Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 43 av 218

Fuskar kommunister i poker?

av Dan Glimne

NORDKOREA FRÅN RYMDEN

Enstaka gånger kan det vara dags för en brandfackla eller två, rätt ned i gamblinggrytan varpå man rör om ordentligt. En reflexion som infinner sig efter genomläsandet av den här spalten på ledarsidan i SvD…

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/underkastelsen-och-valdet-skapade-vare-sig-lycka-eller-solidaritet_4260871.svd

… utgörs av denna: är kommunister och socialister mer benägna att fuska i poker än vanliga borgare? I den ovanstående spalten hänvisar skribenten till en aktuell forskarundersökning i vilken man ”[…] lät tyskar delta i ett tärningsspel där de kunde tjäna pengar på rätt resultat, vilket de själva fick uppge. De som var uppvuxna i Östtyskland fuskade dubbelt så ofta som de som växt upp i Västtyskland. Ju längre tid de hade levt under socialism, desto mer benägna var de att ljuga för att tjäna pengar.” [Min kursivering]

Ja, hur är det med ärligheten i poker och annat spel om pengar? Är det kommunister eller kapitalister som är de potentiellt värsta fifflarna där?

byline

Ban-sugoroku till salu

av Dan Glimne

BAN-SUGOROKU YAHOO

Alla ni backgammonentusiaster och -samlare därute runtom i Sverige kan av mig få tipset om det här vackra spelet: ett ban-sugoroku (en japansk släkting till backgammon) och från Edoperioden, alltså troligen runt 150-250 år gammalt:

http://page.auctions.yahoo.co.jp/jp/auction/193064063#enlargeimg

Utropspriset på auktionsssajten Yahoo Japan är 31 000 yen, och slutar sannolikt en bit högre än så. Lägg till runt 5000 yen för att få hem det via båtpaket (= 2-3 månaders leveranstid), och slutsumman hamnar på kanske 3000-4000 kronor för ett riktigt konstverk i samlingen!

byline

Danske Spil i blåsväder

av Dan Glimne

För två och ett halvt år sedan skrev jag här i Superbloggen om vikten av att då och då göra välbehövliga reality checks…

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/07/en-valbehovlig-reality-check-varsagod/

… inte bara inom spelvärlden utan också när det gäller politik, ekonomi och våra makthavare.

Danske Spil 2

Nu pågår en diskussion runt statliga Danske Spil och dess marknadsföring i vårt grannland, och i fokus står företagets påstående att deras produkter är ”til gavn”, alltså tjänar allmännyttan, trots att det bara i princip gäller spelet Lotto men däremot inte poker, onlinekasinospelet, Oddset och Tipset:

http://politiken.dk/sport/ECE2513235/danske-spil-vildleder-borgerne/

Såväl Forbrugerombudsmanden som Spillemyndigheden (alltså motsvarigheterna till KO och LI) hotar nu med ”rättsliga åtgärder” på grund av detta, enligt ovanstående artikel i ansedda danska dagstidningen Politiken. Fortsättning följer förhoppningsvis!

byline

Europas unikaste dominospel?

av Dan Glimne

I ett tidigare inlägg här nedan var jag inne på några av alla de fascinerande spelföremål som finns på allehanda museer världen över – och nu tänkte jag visa Europas måhända unikaste dominospel, och som finns till beskådan i samlingarna på Rijksmuseum i Amsterdam. Här är lådan i vilket det ligger:

RIJKSMUSEUM DOMINO C LÅDA

När det 17:e århundradet tog sin början var Nederländerna den ledande handelsnationen, med vidsträckta fartygsrutter över oceanerna. Det var början av liberalismens epok i Europa, karakteriserad av politisk upplysning, kraftig ekonomisk utveckling och en förhållandevis välutvecklad demokrati. I den frihetliga anda som rådde frodades målare som Rembrandt, Vermeer, Jan Steen och andra; och befriade från tidigare århundradens tvång att behaga enväldiga makthavare med smickrande porträtt och religiösa motiv, kunde konstnärerna som aldrig förr odödliggöra stadsbilder, landskap och framförallt det vardagliga livet och dess göromål, i en slags revolutionär realism. Protestantismen och den rådande tidsandan krävde dock att man samtidigt gärna påminde om farorna med ett dekadent liv samt om vanitas, existensens fåfänglighet: vi ska alla en gång bli till mull, så låt oss icke förhäva oss överhövan under vår levnad. Målningen ”Ung man med kranium” från omkring 1627 av Frans Hals är representativ för epoken:

