GG betyder på pokerspråk – ”Good game” men i Texas har det en helt annan betydning.

”God and Guns”.

Texas älskar gud och dyrkar sina vapen.

Vi landade på onsdagen i ett regnfullt Houston efter en min absolut skönaste flygning över Atlanten.

10 timmar som resan tog från Stavanger till Houston kändes som bara några timmar.

Som jag tidigare berättade har SAS börjat med en helt ny linje och man har hyrt in ett flyg från Private Air. Flyget har enbart 44 platser och bara businessclass och med stolar som man kunde sova raklång i.

Denna flygning var det enbart bara 25 resenärer vilket betydde en ypperlig service ombord. Maten var i klass med en bättre restaurang.

Väl i Houston så hyrde vi en bil.

Då vi landade sent på kvällen så drog vi direkt till det hotell som vi hade bokat –  och som låg vid NASA Space Center – för att sova.

Nästa dag hade vi en VIP rundvisning och fick se bakom kulisserna. Vi fick se hur astronauterna tränade och fick även se kontrollrummet där man övervakade ISS. (Den internationella rymdstationen)

Vi fick även se den gamla klassiska kontrollrummet – där man skickade iväg alla Apollo flighter på 60-70 talet.

Efter utflykten till NASA Spacecenter så drog vi vidare till Huntsville där vi så över.

Dagen efter besökte vi Huntsvilles Fängelsmuseum.

Det var ett litet museum och det kostade bara $5 att komma in. Men det var ett väldigt bra och intressant museum och jag rekommenderar verkligen ett besök här.

Vi var dom enda besökarna när vi kom, men i ett stort konferensrum vägg i vägg med museet hade man examen för nya fängelsevakter.

Man satte igång en 8 min lång spelfilm åt oss som berättade kort över Texas fängelsehistoria. Vi satt för oss själva på den första bänkraden.

Trots att museet var så litet så var det mycket intressanta saker att se. Vi var nog i museet i nästan 2 timmar.

Bla fick vi se olika spel som internerna gjorde. Här hade man gjort schackpjäser och schackbräde utav tvålar.

Här hade en fånga gjort ett eget Monopol.

Man hade även ”Old Sparky” på museet. Men man använder dock giftspruta nu för tiden. 330 personer i Texas sitter på ”Death Row” just nu.

Det kanske var lite makabert med jag köpte en bok på museet där man kunde läsa fångarnas sista ord, samt sista måltid.

Jag frågade vid ett tillfälle hur det är med vapenlagarna i Texas och ifall vem som helst får köpa.

Och det får man. Dock ifall du går in i en vapenbutik för att köpa en pistol – så får man inte köpa den förrän 2 dagar senare.

Andledningen till detta är att man inte vill att man skall spontan köpa en pistol i vredesmod för att skjuta ihjäl någon.

Man får hoppas att personen i fråga inte är långsint då…eller har en dålig dag två dagar senare.

Vid 12 tiden på fredagen drog vi vidare mot den tidigare tuffa spelhålan Stockyard – där många legender spelade tuffa games på 50 – 60 talet.

Numera är det ingen tuff spelhåla längre utan lite av en turistfälla. Men jag rekommenderar ändå ett besök här. Boka gärna ett par nätter på Stockyard Hotell och rum 305.

Det klassiska rummet 305 bodde bla Bonnie and Clyde på under sin förbrytare turné på 30 talet och är väldigt häftig rum.

Jag rekommenderar även ett besök på Billy Bob – som är ett gigantisk danspalats där man även har en rodeoarena som man kan besöka under kvällen som dansen pågår.

Vi hade två roliga dagar tillsammans med Neil Alan Wheeler och hans tjej – som visade oss runt och berättade historier som jag lovade att inte berätta vidare.

Jag fick bla äta skallerorm.

Neil Alan träffade jag en sen och blöt kväll i Las Vegas – RIO och högst upp på Voodoo Lounge – förra året under WSOP.

Jag hade ingen aning om vem han var, men vi kom in på att jag var intresserad av pokerhistoria och ville göra en roadtrip i Texas.

Neil Alan berättade då stolt att hans far är en del av pokerns historia – Johnny Wheeler som bla finns med på Senior Hall of Fame.

Johnny var en så kallad ”Teaxas Rounder” som livnärde sig på poker på 50-60 talet – och spelade mot alla storheter.

På hans ranch i Tyler – som Neil Alan bor – spelade man de tuffaste cashgame sittningarna på 50-60 talet.

(Johnny är tyvärr numera död.)

Neil Alan bjöd då in mig  och tjejen på stående fot till hans ranch – uppe på hustaket på RIO-

Neil Alan spelar en del poker men inte lika mycket som hans far. Neil Alan håller i stället med hästuppfödning och kör lite som privat bookie.

Nu går resan vidare till Tyler – där vi som sagt skall bo en natt – innan vi åker till Shreveport.

I Shreveport  är tanken att det äntligen skall bli lite poker i ett relativt nybyggt casino.

Men på väg till Shreveport skall vi stanna till och se platsen där Bonnie och Clyde blev ihjälskjutna en maj dag 1934.

(Vill ni se lite andra bilder från resan, så kan ni gå in på min privata blogg: http://vegas2008.blogg.se)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bara ett kort bildinlägg för stunden – denna skylt körde jag för några år sedan förbi på södra delen av Island! Kul att så oväntat se en ”pokerreferens” längs landsvägen…

Eftersom riksdagen nu snart ska debattera möjligheterna till en omlicensierad spelmarknad – se mitt tidigare inlägg nedan – verkar det tack och lov som om den tiden till sist kan vara förbi när vissa politiker av allehanda kulörer in i det längsta vill sätta fingrarna i öronen, hålla för ögonen och fåfängt hoppas på att ett förbud mot allt utom statligt sanktionerad, hårdbegränsad, krav- och rättvisemärkt, fotriktig folkhemsgambling gjord på 100% naturliga råvaror ska få ”problemen” att försvinna av sig själva.

