Jag kom till Dagens Industri i måndags. Full av förväntningar och fulladdad med frågor. Framförallt till den första talaren på denna heldagskonferens som gick under namnet ”Det nya spelsverige”. Civilminister Ardalan Shekarabi hade bjudits in och skulle dels prata och sedan svara på frågor. Jag tror knappast jag var ensam om att bli besviken när han precis hade fått sitt tredje barn och inte kunde närvara i egen person utan vad vi fick se var en video där han talade om spelmarknaden idag, spelberoende och framtiden. Han talade om hur en omreglering kan vara ett nytt steg då statens kontroll försvagats marginellt de senaste tio åren och hur viktigt det är att återfå kontrollen på spelmarknaden inte minst med tanke på ur spelberoendets perspektiv.

Istället för att ha en diskussion med Shekarabi efter fick vi höra reflektioner och förtydliganden från ESO-rapportens författare David Sundén som vi även fick lyssna till under torsdagens seminarium. David tog upp frågan som i alla fall jag hade tänkt ställa och det är NÄR en omreglering kan tänkas träda i kraft och varför man nu säger att det inte finns tillräckligt med pengar i budgeten för att göra en utredning. Hur har de råd att INTE göra en med tanke på att 21% av marknaden nu är utanför statens kontroll och hur extremt mycket pengar som försvinner varje år i skatteintäkter. Att det inte finns några pengar kan ingen egentligen säga något om och självklart kan man förstå att det finns saker som måste prioriteras före men samtidigt ur ett folkhälsoperspektiv så borde detta tas som en viktigare fråga än vad jag tror att politikerna ser det som.

Så vad händer då?
I torsdags såg det väldigt ljust ut men efter att ha lyssnat till civilministern känns det inte alls lika på tapeten och det löfte han gav efter att ha tillträtt, att göra en utredning, känns faktiskt rätt ihåligt.

Om man ska vara krass så lär det inte finnas några pengar i budgeten till hösten heller så vi kan nog hoppas på en utredning först till nästa vår. Sen tar demokratiprocessen cirka 1,5 år så i bästa fall kan vi se en förändring om 2,5 år. Och det är i bästa fall. Och då är vi återigen mitt inne i en valrörelse igen och då kommer det antingen att tas upp som en valfråga eller som förra året glömmas bort och skjutas undan.

Om man ska se riktigt pessimistiskt på Shekarabis utspel om att en utredning ska göras så kan denna mest ha varit till för att lugna ner EU-domstolen och den stämning Sverige har över sig. På så sätt kan vi hänvisa till att en sådan ska göras och att de förhoppningsvis tar det i betraktelse när de ska döma Sverige. Vi får hoppas att EU-domstolen är smartare än så och ser igenom den svenska politiska bluffen och synar ner oss.

Jag kan och kommer att skriva en uppsjö bloggar för allt som sades och lades fram under en heldag på DI kan inte summeras i ett enda inlägg men tro mig jag kommer att återberätta allt både här, i Starsbloggen och dessutom har jag fått uppdrag av Poker Magazine att skriva för dom om dessa dagar så håll ut.

Jag och Poker Magazines Rikard Åberg roar oss under den 45 minuter långa föreläsningen som säkert var hur intressant som helst men som föredrogs på Danska och jag tror det var exakt fem personer som förstod vad han sa…

Till sist vill jag lyfta av hatten till Svenska Postkodlotteriets vd Niclas Kjellström-Matseke. I den sista paneldebatten med honom, Lennart Käll (vd SvS), Fredrik Burvall (vd Cherry), David Sundén (ESO-rapportens författare) och Hans Skarplöth (vd ATG) så sa han så mycket bra saker att jag blev tårögd. En mycket vältalig man med många bra insikter och åsikter (kommer mer om det i nästa blogg). Till sist hade han en hälsning till Ardalan Shekarabi:

”Om regeringen inte har råd att tillsätta en utredning så betalar vi för den!”

Tack för kaffet!