FRANS HALS 1627 VANITAS

Det var mot bakgrund av detta tidevarv och dess strömningar som en okänd hantverkarmäster i Amsterdam förfärdigade det här dominospelet av elfenben, inte långt efter att själva nymodigheten domino kommit till Europa från Asien:

RIJKSMUSEUM DOMINO B

De 28 brickorna, snidade någon gång under åren 1600-1625, representerar såväl ett antal samtida kända personer i Amsterdams societetsliv – en sträng pastor, en berömd amiral, en filosof – som ett antal allegoriska figurer; en satyr, en gudinna och inte minst Döden på brickan 6-6:

RIJKSMUSEUM DOMINO A

Man har inte så här i efterhand kunnat identifiera alla personer och figurer i denna dominospelens danse macabre, och en ansenlig del av dess symbolik och syftningar har därmed beklagligtvis gått förlorade, men det anses sannolikt att den okände hantverkarmästern även inkluderade ett porträtt av sig själv någonstans bland brickorna.

För den som nu brinner av habegär går det faktiskt att komma över en kopia av denna unika dominouppsättning, till exempel här:

https://carterstore.com/authentic-models/gr001f

Det är kanske värt pengarna, för att få äga ett så speciellt historiskt konstverk inom spelvärlden?

byline

Det första steget

av Dan Glimne

När en elektronisk maskin har börjat spela schack och spelat det framgångsrikt, kommer detta att vara ett så betydelsefullt ögonblick att varje skolpojke vill veta mera om det. I världshistorien kommer det att måhända komma inte långt efter upptäckten av eld.

– Ryske schackvärldsmästaren Mikhail Botvinnik 1968

 

IMITATION GAME AFFISCH

Just i dag är det svensk premiär för filmen ”The Imitation Game”, om den brittiske kryptoanalytikern, matematikern och snillet Alan Turing – och av recensionerna att döma gör huvudrollsinnehavaren Benedict Cumberbatch en ytterst gedigen skådespelarinsats.

ALAN TURING

Alan Mathieson Turing (1912-54, bilden) spelade en avgörande roll för den brittiska och allierade insatsen under andra världskriget, när han bidrog till att knäcka Nazitysklands omtalade krypteringssystem Enigma. Genom att driva på konstruktionen av en av de första datorprototyperna någonsin i samband med den bedriften, har han i efterhand kommit att mer eller mindre ses som en av grundarna av det forskningsfält som i dag benämns AI: artificiell intelligens. Det berömda test som har använts för huruvida en människa kan avgöra om hon kommunicerar med en annan människa eller med en dator, turingtestet, har uppkallats efter honom.

Jag vet inte i vilken mån detta tas upp i filmen – den ska definitivt ses så snart jag hinner! – men Alan Turing var även mycket intresserad av spel. Många av de konversationer som ägde rum på Bletchley Park, det topphemliga ställe där kodknäckningsarbetet försiggick under andra världskriget, ägnades omvittnat åt hur maskiner skulle kunna fås att spela spel, och då i synnerhet schack. Att analysera algoritmer, sökträd och simuleringar av de mänskliga tankeprocesserna just för att försöka skapa en ”spelmaskin” hade helt enkelt bäring på huvuduppgiften: ”matematiska pussel som skulle lösas” som Turings assistent I.J. Good efteråt formulerat det.

Efter kriget kom Turing 1949 till universitetet i Manchester, där han blev biträdande chef för The Computing Laboratory. Huvudskälet till att han accepterade posten var att han skulle få fritt tillträde till en av dåtidens vassaste och snabbaste protodatorer, MADM med ett arbetsminne bestående av åtta katodstrålerör som vart och ett rymde 64 halva ord om 20 bits stycket.

MADM Computer

För MADM (”Manchester Automatic Digital Machine”, bilden) skrev Christopher Strachey under Turings överinseende år 1950 vad som sannolikt var världens första reguljära datorprogram avsett att simulera en ”riktig” spel-AI: ett namnlöst sådant som kunde spela dam, vilket ju är många magnituder enklare än schack när det gäller möjliga positioner och drag.