     Historien visar nämligen att det gör de inte.

När ett fenomen så inkodat i vårt DNA som spel bevisligen existerar hjälper nämligen inte totalförbud, eller ett överdrivet begränsande i stil med den inställning de brittiska viktorianerna på 1800-talet hade till sex: vi vet att det förekommer, men försöker att inte låtsas om det – och ni i folkdjupen som tvunget måste hålla på med det bör helst njuta så lite som möjligt av det, tack så mycket.

     På senare tid har det varit i främst asiatiska länder som regeringar och myndigheter under uppmärksammade former antingen helt har förbjudit kasinon, som i t.ex. Japan och Thailand, eller surmulet tillåtit kasinon men hårt kringskurit lokalbefolkningens möjligheter att besöka dessa, som i t.ex. Sydkorea och Vietnam.

     Just Sydkorea har i skrivande stund 17 licensierade kasinon, varav dock 16 är förbjudna för lokalbefolkningen. Det sjuttonde är Kangwon Land Resort, som ligger rejält avsides uppe i Baegunsanbergskedjan i Jeongseon-distriktet:

Att förlägga det enda kasinot dit sydkoreaner själva har tillträde på lååångt avstånd från huvudstaden, har dock inte haft den tilltänkta effekten. Tvärtom besöks Kangwon av runt 10.000 besökare per dag, trots att det runt alla spelbord och spelmaskiner bara ryms 2000! Trängseln är alltså enorm, och det har blivit en industri för en del skrupelfria individer att direkt efter öppningsdags ockupera en stol för att sedan sälja den till högstbjudande, bland alla de spelsugna individer som väller in i lokalerna. Och inte bara det: Kangwons omsättning är högre än hos alla de andra 16 kasinona sammantagna! Sydkoreanerna, med sitt uppvisade beteende, räcker alltså lång näsa åt alla stupida politiker och välmenande myndigheter som kommit på detta befängda infall om inskränkningar.

     I Thailand fick vi i förrförra veckan ett exempel av likartat slag. Då slog polisen till mot den illegala spelklubben Tao Pun i Bang Sue-distriktet i Bangkok, och konfiskerade allt de hittade därinne – inklusive en enarmad bandit och åtta skjutvapen. Notera för övrigt mängderna av spelkort på golvet, i denna bild publicerad i Bangkok Post:

Det var inte första gången som polisen gjort en räd mot Tao Pun; tvärtom har de gjort det över ett dussin gånger tidigare! Varje gång har dock spelklubben återuppstått tämligen omgående och i samma lokaler, eftersom den informelle ägaren sägs vara en ”mycket inflytelserik person” i staden. Enligt polisöverste Seehanat Prayoonrat, chef för antipengatvättenheten, har man dock nu tröttnat på den onda cirkeln: byggnaden på Soi Khao San-gatan där Tao Pun omfattat tre våningsplan har därför mer eller mindre konfiskerats, och ska nu göras om till en kombinerad polisstation och informationskontor för att garantera att det äntligen är stopp för den illegala verksamheten.

     Men Tao Pun har bara varit en av flera tusen större eller mindre spelhålor över hela Thailand – liksom det finns ytterligare sådana etablissemang i Laos, Burma, Malaysia, Kambodja och så vidare. Ju färre möjligheter befolkningen i ett land har att spela legalt, desto ivrigare kommer kriminella individer alltid att vara när det gäller att tillfredsställa det behovet.

     Och det är en lektion som våra riksdagspolitiker – varav en handfull faktiskt läser Superbloggen, vet jag av erfarenhet – gärna får ta med sig nu när spelmarknaden ska debatteras den 19 mars: är den bästa lösningen att vidmakthålla onödiga förbud… eller att omlicensiera samt öppna upp, och därigenom tillhandahålla en legal, transparent, välreglerad industri som effektivt kan beskattas och övervakas för spelarnas och allmänhetens bästa? Jag vet i alla fall var jag själv står.

Kulturutskottet har i ett betänkande nyligen, daterat den 9 mars, behandlat ett antal motionsyrkanden gällande just spelfrågor; och vill med anledning av dessa nu att ”regeringen bör samarbeta över blockgränserna för att hitta ett licenssystem för spel som är långsiktigt och hållbart”. Dessutom vill Kulturutskottet att regeringen ”bör arbeta för att ta bort tillståndsplikten och avgifterna för så kallade LAN-spel”. Direktiv till en ny spelutredning – hur många sådana tänker myndigheterna egentligen hinna med under min livstid? – ska lämpligen ”lämnas under 2015”.

     Hav alltså tröst, alla chartister, medgamblers, pokeristas och ludofiler; nu börjar det faktiskt röra på sig på allvar i det officiella Sverige. Att Kulturutskottet också hänvisar till stämningen inför EU-domstolen, visar vilken effekt denna åtgärd är på väg att få.

     Den 19 mars är det tänkt att ämnet ska debatteras i riksdagen, och mera om saken kan du läsa här:

http://www.riksdagen.se/sv/Utskott-EU-namnd/Kulturutskottet/Aktuellt/System-med-licenser-for-att-anordna-spel-bor-inforas-i-Sverige/

För den intresserade sänds debatten även via webb-TV!

