Det är dags för årets inledande Unibet Open, på Casino Copenhagen i Danmark! Än så länge är det lugnt, jag har för en gångs skull kört bil ned i stället för flugit, och sitter man i hotellobbyn kommer hela tiden spelare in genom dörren för att checka in. En trappa upp är featurebordet riggat men nedsläckt, och ute på golvet pågår en satellit med 93 startande – samt hittills 121 återinköp – till startdag 1A i morgon:

Självklart håller vi som alltid tummarna för en svensk seger! Och givetvis blir det dagliga rapporter och bildsvep…

Idag kommer jag att göra ett lite annorlunda inlägg, som på sätt och vis har att göra med den mentala sidan av poker.

Jag har en vän, låt oss kalla honom B, som jag pratar och studerar poker med. För några dagar sedan ringde han mig och berättade att han tänkte ta ett break från pokern på obestämd framtid. Jag hade vetat sedan ett tag tillbaka att han var frustrerad över att hans resultat uteblivit trots timtals läsning av pokerböcker, samtal i vår studiegrupp och handanalyser. Så det borde kanske inte ha kommit som en chock, men ändå gjorde det det. B är nämligen en av de absolut flitigaste – och klipska – pokervänner som jag har. Hans analyser är alltid välresonerade och matematiska och det finns ingen tvekan om att killen har alla förutsättningar till att bli en fantastisk pokerspelare.

Men hur kommer det sig då att B, med alla de goda förutsättningar han har och allt det hårda arbetet han lagt ner på poker, inte lyckas ta sig ur träsket ens på de lägsta nivåerna online?

Det fick mig att tänka tillbaka på en tid när jag spelade golf. Första gången jag höll i en golfklubba var jag 6-7 år. I ett par års tid spenderade jag varje ledig sommardag på golfbanan och gick aldrig mindre än 36 hål per dag. På klubben kallade de mig ett ”löfte” och jag vann klubbtävling efter klubbtävling. När jag kom upp i tonåren bestämde jag att jag ville göra en seriös satsning. Jag gick igenom alla misstag i min swing och gjorde en teknisk renovering. Jag gick från att älska spelet och varje minut på banan till att nöta timtals bollar på fången och övningsområdena. Jag hade varit beredd på att förändringarna skulle leda till kortsiktiga försämringar, men när jag två år senare fortfarande gjorde mediokra resultat på tävlingarna var jag modsluten, och det kändes så orättvist att jag, som var den av alla golfkompisar jag kände som la ner flest timmar på mitt spel, inte kunde få ett break.

Jag hade en diskussion med min golf coach om detta och då sa han något som jag fortfarande kommer ihåg så klart – ”Diana, det handlar inte om vem som har bäst teknik, golf handlar om att få bollen i hålet”. Jag vet att det här låter löjligt självklart, men det gör det inte mindre sant.

För när du går ut på golfbanan och du måste sätta den där en meters putten så spelar det egentligen ingen roll att du satte 100/100 puttar på övnings greenen dagen innan. För på golfbanan är ingen en meters putt likadan. Ibland slopar greenen till höger, ibland slopar den till vänster, ibland purrar vi i uppförsbacke, ibland är den hård och snabb och ibland är den våt och långsam. Ja ni fattar. Och om du swingar putten i samma längd och samma perfekta linje som du gjorde på övningsgreenen, så kommer du missa hålet. För situationen är helt enkelt inte likadan.

Och jag tycker att det här relaterar till pokern, där greenens unika förhållanden kan jämföras med våra motståndares tendenser.

Det finns ingen tvekan om, i mitt huvud, att B är både smartare och kan mer än sina motståndare, men jag tror att hans största motståndare är han själv. Han är mer fokuserad på att spela perfekt poler i teori än att exploatera sina mindre kunniga motståndares uppenbara misstag.

Det jag vill komma till, utan att förminska vikten av att studera, är att poler i slutändan handlar om att vinna maximalt, inte spela snyggt.

