Beslutet 1947 att döda Benjamin ”Bugsy” Siegel (bilden ovan), som hade spenderat sex och en halv miljon dollar av huvudsakligen östkustmaffians pengar på att uppföra det vräkiga och inledningsvis olönsamma Flamingo, utgjorde på många sätt en vändpunkt när det gällde maffians inställning till Las Vegas.

Redan valet av plats för dådet sade en del om saken. Kontraktet gällande Siegels avrättning lades ut på Charles Fischetti, som tillsammans med sin yngre bror Rocco ”Trigger Finger” Fischetti tillhörde Chicagomaffians toppar och dessutom var kusiner till den beryktade Al ”Scarface” Capone. I kontraktet ingick ett viktigt villkor: Siegel fick inte dödas i Las Vegas, eftersom det skulle vara ”bad for business”. Man ville inte ge staden dåligt rykte, och därigenom skrämma bort såväl gamblers som övriga besökare. Fischetti i sin tur bestämde sig för att jobbet måste göras i Kalifornien, och kontrakterade därför ut uppgiften på Jack Dragna, Los Angeles’ maffiaboss.

Exakt vilken underhuggare som den 20 juni 1947 med ett automatvapen sköt nio skott genom villafönstret i Beverly Hills och träffade Siegel med fyra av dem är ännu idag inte känt med säkerhet. Inte heller har det någonsin klarlagts huruvida Siegels hustru Virginia Hill hade förvarnats om vad som stundade, eller till och med sålt ut Siegel genom att locka honom till sin villa den kvällen. Klart är dock att hon inte var hemma vid tidpunkten för dådet. Och trots att Siegel hela sitt liv hade ansträngt sig för att bli vän med berömda människor, inte minst inom filmbranschen, kom bara fem personer till hans begravning. Här är för övrigt den sista bild som någonsin togs på Siegel, där lappen om tån på bårhuset dessutom förolämpande nog har hans namn felstavat:

Något som dock kom att finnas kvar på Flamingo i över trettio år, som ett litet oavsiktligt minnesmärke över ”Bugsy” Siegel, var den berömda rosenträdgård som han lät uppföra medan hotellanläggningen byggdes. Denne ökände gangster hade faktiskt inte bara blodfläckade händer, utan också gröna fingrar och ett intresse för blomsterodling! Enligt vad som framviskades man och man emellan i Las Vegas fick rosorna, som blommade allt större och djuprödare för varje år, näring av ett mycket speciellt slag: från ”Filthy Frank” Giannattasio, ”Mad Dog” Neville och ”Big Howie” Dennis, som alla varit associerade med Siegel men så småningom kommit i delo med honom och inte långt därefter försvunnit under oklara omständigheter. Hur det än var med den saken såg man på Flamingo till att när Bugsys gamla rosenträdgård i början av 1980-talet väl grävdes upp för att göra plats för en tillbyggnad av hotellet, skedde detta nattetid: utan förvarning, med ett minimum av inblandade personer, och under största diskretion.

Vad som finns kvar av Benjamin Siegel inne i dagens Flamingo är dels ”Bugsy’s Bar”…

… dels också det minnesmärke som lite diskret placerats ute bland träden i trädgården, och bägge som minnen av den man som trots att han var en gangster och brutal mördare ändå genom sin vision kom att bidra till att lägga grunden till det moderna Las Vegas:

En oöverträffad fördel

Maffians beslut att satsa på Las Vegas som framtida inkomstgenerator, och som togs på den omtalade Havannakonferensen i december 1946, var ovanligt långsiktigt. Det skulle också komma att i oerhört hög grad påverka stadens framtid – men det beslutet var långtifrån enhälligt. Några av konferensdeltagarna, som bossarna Vito Genovese från New York, Anthony ”Joe Batters” Accardo från Chicago och Santo Trafficante från Florida, var emot att ”kasta iväg pengar på en Vilda Västernhåla” som låg mitt ute i Mojaveöknen. Siegels vansinniga spenderande – som jämförelse hade El Cortez bara kostat en kvarts miljon dollar att uppföra, om än några år tidigare – samt den fiaskoartade öppningen av Flamingo som ägde rum samtidigt med konferensen, avskräckte dem. Dessutom drev ju maffian redan andra och mera framgångsrika etablissemang på andra håll, inte minst i själva Havanna.

Faktum var att USA:s ledande gamblingklubbar i slutet av 1940-talet inte låg i Las Vegas, utan i delstater som Louisiana, Ohio, Kentucky och Florida – helt och hållet illegala, men ändå. Club Devon i Toledo som maffian drev 1941-44 innan rättvisan kom ifatt etablissemanget, stängde ned det och satte några av dess ägare bakom lås och bom, var under sin verksamhetstid USA:s största kasino. Där fanns över 60 bord för craps, blackjack, roulette, faro och annat, och stället drog brutto in runt 10 miljoner dollar under de tre åren – motsvarande omkring 350 miljoner dollar i dagens penningvärde! Flamingo i Las Vegas hade inledningsvis och som jämförelse bara ett dussin bord. Att Club Devon klarade sig under så lång tid som det gjorde utan några större tillslag från ordningsmaktens sida, berodde dessutom på att en av delägarna var den lokale sheriffen. Andra stora och kända svarta spelklubbar på den tiden fanns i New Orleans och Tampa.

På nästan alla dessa etablissemang som drevs av maffian, framförallt i Södern, fuskades det dessutom oftast vilt från husets sida när det gällde användandet av märkta kort, fingerfärdiga dealers och falska tärningar. Enligt en klassisk skröna från denna tid anställde man på ett kasino i Downtown i Las Vegas en dealer som tidigare hade arbetat på några maffiastyrda klubbar nere i Louisiana; under hans prövotid slog en spelare vid bordet en vinnande fyra med tärningarna, varpå pitbossen sade till den nyanställde dealern att betala ut motsvarande vinst. ”Jag vet inte hur man gör”, svarade denne med skamsen röst. ”Ingen lyckades någonsin slå en vinnande fyra på något av ställena som jag har jobbat på.”

Men det fanns en oöverträffad fördel när det gällde Las Vegas gentemot det övriga USA: gamblingen i Nevada var LEGAL. Tanken på att slippa ständiga trakasserier från och mutor till ordningsmakten, på att kunna expandera öppet och på att till och med kunna annonsera efter kunder, var oemotståndlig för delar av maffian som framför sig såg en fyrfilig motorväg till rikedomarna.