En av världens mest kända hästkapplöpningsbanor är Happy Valley Racecourse i Hongkong (bilden ovan), med över 125 år på nacken; och dess omsättning ihop med systerbanan i Sha Tin har också under flera årtionden legat i absoluta världstoppen. Men från millennieskiftet och framåt har det stått klart att organisationen Hong Kong Jockey Club (”The Club”, kort och gott, som man säger där…) som haft monopol på vadhållningen på dessa två banor i den forna brittiska enklaven, gradvis tappat omsättning.

Även så hade dock Happy Valley Racecourse och Sha Tin-banan som exempel tillsammans två miljoner besökare under året 2012, vilket säger en del. Det resulterade i att HKJC kunde betala in 16 miljarder hongkongdollar i skatter det året: 7% av enklavens hela budget, vilket gjorde The Club till den enskilt största skattebetalaren i hela Hongkong.

Varför gick då omsättningen nedåt? Av flera skäl. Gamblingparadiset Macau ligger bara en timme bort med bärplansbåt – eller endast tjugo minuter, om man har gott om pengar och i stället vill ta en helikopter – och utgör stenhård konkurrens om spelarnas pengar. Men ett annat och viktigare skäl anses vara att spelarbasen gradvis har åldrats och börjat falla ifrån, samtidigt som en ny, yngre och mera teknikorienterad generation inte känt sig lika trakterad av att liksom far och farfar fylla i kuponger för hand, och sedan köa framför en lucka för att lämna in dessa samtidigt som man hållit kontanterna i andra handen.

Men HKJC har inte stått handfallna inför den utmaningen. Under två års tid gjorde man sina marknadsundersökningar noggrant, lyssnade på spelarnas önskemål, studerade de senaste teknologiska framstegen, och lät med erfarenhet av allt detta ett projektteam transformera hela spelarupplevelsen, från studier av hästar och jockeys till själva placerandet av vaden. Lösningen implementerades därefter för en tid sedan på bred front: så kallade ibu tables, som kallats för ”en triumf inom kundorienterad design” och är state-of-the-art för vår digitala tidsålder. Som Scarlette Leung, chefen för Corporate Business Planning vid KHJC, sa när hon intervjuades i samband med lanseringen:

When we look at the racing as a product, we have a great product; but how can we make it more interesting and relevant to the lifestyle of today’s technically savvy customers? We started with that question. Then we went into a series of market research projects to understand the key variables of racing as an entertainment for the technically savvy generation.

Ibu-borden (där akronymen ibu står för ”interactive best for you”) utgörs helt enkelt av världens största interaktiva spelskärmar. På dessa kan man inte bara via touch-screenteknologi och kreditkortsscanners ”köpa in sig” samt sedan placera sina vad, utan ibu-borden serverar också på begäran blixtsnabbt upp mängder av lättfattlig information. Ett av problemen, visade det sig vid marknadsundersökningarna, var nämligen att nya och tilltänkta kunder inte förstod sig på hästbettingens finesser – och i synnerhet blev det överväldigande när man stod inför över ett dussin olika vadmöjligheter, omkring tjugo bettingparametrar per ekipage, och det med upp till fjorton olika tävlande vardera i minst åtta olika lopp per gång:

Marknadsundersökningarna visade också HUR den nya och teknologiskt kunniga generationen ville ha sin information serverad: ”on-demand” hellre än att få den påtvingad, och i form av visuell, lättförståelig grafik hellre än som sjok av text och siffror. Så här summerades filosofin bakom ibu-skärmarna upp av en talesperson för HKJC:

We have taken the challenge of horse racing being wrongly perceived as only for mature customers. We listened closely to our customers, and researched extensively into their needs and wants. We found that younger customers face significant hurdles when taking the first steps into the analysis needed to play this intriguing mind game. They prefer something intuitive and interactive which suits their technology savvy lifestyle. They also enjoy more sociable environments in which to connect with each other.

Bakom det tillgängliga, intuitivt presenterade informationsflödet står däremot i praktiken en dold, komplex, högeligen teknisk systemarkitektur:

Och vad har resultatet av denna innovation blivit? Att Hong Kong Jockey Club nu är på väg att värva en ny spelargeneration, när ledningen väl insåg att såväl tiderna som den potentiella kundbasen – och deras konsumtionsvanor – ändrats kraftigt. Som Sunny Lee, Executive Director för IT-avdelningen vid HKJC, har formulerat det:

The key innovation [was] in the customer experience enabled by creating brand new interface concepts supported by the cutting-edge user interface design: an end-to-end journey from studying a race, picking a horse, to choosing a bet and making the transaction.

Modern, strömlinjeformad teknologi har alltså markant förbättrat hela spelupplevelsen – framsteg som andra kapplöpningsbanor världen över nu studerar ingående. (Tipset till ATG överlämnar jag härmed gratis…) 🙂 Och man ställer sig med viss automatik denna fråga: Vilka andra områden inom gambling väntar på en digital revolution de närmaste åren?

Livet ut var de kända bröderna Marx i större eller mindre grad hängivna spel om pengar. Också deras far, Simon ”Frenchy” Marx, kunde alltid övertalas till ett kortparti pinochle om varierande insatser, till sin hustru Minnies förtvivlan. Det är därför knappast någon slump att hans söner fick sina kända smeknamn inom filmen vid ett pokerbord!

Åren före och under första världskriget turnerade fyra av de totalt fem Marxbröderna USA runt, på landsortsteatrar och städernas mindre vaudevillescener. Fritiden dominerades av kortspel. Mellan två föreställningar i Galesburg i Illinois hösten 1913 hade Marxbröderna hamnat i ett pokerparti med den kände författaren Art Fischer, och samtalet kom efter ett tag in på smeknamn. Just då var det på modet med sådana som slutade på -o, inte minst inspirerade av den från kust till kust kända tecknade seriefiguren ”Sherlocko the Monk”. På vaudevilleföreställningarna vimlade det därför av artistnamn som Zocko, Jingo och Bumpo.