I dag börjar Getens år i den kinesiska almanackan, varför Kina i skrivande stund är mer eller mindre stängt – nyåret betraktas som den största och viktigaste högtiden på hela året. Och vad få västerlänningar är medvetna om är att den innevarande helgen är världens största årliga ”gamblinghelg”, eftersom hundratals miljoner kineser reser tillbaka till föräldrahemmet eller till andra släktingar, och där man av god tradition efter att ha ätit en festmåltid, tänt rökelse och hedrat sina förfäder sedan kopplar av med mahjong, dou di zhu, sho tai ti och ett antal andra favoritspel, oftast om symboliska småpengar… men ibland om betydligt större belopp. Det är också den helg då Macau når sin omsättningstopp, så vad kan väl passa bättre än att visa upp en stor, lyxig och speciell souvenirmark med anledning av detta?

Tyvärr ska jag inte till Macau nästa gång förrän om ett par veckor – så i brist på det får jag väl slå upp ett litet glas kaoliang hemma i soffan och fira in ihop med Damsällskapet! Kung hei fat choi, eller Gong xi fa cai, beroende på vilken dialekt du föredrar: Gott nytt år!

Kanske är det romanen och filmen ”Fifty Shades of Grey” (nej, den handlar inte om socialdemokratisk kommunpolitik…) som ligger bakom fenomenet – men plötsligt finns det ”Kinky BDSM”-tärningar att köpa för den som är lagd åt det hållet, och vill låta slumpen/ödet/fru Fortuna bestämma vad som ska hända härnäst. Det är inte första gången jag sett liknande kombinationer av spel och diverse varianter av sex, förvisso, men ändå; en revival, måhända?

Klockan är över 23, och det finns en omisskännelig, koncentrerad, lockande doft av gambling i luften… för att inte tala om ett totalt förakt för alla de skyltar med texten ”No Smoking” som sitter på väggarna. Till och med den äldre kostymklädde kinesen med det strama utseendet och som uppenbarligen är chefen härinne, kedjeröker ännu en cigarett medan han misstänksamt ögnar mig. Jag har väntat och väntat på att få en plats vid ett av borden, men förgäves: alla, såväl personalen som de andra spelarna, gör just nu sitt bästa för att låtsas om att jag inte finns.

Om jag någonsin känt mig mera utanför bland en grupp människor, så kan jag inte komma på det just nu. För en timme sedan klev jag in på den här mahjongklubben på Lockhart Road i Wan Chai-distriktet, genom den alldagliga och lite nedslitna entrén som de flesta inte ens skulle lägga märke till. Men de två kinesiska tecknen ovanför dörren, som betyder mah och jong, har lockat in mig. Det är min sista kväll i Hongkong för just den här resan, och tidigt i morgon bitti kommer en Air China-flight att föra mig hemåt.

En främling; stranger in a strange land. Jag känner mig som en sannskyldig alien härinne. Det finns inget mer passande ord. Alla andra inne på hela den här lilla klubben bokstavligen hoppade till när jag klev in, en viting och västerlänning på etthundranittio i denna stad där genomsnittsmedborgaren inte ens når upp till min axel och talar ett språk varav jag bara förstår något dussin ord. Inte att undra på att alla ögonblickligen utgick från att jag hade klivit in av misstag, och sedan försökte tvinga mig ut genom dörren igen. Men jag har envist stått kvar, har vägrat att låta mig knuffas undan, och hela tiden insisterat på en plats vid ett 50-100 bord; hongkongdollar, alltså.

Jag är inte obekant med den balls-to-the-wall, blood-on-the-table-variant av mahjong som spelas runtomkring mig härinne. Tvärtom; faktum är att för bara tre dygn sedan spelade jag den på Diamond Casino i Macau, två trappor upp i den stora salen dit nästan inga utlänningar vågar sig. Men härinne i denna lilla klubb i Hongkong slår de dövörat till när jag påpekar det. Och ändå har jag på mig en vindtygsjacka från Las Vegas med WSOP-loggan från 1995, bara för att visa att ja, jag är beredd att spela om seriösa pengar, mot seriösa motspelare.