Ytterligare en annan sak som man redan tidigare diskuterat inom maffian men som nu formaliserades – i den mån uttrycket kan användas under omständigheterna – under Havannakonferensen, var att förklara Las Vegas för en ”öppen stad”. Det innebar att ingen av maffians familjer hade ensamrätt på att verka där, samt att konflikter som uppstod fick lösas av en lämplig ”capo”, alltså något av överhuvudena. Totalt skulle med tiden tjugofyra olika kända maffiafamiljer – minst, sannolikt existerade i bakgrunden ännu flera med oklara och aldrig utredda kopplingar till affärerna – komma att vara involverade i stadens utveckling.

”Vi har förlorat Thunderbird!”

Med ett nyöppnat Flamingo under ledning av Siegels forne underhuggare Gus Greenbaum, och som börjat dra in hektolitervis med dollarsedlar dagligen, var det alltså dags för maffian att se sig om efter flera egendomar att förvärva i Las Vegas. Ödet dikterade att den nästa skulle bli ännu ett ställe på The Strip, nämligen det då nyöppnade Thunderbird.

Bakom Thunderbird fanns två huvudinvesterare. Den ene var Cliff ”Big Juice” Jones som var advokat i Las Vegas, och som fått sitt smeknamn efter sina talanger när det gällde att sy ihop allehanda affärsavtal: mellan kasinoägare och bankirer, bankirer och gangsters, och gangsters och kasinoägare. Den andre var Marion Hicks, ursprungligen en fastighetsinvesterare från Los Angeles, som sedan tidigare var partner i El Cortez. De köpte upp ett stycke mark längs U.S. Highway 91 som nu hade börjat ta de första trevande stegen i sin förvandling till The Strip, satte in några minoritetspartners, och genom att totalt bottenskrapa sina gemensamma resurser kunde de få ihop 1,5 miljoner dollar och uppföra Thunderbird som öppnades den 2 september 1948.

Thunderbird var ett tämligen modest ställe, med bara 46 rum samt en handfull spelbord i den visserligen smakfullt inredda men lika modesta kasinodelen; swimmingpoolen var dock den största som dittills byggts i hela Nevada. Öppningskvällen skulle emellertid visa sig bli en katastrof, till och med värre än när Flamingo slog upp sina portar två år tidigare.

Som traditionen än idag dikterar hade allehanda ägare till och chefer på de konkurrerande etablissemangen bjudits in till öppningskvällen, som flödade över av gratis mat, gratis sprit och vackra, långbenta värdinnor. Bland invigningsbesökarna fanns Jake Katleman från El Rancho Vegas och Farmer Paige från Pioneer Club i Downtown, och de attackerade nu gemensamt samma crapsbord.

Spelgudarna bestämde sig för att le mot dem, och medan svetten rann nedför ansiktena på Jones och Hicks samlades de gula och lila högvalörmarkerna på fel sida av bordet medan tärningarna flög genom luften. Till slut lämnade Katleman och Paige spelet, spred generöst med dricks bland personalen, och bar sedan bort återstoden av krigsbytet till kassadisken. Med de två ägarna vakande som hökar räknade kassören nervöst jättehögen av marker och förkunnade till sist beloppet: 161.310 dollar!

Den totala summan kontanter bakom disken på Thunderbird, i kassaskåpet på kontoret samt i plånböckerna i innerfickorna hos Jones och Hicks uppgick bara till lite över 41.000 dollar. Kort sagt stod katastrofen för dörren. Katleman och Paige var visserligen ”nice guys”, men de tänkte definitivt inte ta emot sin vinst på avbetalning.

Jones och Hicks tog med sig de två vinnarna in på sitt kontor, och frågade om de kunde få två dygn på sig att hosta upp ”one-sixty large”. Det gick Katleman och Paige med på, replikerade i vänlig ton att de såg fram emot att ses om fyrtioåtta timmar över en middag och ett tjockt kuvert, och återgick sedan till premiärpartyt.

Kvar inne på kontoret satt Jones och Hicks, med huvudena lutade i händerna. Det ofattbara hade inträffat: de hade just förlorat Thunderbird, och det på öppningskvällen.

Nästa morgon bet de i det sura äpplet och ringde några samtal. Ingen av dem var tappad bakom en vagn, utan de visste vad som gällde i Las Vegas och att bara en aktör hade sådana finansiella muskler på kort varsel. Dessutom hade Hicks flera år tidigare träffat den famöse gangsterbossen Meyer Lansky, när denne tvingat sig in som delägare i El Cortez. En deal sattes ihop via telefonen samt via en gemensam bekant, George Sadlo från Texas, och i utbyte mot en kontrollerande andel i Thunderbird levererades nästa dag 160.000 dollar i kontanter till Jones och Hicks. Vid lunchdags den 3 september 1948 var maffian således ägare till ännu ett hotell i Las Vegas.

Och Meyer Lanskys bror, Jacob Lansky, hade fått ett jobb: det var ännu ett villkor i den deal som sytts ihop. (Detta lilla sidovillkor fick årtionden senare ge inspiration åt en del av intrigen i filmen ”Gudfadern”: på samma sätt skickas där Fredo Corleone till Las Vegas i avsikt att arbeta för en Moe Green.)

Jacob (till vänster på bilden här, med Meyer till höger) var en välmenande men dock odugling till lillebror, och nu såg Meyer Lansky chansen att ge honom jobbtrygghet genom att skicka honom till Las Vegas under svepskälet att han skulle ”bevaka familjeintressena”. Jacob Lanskys arbetsuppgifter var sällan mera betungande än att då och då hämta VIP-gäster på flygplatsen samt att ordna med smörgåsar och kaffe åt Jones och Hicks, som ändå inte vågade annat än att behandla honom med total respekt – Jacob Lansky var ju när allt kom omkring bror till den fruktade chefen för en organisation som gick under öknamnet Murder Incorporated.

Vid flytten till Las Vegas hade Jacob sin älskade Cadillac Coupe DeVille med sig, med Illinoisskyltar, och tog för vana att varje dag parkera den utanför. När åren gick, bytte han in den mot en modernare modell men behöll sin parkeringsplats. Faktum är att de flesta bilder av exteriören som togs under de första åren med Thunderbird, alla visar en och samma bil närmast entrén: Jacob Lanskys Cadillac, som du ser precis till höger om stenpelarna som flankerar ingången:

I nästa avsnitt: ”You’d better kill me”…

Den 28 maj kommer utställningen Game Masters – The Exhibition till Sannarpshallen i Halmstad, och den är något som Sveriges datorspelsentusiaster bara inte får missa!

Utställningen har efter Sydney och Nya Zeeland nu senast visats på National Museum of Scotland, i Edinburgh, och här är ett smakprov på vad den lokala pressen skrev då:

http://www.edinburghspotlight.com/2014/12/exhibition-game-masters-national-museum-of-scotland/

Utställningen gör ett fascinerande svep genom fyrtio år av dator- och videospelshistorik och erbjuder över 100 fullt spelbara spelklassiker, från Asteroids och Donkey Kong till Grand Theft Auto-serien.