(Trickfoto från 1909 med fem x Chico inkopierade vid ett och samma pokerbord)

I ett ögonblick av inspiration gav Art Fischer namn åt de fyra Marxbröderna, samtidigt som han delade ut korten i en giv femkorts stötpoker: ett kort till ”Harpo” (för att denne trakterade sin harpa under föreställningarna); ett till ”Groucho” (för att denne var känd för att förvara sina pengar i en tygpåse med snörning, kallad grouch bag på dåtida slang); ett till ”Chicko” (för att denne sedan tonåren var känd för att ständigt jaga flickor, chicks); och – här tvekade Fischer innan han kom på det – ett till ”Gummo” (för dennes vana att snabbt sätta på sig galoscher, gum shoes, så snart regn hotade).

Bröderna – vars egentliga dopnamn var respektive Adolph, Julius, Leonard och Milton – tog snabbt till sig de nya smeknamnen. Året efter, 1914, beslöt de sig för att börja använda dem officiellt. Första gången en affisch skulle tryckas med deras artistnamn blev det emellertid ett sättfel, med resultatet att Chicko istället blev Chico. Han gillade det dock, och lade sig omedelbart till med den stavningen!

Hollywood och moralen

Trots bröderna Marx’ dokumenterat stora gamblingintresse är det magert med hasard i de många filmkomedier som de sedan kom att göra. Det berodde till inte ringa del på den dåtida officiella moralen som under första halvan av 1900-talet rådde i såväl Hollywood som i resten av det samhället – gambling var inget som man från statsmakternas och kyrkans sida ville uppmuntra till, möjligen i stället förlöjliga. Självklart hindrade inte detta att många i Hollywood i det privata, när skvallerpressen för en gångs skull körts på dörren och man kunde dra ner rullgardinerna och lossa på såväl slipsar som behåband, spelade om höga insatser: kortspelet gin rummy gick på 1930-talet under smeknamnet ”the game of the stars”, och på 1950-talet blev det för en tid en fluga att spela Scrabble (= Alfapet) för en dollar poängen, samt extra bonusar för runda ord och svordomar!

I filmerna med bröderna Marx förekommer enstaka referenser till vadslagning här och var, som till exempel i Fyra fula fiskar (Duck Soup) från 1933. Chico har blivit avslöjad som dubbelagent för landet Sylvanien, en rättegångsparodi tar sin början och Groucho som talar för åklagarsidan utbrister: ”Jag sätter åtta mot ett på att vi kommer att finna er skyldig!”

”Det var inga vidare odds” replikerar Chico avspänt. ”Jag kan få tio mot ett hos frisören.”

Den bästa gamblinganknutna scenen i alla Marxfilmerna är kanske den i En dag på kapplöpningarna (A Day at the Races) från 1936. Där ämnar Groucho sätta pengar på hästen Sun Up, men hindras av Chico som utklädd till glassförsäljare kränger till Groucho först en lista med hemliga stalltips, sedan en kodbok för att kunna tyda stalltipslistan, sedan en avelskalender för att tyda kodboken, sedan en… Ja, publiken förstår snabbt principen.

När Groucho så småningom äntligen har tytt alla koder och kommit fram till att han enligt det hela borde satsa på hästen Rosie, har loppet redan gått och Chico kliver fram till luckan för att kassera in sin vinst på tio gånger de pengar han under tiden satt på Sun Up som vinnare – med de dollarsedlar han stegvis svindlat av Groucho.

Ett kortspel av tämligen ”marxistiskt slag” förekommer dessutom i Muntra musikanter från 1930, och mot den stackars Margaret Dumont som med sin rundhyllta societetsdamsuppenbarelse fick spela ständig verbal slagpåse i filmerna. Här är ett smakprov ur dialogen:

CHICO (som talar för Harpo): Han bjuder en.

DUMONT:  En vad?

CHICO: Det spelar ingen roll. Tids nog får ni reda på det. Nu bjuder jag två.

DUMONT: Men två vad?

CHICO: Öh – två av samma som han bjöd.

Scenen präglas av det speciella ordvitsande vansinne som kom att bli Marxbrödernas varumärke. Ett annat och mera oöversättligt replikskifte med anspelning på kortleken förekommer i filmen Fyra fula fiskar:

KRIGSMINISTERN: Sir, you try my patience.

GROUCHO: I don’t mind if I do. You must come over and try mine some time.

En avsiktlig blinkning åt brödernas många gangsterkontakter hittar man för övrigt i filmen The Big Store, originaltiteln på En dag i varuhuset från 1941. ”The Big Store” var då slang i USA:s undre värld för ett fiktivt vadhållningskontor som sattes upp för att svindla blåögda offer på pengar, det vill säga av samma slag som återfinns i filmen Blåsningen. Ingen i trion Chico, Harpo och Groucho var ju främmande för att tjäna en ohederlig dollar, när chansen bjöds!

Spelmissbrukaren

Chico var äldst bland bröderna, och med dagens terminologi spelmissbrukare livet ut. Redan i nedre tonåren hade han mobbats i skolan och vände den ryggen, för att istället ägna sig åt kortspel och tärning nätterna igenom. Hans talang för matematik gjorde att han snabbt lärde sig kalkylera odds. Trots det åkte hans kapital bergochdalbana, och han drog sig inte för att i värsta fall pantsätta övriga familjemedlemmars ägodelar när det knep.