När jag artigt men bestämt vägrade låta mig knuffas tillbaka ut genom dörren, övergick personalen till plan B: att ignorera mig. Och därför står jag fortfarande här, inne på denna lilla inrökta mahjongklubb, och ser ut över mer än ett dussin bord. Bara två av spelarna är kvinnor, av obestämd medelålder; alla de andra är män, såväl unga som gamla. De låter mig gå fram och tillbaka i lokalen, medan jag studerar de intensiva dramerna som utspelar sig. Ovanför varje bord finns en liten metallbricka med en skål på, hängande ned från taket i en tunn stålstång, och under brickan är fäst en liten kedja med en metallskylt med bordsnumret – västerländska siffror, noterar jag. Så snart någon vid ett bord gör mahjong, rusar chefen dit: i hans uppgifter ingår uppenbarligen att daska till skylten med bordsnumret så att den svänger vilt fram och tillbaka. Det får en yngre man ur personalen att skyndsamt komma fram för att förhöra sig om hur mycket vinnaren fick betalt, och så tar han en del av pengarna och stoppar ned i skålen ovanför huvudena på spelarna. Det är rejken härinne; fem procent av vad vinnaren just tog hem, och den inkomst som driver denna mahjongklubb – en av över 300 sådana i Hongkong, om än just den här är schavigare och mindre än genomsnittet. Spelarna är vana vid proceduren, och har sedlar av mindre valörer samt mynt liggande vid sidan om sig för att det hela ska gå smidigt till och inte sakta ned spelet. De tittar inte ens när den yngre mannen ur personalen flinkt räknar upp rejken, och sträcker sig upp för att placera pengarna i skålen. Då och då byts skålarna på metallbrickorna ut mot tomma skålar, och de fulla bärs bort till ”kassan”: en liten lucka i väggen, och genom vilken jag skymtar en äldre kinesisk matrona som verkar lika ovillig att le som alla de andra.

Allt mahjongspelande härinne tillgår om kontanter, till skillnad mot kasinona i Macau och de lyxigare hongkongklubbarna där man i stället använder marker. Så snart en spelare prickar in en kong, eller säger ”Hu!” och går ut och tippar sina brickor framåt, byter sedlar blixtsnabbt ägare.

Ännu en ung kines kommer in genom dörren, och bara några sekunder senare blir han anvisad en ledig plats när en annan reser sig upp och lämnar ett 50-100 bord. ”Hey there!” ropar jag. ”I’ve been waiting a lot longer!” Det hjälper inte; alla fortsätter att ignorera mig.

Efter ytterligare några minuter av denna charad går jag på nytt fram till managern, och insisterar på att jag har kommit för att spela. Hans svar levereras på dålig engelska och med tung accent, som hämtad rakt ur ett B-kriminaldrama: ”Cost you three-thousand Hong Kong dollar to play!” Utan att säga ett ord sticker jag ned handen i jeansfickan, drar upp sedelbunten och visar att jag har på mig betydligt mera än så. Chefen gör en grimas och vänder sig bort, när hans nya försök att få ut mig ur lokalen misslyckas.

Ännu en kvart tickar förbi, medan två nyanlända kineser tilldelas stolar så snart de blir lediga. ”Why don’t I get a seat?” frågar jag medan jag försöker hålla min röst så vänlig jag kan. En kines i fyrtioårsåldern och som sitter vid ett 100-200 bord, vänder sig mot mig och svarar på alldeles utmärkt engelska: ”Because you do not know the rules”. Utan att tveka drar jag betalningssystemet för honom, inklusive den speciella bonusbrickan på slutet. Han rycker på axlarna och återvänder till spelet. Han är riktigt skicklig, det ska jag ge honom: alldeles nyss såg jag honom vinna en giv samtidigt som han rökte, åt mat med pinnar ur en pappkartong OCH pratade i sin mobil, allt på samma gång.

Efter att jag väntat i hela en och en halv timme, blir det plötsligt en plats ledig vid ett 50-100 bord utan att någon kines står på tur. Jag tar chansen: sätter mig genast ner, sliter upp min bunt hongkongdollar, stoppar ned den i facket som fälls ut från sidan av bordet, och säger ”Let’s play.”