Just om besöket i Halmstad, som pågår t.o.m. den 31 augusti, kan du läsa här:

http://www.destinationhalmstad.se/english/to-do/events/game-masters-2015.html

Missa den inte, alltså!

Andra världskriget var alltså äntligen över, segermakten USA förberedde sig på en ekonomisk guldålder – och gangstern Benjamin ”Bugsy” Siegel gjorde allt tätare avstickare från sin hemmaplan Los Angeles till Las Vegas, besatt som han var av sin vision om ett lyxhotell med vidhängande kasino som skulle göra full rättvisa åt det faktum att Nevada var den enda delstaten i hela landet där hasardspel var fullt legalt. Att förlägga sitt tilltänkta gamblingpalats till en plats utanför stadsgränsen skulle dessutom ha en mycket viktig fördel ur Siegels synpunkt: det skulle göra honom oberoende av inflytandet hos de fiender som tidigare hade hindrat honom själv från att ta över El Cortez.

En tid efter krigsslutet övertalade Siegel både sin chef Meyer Lansky och Lucky Luciano att låna ut sammanlagt en miljon dollar till honom. Han övertog därefter ett misslyckat byggprojekt ute längs US Highway 91: ett som initierats av Los Angelesmagnaten Billy Wilkerson, ägare inte bara till tidningen Hollywood Reporter utan också till flera lyxiga klubbar på Sunset Boulevard. Wilkerson hade plöjt ned 600.000 dollar i projektet, men sedan gett upp. Siegel utgick från dennes halvfärdiga byggskelett, och drev sedan byggarna till vansinne med den ena extravagansen efter den andra samtidigt som månaderna gick och utgifterna sköt i höjden: en miljon utlånade dollar från maffiakollegorna blev till två, sedan tre och fyra, och slutligen till oerhörda sex och en halv miljon dollar:

Men Bugsy var som sagt en man driven av en vision. Hans anläggning skulle erbjuda inte bara gambling i överdådig miljö utan också ett vräkigt showroom, swimmingpool, tennisbanor, souvenirbutiker, gym, en golfbana, ridstall, lyxsviter med extrastora sängar och till och med ett vattenfall i lobbyn. Hotellet fick namnet Flamingo efter smeknamnet på den vackra och långbenta Virginia Hill, Bugsys dåvarande ”flickvän” och tidigare sängkamrat med åtskilliga av Chicagomaffians toppar:

Siffran sex och en halv miljon dollar oroade dock Siegels maffiakollegor på östkusten och i Chicago, vilka hade viss anledning att tro att inte varenda cent gick till byggprojektet. Virginia Hill gjorde två europaresor under tiden, och Lansky och Luciano misstänkte att hon vid minst ett av tillfällena haft med sig en resväska full med kontanter som nu stoppats in på ett hemligt schweiziskt bankkonto i Siegels namn. De hade inga konkreta bevis, men blotta misstanken var nog.

Konferensen i Havanna

Den 25 december 1946, dagen innan Flamingo skulle öppna, höll maffian en konferens på Hotel Nacional i Havanna. En som dock inte hade fått någon inbjudan var Benjamin Siegel.

Kuba var under den genomkorrupte diktatorn Fulgencio Batista ett ställe där den amerikanska östkustmaffian mer eller mindre kunnat husera fritt i många år; och framför allt kontrollerade de alla kasinon på ön. Siegels agerande var inte den enda punkten på agendan under denna konferens, som hade till huvudsyfte att fastslå gränserna mellan olika familjers territorier samt att ta ställning till huruvida maffian även skulle börja distribuera narkotika. (Den som sett filmen Gudfadern känner igen sig i en nyckelscen där.) Som underhållning lät maffian kalla in ingen mindre än Frank Sinatra, ännu en showbusinesskändis som var djupt insyltad med den organiserade brottsligheten.

Sinatra, då en stjärna på uppåtgående, var visserligen kontrakterad för några klubbar i Miami under jul- och nyårshelgen men hade inget annat val än att med omedelbar verkan ställa in sina uppträdanden där och flyga ned till Havanna samma kväll som Meyer Lansky ringt upp honom.

Bossarnas beslut, efter en intensiv diskussion, beträffande Siegel blev att avvakta och se om Flamingo skulle generera pengar. Blev stället en succé skulle Siegel få betala tillbaka lånen och leva vidare; annars… muerta.

Den 26 december 1946 var det officiell invigning av Flamingo, efter reklamaffischer som den ovan, och med skådespelaren Jimmy Durante som huvudattraktion uppbackad av komikerduon Abbot och Costello samt Xavier Cugat Band. Kvällen blev dock mer eller mindre ett fiasko: många av Siegels hollywoodkontakter som lovat att infinna sig fick förhinder när deras plan från Los Angeles ställdes in på grund av dåligt väder. Dessutom var hotelldelen långtifrån färdig, så en del av gästerna fick hysas in på närbelägna El Rancho Vegas och The Last Frontier. Till råga på allt förlorade man en hel del pengar på det lilla spel som förekom i deras kasinodel (bilden nedan), vilket tvingade Siegel att temporärt stänga ned Flamingo några dagar senare.

Gangsterbossarna gick därför över till Plan B. Domen över Siegel skulle nu verkställas, men av olika skäl dröjde det ända till den 20 juni 1947. Den kvällen satt Siegel på soffan hemma i Virginia Hills villa på 810 North Linden Drive i Beverly Hills – de hade faktiskt gift sig i april – när en okänd gärningsman sköt nio skott genom fönstret med ett automatvapen. Fyra av dem träffade, och Siegels karriär var över.

Siegel ersattes – efter några inledande förvecklingar – av sin forne underhuggare Gus Greenbaum. Under dennes uppstramade ledning, i sin tur noggrant övervakad av maffian med Lansky själv i spetsen, visade sig Siegels koncept med hasardspel i lyxmiljö och underhållning av showbusinesstjärnor i grunden vara ett lyckokast och Flamingo förvandlades till en vinstmaskin:

Ironiskt nog medförde också avrättningen av Siegel, vilken varit förstasidesnytt från kust till kust, en enorm PR för Flamingo och drev upp besökarantalet inte minst av morbid nyfikenhet. Maffians storhetstid i USA:s gamblingmecca hade därmed inletts.

