa maffians affärsproblem.

Det var just Caifano (bilden) som 1957 av Chicagofamiljerna hade utsetts till gemensam outside man när man bestämt att Las Vegas inte längre skulle vara en öppen stad (se föregående avsnitt). Under sina tre år på den posten hann den patologiskt våldsbenägne och fullkomligt humorlöse Caifano ta livet av sammanlagt omkring 50 människor, en siffra som till och med de hårdaste maffiacheferna ansåg vara bortom alla proportioner; Caifano var helt enkelt villig att döda för minsta uppfattade oförrätt.

Det som fick bägaren att rinna över för maffian när det gällde Caifano inträffade i maj 1960. Caifano hade då besökt El Rancho, hade under deras kvällsshow fått för mycket att dricka, och därför uppträtt synnerligen ohyfsat. El Ranchos dåvarande ägare Katleman ingrep personligen, och lät sina vakter avhysa Caifano till parkeringsplatsen utanför kasinot. Det tog denne som en personlig förolämpning; han, maffians hitman nummer 1 i staden, dumpad på baksidan som vilket fyllo som helst?

Den 17 juni, tre veckor senare, brann El Rancho ned till grunden. Man inte bara misstänkte mordbrand, utan att så var fallet fastslogs för en gångs skull i den officiella polisrapporten. Inga av gästerna blev dock skadade, utan man hann få ut dem i tid. En som både bodde där den natten och dessförinnan hade uppträtt i El Ranchos showroom var den kände komikern Red Skelton; han hade sinnesnärvaro nog att få med sig kameran och ta några dramatiska bilder av storbranden, som han sedan tjänade pengar på när de publicerades i tidningar från kust till kust.

”Incidenten” med El Rancho Vegas ansågs inom maffian avgjort inte vara bra för affärerna. Några medlemmar från andra kasinon på Strippen hade ett diskret möte med ägaren Katleman, och övertalade denne att ta försäkringspengarna och lämna Las Vegas. Det gick Katleman till sist med på, även om det tog över ett halvår innan han flyttade till Los Angeles; andra inom maffian skulle med tiden komma att återuppbygga El Rancho. Maffian arrangerade ännu ett internt möte, kom fram till att Caifano inte längre var önskvärd på sin position, och diskuterade en eventuell avrättning av honom. Till sist beslöt man sig dock för att förflytta denne tillbaka till Chicago där man ansåg att han fortfarande behövdes, och ersatte honom med Johnny Roselli (bilden).

Roselli som ny outside man var ett mycket bättre val. Även om denne inte heller drog sig för att vid behov avrätta enstaka personer som ansågs stå i vägen för familjernas intressen, var han i grunden en slipad diplomat med förmågan att oftast jämka samman olika åsikter utan onödig blodsspillan. Och Caifano måste i efterhand ha haft en insikt om att hans liv för en stund låg i vågskålen – när han väl återinstallerats i Chicago tog han det betydligt lugnare än han hade gjort i Las Vegas.

I nästa avsnitt: Mordet som skakade världen!

För några dagar sedan avgjordes ett principiellt viktigt pokerskattemål i Högsta förvaltningsdomstolen, och som du kan läsa om här:

http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/Domstolar/regeringsratten/Avg%C3%B6randen/2015/Maj/2316-14,%202317-14.pdf

I detta fastslog HFD – och vilket i teorin berör alla pokerspelare i Sverige – att någon kvittning mellan vinster och förluster hos olika skattepliktiga anordnare inte är möjlig.

Det är alltså nettovinsten per år hos varje enskild skattepliktig anordnare som du ska ta upp till beskattning i din deklaration, utan hänsyn till om du har gjort nettoförluster hos andra skattepliktiga anordnare. Eller med ett enkelt exempel: har du netto under ett år plussat 50.000 kronor på pokersajt A, men under samma år backat 20.000 på pokersajt B samt backat 30.000 kronor på pokersajt C, har du enligt svenska myndigheter inte gått plus minus noll på ditt onlinepokerspelande. Du måste likafullt ta upp de 50.000 i din deklaration, och myndigheterna kommer att rycka på axlarna åt de där andra förlusterna.

Notera att detta bara gäller inkomster och förluster på poker (samt andra spel om pengar, förstås) hos anordnare utanför EU/EES – inom EU/EES är pokervinster som innan skattefria. Sak samma vad gäller fysisk poker: om du till exempel i sommar i Vegas går plus på spel ingående i WSOP där anordnaren är Caesars Entertainment, men backar i turneringsspel på The Venetian, så tough luck… ditt netto från WSOP ska in i deklarationen, och du får inte dra av för förlusterna på The Venetian.

HFD har alltså i detta mål av principiell betydelse inte ens brytt sig om att bemöta försvarets invändningar, gällande att utslaget strider mot den grundläggande skatterättsliga principen om att varje skattskyldig ska beskattas efter sin skatteförmåga. HFD:s, och Skatteverkets, bedömning leder alltså till att du som pokerspelare kan få en effektiv skatt på vad som helst mellan 30% och 100% eller 200% eller ännu mera av dina pokerinkomster utanför EU. Du kan alltså till och med backa netto under ett år på poker, och ändå tvingas betala in skatt för dina plussessioner!! Det är mycket, mycket tråkigt… men jag tackar likafullt vännen Björn Anefur, som per mejl gjorde mig uppmärksam på detta skatterättsligt viktiga utslag.

EDIT: För bara några minuter sedan lade Björn Anefur även upp en mycket läsvärd debattartikel om detta skattemål, i Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dags-for-en-rattvis-skatt-pa-pokervinst_4571362.svd