Om du känner att du hamnat i en liknande svacka som B, vill jag ge dig samma råd som jag gav honom – ta en paus från handanalyser. Stäng av ”huden”. Ha kul med pokern och fokusera enbart på att spela ut dina mindre smarta motståndare. För det finns gott om dem och det finns mycket pengar att tjäna om du är in tune med dina naturliga instinkter.

Så till B och mina läsare som går igenom en svacka. Chilla, ha roligt – och ge inte upp 🙂

Lycka till vid borden!

I väntan på nästa politiska artikel (skriver till Poker Magazine därför det dröjer lite…) så tänkte jag tipsa om en tävling…

Just nu kan du vinna ett fint hemligt pris på twitter om du kan svara på frågan hur många outs du har i följande hand:

Senaste priserna har varit snygga hoodies och en sportbag. Denna gång blir det något ännu roligare!

Gå ni på Twitter och @PokerStarsSE och svara. En vinnare lottas på torsdag.

Lycka till!

Nästa Unibet Open, efter Köpenhamn nu kommande helg, blir i skotska staden Glasgow den 6-9 juni! (Jo, faktiskt lördag-tisdag.) Perfekt för att kombinera med att titta på en fotbollsmatch på ort och ställe! Och redan nu i kväll 20.00 kör den första kvalsatelliten till UO Glasgow igång, med hela sex paket garanterade! Lycka till, så ses vi över en wee dram där borta!

Här är äntligen det utlovade bildsvepet från Spielwarenmesse i Nürnberg för tre veckor sedan! Och innan jag kommer in på vad för något där fanns i spelväg, kan jag inte undanhålla er läsare några andra anmärkningsvärda ting i vimlet, som denna ”Vadermobil” (tydligen fullt körbar!)…

… den här motordrivna enhjulingen, om du nu inbillade dig att en Segway var kompakt och smidig (och enhjulingen var häftig att se in action!)…

… förutom att privata drönare allt mer närmar sig utnämnandet till Årets Julklapp 2015, sanslöst vad många tillverkare av sådana det finns:

Men jag kan väl gå rakt på pokeravdelningen, och konstatera att där var det tunnsått med nyheter! Fast Carta Mundi hade ett ”007 Luxury Poker Set” som förstås hade prytt sin plats i samlingarna:

Lyxpokersetet från italienska Dal Negro har däremot lite väl plastiga marker för min smak:

Jag var på en snabbvisit i en bättre bokhandel i downtown Nürnberg, och så här såg deras pokerbokhylla ut:

Och så en liten titt in i kortspelandets framtid, med ”iCards” och ”integrerad teknologi”. Hur kommer det att se ut i WSOP år 2065? Man kan bara undra…

Över då till några av de sällskapsspel som jag fastnade för! Apropå integrerad teknologi fanns det ett spel där man med hjälp av speciella glasögon och en ljuspistol skulle peppra aliens som projicerades upp överallt i rummet:

Till 200-årsminnet av slaget vid Waterloo har Jumbo gjort en specialupplaga av Stratego…

… som det i augusti dessutom ska hållas ett speciellt världsmästerskap i:

TV-serien ”Downton Abbey” har inte oväntat resulterat i flera olika spel och kortlekar:

Sällskapsspelet Drinkopoly var kanske inte mässans mest politiskt korrekta:

Och i Demoralizator gick spelmekanismen ut på att förföra varandra inne på en swingersclub, om jag fattade det rätt…

Vad gäller Monopol kan man nu via Internet och färgprinter designa sitt eget, med familjen som spelpjäser och vilka personliga egendomar som helst:

Ett nederländskt företag hade en fiavariant för sex personer…

… och tyska Schmidt lanserade en ny variant av Yatzy/Kniffel, där extrapoäng ges till de spelare som är först med att fylla i en kategori:

Ett sällskapsspel av mera tveksamt värde var Poopyhead, där deltagarna ska spänna fast hundbajs av plast på huvudet och för vilket man har marknadsföringslogan ”The Game where No. 2 always wins!”:

Svenska datorspelet Minecraft är numera källa till ett otal licenser:

Och de moderna pusslen blir allt mer avancerade:

Det var också kul att se mitt eget frågespel, där jag skrivit alla 2400 frågorna och svaren, i Tactics monter:

Avslutningsvis, vad sägs om en dörrmatta att spela Den försvunna Diamanten på?