Två efterspel

Men innan jag går vidare mot 1950-talet finns det två intressanta efterspel till affären Siegel och som inte minst för underhållningsvärdets skull förtjänar att tas upp. Ett rörde Bugsys personlige livvakt, ”Fat Irish” Green, som var av den gamla skolan – slå in skallarna först och ställ frågorna sedan – och troget i flera år hade ansvarat för bookmakingoperationen på El Rancho Vegas. Strax före sin död gav Siegel en låst resväska till Green och sa till honom att hålla hårt i den, ”om utifall att”.

Två veckor efter avrättningen av Siegel infann sig Green på Lanskys kontor i New York, med resväskan fortfarande låst och intakt. Lansky lät dyrka upp den… och ut trillade till hans häpnad 300.000 dollar i hundradollarssedlar.

Lansky var helt omedveten om att Siegel gett en väska med pengar till Fat Irish Green, men den senares trofasthet och heder mot sin högste boss skulle bli rikligen belönad. Lansky talade på stående fot om för Green att han inte skulle behöva jobba en enda dag till, utan att han omedelbart kunde flytta in på översta våningen på El Cortez i Las Vegas och bo där resten av sitt liv – med gratis mat och drinkar ingående i avtalet.

Sexton år senare, 1963, ägdes El Cortez fortfarande av J.K. ”Kell” Houssels. Denne sålde då hotellet vidare till Jackie Gaughan (bilden nedan), en bookmaker från Omaha i Nebraska:

När Gaughan några veckor senare gick igenom bokföringen, upptäckte han att penthouse nummer 1 var bebott av en viss Fat Irish Green… som inte hade betalt hyra sedan 1947. Till råga på allt vräkte den korpulente Green ogenerat i sig två rejäla mål mat om dagen i restaurangen, även där utan att betala en cent.

Gaughan blev rasande. Han ringde omedelbart upp Houssels borta på Tropicana, och bad om en förklaring på situationen. Houssels skrattade gott och gav honom den, och talade om att Green ingick i såväl köpet som inventarierna. Det fick Gaughan att ringa till sin gamle vän Benny Binion, som var skyldig honom en tjänst, och fråga om denne kunde ”överta” Green. Affären resulterade i en kompromiss – för återstoden av sitt liv skulle Green fortsätta att bo på El Cortez, men äta sina måltider på Binion’s Horseshoe. Vem säger att hederlighet inte lönar sig?

Det andra efterspelet skulle uppmärksammas av desto fler. I mars och april 1951 pågick förhören inför ”The Senate Committee on Organized Crime in Interstate Commerce” under ledning av den demokratiske senatorn Estes Kefauver från Tennessee.

Dessa förhör i fjorton olika städer med sammanlagt 600 ”vittnen” direktsändes i TV, väckte riksintresse och förvandlades snabbt till familjeunderhållning, när miljoner amerikaner som aldrig förr sett en livs levande gangster nu kunde betrakta när ett antal av dem paraderades upp, illa till mods och kallsvettiga under strålkastarna: bland andra Tony ”Big Tuna” Accardo, Charlie ”Trigger Finger” Fischetti, Jake ”Greasy Thumb” Guzak och inte minst Frank Costello, nu utpekad som ”den organiserade brottslighetens premiärminister i Amerika”:

Förhören skedde bara fyra år efter avrättningen av Benjamin Siegel, något som den amerikanska allmänheten fortfarande hade i färskt minne. Och nu fick man tag på en vars porträtt i sammanhanget också varit på förstasidorna från kust till kust: Virginia Hill, Siegels före detta flickvän och hustru, numera omgift och bosatt i Österrike. Hon hade varit på shoppingrunda i New York, upptäckts av federala agenter, och kallats som förhörsvittne.

Klockan var 18.30 östkusttid, absolute prime time för TV, när det var dags för Hill att ta plats i vittnesbåset. Självsäkert och med ett tidvis färgstarkt språk hade hon inga problem med att insistera på att hon inte hade en aning om vad eller vilka som låg bakom mordet på Siegel eller hur det hade gått till, i synnerhet som hon påstod sig inte ens ha varit i villan när skotten avlossades:

Därefter gjorde senator Kefauver misstaget att börja förhöra Hill om varifrån hennes inkomster härstammade: hon hade uppenbarligen fått pengar från en läkare i Chicago, från en miljonär i Mexiko, och inte minst från två gangsters i New York, för att bara ta några i högen när man gick igenom kopior på hennes kontoutdrag.

Virginia Hill lutade sig framåt i TV-rutan, och ställde en motfråga: ”Är ni absolut säker på att ni vill veta det, senatorn?”

”Naturligtvis vill jag det, fru Hill”, svarade Kefauver med snorkig röst.

Utan att höja rösten replikerade Virginia Hill i direktsändning: ”Senatorn, de ger mig pengar för att jag är den bästa dj-a k*ksugerskan i hela Förenta Staterna.”

Total, chockad tystnad i hela lokalen. Och man kan bara föreställa sig det samfällda klicket tvärsigenom nationen när några miljoner bleknande föräldrar samtidigt kastade sig framåt ur soffor och fåtöljer och stängde av TV-apparaterna, för att skona sina små telningars öron…

Mera om maffians och staden Las Vegas’ historia i nästa avsnitt!

Det är inte bara WSOP USA som stundar i sommar, utan även WSOP Europe i höst. Alldeles nyligen tillkännagav WSOP-ledningen datum och spelplats för WSOPE: den 8-24 oktober på kasinot Spielbank Berlin, i Tysklands huvudstad.

Hela 10 olika event stundar då, och du hittar dessa här:

http://www.wsop.com/news/2015/May/6230/WSOP-EUROPE-ANNOUNCES-2015-TOURNAMENT-SCHEDULE.html

En nyhet är Event nr 2, ”Oktoberfest No-Limit Hold’em” med ett inköp på bara 550 euro, det lägsta någonsin i WSOPE-historien. Uppenbarligen förväntar sig tävlingsledningen ett massivt startfält – man har anslagit hela fyra startdagar! Samma förhållandevis låga inköp i sammanhanget har även ett Pot-Limit Omaha-event i serien. Annars är de två huvudnumren Main Event med ett inköp på 10.450 euro, och Highrollern med ett inköp på 25.600 euro.

Tja, Berlin är inte speciellt långt från Sverige; kanske dags att göra en anteckning i almanackan?

Ove har lite semester med Las Vegas tipsen, men dom kommer att komma nästa vecka.

I helgen har förbundets sitt första live-möte sedan årsmötet i februari och jag har stora förväntningar på detta.

Vi kommer att vara i Kristinehamn – en plats jag tidigare aldrig har varit på, så det skall bli skoj.

Jag hoppas vi blir eniga om en del frågor samt komma fram till en hel del konkreta idéer som vi kan förverkliga och som vi sedan kan delge er på förbundets hemsida, samt i denna blogg nästa vecka.