I ett desperat försök att få in sin son på andra vägar tog mamma Minnie honom till en pianolärarinna. Den unge Chico visade sig ha en naturlig fallenhet även för musik, men slutade med lektionerna så snart han lärt sig två melodier utantill, och med vars hjälp han lyckades ordna en serie anställningar på New Yorks bordeller och honkytonkbarer.

Chicos ”uppväxt” på illegala spelklubbar och bakgator gjorde att han fick mängder av kontakter i den undre världen. Dessutom drog han sig sällan för att fuska när tillfällen bjöds. På 1940-talet klådde han och gangstern Jimmy ”Vesslan” Fratianno kasinot El Rancho i Las Vegas på sammanlagt närmare 50.000 dollar. Det tillgick så att Fratianno hade hyrt ett hus med utsikt över kapplöpningsbanan i New Orleans, och höll en telefonlinje öppen till Chico som befann sig inne på vadhållningskontoret i El Rancho. I samma ögonblick som vinnarhästen korsade linjen visste Chico vilken det var, och hann fram till luckan för att satsa innan telegrafkontoret fick ut motsvarande information!

På grund av sitt spelande led Chico livet ut av kronisk brist på pengar, och tvingades ta allehanda jobb. När Chico uppträdde med ett band på en enklare klubb i Las Vegas på 1950-talet, nåddes Harpo och Groucho av ett telegram som förkunnade att Chico fått en hjärtattack. De flög dit och tog sig till sjukhuset, där Chico – sängliggande men vid överraskande god hälsa – väntade på dem. ”Jag var tvungen att fejka en hjärtattack för att ta mig ur mitt kontrakt”, anförtrodde han dem viskande. ”Jag förlorade mera vid borden än vad jag drog in i gage.”

På sin ålders höst talade Chico ut om sitt livslånga spelmissbruk, i en självironisk intervju i en brittisk tidning: ”Jag har förlorat ungefär två miljoner dollar på gambling. Jag hade pengar. Jag förlorade allt… Las Vegas, kapplöpningsbanor, kvinnor… Första gången jag spelade craps förlorade jag 47.000 dollar. Men jag lärde mig efterhand. Med tiden kunde jag förlora ännu mera än så…”

En annorlunda vadslagning

Även Harpo var förtjust i spel och vadslagningar, men hade sina vanor under långt bättre kontroll än brodern Chico; dessutom var han den av bröderna som var bäst i poker, och sägs på 1940-talet ha vunnit över 30.000 dollar (motsvarande flera miljoner kronor i dagens penningvärde) under en omtalad privat sittning på Algonquin Hotel i New York.

En annan gång var Harpo på ett större cocktailparty på Long Island och kände sig uttråkad. Han smög sig bakifrån på en av männen, tog diskret dennes plånbok – ett av de många gatuknep han lärt sig under sina varietéturnéer – räknade pengarna noggrant och stoppade tillbaka plånboken igen. Sedan rusade han runt huset så att han mötte mannen, och slog vad med honom om att han bara genom att studera den andres anletsdrag kunde tala om exakt hur mycket denne hade i plånboken. Mannen gick utan betänketid med på vadet, öppnade plånboken… och hade förstås till sin oförställda häpnad exakt det som Harpo förutsagt, 950 dollar och några växelmynt!

Under ett besök i Europa 1928 hade Harpo av goda vänner tagits med till kasinot i Monte Carlo. Det blev dock stopp i entrén, eftersom han saknade slips. Harpo klev då ut i buskarna utanför, tog i smyg av sig en av sina svarta strumpor, knöt den runt halsen som en fullt passabel fluga – och blev insläppt. Där var turen på hans sida, och han vann flera tusen francs på rouletten.

”Tag ett kort”

Inte heller brodern Groucho var utan kontakter i den undre världen, men kom så småningom att tona ned sitt spelande om pengar av hänsyn till de så kallat finare kretsar som han och hans första fru Ruth strävade efter att umgås i. I stället började han satsa intensivt på börsen. Det förvandlade honom i ett slag från rik till fattig, efter den omtalade stora kraschen i oktober 1929. ”På artonde hålet på golfbanan var jag förmögen”, kommenterade han bittert efteråt. ”När jag nådde fram till klubbhuset var jag istället utblottad.”

Chico var förstås inte sen att ironisera över det. ”Du förlorade dina pengar på aktier, medan jag spenderade mina på hasardspel och kvinnor. Vem tror du hade mest roligt?”

Groucho kom dock tillbaka, började investera på nytt, och blev med tiden förmögen ännu en gång. Till spelkorten fick han dock med tiden en allt kyligare relation. På en Hollywoodfest en gång på 1950-talet, just som han och hans hustru skulle gå hem, kom en inhyrd trollkarl fram till Groucho, höll upp sin lek och sade: ”Tag ett kort, vilket som helst.” Groucho tog ett, stoppade det i bröstfickan utan att titta på det, svarade ”Tack så mycket” och gick ut till den väntande taxin.

Sådan fader, sådana söner

Till sin död lät inte heller brödernas pappa några möjligheter att tjäna pengar på spel gå sig förbi. När han en gång var med bland publiken på en varietéföreställning med sina söner, hörde han i pausen två herrar diskutera ensemblen och bli rörande överens om att de föregivna bröderna Marx i verkligheten inte alls var bröder.

”Åh?” sade Simon Marx och klev brett leende fram till herrarna. ”Ska vi slå vad om saken?”