I och med att mer och mer av forskningen med dessa första ”matematikmaskiner” blev känd, ökade också intresset för att låta dessa kunna spela spel och man fantiserade om en framtid med sådana – som i denna skämtteckning som publicerades redan 1946 i brittiska tidskriften Chess, och notera citatet av Louis Mountbatten nere till höger:

CHESS MAGAZINE CARTOON 1946

Tre år senare, i november 1949, vågade samma tidskrift spekulera så här djärvt – inklusive hur man skulle konstruera en maskin som kunde lösa schackproblem av typen matt-i-två-drag:

CHESS MAGAZINE NOV 1949 B

Om pionjärarbetet med att applicera maskin-”tänkande” på spel författade Turing 1953 vad som gott kan anföras vara världens första populärvetenskapliga artikel i ämnet. Det året ville nämligen Bertram V. Bowden, ytterligare en forskare som var knuten till Manchester University, publicera en bok för att gentemot den bildade delen av den brittiska allmänheten förklara och redovisa hur dessa avancerade räknemaskiner fungerade, och vad framtiden skulle kunna bära med sig. Till den boken, som fick titeln ”Faster than Thought”, bad Bowden ett antal kollegor att bidra – och Alan Turing skrev kapitlet ”Digital Computers Applied to Games”. Det kan du om du vill ta del av här:

https://archive.org/stream/FasterThanThought/Bowden-FasterThanThought#page/n169/mode/2up

I det kapitlet redovisas också något unikt: världens första kända schackparti mellan en människa och en maskin… det senare i den breda bemärkelsen, nota bene:

ALAN TURING FIRST GAME B

Turing går inte in på detaljerna i sitt kapitel ovan, men jag fyller gärna i dem här! Det legendariska partiet spelades på våren 1952, en trappa upp inne på Turings kontor i The Royal Society Computing Laboratory på universitetet i Manchester. Människosidan (som hade de svarta pjäserna) representerades av den skotske forskarstudenten Alick Glennie (1925-2003), som på sin höjd var en rekreationsspelare och bara enstaka gånger tog ett schackparti ihop med goda vänner som avkoppling.

”Maskinen” däremot (och som hade de vita pjäserna) utgjordes av ett halvdussin papper i händerna på Alan Turing, fullklottrade med formler och algoritmer där han fick utföra beräkningarna för hand för att se vilket drag dessa resulterade i. Så här skildrade Glennie den historiska händelsen långt senare, i boken ”The Machine Plays Chess?” av Alex G. Bell och utgiven 1978:

ALEX BELL BOK

Som jag minns det övertalade han mig under lunchen att ta del av hans schackexperiment. Jag råkade bara vara där, och var villig att ställa upp i just det ögonblicket. Det spelades på eftermiddagen, på hans kontor, ett ganska spartanskt ställe med ett litet bord överbelamrat med papper. Vi hade ett schackbräde med pjäser och Turing hade sina utvalda regler nedskrivna på ungefär sex pappersark något hopblandade med andra papper […] Under partiet arbetade sig Turing igenom sina regler och hade uppenbara svårigheter med att följa dem eftersom de ofta valde drag som han visste inte var de bästa. […] Partiet tog två eller tre timmar. Turings reaktion på hur spelet framskred var blandad; förbittring över att tvingas hålla sig till sina regler; svårigheter med att verkligen göra så; och intresse för experimentet och de katastrofer vilka vitt råkade ut för. Naturligtvis kunde han se att de var på väg. Jag minns det som en ganska rolig eftermiddag och tror att Turing också uppskattade den – på sitt eget sätt.