Annars så flyger tiden fram med stormsteg och det är bara 6 veckor kvar tills jag drar till Vegas.

När det gäller poker och pokerbloggar så har jag fullständigt distanserat mig från detta, det har varit så mycket andra saker på tapeten. Men de gör att jag är extra taggad. Ibland är det bra att ta en lite paus.

Men jag har inte missat min bloggkollegas framsteg på den svenska pokerscenen. Med en andra plats i SPW gav skönt klirr i Dybbans kista inför Las Vegas.

Annars så flög jag upp till Stockholm i veckan för att bevittna när gnaget lekte med bajen på ett kokande Friends Arena och man hade mer publik än lagen som spelade champions league semifinal.

När jag flyger till Stockholm så flyger jag med Malmö Aviation – eftersom min flickvän jobbar där. Jag hade inte bokat någon biljett utan jag kör på standbye.

Nu var alla planen helt fulla, men tjejen ordnade en cockpit plats åt mig. Jag engång tidigare åkt i cockpit och då råkade vi ut för en ”bird-strike”, vilket kan få allvarliga konsekvenser.

Det är en spännande upplevelse att följa med vid start och landning.

Däremellan sker det inte så mycket. Men jag fick åka med två väldigt trevliga piloter och vi pratade om allt ifrån hur man (jag) blir lurad av bilverkstäderna till poker och Las Vegas.

Jag sa att Las Vegas måste ”alla” åka till minst engång i livet.

AIK mot Hammarby, klicka på bilden så blir den större!

Och när jag ändå håller på med olika spelrelaterade rapporter – här är en som antyder att onlinespelare uppvisar färre fall av spelmissbruk än livespelare:

http://calvinayre.com/2015/05/05/business/online-only-gamblers-lower-rates-problem-gambling/

Kanske kan även den rapporten bidra till att vi får en noggrannare uppfattning om spelproblematik, vilket i sin tur leder till mera välriktade motåtgärder från samhällets sida?

I dag kommer en ny norsk rapport om spelmarknaden där, och som utan omsvep framhåller att landet skulle tjäna på att omlicensiera i stället för att fortsätta envisas med ett statligt monopol:

http://www.vg.no/sport/ny-spillrapport-kommer-i-dag-regjeringen-har-feil-tall/a/23447812/

Vågar man hoppas på att även svenska politiker, inklusive spelansvarige ministern Ardalan Shekarabi (S), granskar den rapporten och ger den en funderare?

I den här berättelsen om historien bakom Sin City och maffian, är vi nu framme på 1930-talet – då ”kasinona” fortfarande hade sågspån på golvet och besökarna blåställ snarare än kavaj, som Northern Hotel ovan.

Den organiserade kriminaliteten hade gradvis börjat få upp ögonen för Las Vegas, som dock låg långt ifrån deras hemmabaser främst på östkusten och i Chicago. Maffian var avgjort inte främmande för spel, utan hade vana vid att driva allehanda former av illegalt spel i storstäderna. De stora inkomster man fått från lönnkrogarna och spritsmugglingen under förbudstiden investerade man i prostitution och hasard. Redan på 1920-talet hade man dessutom mer eller mindre övertagit de enarmade banditerna längs stora delar av östkusten. ”Kungen av New York”, den ökände gangstern Frank Costello (bilden nedan), sägs ha dragit in 700.000 dollar i veckan – i dåtidens penningvärde! – från enbart spelmaskinerna.

Men 1933 hade förbudstiden tagit slut, vilket nu undergrävde en stor del av det som dittills varit en hörnpelare i maffians ekonomi. En annan lukrativ bransch för maffian på 1930-talet blev därför ”de flytande kasinona” utanför Kaliforniens kust. Även om depressionen fortfarande rådde saknades det inte folk i Los Angeles-området som hade gott om pengar – filmstjärnor, politiker, korrupta fackpampar, arvtagerskor och andra. Med undantag för ett fåtal illegala klubbar fanns det dock ingenstans på västkusten där de kunde få sitt spelbegär tillfredsställt.

Maffian var mer än villig att ordna den saken – och till råga på allt lika laglydigt som ombord på vilken av dagens Finlandsfärjor som helst. Man köpte in lyxjakter – eller i en del fall nödtorftigt flytande vrak vars salonger dock dekorerades med plysch, kristallkronor och bjäfs – och utrustade dem med spelbord, marker och personal. De flesta ankrades några miles utanför kusten, bortom den formella räckvidden för lagens annars så långa arm, och betjänades av taxibåtar. När väl gästerna klivit ombord på dessa senare lämnade man hamnen i Santa Monica eller Long Beach, seglade tills man var utanför territorialvattengränsen på tre sjömil, lade sig långsides kasinofartygen, och så fick gästerna kliva ombord där de välkomnades av swischet och rasslet från kortlekar som blandades och tärningar som kastades.

Ett av det omkring halvdussin fartyg som på omvägar kontrollerades av maffian var s/s Rex, på bilden till höger: formellt ägt av affärsmannen Tony Cornero, men med gangstrarna Benjamin ”Bugsy” Siegel och Meyer Lansky som intressenter i bakgrunden. När s/s Rex togs i bruk efter sin uppgradering till gamblingpalats var det som det största fartyget i maffians kasinoflotta.

Ännu en intressent i skuggorna bakom Cornero var dessutom filmstjärnan George Raft.

Just Raft var hela sitt vuxna liv hårt involverad med maffian, och älskade dessutom att spela gangster på vita duken; en av hans bättre rollprestationer i den genren återfinns i filmen ”I hetaste laget”, där han spelade mot bland andra Marilyn Monroe. På äldre dagar kunde Raft ibland tala nostalgiskt om sina ungdomsår i lagens utkanter: ”Jag var ingen vidare ficktjuv, men desto bättre snattare.”

s/s Rex var när hon sjösattes efter sin renovering inte bara USA:s utan faktiskt tekniskt sett världens största kasino, flytande som landbaserat, med sina nästan två dussin spelbord! Det största kasinot i Las Vegas vid denna tid var som jämförelse Las Vegas Club, med bara 12 bord och en uppsättning enarmade banditer.

Ett annat av de kända flytande gamblingpalatsen var s/s Tango. En intressant fotnot i just det fartygets historia var att tidskriften LIFE året 1938 uppgav att Cornero ”förlorat s/s Tango under ett pokerparti”, vilket får en att betvivla uppgiftens äkthet. Var någonstans i USA fanns det då ett pokerparti högt nog att satsa ett fartyg värt 2-3 miljoner dollar i potten? Troligare är att maffian manövrerade ut Cornero, som även i fortsättningen skulle utkämpa strider mot dem.