Nyligen presenterades slutkandidaterna till GPI European Poker Awards 2014, nu när det gångna året effektivt kan summeras, och denna lista ska jag presentera nedan. Notera att vad gäller Liv Boeree och Ole Schemion är de helt enkelt ”färdignominerade” i kraft av respektive högst rankning på Global Poker Index, och det är därmed en formsak att de ges dessa utmärkelser; i övriga fall har en större nomineringsgrupp valt ut respektive kandidater. En enda svensk finns med, men ett lejon: Martin Jacobson, i kraft av sin världsmästartitel!

 

Årets kvinnliga spelare

Olivia ”Liv” Boeree (Storbritannien)

Årets manlige spelare

Ole Schemion (Tyskland)

Årets turneringsprestation

Victoria Coren-Mitchell (Storbritannien), EPT San Remo

Martin Jacobson (Sverige), WSOP Main Event

Davidi Kitai (Belgien), WSOP Event nr 15

Dominik Panka (Polen), PCA Main Event

Årets genombrottsspelare

George Danzer (Tyskland)

Dominik Panka (Polen)

Oliver Price (Storbritannien)

Jack Salter (Storbritannien)

Årets industripersonlighet

Hermance Blum (Frankrike), general manager för WPT Europe

Edgar Stuchy (Österrike), president för EPT

Leon Tsoukernik (Tjeckien), King’s Casino

Rob Young (Storbritannien), Dusk Till Dawn

Årets pokerinnovation

Expresso (Winamax Poker)

Shark Cage (PokerStars)

Unibets nya pokerklient

WPT500, för expansion in på nya marknader

Årets event (med ett inköp på över $2000)

EPT Barcelona Main Event

EPT Prag Main Event

EPT Wien Main Event

Master Classics of Poker Main Event

Årets event (med ett inköp upp till $2000)

Battle of Malta

Estrella Poker Tour Barcelona

Eureka Poker Tour Prag

WPT500 på Dusk Till Dawn

Årets pokermediainnehåll

EPT:s livekommenterande

Neil Stoddart, för fotografier

Nosebleed, dokumentär med Victor Saumont

Remko Rimkema, för videor

Årets välgörenhetsinitiativ

Helping Hands Charity Tournament

REG Charity

Right To Play, från Quintessentially Foundation

WPT UK Charity Raffle

Årets pokermediapersonlighet

Giovanni Angioni (Italien)

Marc Convey (Storbritannien)

Lee Davy (Storbritannien)

Remko Rinkema (Nederländerna)

 

Vågar man nu hoppas på att Jacobson välförtjänt kan lyfta ännu en trofé i samband med prisceremonierna, på kvällen den 25 mars inne på Portomaso Marina Hilton Hotel i St. Julians på Malta? Victoria Coren-Mitchell är förvisso en stark motkandidat i och med att hon blev den första någonsin att ta dubbla EPT-titlar – men en seger i världsmästerskapet måste väl ändå smälla högst!

Just i dag, den 9 mars, skulle den förre världsmästaren i schack Robert James ”Bobby” Fischer ha fyllt 72 år. Hans liv och leverne utgör material som bara väntar på att Hollywood ska sätta tänderna i det… ”based on a true story”, som det heter.

Vad gör honom då så speciell? Han var ju inte direkt vare sig den förste eller den siste världsmästaren i det spelet, utan den delen av schackhistorien inrymmer personligheter och levnadsöden som den levnadsglade diplomaten José Raúl Capablanca, och den omstridde ensamvargen Alexander Aljechin som avled i exil i Portugal efter att ha förlorat kampen mot sin alkoholism.

Fischers storhetstid inföll under en era när Sovjetunionen mer eller mindre innehade hegemoni inom schackvärlden sedan ett kvartssekel tillbaka. Inom politbyrån och den högsta ledningen i Kreml hade man redan på 1920-talet kläckt idén om schack som en socialistisk sport: en inom vilken man, liksom inom idrott, kunde handfast demonstrera att kommunismen helt enkelt kunde frambringa ”bättre och högre stående människor”. Inte inom något annat land spenderade man så mycket pengar på att odla fram schacktalanger, och på att sedan ta hand om dem. Schack var helt enkelt synonymt med politik inom Sovjetunionen, och från och med andra världskrigets slut och framåt var det enbart sovjeter som avlöste varandra som innehavare av VM-titeln: Botvinnik, Smyslov, Tal, Petrosjan och Spasskij. I många stora schackturneringar fick de sovjetiska spelarna dåligt rykte för att komma överens om misstänkt enkla och lätta remier inbördes, varpå allt krutet lades på motståndare från andra länder – och i synnerhet sådana från det förhatliga Väst.

Men inte ens den sovjetiska hegemonin och den statligt understödda schackmaskinen med förgreningar upp på ministernivå var immun mot en sådan talang som amerikanen Bobby Fischer, född den 9 mars 1943 i Chicago men sedan uppvuxen i New York. Fjorton år gammal vann han både USA:s junior- OCH seniormästerskap; och femton år gammal blev han den yngste någonsin att kvala in som kandidat till VM-utmanarmatcherna under världsschackförbundet FIDE:s dåvarande reglemente.

Fischer visade sig dock ännu inte redo för en sådan utmaning vid sina unga år, utan fick växa till sig. Hans lista på turneringsmeriter blev allt längre under de närmaste åren, och makthavarna inom Sovjetunionen – där schack sorterade under sportministeriet – insåg tidigt att de stod inför det allvarligaste hotet någonsin. Bland de mest bekymrade var överste Viktor Baturinskij, tidigare militäråklagare samt ”inspektör” knuten till SSSR-rådet vid ministerkommittén för fysisk träning och sport. Han var ökänd för den ideologiska drillning som de få utvalda schackspelare som fick resa utomlands utsattes för.