Och resultatet av denna schack-, AI- och spelhistoriska milstolpe? Vinst för människan, när programmet efter det 29:e draget gav upp ”på inrådan av sin tränare”. Här är slutställningen:

ALAN TURING SLUTSTÄLLNING

Vill du följa partiet drag för drag, kan du göra det via den här länken:

http://www.chessgames.com/perl/chessgame?gid=1356927

Det säger mycket om såväl datorernas som schackprogrammens utveckling att bara 45 år senare, i maj 1997, skulle självaste världsmästaren Garri Kasparov åka på stryk i den mycket omtalade matchen mot Deep Blue: det rytande monster som kom stormande ut ur maskinernas ringhörna var skapat i IBM:s forskningslaboratorier, kapabelt att analysera över 200 miljoner positioner i sekunden, med ett öppningsbibliotek omfattande över hundratusen existerande mästarpartier som den kunde konsultera inom tidsrymder som räknades i nanosekunder, och förstås totalt i avsaknad av nerver. Det var för övrigt under den matchen, efter att ha blivit brutalt förintad av Deep Blue i det andra partiet, som en djupt skakad Kasparov undslapp sig orden ”Den spelade som Gud” på den efterföljande presskonferensen – ett uttalande som han sedan offentligt ångrat.

Men där, en vårdag 1952 på Alan Turings kontor i Manchester, tog den första blygsamma schackmaskinen i skepnad av formler nedklottrade på ett halvdussin papper sina första stapplande steg när den försökte utmana människan. Det kan vara värt att minnas när du ser filmen; en tyst hyllning till ett av mänsklighetens genier.

byline

Ett förskräckligt spel

av Dan Glimne

Den stora gamblingmässan i London – ICE, International Casino Exhibition – i början av februari närmar sig, och bland reklammejlen som i en strid ström trillar in hos mig konstaterar jag att Hitchcocks gamla skräckfilmsklassiker ”Psycho” nu blivit tema för en spelmaskin från NYX Gaming Group:

PsychoReels-02B

PsychoReels-04B

Det bara bekräftar min gamla tes, att precis som tyskarna kan förvandla vad som helst till en korv och vietnameserna förvandla vad som helst till en soppa, så kan gamblingbranschen förvandla vad som helst till en enarmad bandit… 🙂

byline

“Molly’s Game”: En recension

av Dan Glimne

MOLLY BLOOM POKERBOK B

”Poker will break your heart, young lady.”

“Oh,” I said smiling. “I don’t play.”

“We all play,” he replied. “Poker is the game of life.”

 

Ovanstående citat ur biografin “Molly’s Game”, med undertiteln “From Hollywood’s Elite to Wall Street’s Billionaire Boys Club, My High Stakes Adventure in the World of Underground Poker”, kan tjäna som en mångbottnad moralism över spelet.

Här i Superbloggen har jag tidigare rapporterat om amerikanskan Molly Bloom:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/04/ryska-maffian-hoglimitpoker-och-fbi-nu-har-nasta-pokerrelaterade-skandal-briserat/

och

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/04/tva-nya-och-annorlunda-pokerbocker-pa-gang/

Under ett årtionde anordnade Bloom, på så vitt skilda platser som Los Angeles, Miami, New York, the Hamptons och Las Vegas, privata pokerpartier för sportkändisar, filmskådespelare, Wall Street-investerare och gangsters samt andra, oftast med insatser uppe i jonosfären och där sammanlagt många hundra miljoner dollar bytte ägare. Det var pokerpartier som i efterhand framstår som närmast hämtade ur någon slags 2000-talets motsvarighet till ”Tusen och en natt”: lyxmiljöer, överdådiga måltider, obegränsat med alkohol, och en aldrig sinande ström av unga vackra kvinnor som servitriser och ressällskap. Lägg till namn som Leonardo DiCaprio, Alex “A-Rod” Rodriguez, Tobey Maguire, Ben Affleck och Matt Damon på gästlistorna, och i jämförelse framstår även Casino Cosmopol som en sjaskig källarklubb i Vetlanda.

Men liksom i alla klassiska dramer kom det till sist att handla om både uppgång och fall. När dörren till häktescellen till slut slog igen om Molly Bloom i april 2013 – samt efter att ytterligare 33 personer namngavs i det omfattande åtalet – blev det rubriker världen över; och i somras kom alltså hennes biografi, som jag nu har passat på att läsa.

