”Poker will break your heart, young lady.”
“Oh,” I said smiling. “I don’t play.”
“We all play,” he replied. “Poker is the game of life.”
Ovanstående citat ur biografin “Molly’s Game”, med undertiteln “From Hollywood’s Elite to Wall Street’s Billionaire Boys Club, My High Stakes Adventure in the World of Underground Poker”, kan tjäna som en mångbottnad moralism över spelet.
Här i Superbloggen har jag tidigare rapporterat om amerikanskan Molly Bloom:
https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/04/ryska-maffian-hoglimitpoker-och-fbi-nu-har-nasta-pokerrelaterade-skandal-briserat/
och
https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/04/tva-nya-och-annorlunda-pokerbocker-pa-gang/
Under ett årtionde anordnade Bloom, på så vitt skilda platser som Los Angeles, Miami, New York, the Hamptons och Las Vegas, privata pokerpartier för sportkändisar, filmskådespelare, Wall Street-investerare och gangsters samt andra, oftast med insatser uppe i jonosfären och där sammanlagt många hundra miljoner dollar bytte ägare. Det var pokerpartier som i efterhand framstår som närmast hämtade ur någon slags 2000-talets motsvarighet till ”Tusen och en natt”: lyxmiljöer, överdådiga måltider, obegränsat med alkohol, och en aldrig sinande ström av unga vackra kvinnor som servitriser och ressällskap. Lägg till namn som Leonardo DiCaprio, Alex “A-Rod” Rodriguez, Tobey Maguire, Ben Affleck och Matt Damon på gästlistorna, och i jämförelse framstår även Casino Cosmopol som en sjaskig källarklubb i Vetlanda.
Men liksom i alla klassiska dramer kom det till sist att handla om både uppgång och fall. När dörren till häktescellen till slut slog igen om Molly Bloom i april 2013 – samt efter att ytterligare 33 personer namngavs i det omfattande åtalet – blev det rubriker världen över; och i somras kom alltså hennes biografi, som jag nu har passat på att läsa.
Biografin, som bär klara drag av en habil men icke namngiven spökskrivare, inleder med att teckna bilden av Molly Blooms uppväxtmiljö i en småstad i Colorado. Med en far som innehade en professur i psykologi vid delstatsuniversitetet – det är inte någon slump att Molly Bloom fått samma namn som den kvinnliga huvudpersonen i James Joyces roman ”Ulysses” – och visade ett lidelsefullt intresse för sina barns uppfostran, drevs hon och hennes två bröder att excellera i allt: studierna, sportintresset, sina hobbies. Brodern Jeremy kom med tiden att tävla i de olympiska vinterspelen; och Molly själv kom att ta sig in i amerikanska damlandslaget i skidor, med en tredjeplats som bäst i USA-mästerskapen. Vi läsare ges ingen tvivel om att Molly är smart, driven, professionell och vad man brukar kalla en ”overachiever”.
De planerade juridikstudierna efter college får dock stå åt sidan; en pojkvän och några andra omständigheter gör så att Molly helt sonika flyttar till Los Angeles och skaffar sig ett första fotfäste genom att börja jobba som servitris; och det – givetvis – i stadsdelen Beverly Hills, med skådespelare, rockstjärnor, finansmoguler och andra kändisar som gäster hon passar upp på. En av restaurangens ägare får upp ögonen för Molly, och rekryterar henne som sin assistent i hans huvudföretag, en investeringsfond som specialiserar sig på fast egendom. Som chef är han ett mellanting av markis de Sade, Hulken och pansargeneralen Patton, accepterar aldrig ett nej som ett svar, gläfser fram kommandon snarare än för samtal i telefonen, och tilltalar oftast Molly med epitetet ”stupid” snarare än med namn. Det är hennes absoluta elddop, men Molly lär sig att bita ihop, tar sig an stålbadet av utmaningar och blir med tiden bättre och bättre – och genom honom blir Molly bekant med en ansenlig del av Hollywoods elitskikt.
När Mollys hårdföre chef år 2005 övertar nattklubben The Viper Room på Sunset Strip – som för övrigt en gång ägts av gangstern Benjamin ”Bugsy” Siegel – är den på dekis; och en av chefens idéer blir att ordna ett privat pokerparti varje tisdagkväll i ett bakre rum på klubben. Molly kallas in (”GET IN HERE!” he yelled), får en lista med namn och mobilnummer att ringa (”Tobey Maguire… Leonardo DiCaprio… Todd Phillips… AND DON’T FUCKING TELL ANYBODY”) och instruktioner: tiotusen dollar i inköp, cash only, blinds på $50-$100 osv. Med hela ansvaret i sitt knä, Hollywoods elit i antågande och noll pokerkunskaper själv är det ännu en gång sjunk-eller-lär-dig-simma-fort för Molly: hon googlar frenetiskt, ringer kontakter, och på utsatt tid har hon faktiskt ordnat med bord, dealers, specialbeställda marker, dryck, mat, ett soundtrack i bakgrunden, en hel drös vackra unga kvinnor som värdinnor, och tar själv emot i dörren i makeup och en nyinköpt aftonklänning.
Kvällen blir en succé – och när den är över inser Molly till sin häpnad att deltagarna gett henne tretusen dollar i dricks.