Plötsligt ligger det spänning i luften. De tre andra spelarna vid bordet stelnar till och sneglar osäkert bort mot den äldre chefen. Till sist rycker han på axlarna, nästan omärkligt: jag ska få min chans.

Precis som inne på Diamond Casino och Grand Hyatt i Macau är tempot mördande. Det är inte som i poker att man någonsin lutar sig tillbaka och överväger situationen: det vore ett grovt etikettsbrott. Jag känner kallsvetten bryta ut i armhålorna medan jag gör mitt yttersta för att hänga med de andra tre, vilka utan tvivel har vuxit upp med spelet och utövat det i årtionden. Detta är den råa blitzkrieg-versionen av mahjong: inget som helst poängräknande, bara att rada upp brickorna med andan i halsen och bestämma mig på bråkdelar av sekunder för huruvida jag ska ropa in någon annans kastbricka eller dra från muren, allt medan jag hoppas på att få ihop min hand och dessutom lite extra byte på vägen i form av en kong eller två om mahjonggudarna är mig nådiga. I jämförelse med detta furiösa tempo framstår bridge eller poker som ett stillsamt söndagsnöje inne på ålderdomshemmet. Då och då tvingas jag ta någon extra sekund på mig för ett beslut, och råkar ut för den typiska kinesiska gesten som anger stillsam kritik: något halvvägs mellan en suck och en fnysning, samtidigt som axlarna hasar en centimeter ner.

Men ändå: på det hela taget hänger jag med, gör inte alltför många misstag, och till och med vinner några givar. När jag till sist reser mig upp för att återvända till mitt hotell några kvarter bort och packa inför min morronflight, ligger jag 600 hongkongdollar back – men har å andra sidan till sist beståtts med en viss motvillig respekt, kan jag utläsa av deras kroppsspråk: en viting som faktiskt klarat ett eldprov. Och pengarna anser jag vara väl spenderade, på en unik, adrenalinpackad spelupplevelse som inte liknar något annat.

Några gånger i mina hittills 858 inlägg i Superbloggen har jag varit inne på att många av korten i vår vanliga kortlek har egna smeknamn – till exempel här:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/04/skottlands-forbannelse/

Den till synes vanliga enkla hjärtersexan inrymmer även den en intressant tradition, och har kommit att symbolisera lojalitet och trofasthet intill döden. På Irland går just det kortet till och med under namnet ”Grace’s card”.

Varför det? På 1680-talet var en överste Richard Grace guvernör över staden Athlone och den omgivande bygden, en bit från Dublin, och därmed kung Jakob II:s befallningshavare. (Britterna själva kallar denne kung för James II.) Under den så kallade ärorika revolutionen 1688 störtades emellertid Jakob II från tronen av Vilhelm av Oranien. Vilhelm var mån om att skyndsamt få över ett antal lokala befallningshavare på sin sida, och skickade därför till just Richard Grace en förhandlare, marskalk Schomberg, som erbjöd Grace kapitulation på förmånliga villkor.

Grace stod dock inte i begrepp att svika den person han ansåg var rikets rättmätige härskare. I full medvetenhet om att han riskerade att dömas till döden, skrev han på baksidan av en hjärtersexa ned dessa rader och undertecknade, samt gav kortet till Schomberg som fick ta med det hem till London:

Säg till eder herre att jag föraktar hans erbjudande; och att ära och samvete för en gentleman är dyrbarare än alla de rikedomar och titlar en furste kan förläna.

Richard Grace slapp undan att dömas till döden; kanske respekterade den nye härskaren Vilhelm III dennes integritet i ödesstunden. I det följande kriget på Irland mellan jakobiterna, anhängarna till den avsatte kungen, och williamiterna som stödde den nye kungen, ställde sig Richard Grace på jakobiternas sida men dog i juni 1691, under belägringen av Athlone.

Så nästa gång du kikar ned på dina hålkort och tittar på just hjärtersexan, känn lite respekt; där finns en intressant historia bakom det kortet.

Cricketmatchen häromdagen mellan Indien och Pakistan sågs av över 1 miljard människor, noterade jag via en nyhetstweet i Twitterflödet. Eller med andra ord: fyra gånger så många tittare som vad Super Bowl i amerikansk fotboll hade två veckor tidigare.