MOLLY BLOOM BILD

Biografin, som bär klara drag av en habil men icke namngiven spökskrivare, inleder med att teckna bilden av Molly Blooms uppväxtmiljö i en småstad i Colorado. Med en far som innehade en professur i psykologi vid delstatsuniversitetet – det är inte någon slump att Molly Bloom fått samma namn som den kvinnliga huvudpersonen i James Joyces roman ”Ulysses” – och visade ett lidelsefullt intresse för sina barns uppfostran, drevs hon och hennes två bröder att excellera i allt: studierna, sportintresset, sina hobbies. Brodern Jeremy kom med tiden att tävla i de olympiska vinterspelen; och Molly själv kom att ta sig in i amerikanska damlandslaget i skidor, med en tredjeplats som bäst i USA-mästerskapen. Vi läsare ges ingen tvivel om att Molly är smart, driven, professionell och vad man brukar kalla en ”overachiever”.

De planerade juridikstudierna efter college får dock stå åt sidan; en pojkvän och några andra omständigheter gör så att Molly helt sonika flyttar till Los Angeles och skaffar sig ett första fotfäste genom att börja jobba som servitris; och det – givetvis – i stadsdelen Beverly Hills, med skådespelare, rockstjärnor, finansmoguler och andra kändisar som gäster hon passar upp på. En av restaurangens ägare får upp ögonen för Molly, och rekryterar henne som sin assistent i hans huvudföretag, en investeringsfond som specialiserar sig på fast egendom. Som chef är han ett mellanting av markis de Sade, Hulken och pansargeneralen Patton, accepterar aldrig ett nej som ett svar, gläfser fram kommandon snarare än för samtal i telefonen, och tilltalar oftast Molly med epitetet ”stupid” snarare än med namn. Det är hennes absoluta elddop, men Molly lär sig att bita ihop, tar sig an stålbadet av utmaningar och blir med tiden bättre och bättre – och genom honom blir Molly bekant med en ansenlig del av Hollywoods elitskikt.

När Mollys hårdföre chef år 2005 övertar nattklubben The Viper Room på Sunset Strip – som för övrigt en gång ägts av gangstern Benjamin ”Bugsy” Siegel – är den på dekis; och en av chefens idéer blir att ordna ett privat pokerparti varje tisdagkväll i ett bakre rum på klubben. Molly kallas in (”GET IN HERE!” he yelled), får en lista med namn och mobilnummer att ringa (”Tobey Maguire… Leonardo DiCaprio… Todd Phillips… AND DON’T FUCKING TELL ANYBODY”) och instruktioner: tiotusen dollar i inköp, cash only, blinds på $50-$100 osv. Med hela ansvaret i sitt knä, Hollywoods elit i antågande och noll pokerkunskaper själv är det ännu en gång sjunk-eller-lär-dig-simma-fort för Molly: hon googlar frenetiskt, ringer kontakter, och på utsatt tid har hon faktiskt ordnat med bord, dealers, specialbeställda marker, dryck, mat, ett soundtrack i bakgrunden, en hel drös vackra unga kvinnor som värdinnor, och tar själv emot i dörren i makeup och en nyinköpt aftonklänning.

Kvällen blir en succé – och när den är över inser Molly till sin häpnad att deltagarna gett henne tretusen dollar i dricks.

Poker på The Viper Room, by invitation only, blir snabbt något av det hetaste i Hollywood och får snart arrangeras två gånger i veckan; och Molly Bloom är väkterskan som vrakar och väljer bland gästerna, och drar in enorma pengar i dricks inte minst för att de som bjuds in vill hålla sig väl med henne och få komma tillbaka igen. Molly å sin sida sparar inte på något när det gäller att hålla gräddan av Hollywoods elit på gott humör: rumsdekorationerna, champagnen, tilltuggen, servicen och de unga vackra kvinnorna håller alla yppersta klass. Hennes chef är dock skoningslös i sina krav; fortfarande är hon hans assistent i fastighetsbranschen, i tjänst 24/7, och han kan ringa henne när som helst på dygnet och kommendera henne att infinna sig på kontoret en halvtimme senare. Det leder till en schism, och till att Molly får sparken.

Hon tar då det djärva steget att börja arrangera egna pokerpartier: trots allt vet hon exakt hur slipstenen ska dras, och har vid det laget en kontaktlista i mobilen som en societetsreporter skulle ge sin högra arm för att komma över.

Nästan hela den resterande 2/3-delen av biografin är en redogörelse för många av dessa partier – men den som letar efter rikligt med smuts och skvaller behöver inte göra sig besvär. Molly Bloom är generellt överraskande försiktig när hon nämner namn; men åtskilliga av deltagarna ges pseudonymer, eller omnämns bara med någon form av yrkestitel eller ett påhittat smeknamn för att hållas anonyma.