Eller ett hemmagjort foosballspel i papier maché och lite annat?

Trevlig söndag för övrigt, alla ludofiler och chartister!

När vi här i väst hör frasen ”en film om gambling”, tenderar vi att tänka på poker, blackjack, roulette, craps och lite annat välbekant… förståeligt nog.

Men gamblingvärlden är ju så oändligt mycket större än så, vilket jag hoppas att ni har ett hum om vid det här laget efter att jag här i Superbloggen strävat efter att ta ett riktigt brett grepp om ämnet. Jag har varit inne på spel som mahjong (”mahjong movies” är en hel subgenre inom kinesisk film, med produktionscentrum i Hongkong) och det japanska kortspelet hanafuda i japanska gangsterfilmer, plus ett antal andra.

Du minns väl spelet couronne från din uppväxt? Där man skulle knäppa iväg träringar över en kvadratisk spelplan, med fingrarna eller med en kö av trä? I Indien är faktiskt detta spel, i form av släktingen carrom (ibland även transkriberat som caroms, caroom, carom eller carroom) rejält utbrett och spelas ibland om höga insatser – varför det spelet inte oväntat stått i centrum för enstaka gamblingrullar inom den indiska filmindustrin.

Filmen ”Sundaattam” från 2013, i regi av Brahma G. Dev, är en ganska ny film inom denna subgenre. Bakgrunden är just carrom-kulturen, men på illegala klubbar i Royapuram-distriktet i norra Madras på 1990-talet, och i sann Bollywoodanda har man även vävt in en kärlekshistoria samt ett antal sång- och dansnummer. Huvudrollen spelas av Irfan (inom Indien tenderar stjärnorna att bli kända under bara ett namn, ungefär som sångerskan Carola här hemma i Sverige) som här gör sin första huvudroll. Irfans rollfigur Prabhakaran slits mellan sin spirande kärlek till en ung kvinna, Kalaivani (spelad av Arundhati) som han av en slump träffar, och den kommande viktiga carrom-matchen mot sin antagonist, den kände spelaren och mästaren Kasi (spelad av Madhu) – och givetvis tilldrar sig den dramatiska finalen vid spelbrädet! Alltså inte olikt västerländska filmer som ”Rounders” och ”The Hustler”. Om du vill kan du se den officiella trailern här:

https://www.youtube.com/watch?v=ezWAIOylxKE

Soundtracket från filmen blev en smärre hit i hemlandet, i synnerhet kärleksballaden ”Narumugaye”; även den kan du jaga ifatt på Youtube. Filmen fick dock en del kritik på de indiska kultursidorna, främst för ett något rörigt manus. All India Carrom Federation uttalade sig också negativt om den, eftersom filmen utgjorde – ansåg man – ett dåligt exempel på sporten gentemot den indiska ungdomen.

Gamblingfilmer kan alltså uppvisa ett fascinerande brett spektrum av de spelvarianter som står i centrum. När ska någon ordna en ”World Gambling Film Festival”, i Stockholm eller någon annanstans? Låt mig veta var och när så köper jag biljett på direkten…

– Det var de enda nätterna i mitt liv som jag sovit med datorn på, så om någon poppade upp vid borden så skulle jag vakna.

Det är det franska highstakesproffset Sebastian Sabic som berättar om den bästa tiden i hans karriär. Då Gus Hansen inledde sin never ending losing streak och Isildur1 tog sig an vem som helst i vilket spel som helst.

Isildurs spel beskrivs som ”rena donationer”. Sebastian Sabic och hans kompanjon Alex Luneau turades om att vakta vid pokerborden medans den andre umgicks med flickvännen eller var ute på middag. Det var helt enkelt för bra action för att missa en enda sekund. Jag vet inte om Alex Luneaus brittiska flickvän har blivit förälskad i Gus Hansens trevliga sätt, men jag tror inte det är därför hon utan betänkligheter bjuder på liderliga kärleksförklaringar, som:
– We love you Gus!