Cricket? För oss utomstående kan det vara svårt att hänga med, men i ett antal länder – främst forna brittiska kolonier – är cricketsporten faktiskt gigantisk. När jag för några år sedan reste runt i Indien i nästan en månad, såg jag överallt på små grusplaner och bakgator pojkar spela cricket med minimal utrustning; det var onekligen en indikation.

Vad som är betydligt mera trist är att cricketsporten tydligen lider av svårartade korruptionsproblem: fixade matcher, mutade spelare, giriga bookmakers och till och med fuskande domare och insyltade politiker, ända upp på nationell nivå. Semifinalen i cricketens World Cup häromåret, där Pakistan lite misstänkt förlorade mot just Indien (”the Mohali disgrace”), blev föremål för en utredning initierad av ingen mindre än Pakistans nationella säkerhetstjänst FIA!

Nyligen fick jag i London tag på boken Bookie Gambler Fixer Spy (en klart le Carré-inspirerad titel, med undertiteln ”A Journey to the Heart of Cricket’s Underworld”) av den brittiske sportjournalisten Ed Hawkins, och har nu plöjt igenom den. Jo, den här mycket flyhänt och skickligt skriven; men ämnet gör varje rättrådig läsare klart deprimerad.

Hawkins fokuserar på den indiska cricketvärlden, men många andra parter får också rejäla slängar av sleven när han vänder upp ett otal stenar och avslöjar vad som döljs där i undermyllan: Pakistan, Australien, Västindien, Nya Zealand, Sri Lanka, Sydafrika, Zimbabwe och inte minst hans eget England, och det ända ned på vanliga klubbnivåer.

Korruption inom cricket har dessvärre en anrik historia, enligt Hawkins. När det första officiella reglementet för cricket tillkom 1744, var det i det specifika syftet att ordna upp gamblingtvistemål. Cricket var då omhuldat av den brittiska aristokratin, av det precisa skälet att de kunde spela om pengar på det. Dåtidens tidningar, säger Hawkins, rapporterade som ett resultat av det inte vad resultatet i matcherna blev, utan i stället om oddsen och vilka som vunnit pengar! Och i hörnet av Oxford Street och Argyll Street i London låg på 1800-talet puben Green Man and Still, ökänd i vida kretsar på sin tid för att cricketspelare, bookmakers och domare möttes där och ”gjorde upp” över stopvis med öl. En som också frekventerade etablissemanget var den betydligt mer rakryggade prästen (!) James Pycroft, vilken som ett resultat av det intervjuade ett antal personer – de flesta anonymt, förstås – och sedan skrev boken ”The Cricketer’s Fields” vilken utkom 1851. Den slog ner som en bomb i dåtidens cricketsocietet; en av världens första böcker att avslöja matchfixningar.

Jag kanske bör skjuta in att för oss utomstående, som bara har ett vagt hum om att cricket är något i stil med glorifierad brännboll, visslar många av fackuttrycken som man använder inom sporten förbi ovanför huvudet: wickets, overs, lambis, doubles, brackets och så vidare. Det är lite som med artighetskoderna i Japan: är man inte uppvuxen med dessa kan man sedan i vuxen ålder bara skaffa sig en approximativ inblick i hur allt fungerar, men man kommer för alltid att sakna känslan för nyanserna. Detta faktum hindrar dock inte att man tar till sig de grundinsikter som författaren förmedlar i sin välskrivna bok.

