Problemspelande, för att använda ett nutida men tämligen utslätat uttryck, har existerat genom hela mänsklighetens historia: det finns till exempel omnämnt på gamla egyptiska papyrusrullar.
Vad gjorde man då åt det, för århundraden och årtusenden sedan? Svaret på den frågan är: inte mycket alls.
Man vidtog ibland rent praktiska åtgärder, men då mera för att skydda samhället än för att rehabilitera individen. I den mer än tvåtusen år gamla judiska skriftsamlingen Talmud sägs om inbitna spelare att de ”äro opålitliga”, och därför vare sig får sitta till doms eller uppträda som vittnen i en domstol.
Det klassiska kasinot i Monte Carlo – känt som ”la Grand Dame”, eller mera nedsättande som ”la Fabrique” – har funnits där sedan 1863, och forskar man i dess annaler hittar man intressanta exempel på hur ledningen på 1800-talet samt det tidiga 1900-talet reagerade på, och handskades med, uppenbara spelmissbrukare.
Dess grundare och huvudägare, fransmannen François Blanc (bilden), var en hårdför affärsman som i sin ungdom till och med gjorde en kortare fängelsesejour för bedrägeri. Hans inställning var kort och gott att ville människor spela bort sina pengar, så ryckte han på axlarna och noterade ett bättre bokslut för det året. När Blanc en kväll inne på kasinot på 1870-talet kände igen en kassör från Banque de Paris som satsade samt förlorade stora summor på rouletten, misstänkte han med rätta en förskingring – men lät kassören hållas tills denne bara hade några ynka francs kvar, innan Blanc tillkallade polisen och såg till att utvisa kassören ur Monte Carlo för överlämning till den franska rättvisan.
En annan sak som François Blanc gjorde och som måhända inte var så tilltalande, var att uppmuntra pantlånare att etablera kontor i Monaco. Blanc resonerade som så att spelarna därmed genom att belåna sina ägodelar fick tillgång till extra kontanter, som de sedan kunde förlora på hans etablissemang. En av Monacos största pantlånarbutiker kom med tiden att omsätta över 700 violiner, över 1000 aftonklänningar och mer än 40 barnvagnar (!), samt kanske märkligast av allt en livs levande jättepytonorm vars ägare ville ha medel för ”bara en enda kväll till vid spelborden”.
François Blanc var dock inte helt utan hjärta. När det gällde människor ur det översta samhällsskiktet som spelat bort enorma förmögenheter på många miljoner francs och därmed ruinerat sig, kunde han som en gest av barmhärtighet ordna kost och logi – oftast dock av enklare slag – åt dessa så länge de valde att stanna kvar i det lilla furstendömet. Som regel fick de även mindre handräckningar i form av 15 eller 20 francs om dagen, för att kunna föra en dräglig existens.
Det var en tradition som skulle ”ärvas” av François Blancs äldste son Camille Blanc, när fadern dog i juli 1877. Som exempel kan nämnas den ryske industrialisten Nikolaj Stakajev, som var besatt av hasard och i början av 1900-talet lyckades göra av med hela sin förmögenhet på enorma över 150 miljoner francs vid spelborden. Camille Blanc överräckte 10 000 francs i ett kuvert, i utbyte mot ett löfte om att Stakajev aldrig någonsin fick sätta sin fot inne på kasinot igen. Efter första världskriget och den ryska revolutionen var Stakajev helt utblottad, varför Camille Blanc anslog 1000 francs i månaden på vilket den tidigare multimiljonären i ytterligare tjugo år kunde föra en obemärkt tillvaro på ett litet pensionat i Monte Carlo. När Stakajev till sist dog, tog kasinot på sig kostnaden för begravningen och ordnade till och med lunch på Café de Paris för en handfull närmast sörjande.
En sak som far och son Blanc dock var känsliga för, var negativ publicitet: journalister som i det närmaste mutades för att skriva om Monacos bättre sidor samt om det överklassiga kulturlivet, samtidigt som de förteg eller åtminstone skrev så lite som möjligt om diverse skandaler, var vardagsmat. När den världsberömda artisten Sarah Bernhardt på 1880-talet bodde på Hôtel de Paris i Monte Carlo för att rekreera sig samt förbereda sig inför sin kommande säsong i London, avlade hon sin sedvanliga kvällsvisit på kasinot men råkade ut för en katastrofal serie förluster – så stor att hon samma kväll försökte begå självmord på hotellet med hjälp av en massiv dos veronal. Hon hittades medvetslös och i sista stund på sitt rum av en av sina älskare, vicomte de Rohan, som tillkallade läkare vilka lyckades rädda livet på Bernhardt. Också Camille Blanc såg sig föranledd att ingripa: den dåvarande prinsessan Alice, gift med prins Albert I av Monaco, hade en far som var framgångsrik bankir och nu med omedelbar verkan fick överta förvaltandet av Bernhardts kvarvarande tillgångar. Som ett resultat av det kunde Bernhardt med tiden bli tämligen förmögen – och spelade aldrig någonsin mera på ett kasino igen, under återstoden av sitt liv.
För mindre kända spelare men som likafullt ruinerade sig vid borden och för betydligt blygsammare belopp, införde François Blancs hustru Marie redan på 1860-talet seden med en viatique: dessa fick en andraklassbiljett hem med tåget, plus ytterligare några francs för enklare färdkost, men i utbyte fick de skriva på en förbindelse om att inte beträda kasinot igen förrän denna summa återbetalts. Det var en slags föregångare till dagens frivilliga portningar på kasinona.
En av de tidigaste personerna att råka ut för detta var en engelsk medicine student, som förlorade 25 000 francs på roulette. Via London kom han att så småningom emigrera till Australien, där han med tiden gjorde sig en förmögenhet som ullhandlare. När han mer än fyrtio år senare under ett besök i Europa återvände till kasinot i Monte Carlo, fick han till sin häpnad uppleva att man i entrén påminde honom om hans viatique och kunde ta fram och visa upp ett bleknat men fortfarande läsbart kvitto. Med ett generat skratt betalade han, och kunde på nytt kliva in i salarna.
Vid det laget hade dock seden att med mer eller mindre automatik utfärda nya viatiques till utblottade spelare tagits bort av Camille Blanc. Skälet var att den generositeten hade missbrukats lite för många gånger – som när en surmulen fransman mottagit sin biljett tillbaka till Paris och utbrast: ”Får jag inte någon biljett för min hund??”
”Men er hund spelade inte, monsieur” svarade då Camille Blanc högdraget och lät sedan kasta ut den ohyfsade karlen från sitt etablissemang…
