Om man studerar de tio partier som hittills spelats i årets schack-VM, ser man att de domineras av remier: sju av de tio har slutat på det sättet.
Samma sak om man studerar tidigare VM-matcher, liksom turneringar på toppnivåer: de flesta schackpartier mellan absoluta elitspelare slutar helt enkelt med remi. Det är min gissning att om man någonsin ”knäcker” schack helt och framtidens superkvantdatorer klarar av att analysera vartenda ett av de uppskattningsvis 10 upphöjt till 120 möjliga partier som existerar, kommer man att finna en sak: att det visserligen är en fördel att spela vit och få börja, men att den lilla fördelen inte räcker för att framtvinga en seger.
I så fall skulle vi ha samma situation som i damspelet, som för några år sedan knäcktes helt och genomanalyserades av det kanadensiska datorprogrammet Chinook: det fann att med perfekt och optimalt spel från bägge sidor slutar dam med remi, varje gång. Endast mänskliga svagheter och blundrar kan göra så att endera sidan så småningom segrar.
Kommer framtidens schack, med bättre och bättre öppningsteori, och med gradvis förfinade analyser med hjälp av datorer, att allt mer närma sig den punkt där remierna blir överväldigande många, och vinsterna allt sällsyntare?
Problemet med ”schackspelets död” på grund av en växande procentuell andel remier är inte nytt, på något sätt; det har bekymrat dess seriösa utövare under ett århundrade. Redan på 1920-talet föreslog kubanen José Raúl Capablanca, som då var regerande världsmästare, att det vanliga schacket borde ersättas med ett som spelades på 10×8 rutor och med två extra pjäser på varje sida (förutom två extra bönder). Detta spel, ansåg han, skulle minska mängden remier och göra spelet intressantare och variationsrikare. (Det bör tilläggas att spel på utökade bräden, alltså större än 8×8 rutor, är kända ända sedan medeltiden.) Bilden allra överst i detta inlägg föreställer för övrigt just ”Capablanca Chess”; hann du lägga märke till det annorlunda antalet rutor på brädet?
En annan och smått elegantare variant än Capablancas schack är ”Fischerandom Chess”, numera oftast kallat Chess 960. Det föreslogs officiellt i juni 1996 av den förre världsmästaren Robert James Fischer (bilden ovan) under en presskonferens i Buenos Aires, efter att han arbetat med idén i flera år:
Fischerandom Chess går i korthet ut på att de åtta pjäserna på bakersta raden får arrangeras om innan partiet börjar – dock med vissa restriktioner. Kungen måste fortfarande placeras mellan de två tornen; löparna måste fortfarande stå på rutor med olika färger; och arrangemanget på hela spelplanen, svart och vit, måste vara spegelsymmetriskt. Med dessa restriktioner finns det 960 olika startpositioner på brädet (varav det senare namnet). Se exemplet!
Fischers avsikt var förstås att eftersom ingen människa klarar av att hålla öppningsteori till 960 olika startpositioner i huvudet, skulle själva spelskickligheten åter skulle komma i förgrunden, snarare än minneskapaciteten. Det skulle ”rädda spelet”, ansåg han.
Hur väljer man då vilken av de 960 möjliga startpositionerna som ska spelas? Det kan antingen lottas, till exempel med hjälp av en dator; eller så är den elegantare och något klurigare varianten att först placerar vit ut en valfri pjäs på bakersta raden, varpå svart genast sätter motsvarande pjäs på motsvarande ruta på sin sida; så placerar svart ut en valfri pjäs på en annan ruta på bakersta raden, varpå vit måste sätta motsvarande pjäs på motsvarande ruta; och så turas man om, tills alla åtta pjäserna på bakersta raden är utplacerade spegelsymmetriskt och partiet kan börja. (Liksom i fallet med Capablancas schack är idén att starta med ett annorlunda arrangemang av pjäserna på bakersta raden inte ny, utan kan spåras flera hundra år tillbaka.) Fischers föreslagna variant för att förnya och på sikt – ansåg han själv – ersätta dagens schackspel, är faktiskt mycket intressant och eminent spelbar samt har redan resulterat i flera böcker om den.
Kommer det att om 25 eller 50 år vara Chess 960 som spelas i VM? Det återstår att se – men man ska hålla i minnet att schack sedan det uppfanns omkring år 600 e.Kr. i norra Indien har varit ett ”work in progress”, där nya pjäser och regler införts med ojämna mellanrum. Så varför skulle just dagens förhärskande schackvariant utgöra slutpunkten i spelets evolution?