MOLLY BLOOM MAGUIRE

Den ende som blir riktigt hårt åtgången i berättelsen är skådespelaren Tobey Maguire, som – om man får tro Molly Bloom – är snål och har ett drag av förnedrande sadism: vid ett tillfälle tvingar han Molly att inför alla de andra krypa upp på bordet och skälla som en hund för att hon ska få sin dricks. Molly erkänner att Maguire är mycket skicklig vid pokerbordet, men anklagar honom samtidigt för allehanda trixande; som till exempel att betala Leonardo DiCaprios inköp bara för att dennes star quality ska attrahera några miljardärer som under ett parti kan plockas som kycklingar.

Några gånger glimtar prosan till, när Molly filosoferar över pokerspelets natur och livsvillkoren för de rika och berömda i Los Angeles:

The game was my entry into any world I wanted to be a part of. The hedge-fund world. The art world. I could do a game with politicians, artists, royalty. Every subset of every society had gamblers within it, and unearthing them was my specialty.

Hon får med tiden smeknamnen ”the Poker Princess” och ”the Madam of Poker”, och blir själv en kändis. Det är dock ingen dans på rosor att arrangera dessa pokerpartier i lyxmiljöer. Mollys utgifter varje vecka är enorma, och för att minska rånrisken behöver deltagarna inte köpa in sig kontant – men det är ett magsårsjobb att efter varje parti först skriva checkar till vinnarna för att de ska få sina pengar, och så besöka förlorarna för att få dem att göra rätt för sig… något inte alla vill, och som under konfrontationerna kan eskalera till gräl och hotfullheter. I de fallen måste Molly själv stå för mellanskillnaden. Även några fuskare gör livet surt för henne. Dessutom är hon osäker på var hon står juridiskt; men efter att flera advokater försäkrat henne att förutsatt att ingen rejk tas ut så är partierna legala, vågar hon fortsätta.

Vi läsare får också ta del av Mollys privatliv, bekymmer och förälskelser, dock skildrade så taffligt i mitt-livs-novell-stil att de framstår som bokens svagaste partier.

Av olika skäl lämnar Molly Bloom Los Angeles och börjar arrangera samma slags pokerpartier i en svit på Plaza Hotel i New York, vilka förstås attraherar den finansiella och societetsmässiga eliten på östkusten. Det leder dock med tiden till att några obehagliga ”öststatsgangsters” får upp ögonen och vill ha procent på verksamheten – ett krav som blir så påtagligt att hon vid ett tillfälle blir misshandlad, rånad och hårsmånen från att bli våldtagen i sin lägenhet på Manhattan, allt för att hon ska bli medgörligare. Som ett resultat av det flyttar hon tillbaka till Los Angeles, men där hinner så småningom omständigheterna ifatt henne: ett antal av deltagarna i hennes partier åker fast i en stor FBI-razzia mot den organiserade brottsligheten, främst i New York men med förgreningar i flera länder, och i efterhand blir det en societetsskandal runt några av partierna i Los Angeles där det visar sig att förskingring har legat bakom en del av de pengar som förlorats vid pokerborden. Hur FBI mitt i natten slår till mot Mollys lägenhet i L.A. är för övrigt ett av de mera dramatiska partierna i berättelsen.

MOLLY BLOOM DoJ

Boken slutar där, med Molly Bloom häktad men sedan frisläppt mot borgen i avvaktan på domen i rättegången; uppenbart har det för förlaget Harper Collins gällt att få ut en produkt medan skandalen fortfarande var färsk i folks minne. (Molly Bloom valde 2014 att erkänna sig skyldig till ett mindre brott som olagligt spel, och fick ett år villkorligt samt böter på 125 000 dollar.)

Är då ”Molly’s Game” läsvärd? Jo, det är den på det hela taget; men nog för att den hade kunnat vara dubbelt så intressant med flera djupborrande inblickar i denna säregna societsvärld av highstakespoker, om ”the Princess of Poker” valt att vara än hänsynslösare i sina exposéer och inte tassat på tå lika ofta. Och jo, här finns det råmaterial till en bra spänningsfilm, i händerna på en duktig regissör – men vågar Hollywood vända blickarna inåt, mot sina egna?

byline

Dybban Awards

av Simon ”Dybban” Lindell

I snart tre år har jag rest runt från Ludvika till Macao för att träffa svenska pokerspelare. Det har varit kul, spännande och lärorikt och resulterat i 23 avsnitt av Dybban flyttar in.