I interzonturneringen i november och december 1970 inledde så Fischer sitt mirakulösa år. Med sju segrar av åtta möjliga i de inledande rundorna vann han överlägset, och gick därmed vidare bland de åtta spelare i yppersta världseliten som skulle möta varandra om äran att få utmana regerande världsmästaren Boris Spasskij från Leningrad.

I kvartsfinalen i Vancouver i början av 1971 ställdes Fischer mot Mark Jevgenjevitch Tajmanov; en match som i efterhand beskrivits som ”en avrättning”. Taimanov besegrades i sex raka partier, 6-0; ett liknande matchresultat mellan två individer på toppnivå hade inte setts i schackvärlden på nästan ett århundrade.

De sovjetiska myndigheternas ursinniga reaktion kom att vända Tajmanovs liv ut och in vid återkomsten till Moskva. Från att ha varit ”en mönstermedborgare” fann han sig nu förrådd samt fallen från nåden och från det överklassliv – med sovjetiska mått mätt – som han och hans fru dittills levt. Att en stormästare förlorade med 0-6 mot en representant från det förhatliga Väst var inte enbart dåligt spel, det var ideologiskt sabotage i ögonen på den kommunistiska maktapparat som nu börjat darra inför Fischer. Redan på flygplatsen i Moskva kroppsvisiterades Tajmanov: och under en serie förhör kastades han ut från det sovjetiska schacklandslaget, förbjöds att lämna sin hemstad Leningrad under de närmaste två åren, förbjöds att skriva några som helst artiklar om schack och om Fischer, och fråntogs såväl sitt månatliga stipendium som sin hederstitel som SSSR-sportmästare, vilket i praktiken resulterade i att Tajmanovs schackkarriär var över. Även hans medresenärer kom att känna av den sovjetiska vreden: bland andra Tajmanovs delegationsledare Aleksander Kotov, som också han utsattes för hårda förhör och råkade illa ut.

I den påföljande kandidatsemifinalen ställdes Fischer mot dansken Bent Larsen, den ende spelaren från Väst som före Fischer på allvar utgjort något hot mot Sovjetunionens schackhegemoni. Också denna match blev en förkrossande uppvisning av Fischer: 6-0 ännu en gång. Inklusive de sju vinstpartierna i kandidatgruppspelet hade därmed Fischer otroliga 19 raka vinstpartier mot världseliten: ett resultat lika häpnadsväckande som om Björn Borg skulle ha erövrat singeltiteln i Wimbledon utan att ha förlorat ett enda game i någon av sina matcher. Ingen annan i hela schackvärldshistorien har vare sig förr eller senare uppvisat en sådan sanslös segersvit.

Därmed var det dags att möta den tidigare världsmästaren Tigran Petrosjan i kandidatfinalen, som spelades i september och oktober 1971 i Buenos Aires. Nu var de sovjetiska makthavarna på allvar skakade. Den officiella schacktidskriften ”64” hade i månader attackerat Fischer och hans spelstil och hans leverne, från alla möjliga håll, och nu var den förhatlige amerikanen bara en sista match ifrån att kunna ta sig an världsmästaren Spasskij. Fischer inledde med att vinna första partiet, trots att ljuset slocknade i lokalen halvvägs in i partiet; en åtgärd som ibland i efterhand tillskrivits sovjetiskt sabotage. Andra partiet vanns däremot av en hårt kämpande Petrosjan, mot Fischer som drabbats av en rejäl förkylning. De tre följande partierna resulterade i remier, men så gick en nu frisk Fischer på offensiven igen och vann matchen med övertygande 6,5-2,5.

Intressant nog kom Petrosjan undan de sovjetiska myndigheternas vrede; dels hade han faktiskt vunnit ett av partierna mot Fischer… och dels hade den politiska maktapparaten nu resignerat inför att det oundvikliga faktiskt hade inträffat, och satte sitt sista hopp till Spasskij.

Fischer hade alltså vunnit rätten att utmana Spasskij om VM-titeln. Månader av förhandlingar följde, så politiskt laddade att såväl president Nixons specielle rådgivare Henry Kissinger som den sovjetiske sportministern Viktor Ivonin var direkt inblandade, innan man så småningom kom överens om Reykjavik på Island som platsen för bataljen sommaren 1972. Vid det laget hade världen totalt drabbats av schackfeber; Martin Jacobson får ursäkta, men den förväntan som låg i luften, och de spaltkilometer som då skrevs om den kommande striden, har inget poker-VM ens varit inom synhåll för. Här stod på den ena sidan en medelålders Spasskij, den regerande mästaren, som representant för det slutna och kommunistiska sovjetsystemet och omgiven av allehanda apparatjiks med osäker funktion i entouraget och av vilka åtskilliga ryktades vara KGB-agenter; och här stod på den andra den unge Fischer, det oberäkneliga och ensamma geniet som ännu inte var trettio fyllda, utsedd att föra den fria världens fana i den episka striden – och till råga på allt låg platsen för bataljen halvvägs mellan öst och väst, ute i havet. Det var inte utan att det fanns övertoner av drakar som skulle dräpas, och till slut var det också Fischer som ”ensam hade besegrat ett imperium”. Kanske hade något annat slutresultat helt enkelt rent dramaturgiskt varit nästan otänkbart.

Den stunden markerade Fischers höjdpunkt inom schackvärlden; från och med nu gick det tyvärr obönhörligen nedåt. Under sin tid som världsmästare spelade han inte ett enda seriöst schackparti, ställde sedan omöjliga krav inför en tilltänkt ny VM-match mot Anatolij Karpov, och fråntogs som ett resultat av detta sin titel 1975 genom ett beslut av FIDE. Därefter sjönk Fischer allt mer i glömska under två årtionden, fram till 1992 då en ”returmatch” mot Spasskij arrangerades i Jugoslavien genom en excentrisk affärsmans försorg – en match som Fischer vann med 10 vinster, 5 förluster och 15 remier. Analyser av partierna visade att Fischer inte längre var det gnistrande schackgeni som tagit sig till VM-tronen.