Eftersom Hawkins fokuserar huvudsakligen på indisk (och pakistansk) cricket, där några av de riktigt saftigaste skandalerna inträffat, serverar han därmed upp fascinerande inblickar i den indiska bookmakingmarknaden som omsätter mångmiljardbelopp årligen. Den styrs tydligen av en kvartett konkurrerande kriminella syndikat som i värsta fall inte drar sig för mord och misshandel när det gäller att åstadkomma önskade resultat, och genom vilka en del spelare satsar i det närmaste absurt stora belopp. Ute i småstäderna och byarna däremot finns mängder med små bookmakers som antingen är fristående, eller bara har lösa kopplingar till brottssyndikaten. Hur de olika nätverken är sammansatta och fungerar, inte minst i symbios såväl som i konkurrens, skulle ta upp för mycket av denna recension – men inblickarna och intervjuerna som Hawkins förmedlar är högintressanta. Vi får också veta en myriad detaljer om hur man fixar cricketmatcher: bara en mindre del av de pengar som satsas läggs på själva resultaten i matcherna, utan desto viktigare är ”spot-fixing” – hur man riggar utgången av ett antal andra ting i en cricketmatch. Exempel på sådana, och som det satsas betydligt mera pengar på och är lättare att fixa, är hur många ”overs” en spelare ska göra under en inning. Och slutsatsen Hawkins drar av allt detta är den trista att ja, i likhet med större delen av det indiska samhället är bookmakingen och inte minst cricketsporten där genomkorrupt.

Hawkins lösning på det? Han citerar både jurister, myndigheter, polischefer och spelare när han kommer fram till dels att vad hela sporten behöver är en effektivare internationell övervakningsorganisation som får spelarna att i självbevarelsedrift rapportera om misstänkta händelser, dels också – surprise! – att vad den indiska spelmarknaden behöver är en legalisering, reglering, licensiering och beskattning. Tänka sig.

En ”vanlig” läsare kommer sannolikt att finna boken lite väl tung och detaljrik, för att inte tala om att cricketsportens jargong som sagt utgör ännu ett hinder. Men för den som har ett intresse för matchfixningsproblematik, utgör denna bok av Ed Hawkins klart rekommenderad läsning.

Eftersom jag gärna uppmuntrar och stödjer allehanda spelinitiativ, ska det här evenemanget – och där jag av en slump sprang på affischen häromdagen i Gamla stan – självklart också få en puff. Nu på lördag är det en ”retrogamingdag” på Webhallen nära Fridhemsplan i Stockholm, och där du kan spela ett antal klassiska videospel!

https://sv-se.facebook.com/events/327247530818992/?ref=3&ref_newsfeed_story_type=regular

Sprid nyheten vidare!

Som alla läsare kan se nedan, väljer nu Jimmy Jönsson att lämna Superbloggen – och vi andra tackar förstås för tiden som varit!

Och för att svara på er nyfikna följdfråga: jo, en efterträdare har redan tillfrågats och tackat ja, och inom mycket kort kommer vinjettbilden ovan att ändras och han eller hon att introducera sig själv här! Fortsättning följer, alltså…

Oväntat nog poppar det nu in ett inlägg i denna något utdöda blogg som inte är signerat allas våran Dan Glimne. Som några uppmärksamma läsare kanske har noterat har mina texter haft en förmåga att inte dyka upp här länge. Det beror helt enkelt på dålig motivation, då jag ändå tillbringar några minuter vid datorn varje dag. Så efter moget övervägande låter jag nu Blondinbella, Kissie mfl återigen få ta över tronen i bloggsfären.

Tiden sen i somras (då senaste inlägget producerades) har bestått av många timmars klickande framför datorn i ett mörkt rum i ett ännu mörkare vinterdunkel. För att dra ett konkret exempel, nu i januari när 15 dagar hade passerat av det nya året. Hade jag infunnit mig på arbetet 164 timmar vilket ger oss nära 7 raka dygn av pokerspel utan sömn. En spelmissbrukares våta dröm med andra ord.

Det stora som har hänt, som ingen missat, är såklart att Jacobsson rodde hem poker-vm till vårt avlånga land som det gick att läsa om i rikstäckande media. Otroligt på många sätt, men mest otrolig är väl ändå vinstsumman på 10,000,000$. Ytterligare en faktor i detta är om vår gode vän valt att inte konvertera pengarna från dollar till sek har han tjänat ytterliggare 10m sek. Bra svängningar i denna branschen, inte bara de spelmässiga.