För egen del har det nog gjort mig till en bättre pokerspelare också. När jag tidigare mött riktigt bra spelare så har jag satt dem på en piedestal och hade därför redan förlorat det mentala spelet innan vi ens börjat spela. Jag trodde de var felfria, oslagbara.

Du har säkert varit med om något liknande vid ett livebord eller på nätet. När respekten för en motspelare blir för stor och du tror dig vara helt underlägsen. För du vet att han/hon spelar på en helt annan nivå än du själv.

Idag vet jag att inga pokerspelare är övermänniskor. Vissa är bara extremt duktiga och fokuserade på vad de gör. Men i grunden är de som du och jag. Äter, skiter och sover. Har otur, grubblar och funderar över vad de ska göra med sin framtid.

Det är alltid bra att tänka på att även idoler bara är människor. Och människor har alltid fel och brister. Annars vore de ju just inga människor.

Och tänker man så öppnar sig nya möjligheter vid pokerbordet. En del spöken försvinner.

Nyligen satte jag och min fotograf ihop ett litet avsnitt för att prisa och tacka alla de pokerspelare som har bjudit in oss till sina hem under åren. I Dybban Awards delar vi ut utmärkelser. De flesta av dem har inte så mycket med poker att göra. Utan sätter mer fingret på något mänskligt drag hos var och en av dem.

För i dessa program är det framför allt människan bakom pokerspelaren jag finner intressant. För det är alltid det mänskliga i en pokerspelare som avgör hur långt han kan gå.

 

byline.png

Spel på museer – en fest för sinnena

av Dan Glimne

Eftersom spelandet – inte bara om pengar, utan även sådant som varit motiverat av religion, pedagogik eller ren underhållning – är så inkodat i vårt mänskliga DNA och har existerat i tiotusentals år, är det inte att undra på att det här och var på museer världen över finns fascinerande spelrelaterade föremål: det utsökta, det udda, det estetiska, det groteska, det häpnadsväckande, det ____­­­_______ (skriv in ditt eget ord här)… Som en liten visuell aptitretare denna måndagkväll bjuder jag på nedanstående!

Detta shuanglu-spel (en kinesisk släkting till bräde/backgammon) är från tidigt 1800-tal och kan beskådas på Hong Kong Heritage Museum:

SHUANGLU HK HERITAGE MUSEUM

Här är det s.k. palmträdsspelet, tillhörande Egyptiska Nationalmuseet i Kairo och mer än 3000 år gammalt:

Palmträdsspelet Egypten

Denna porslinssnurra till ett rouletteliknande spel (själva metallpilen har försvunnit) finns i samlingarna på Rijksmuseum i Amsterdam och är från omkring 1780 – tyvärr vet man i dag inte säkert vilket slags (hasard)spel den varit avsett för:

ROULETTE RIJKSMUSEUM B

I Vatikanens samlingar hittar man denna omkring 2500 år gamla grekiska vas, som avbildar Ajax och Akilles i ett spelparti under en paus i det trojanska kriget:

BILD VAS AJAX OCH AKILLES VATIKANEN

Dessa flera hundra år gamla koreanska spelkort är utställda på Mahjongmuseet i Chiba i Japan:

KOREANSKA SPELKORT CHIBA

Ett awelebräde – ålder okänd men sannolikt aktningsvärd – från Elfenbenskusten, som finns på Musée National des Arts Africains et Océaniens i Paris:

KALAHA MANCALA AWELE

Och på British Museum i London hittar man denna kilskriftstavla med världens äldsta kända spelregler, utgrävda från Babylonien och daterade till omkring 200 f.Kr.:

SPELREGLER BRITISH MUSEUM

Skulle något renommerat förlag någon gång ge ut ett illustrerat praktverk innehållande detta mänsklighetens kulturarv, allt fascinerande i spelväg som finns på museer världen över, skulle jag ställa mig först i kön av köpare…

byline

Sida 43 av 218