De två mixed games-specialisterna byggde under denna tid en gigantisk rulle och har sedan fortsatt leverera på de högsta nivåerna.

I dokumentären Nosebleed får vi följa de två vännerna från grinden vid köksbordet till sommarens WSOP-grind i jakten på det enda de har kvar att vinna – ett bracelet.

Varför de orkar spela så många timmar i ”små” WSOP-events där förstapriset inte är mer än vad de kan vinna eller förlora på en enda cashgame-sittning är intressant.
– Ett armband är något som skulle finnas kvar. Något att minnas. Jag minns knappt en enda cashgame session jag spelat, förklarar Sabic.

För alla som är intresserade av poker så är Nosebleed ett måste. Nu väntar jag bara på den svenska versionen…

Edit: Själv har jag inte varit i närheten av något näsblodsspel utan istället fått tampas med Sultanen av Casino Cosmopol. Hur det gick finns att läsa HÄR för den som är intresserad.

Inte nog med att vår regerande världsmästare Martin Jacobson nyligen röstades fram till Årets Pokerspelare 2014 – han fick också flest röster i kategorin som Årets Pokerambassadör! Och nu visar han att han gör det jobbet på ett förstklassigt sätt, inte minst genom en mycket läsvärd intervju i DI Weekend som publicerats just i dag:

Rusa ut och köp den rykande färska tidningen, alltså, eller ta del av intervjun på nätet!!

Och fortfarande känner jag mig lika stolt och hedrad över Martins generösa omnämnande att Pokerhandboken var en viktig beståndsdel för att kickstarta hans spelarkarriär… det ska bli spännande att följa honom i årets WSOP!

Hej på er allesammans som läser Superbloggen.

Jag är Superbloggens nya superbloggare och jag tänkte därför kort berätta om mig själv.

Jag heter Mattias Andersson men kallar mig själv oftast för Wonderbaum eller Pokerstar. (Varför kanske någon av er då undrar men det tänkte jag berätta för er i ett senare blogginlägg)

En del kallar mig även för ”tomte” en del andra kallar mig felaktigt för ”Screaming Swede” – mest i USA dock.

Nä, jag är inte den Mattias Andersson och jag är verkligen inget ”fullblodsproffs”.

Snarare är jag ett ful-blodsproffs eftersom jag låter dem tro att jag är ”Screeming Swede”, samt att jag ibland utger mig för att vara ett riktigt fullblodproffs.

Jag började spela poker 2006 efter att sett en annons om Poker-SM på nätet – jag tror det var Nordic Bet som arrangerade det. Det gick inget vidare för mig, men jag blev biten.

April 2008 bestämde jag mig att testa livet som pokerproffs och drog därför till Las Vegas för att under en månad enbart spela poker.

Jag startade därför min blogg: Vegas2008

Tanken var att jag bara skulle blogga under min tid i Vegas och berätta för mina nära och kära hur det gick för mig och sedan skulle jag sluta blogga när jag kom hem.

Det blev två vändor det året.  För jag spelade även VM senare på året

Men efter mina Vegas vistelser 2008 kunde jag inte slita mig ifrån mitt bloggande då den  hade blivit  en del av mig och jag har därför fortsatt sedan dess.

Jag kunde inte heller slita mig ifrån världens bästa stad – Las Vegas –  och i år blir det den 11:e gången som jag är där sedan 2008.

Så jag är liten av en Vegas expert.

I alla fall tycker jag det…och Dybban.

Jag gillar alla former av spel men framförallt poker, Texas Holdém.

Men jag gillar nästan mer att ”leva poker”  eller kanske bättre uttryckt – ”uppleva poker”.