Matchen ledde också till att USA:s myndigheter utfärdade en arresteringsorder mot Fischer, för ”brott mot de ekonomiska sanktionerna” som just då gällde gentemot Jugoslavien. Även Fischers upprepade religiösa grubblerier och antisemitiska uttalanden gjorde att allt fler tog sin hand ifrån honom, och han levde de sista åren av sitt liv i landsflykt, i Filippinerna, Japan och så till sist – av barmhärtighet – på det Island där han firat sin största triumf.

Den 17 januari 2008 avled Fischer på ett sjukhus i Reykjavik, och en unik levnadsbana hade nått sitt tragiska slut. Jag är som sagt övertygad om att Hollywoodfilmen om honom bara är en tidsfråga.

Först lite förbundsnytt innan jag skall skriva om de spöken och andar som jag planerar att träffa.

Endast vecka i förbundets tjänst men vi har faktiskt hunnit med en del, även om jag vill att allt skall hända och blir klart nu, nu, nu. Men man få ha respekt att det finns vanliga människor med jobb och ett normalt liv och inte som jag som är ”arbetslös” och med all tid i hela världen.

Trots den korta tid som vi har jobbat tillsammans så känns det som ett bra team med olika erfarenheter från olika branscher. En del saker tycker vi lika och en del saker tycker vi olika.

”Hogge” är hungrig och är verkligen sugen på att komma ut på klubbarna så fort det går.

Micke är vår IT specialist som vill ta sig an hemsidan fortare än kvickt.

Albert har många bra ideér tack vare många år i branschen och kommer med bra inputs i debatterna.

Ulf håller koll på allt och jag är ett ”pain in the as”.

Men vi har nu fått kontroll på FB, Twitter, Hemsida och på Pokerforum.

Vi har diskuterat flitigt om avtalet  som vi har med Pokerevent och om hur hemsidan skall se ut och vad som skall finnas med där.

Vi har även diskuterat hur vi på olika sätt kan skapa mervärde åt våra medlemmar.

Men det är bra är att vi är fem personer får då blir det majoritet åt något håll, när vi tycker olika.

Men prioritet nu är att få till ett möte med Pokerevent för att diskutera innehållet i avtalet och se hur långt han har kommit med sin planering av SM – och målet är att få till ett möte med PE inom någon vecka.

Flera har mailat mig sina synpunkter och en hel del bra ideér har kommit in och det är kul att många bryr sig.

Men så till något annat…

Jag är riktigt intresserad av historiska miljöer och händelser.

När jag var i Vegas förra året så kom jag över boken ”Ghosts at the Table”  som handlar om pokerns utveckling från början av 19 hundra talet fram tills nu.

Ett kapitel i boken som jag blev väldigt intresserad av var den som handlade om ”Texas Rounders”. Pokerspelare på 50-60 talet som åkte omkring och levde på poker.

Jag bestämde mig därför att besöka en del av de platser som är omnämnda i boken för att andas in lite historia och se ifall man träffa någon ande eller ett gammalt spöke från denna tid.

Jag kommer på onsdag  – i ett specialbyggt flygplan med enbart 48 säten – åka från Stavanger till Houston.

Därifrån kommer jag bila runt i Texas, Louisiana och Mississippi.

Jag kommer bla besöka och bo på en ranch där man spelade de högsta cashgamen på 50-60 talet.

Jag kommer bo i samma rum  där Bonnie and Clyde bodde precis innan dom blev ihjälskjutna.

Jag kommer att bo ett par dagar i Fort Worth och Stockyard som på sin tid var en tuff spelhåla

Jag kommer även att bo på ett casino för att spela poker och besöka ett fängelsemuseum.

Jag kommer även besöka NASA och New Orleans för att insupa god mat och dekadens.

New Orleans är en av Ola Brandborns favvoställen och jag blev riktigt nyfiken när han berättade om staden.

Ni kommer kunna följa mig och min ”historiska” resa i denna blogg, men vissa delar kommer nog vara lite mera av privatare karaktär och dessa bitar kommer ni kunna läsa på min egen blogg:

http://vegas2008.blogg.se

 

 

Kommer du ihåg lookalike-tävlingen #IamGlimne under SM-veckan i Helsingör i höstas?

Och att Marcus Normark vann för sitt djärva bidrag ”Den nakna sanningen”?

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2014/11/tavlingen-iamglimne-avgjord/

I går kväll var det dags att ”dela ut” förstapriset, nämligen en hemmakväll hos Marcus i Kungsbacka när jag först lagade mat medan snacket gick och jag underhöll med lite gamblinganekdoter…

… varpå det var dags för ett litet homegame:

En av deltagarna hade kul glasögon med inbyggd belysning, för de gånger då man hamnar i ett mörkt hörn men ändå vill kunna se vad man har för hålkort:

Och självklart hade jag med mig en bunt goodies och giveaways från Unibet!

Ett stort tack till värden Marcus (nedre raden t.v.), och till Carl, Glenn, Jerker, Leo, Magnus och Oskar för en mycket trevlig och underhållande pokerkväll, samt till Marcus’ vänliga hustru Anna som tolererade ”invasionen” vid köksbordet!! Att jag sedan oartigt nog på slutet kunde stoppa på mig ett litet blygsamt plus gjorde inte saken sämre… 🙂