Några fler tv-framträdande har det inte hellre blivit sen i somras (svt ring mig). Däremot Dybban och Svenska Spel fortsätter på den inslagna vägen och producerar fler avsnitt av b.la. Dybban flyttar in. Hoppas den trenden fortsätter även 2015, då jag tycker programmen blir bättre och bättre. Kanske kan vi få se en ny twist på en liknande programserie nu i vår. Finns många kul profiler som ännu inte visats upp i de svenska pokerfolkhemmen, framförallt i gävletrakten… (hint Dybban!)

Får tacka för förtroendet jag fick på tiden jag ändå skrev ett par rader här. Kul att folk har läst och engagerat sig. Väl mött runt om på pokertouren såväl live som online. Önskar nu min efterträdare all lycka och hoppas läsarna återigen tar fart in på superbloggen!

Den 28 februari, om tolv dagar, är det årsmöte i Svenska Pokerförbundet och man får hoppas på att så många intresserade som möjligt kommer. Det ser ju lovande ut, att så många skickat in nomineringar till namn i styrelsen! Dessvärre kan jag inte själv vara med eftersom jag då är i Köpenhamn för att spela Unibet Open, men jag håller tummarna för en sansad, framåtblickande och produktiv tillställning. Dessutom har jag tackat ja till att ingå i ett ”senior advisory board”, en rådgivande församling avsedd att vara bollplank och lite annat åt den tillträdande styrelsen, och som ska bestå av Christer Björin, Per Hildebrand, Ken Lennaárd och undertecknad.

Vännen Lina har i flera inlägg både här och i det senaste digitala numret av Poker Magazine gett sin syn på de senaste åren med förbundet – och jag får passa på att tacka såväl henne som Björn ”Bjoelle” Eriksson samt övriga i förbundsledningen för ett bra arrangerat live-SM i höstas i Helsingör. Jag är väl medveten om hur hårt det har slitits med både detta och annat obetalt arbete, och de är värda en eloge för det.

Och vad gäller Mattias ”Pokerstar” Anderssons kandidatur till styrelsen, sekonderar jag den härmed tveklöst; hans entusiasm behövs som frisk kraft!

Huruvida det var rätt eller fel att licensiera ut live-SM under de tre kommande åren har diskuterats mycket. Min åsikt har jag redan gjort klar: under omständigheterna var det sannolikt det bästa som stod till buds, oaktat att jag till viss del håller med Simon Lindell när det gäller att tidpunkten för beslutet inte var den bästa. Men låt oss nu ge företaget Poker Event med Mauritz Altikardes i spetsen chansen att visa vad de kan, och låt oss bedöma resultaten i höst snarare än att skrika protester i förväg. Fortfarande gäller de tusenåriga, luttrade visdomsorden i Havamal: ”Dag skall prisas när sol gått ned, och mjöd när det drucket är.”

De närmast föregående styrelserna, före Mauritz och Lina, har varit katastrofer; det är beklagligt att nuvarande lagverk med mera inte räckte till för att få ett antal personer åtalade, ingen nämnd och sannerligen ingen glömd.

Men förbundets huvudproblem kvarstår, och jag har redan skrivit om detta tidigare bland annat här, för ett år sedan:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2014/02/om-ensamvargmentaliteten-inom-pokervarlden/

I det inlägget säger jag att den lone wolf-mentalitet som gör dig framgångsrik i poker, tyvärr är till nackdel när vi i stället behöver uppträda som ett kollektiv och en politisk och juridisk påtryckningsfaktor i samhället. Alldeles för många pokerspelare tillämpar en egoistisk what’s-in-it-for-me-attityd och struntar i att engagera sig, och därmed hamnar vi gång på gång i denna Catch 22-situation: händer inget iögonenfallande attraherar man inte fler medlemmar, och utan fler medlemmar och därmed större ekonomiska resurser inom förbundet händer inget iögonenfallande.

Men ska vi på sikt få gehör och respekt för poker, krävs det faktiskt att vi har bredd och djup i medlemsskaran i Pokerförbundet. Jag behöver inte se längre än till Lotteriinspektionen, som har sagt att de skulle välkomna en stark representant för poker och Sveriges spelare. Och ditt första steg bör lämpligen vara att dyka upp på årsmötet i nästa vecka, betala in medlemsavgiften, och så rösta för pokerns bästa.