För jag är även väldigt intresserad av historian kring poker och spel och jag gillar att läsa och sedan åka till spännande platser – som jag har läst om – för att spela och uppleva spelet/spelen. (Vissa kanske somnar av Glimnes unika historieberättelser som han skriver här på Superbloggen – men inte jag.)

Det kan vara alltifrån spännande platser såsom Nordkorea, Burma till något homegame i Hammarö – som jag har lirat.

En av mina största ögonblick inom pokern, var när jag spelade VM 2008 i Vegas. Jag var så nervös att markerna kändes som flera ton. Jag minns att min första hand som jag vann var på en bluff – redan i den andra handen.

Jag vann 175 – och nervositeten släppte och jag var chipleader.

Det mest komiska ögonblicket var att flera filmteam följde mig – jag förstod först inte varför – men jag förstod sedan att man trodde jag var just denna Mattias ”Screaming Swede” Andersson.

Svensken som kom på finalbordet 2004.

En av mina tristaste ögonblick var när jag att blev den förste – och hittills den ände – som ville sitta i pokerförbundet, men som inte fick det.

En av dom roligaste upplevelserna var när jag blev den förste någonsin att åka på Las Vegas Boulevard – även kallad för ”The Strip” – med rullskidor.

Ibland får jag frågan om hur jag skulle beskriva mig själv och det är inte helt lätt. Jag är i alla positiv.

Jag är även rätt nyfiken på livet och det okända och jag tackar gärna ”ja” till en udda utmaning. Men boxning avstår jag ifrån.

Jag är enligt mig själv rätt normalbegåvad – även om Mr Poker menar på att jag ligger en bra under genomsnittet.

När jag häromdagen städade hemma i huset och dammade av mitt nattduksbord och lyfte undan de många böcker som låg där, så reflekterade jag över hur många olika typer av böcker som låg där.

Kanske denna samling av böcker – som låg på mitt nattduksbord – kan ge er (och mig) en bild på vem jag egentligen är.

1. Platon, del 3 – Staten, av Jan Stolpe (Jag har alla 6 delar av Stolpe)
2. Spöa Döden, av Josh Bazell
3. UFOs, A History of Alien activity from sightings to abductions , av Rupert Matthews
4. Lost In Vegas, av Avery Cardoza
5. Ledaren utan titel, av Robin Sharma
6. Dregens självbiografi, av Tore S Börjesson
7. One of a Kind av Nolan Dalla och Peter Alson (Om Stuey Ungar)
8. Gamblers of the Old West, av Bill Kelly
9. The Secret, av Rhonda Byrnes
10. Ghosts at the Tables, av Des Wilson

Den sistnämnda boken har jag precis läst klart och den handlar om pokerns utveckling från 18-hundra talet fram tills idag.

Bla kan man i den läsa om så kallade ”Texas Rounders” och jag kommer i mars att resa just till Texas och åka till de platser som är omnämnda om i boken.

För att spela. För att uppleva.

Så av mig i Superbloggen kan ni förvänta er reseskildringar från världens alla hörn – där det finns spel inblandat.

Ni kan säkert även förvänta er min annorlunda syn på olika företeelser samt hur man tex kan leva som en äkta ”lowroller” – Ove Sundberg i Las Vegas.

Ni skall nog inte förvänta er djuplodande handanalyser eller grammatisk perfekta skrivna texter, det överlåter jag åt mina kolleger.

Min förhoppning och målsättning är att underhålla och inspirera er så att er vardag blir lite roligare.

Mattias ”Pokerstar” Andersson åker rullskidor i Las Vegas

Då är det dags att presentera vår nye medskribent här i Superbloggen: Mattias Andersson, en frisk fläkt med många kul och egensinniga vinklingar på saker och ting – och, icke att förglömma, mannen som i över 40 graders värme i juli månad åkte med rullskridskor och stavar längs Strippen i Las Vegas, från den ikoniska skylten i södra utkanten och hela vägen in i WSOP:s lokaler på Rio. Gör om det, den som kan! Men här är han ovan, med sitt premiärinlägg; och Diana, Lina, Simon och jag själv hälsar Mattias hjärtligt välkommen!