Spel i legal miljö intresserade alltså i högsta grad den organiserade brottsligheten – även om man inte för ett ögonblick drog sig för att antingen etablera nya eller ta över existerande svartklubbar inom andra jurisdiktioner – men just Las Vegas passade dem inte speciellt väl: kollisionerna mellan stadens kvardröjande Vilda västernmentalitet och gangstrarnas egen ”city slicker”-attityd var påtagliga, förutom att de existerande speletablissemangen i just Vegas var mycket småskaliga och med måttlig lönsamhet. Dessutom sågs maffian som utbölingar vilka man ogärna gjorde affärer med.

Vad maffian dock hade var pengar, tålamod och långsiktighet, och deras första framgång kom tids nog. I februari 1941 gav delstatsförsamlingen i Nevada grönt ljus för att förmedla resultaten från hästkapplöpningar och sportevenemang via telegraf och telefon. Bara några dagar senare dök Benjamin Siegel (bilden) och hans underhuggare Morris ”Little Moey” Sedway upp i Las Vegas för att ”sälja in” telegraftjänsten Trans-America Wire Service hos Nevadas bookmakers.

På den tiden och ända fram till det sena 1950-talet ägdes inte vadhållningsoperationerna av kasinona, utan man hyrde ut lokaler till fristående bookmakers som helt enkelt betalade hyra – samt delade med sig av profiten till Trans-America. Detta bolag, som maffian såg till att göra till ett i det närmaste monopol, fanns redan i många delstater längre österut. Det förmedlade i realtid resultatet från inte bara en mängd hästkapplöpningar runtom i USA, utan även från boxningsmatcher och allehanda andra sporter. När en bookmaker väl tackade ja till Siegels och Sedways erbjudande – orden ”nej tack” var inte att tänka på, om man var det minsta mån om sin hälsa – fick han Siegel som partner och ägare till 50%, och i förlängningen även Meyer Lansky och Frank Costello.

Maffian hade lyckats få sitt första fotfäste i Las Vegas, just 1941.

Siegel var under sin inledande tid i staden inte blind för andra affärsmöjligheter. Han investerade både sina egna och sina kollegors pengar i andelar i Las Vegas Club, Boulder Club och Golden Nugget, och lyckades sedan avyttra andelarna igen med förtjänst.

När Siegel försökte köpa in sig i El Cortez i Downtownområdet blev det dock stopp. Några av de styrande i staden som ogillade Siegels växande inflytande konfronterade honom, och framhöll frankt att om han blev delägare skulle det uppstå skäl för att sätta stopp för leveranserna av vatten och el, förutom svårigheter med byggnadstillstånd för nödvändiga renoveringar. Siegel gav då upp och reste vidare till Los Angeles, men kvarlämnade en annan av sina underhuggare, Gus Greenbaum, för att övervaka bookmakingoperationen.

Resten av maffian var dock inte lika villiga att kasta in handduken. Meyer Lansky kom personligen hela vägen från östkusten och lyckades ”övertala” de tre existerande ägarna till El Cortez, Marion Hicks, Kell Houssels och John Grayson, att ta in honom som partner bakom kulisserna; och så hade Las Vegas fått sitt första maffiaägda kasino och hotell.

Andra världskriget, som USA tvingades med i under december 1941 efter attacken mot Pearl Harbor, medförde att det mesta av strömmen av spelsugna turister torkade upp. Dessutom hade Hooverdammen invigts 1935 – två år tidigare än planerat, samt billigare än budgeten! – och de flesta byggnadsarbetarna återvänt till respektive landsändar, vilket givetvis märktes i delstatens finanser. I gengäld förflyttades nu tack vare krigsansträngningarna tusentals flygare och värnpliktiga till Nellis Air Force Base inte långt ifrån Las Vegas. Staden välkomnade dem med vad den ansåg vara förstklassig underhållning: lågprisdrinkar, bensprattel, kortlekar och tärningar. Det var ett vinnande koncept, att döma av den höga andelen av dem som efter krigsslutet valde att som civilister bosätta sig i Las Vegas.

Även under pågående krig fanns det dock entreprenörer som såg framåt – och dessutom nya möjligheter. Las Vegas världskända ”The Strip” existerade inte då, utan var slutsträckningen av U.S. Highway 91 från Los Angeles: en smal, dammig, bara delvis asfalterad landsväg genom öknen mot de blygsamma men likafullt hägrande neonskyltarna borta i vad som nu är Downtown.

The Strip får sin början

Enligt en av alla de legender Las Vegas älskar att omge sig med fick The Strip sin början en våreftermiddag 1941, när hotellägaren Tom Hull från Los Angeles råkade ut för punktering här. Han hejdade en medbilist som lovade att kontakta en verkstad inne i Las Vegas för att komma ut och fixa felet, men medan Hull väntade därute i öknen lade han överraskat märke till hur många andra bilar som susade förbi på väg in till Las Vegas. Han bestämde sig för att bygga ett motell för att dra nytta av turisttrafiken. Efter att senare ha kontaktat de lokala myndigheterna fick han dessutom tipset att i stället öppna ett kasino omgivet av motellrum, för att inte försumma att dra fördel av ortens huvudattraktion.

Det troligare händelseförloppet var dock att Hull under hösten 1940 kontaktades av två affärsmän i Las Vegas, James Cashman och Robert Griffith. Hull ägde redan en mindre kedja av motell och hotell i Kalifornien, under namnet El Rancho, och nu ville man ordna så att kedjan utvidgades till Las Vegas för att kunna erbjuda ännu fler rum åt besökarna.

Vilket skälet än var, köpte Tom Hull till mångas överraskning ett stycke mark fem kilometer från Las Vegas centrum och uppförde där El Rancho Vegas som invigdes 1941. Det som med tiden skulle bli ”The Strip” hade fått sin början:

Själva kasinodelen var ytterst blygsam, bara ett crapsbord, ett roulettebord och två blackjackbord förutom några spelautomater, men den väldesignade anläggningen i västernstil kunde i gengäld skryta med en swimmingpool, en liten resebyrå, några butiker och ett ridstall.

Pessimisterna dömde ut projektet; vem vid sina sinnens fulla bruk var villig att stanna till mitt ute i en tom öken? Las Vegas stadsgräns gick vid den tiden längs med Fifth Street, men Hull visade sig ha satsat rätt och kunde med tiden bygga ut El Rancho Vegas till hela 220 rum. Snart fick stället efterföljare, i form av The Last Frontier och Nevada Biltmore som bägge öppnade 1943. Med tiden skulle dock El Rancho Vegas få problem och framstå som allt luggslitnare i jämförelse med sina konkurrenter, tills en katastrofal brand 1960 en gång för alla satte stopp för det etablissemang som banat vägen.