Poker på The Viper Room, by invitation only, blir snabbt något av det hetaste i Hollywood och får snart arrangeras två gånger i veckan; och Molly Bloom är väkterskan som vrakar och väljer bland gästerna, och drar in enorma pengar i dricks inte minst för att de som bjuds in vill hålla sig väl med henne och få komma tillbaka igen. Molly å sin sida sparar inte på något när det gäller att hålla gräddan av Hollywoods elit på gott humör: rumsdekorationerna, champagnen, tilltuggen, servicen och de unga vackra kvinnorna håller alla yppersta klass. Hennes chef är dock skoningslös i sina krav; fortfarande är hon hans assistent i fastighetsbranschen, i tjänst 24/7, och han kan ringa henne när som helst på dygnet och kommendera henne att infinna sig på kontoret en halvtimme senare. Det leder till en schism, och till att Molly får sparken.
Hon tar då det djärva steget att börja arrangera egna pokerpartier: trots allt vet hon exakt hur slipstenen ska dras, och har vid det laget en kontaktlista i mobilen som en societetsreporter skulle ge sin högra arm för att komma över.
Nästan hela den resterande 2/3-delen av biografin är en redogörelse för många av dessa partier – men den som letar efter rikligt med smuts och skvaller behöver inte göra sig besvär. Molly Bloom är generellt överraskande försiktig när hon nämner namn; men åtskilliga av deltagarna ges pseudonymer, eller omnämns bara med någon form av yrkestitel eller ett påhittat smeknamn för att hållas anonyma.
Den ende som blir riktigt hårt åtgången i berättelsen är skådespelaren Tobey Maguire, som – om man får tro Molly Bloom – är snål och har ett drag av förnedrande sadism: vid ett tillfälle tvingar han Molly att inför alla de andra krypa upp på bordet och skälla som en hund för att hon ska få sin dricks. Molly erkänner att Maguire är mycket skicklig vid pokerbordet, men anklagar honom samtidigt för allehanda trixande; som till exempel att betala Leonardo DiCaprios inköp bara för att dennes star quality ska attrahera några miljardärer som under ett parti kan plockas som kycklingar.
Några gånger glimtar prosan till, när Molly filosoferar över pokerspelets natur och livsvillkoren för de rika och berömda i Los Angeles:
The game was my entry into any world I wanted to be a part of. The hedge-fund world. The art world. I could do a game with politicians, artists, royalty. Every subset of every society had gamblers within it, and unearthing them was my specialty.
Hon får med tiden smeknamnen ”the Poker Princess” och ”the Madam of Poker”, och blir själv en kändis. Det är dock ingen dans på rosor att arrangera dessa pokerpartier i lyxmiljöer. Mollys utgifter varje vecka är enorma, och för att minska rånrisken behöver deltagarna inte köpa in sig kontant – men det är ett magsårsjobb att efter varje parti först skriva checkar till vinnarna för att de ska få sina pengar, och så besöka förlorarna för att få dem att göra rätt för sig… något inte alla vill, och som under konfrontationerna kan eskalera till gräl och hotfullheter. I de fallen måste Molly själv stå för mellanskillnaden. Även några fuskare gör livet surt för henne. Dessutom är hon osäker på var hon står juridiskt; men efter att flera advokater försäkrat henne att förutsatt att ingen rejk tas ut så är partierna legala, vågar hon fortsätta.
Vi läsare får också ta del av Mollys privatliv, bekymmer och förälskelser, dock skildrade så taffligt i mitt-livs-novell-stil att de framstår som bokens svagaste partier.
Av olika skäl lämnar Molly Bloom Los Angeles och börjar arrangera samma slags pokerpartier i en svit på Plaza Hotel i New York, vilka förstås attraherar den finansiella och societetsmässiga eliten på östkusten. Det leder dock med tiden till att några obehagliga ”öststatsgangsters” får upp ögonen och vill ha procent på verksamheten – ett krav som blir så påtagligt att hon vid ett tillfälle blir misshandlad, rånad och hårsmånen från att bli våldtagen i sin lägenhet på Manhattan, allt för att hon ska bli medgörligare. Som ett resultat av det flyttar hon tillbaka till Los Angeles, men där hinner så småningom omständigheterna ifatt henne: ett antal av deltagarna i hennes partier åker fast i en stor FBI-razzia mot den organiserade brottsligheten, främst i New York men med förgreningar i flera länder, och i efterhand blir det en societetsskandal runt några av partierna i Los Angeles där det visar sig att förskingring har legat bakom en del av de pengar som förlorats vid pokerborden. Hur FBI mitt i natten slår till mot Mollys lägenhet i L.A. är för övrigt ett av de mera dramatiska partierna i berättelsen.
Boken slutar där, med Molly Bloom häktad men sedan frisläppt mot borgen i avvaktan på domen i rättegången; uppenbart har det för förlaget Harper Collins gällt att få ut en produkt medan skandalen fortfarande var färsk i folks minne. (Molly Bloom valde 2014 att erkänna sig skyldig till ett mindre brott som olagligt spel, och fick ett år villkorligt samt böter på 125 000 dollar.)
Är då ”Molly’s Game” läsvärd? Jo, det är den på det hela taget; men nog för att den hade kunnat vara dubbelt så intressant med flera djupborrande inblickar i denna säregna societsvärld av highstakespoker, om ”the Princess of Poker” valt att vara än hänsynslösare i sina exposéer och inte tassat på tå lika ofta. Och jo, här finns det råmaterial till en bra spänningsfilm, i händerna på en duktig regissör – men vågar Hollywood vända blickarna inåt, mot sina egna?