Siegel återvänder

Benjamin Siegel hade under krigsåren inte glömt av sitt personliga fiasko med El Cortez. Men han hade också en vision: att det måste gå att göra sig en förmögenhet i en delstat där hasardspel var fullt legalt, genom att erbjuda något större, bättre och mera tilltalande än bara en handfull rangliga spelbord i sjaskig miljö. Och det var just Siegels återkomst till Las Vegas som skulle utgöra inledningen på den kanske mest färgstarka epoken i stadens historia.

Vem var då Benjamin Siegel, som Las Vegas än i dag motvilligt erkänner sig stå i skuld till för sin utveckling? Hade han stannat kvar i New York hade han i dag sannolikt varit mest ihågkommen som en brutalare ”hit man” än genomsnittet, tränad till att eliminera varje hot mot sin chef Meyer Lansky och dennes organisation som gick under det inofficiella men synnerligen respektingivande namnet Murder Incorporated.

Hur många liv Siegel personligen hade på sitt samvete är osäkert, men runt ett dussin är en ofta citerad siffra. Och ingen, säger ingen, vågade sig på att använda hans öknamn ”Bugsy” (ungefär galen eller tokig) så att Siegel själv hörde det. Hans psykopatiska temperament och tveklöshet när det gällde att ta till våld gjorde att många av hans kollegor inom maffian fruktade honom. Till och med Meyer Lansky fann för gott att under krigsåren oftast ha Siegel installerad på behörigt avstånd i Los Angeles, för att där eliminera bråkande konkurrenter och ta över allt fler lönsamma operationer. En annan sak Siegel gjorde i Los Angeles var att nästla sig in i Hollywoodkretsar, bland filmstjärnor och producenter; han var smått fixerad vid filmens värld, inte minst genom sin oerhört stora personliga fåfänga, och kom att få flera älskarinnor i den miljön inklusive stjärnan Jean Harlow. Siegel blev dessutom personlig vän med bland andra George Raft. Det smickrade Siegel att Raft med tiden kopierade en del av Siegels repliker och manér, när Raft spelade gangster på vita duken.

Då och då gjorde Siegel avstickare till Las Vegas för att övervaka att hans underhuggare Gus Greenbaum skötte sitt jobb, och passade under besöken på att spela på El Rancho och The Last Frontier. Det var under dessa resor som hans egen personliga dröm om ett kombinerat kasino och lyxhotell tog form – och mer om det i nästa avsnitt!

WSOP närmar sig, liksom den årliga pilgrimsresan till Sin City; och eftersom spelstaden Las Vegas i Nevada har en historia och ett förflutet som är oupplösligen förknippat med den organiserade brottsligheten – maffian, the mob, those guys from Chicago, kalla den för vad du vill – tänkte jag här i ett antal avsnitt, parallellt med att jag skriver om andra ting, berätta om just maffians historia i staden.

Från det sena 1940-talet och långt in på 1970-talet var det få saker av vikt som inträffade i Las Vegas utan att maffian hade ett finger med i spelet. Maffians existens var helt enkelt en del av vardagslivet i Las Vegas då. Växte du upp där på den tiden, var du nästan garanterat klasskompis med en eller flera vars fäder var ”inflytelserika” i olika sammanhang… men kanske då och då tvingades ta en paus på 3-5 år i sin affärsverksamhet, eller enstaka gånger mera permanent än så på grund av en omplacering till några fot under ökensanden.

När till exempel världens första ”temakasino”, Caesars Palace, uppfördes i Las Vegas var det tack vare en upplåning på oerhörda 25 miljoner dollar i huvudsakligen maffiapengar, det mesta av dem inslussade via den ökända pensionsfonden inom fackföreningen Teamsters Union som då styrdes av Jimmy Hoffa. Det är inte att undra på att när Alan King, då en av USA:s mest berömda komiker, under invigningskvällen på Caesars den 5 augusti 1966 tillfrågades om vad han tyckte om arkitekturen, replikerade han slagfärdigt: ”Nja, kanske inte så mycket romersk i stilen – mera tidigt siciliansk.”

Inte förrän på 1980-talet, genom resoluta insatser från främst FBI och amerikanska skatteverket IRS, och inte minst tack vare de betydligt större ekonomiska musklerna hos ”big business”, de stora och börsnoterade företagskonglomerat som allt mer tog över kasinoverksamheten i delstaten, kunde den organiserade brottslighetens makt slutgiltigt brytas. Men årtiondena när maffian styrde i Las Vegas har i efterhand getts ett oförtjänt nostalgiskt skimmer, och blivit en outsinlig källa till inspiration för filmer och romaner – inte minst mer eller mindre biografiska sådana, som ”Casino” av Nicholas Pileggi.

”That’s where the money is”

Det som en gång drog maffian till Las Vegas var det enklaste av alla skäl: där fanns lättillgängliga pengar. Den ideologin har elegant summerats förr. En gång, på 1930-talet under en rättegång mot den ökände bankrånaren Willie Sutton, ställde domaren frågan: ”Varför ger ni er på just banker?” Suttons svar har blivit klassiskt: ”Because that’s where the money is.”

Om man snabbspolar förbi paiuteindianer, enstaka spanska upptäcktsresande – som på 1820-talet gav platsen namnet Las Vegas, ”ängsmarkerna” – och migrerande mormoner, daterar sig Las Vegas moderna historia tillbaka till 1905 då den lilla utposten, som året innan hade räknat trettio invånare, officiellt blev en stad och järnvägens sträckning utökades hit. Man hade styckat upp en stor del av marken intill stationen i tomter, varav åtskilliga under en tvådagarsauktion i maj 1905 gick för överraskande höga priser: så mycket som 1750 dollar styck. En av de första gatorna att officiellt få namn var för övrigt Fremont Street i nuvarande Downtown. Året 1925 skulle Fremont dessutom bli den första gatan i Las Vegas att asfalteras.

Inom några veckor hade detta begynnande Las Vegas ett hotell, en järnaffär, en handfull andra butiker samt ett halvdussin barer och några spelhallar – nästan alla bestående av presenningar spända över hopsurrade träplankor, i ständig fara att virvlas iväg med ökenvindarna. Året 1907 öppnade dock den första banken samt ett postkontor, mera rustikt uppförda av timmer.

Såväl järnvägsbolaget som myndigheterna var intresserade av att upprätthålla en viss moralisk nivå i den nytillkomna staden, och därför stipulerade man att spritförsäljning och spel endast fick förekomma i det ökända så kallade ”Block Sixteen”. Denna grupp tomter erbjöd i praktiken en varken bättre eller sämre miljö än motsvarande i många andra ”frontier towns”: som regel sågspån utströdda över den tillstampade marken, och under den fladdrande tältduken ett vingligt spelbord eller två för craps eller faro, samtidigt som fotogenlamporna kvällstid lyste upp den torftiga inredningen och ölen från den primitiva bardisken intill kostade femton cent kruset. Att i den primitiva miljön hypotetiskt ha försökt föreställa sig utvecklingen till dagens högteknologiska och neonupplysta gamblingmecca måste ha varit lika otänkbart som en månfärd.

I oktober 1910 böjde sig även delstatsförsamlingen i Nevada för den moraliserande våg som svepte över USA, och allt hasardspel var nu formellt illegalt i hela landet: Nevada hade varit den delstat som hållit ut längst. Över natten hade det därmed blivit ett federalt brott att tillhandahålla såväl kort- som tärningsspel, vilket dock inte var något direkt hot mot just Las Vegas: turistindustrin var ännu i sin linda och bestod mest av smärre grupper av kaliforniabor som kört hundratals kilometer längs de skumpiga vägarna för att få sitt spelbehov tillfredsställt – och det dittills legala spelandet ersattes utan någon dramatik av ett illegalt dito, på bland annat sådana ryktbara ställen som Arizona Club vars interiör finns förevigad här:

Jo, det är en och annan gång som jag önskat mig en tidsmaskin när jag varit i Vegas…

På 1920-talet lättade man lite på antispellagarna i Nevada: femcentsspelautomater tilläts, liksom ”social games” som bingo och en del annat, förutsatt att prisernas värde inte uppgick till mer än två dollar styck. Det dråpslag som kom att drabba resten av USA, i form av rusdrycksförbudet som gällde 1920-33, ignorerades däremot på saloonerna i Las Vegas under tyst medgivande av såväl politikerna som poliskåren. Credot om den individuella friheten stod högre i kurs här än i storstäderna borta på östkusten.

Även så hade Las Vegas utveckling mer eller mindre gått i stå, och det fanns åtskilliga som befarade att stället med tiden skulle förvandlas till en spökstad… men så grep ödet in.

USA:s största byggprojekt

Under hela 1920-talet hade man inom USA:s regering talat om att anlägga en damm någonstans längs Coloradoflodens sträckning. Man ville åt såväl vattenförsörjning som elkraft, förutom att förhindra periodvisa översvämningar. Åtskilliga team med geologer hade skickats ut, och med underlag från dessa kunde president Calvin Coolidge 1928 underteckna ”The Boulder Canyon Project Act”; det som skulle resultera i byggandet av den gigantiska Boulderdammen – sedermera omdöpt till Hooverdammen.

Undertecknandet firades grundligt i Las Vegas, genom obegränsat med såväl insmugglad som hembränd sprit förutom stora offentliga parader. Betydelsen av att på sin egen bakgård – mindre än femtio kilometer bort – få dit USA:s dittills största byggprojekt genom tiderna kunde inte underskattas, och man gav snabbt Las Vegas smeknamnet ”Gateway to the Dam”. Förhoppningen om att staden skulle bli högkvarter för projektet kom dock på skam – dess rykte när det gällde spel, sprit och prostitution, hur blygsamt det än var i jämförelse med dagens, kom emellan. År 1930 bestämde sig de federala myndigheterna för att i stället uppföra ”mönsterstaden” Boulder City i anslutning till dammen, för byggarbetarna och deras familjer.

Vid det laget hade depressionen slagit till mot USA. Till Las Vegas, som då hyste omkring 5000 invånare, strömmade ytterligare tiotusen människor och fler i förhoppningen om att hitta ett jobb i kölvattnet på det stora dammprojektet. Delstatsförsamlingen i Nevada, som dessutom såg en möjlighet i de tusentals byggarbetare som letade efter underhållning på helgerna, beslöt sig därför för att ta ett drastiskt steg: år 1931 röstade man igenom ett paket med lagändringar, varav den så kallade ”wide-open gambling bill”-motionen var den viktigaste. Plötsligt var Nevada den enda delstat i hela USA där i princip allt spel – förutom lotterier – åter var tillåtet. Bakom motionen låg Phil Tobin, som många år senare i en intervju i Reno Gazette-Journal skulle citera sitt huvudsakliga motiv: ”Den jäkla delstaten var pank och vi behövde stålarna.” Dessutom röstade man omgående därefter igenom att också tillåta snabba skilsmässor och ännu snabbare bröllop… samt att legalisera prostitution.

Lokalt kunde man dock gå emot delstatsbesluten: i till exempel Boulder City med sin image av familjeidyll undanbad sig stadsstyret såväl spel som alkohol och bordeller. Än idag finns inga kasinon i den staden, som för övrigt styrdes av USA:s regering hela vägen fram till 1960! Det gjorde att Las Vegas sköt fart, när byggarbetarna såg sig om efter något att spendera fredagslönen på. I Downtownområdet uppstod några av stadens första egentliga kasinon: The Pioneer, Las Vegas Club, Hotel Apache – som snart kunde ståta med stadens enda hiss – och Boulder Club.

Las Vegas var dock inte utan konkurrenter. Reno, längre norrut i delstaten, låg närmare Kalifornien, saknade Las Vegas ökenhetta och erbjöd en vackrare natur med snöklädda berg och skogar. I Reno låg också Harold’s Club, det första kasino som från kust till kust i USA annonserade i tidningarna och under den än idag ihågkomna devisen ”Harold’s Club Or Bust”. Dessutom flockades advokaterna till Reno, som kom att bli epicentrum för boomen inom skilsmässoindustrin.

Vad Las Vegas i gengäld kunde erbjuda var ett… ähum, liberalare affärsklimat. Lagen i Nevada krävde fram till 1960-talet en personlig spellicens för att öppna ett kasino. I Reno höll man en hög svansföring i rådhuset, och ställde alla möjliga besvärande krav på de sökande; i Las Vegas däremot sågs samma licens som rena formaliteten, i stil med hundskatten. Det blev därför Las Vegas som i längden vann dragkampen om de spelsugna.

Och det var i denna miljö som maffian trevande började sondera terrängen på 1930-talet… men mera om detta i nästa avsnitt!

Vill du ha en omreglerad svensk spelmarknad? Eller är du nöjd med sakernas tillstånd? Gå in och rösta här:

http://www.thegamblermagazine.se/2015/05/05/rosta-vill-du-ha-en-omreglerad-spelmarknad/

Kräver tillräckligt många en förändring kanske det kan driva på våra politiker…