Denna vecka är det slutspurt i valrörelsen, och som jag noterat tidigare här i Superbloggen fortsätter spelreferenserna att hagla i medias reportage och analyser. En talande bild som jag missat fram till nu var omslaget på nr 3 i år av Magasinet Neo, där texterna domineras av formuleringen SPELET OM VALET. Till yttermera visso utgörs omslagsbilden av två Photoshoppade tärningar (dock på ett blackjackbord…), och av en underrubrik framgår att ”Vi lät opinionsexperterna slå vad om hur det går”. Way to go, baby; man påminns om den transatlantiska uppmaningen om att ”put your money where your mouth is”, även om det är oklart huruvida pengainsatser verkligen är inblandade bland dessa opinionsexperter.

       Och bilden får en onekligen att fundera över en mera utvecklad variant av ”politikyatzy” och med flera tärningar, där man får poäng – plus eller minus – genom att rulla ihop till olika tänkbara regeringskonstellationer. Kanske är det just det som antingen Reinfeldt eller Löfven luttrat får ägna sig åt, från den 15 september och framåt…

Här är en intressant artikel jag inte vill undanhålla mina läsare:

http://pokerfuse.com/features/editorial-opinion/2014-09-04-regulating-online-poker-can-reduce-problem-gambling-and-deter-crime/

Den handlar visserligen om ett antal skäl till varför just den amerikanska onlinespelsmarknaden bör öppnas upp och på samma gång regleras och övervakas – men lärdomarna låter sig med fördel omsättas till varför också den svenska marknaden borde omregleras och licenser tillåtas, för att därigenom erbjuda konsumenterna ett tryggare och bättre övervakat spelande.

Trist bara att spelmarknaden är en icke-fråga i den svenska valrörelsen, men jag har full förståelse för att både vi och omvärlden står inför allvarligare problem än så just nu… och du glömmer väl inte att som god medborgare ställa upp för demokratin och gå till vallokalen den 14 september, om du inte redan poströstat??

Nu i kväll, denna söndag, är det sista chansen att kvala in till nästa Unibet Open i franska staden Cannes! Mera information hittar du här:

http://www.unibetopen.com/qualify/satellites/

Och skulle du missa det tillfället men vilja köpa in dig direkt, hittar du information om hur du gör det här:

http://www.unibetopen.com/qualify/directbuy-in/

Kommer på söndag kväll den 21 september den här ännu så länge blanka vinnarchecken att ha ditt namn påskrivet?

Några dagar vid det soliga Medelhavet väntar, plus ett späckat schema med sidoturneringar och cashgames – för att inte tala om det emotsedda Unibetpartyt! ”Yes, we Cannes!” om jag får skämtsamt travestera en känd politisk slogan…

Hur spel omger oss, påverkar oss själva och vår värld, är ett ändlöst fascinerande ämne. Forskarna har för länge sedan konstaterat att driften att spela är ett grundläggande drag i den mänskliga naturen, och inkodat i vårt DNA. Det var bara att vänta sig, eftersom både den moderna molekylärbiologin och kvantfysiken så övertygande visat att vi människor de facto är produkten av en årmiljarder lång kedja av chansartade händelser här på planeten, ibland gentemot nästan ofattbara odds. Själva den materia vi är gjorda av styrs inte av Försynen, utan av sannolikhetslagarna. Dagens forskning på bland annat CERN-laboratoriet, med deras ”The Big Bang Machine”, har slagit sönder den klassiska världsbilden med välordnade snurrande atomer och bortom allt tvivel visat att fundamentala processer inträffar slumpmässigt. Bland våra minsta byggstenar, som kvarkar och neutriner, tassar Schrödingers katt omkring.

Det är en hisnande tanke. Man kan förstå att till och med Einstein på sin ålders höst satte sig på tvären, ovillig att acceptera de nya rönen, och fällde sina klassiska ord: ”Jag vägrar tro att Gud spelar tärning med universum.”

Till och med världsekonomin kan påverkas av ett parti blackjack.

En fredag i juli 1973 satt Frederick Smith, då en 28-årig visionär samt entreprenör, på flygplatsen utanför Chicago och väntade på sin flight hem till Memphis i Tennessee. Smith var desperat: han hade just lämnat ett misslyckat möte med General Dynamics, som vägrat ge honom ett lån. Med bara 5000 dollar kvar på sitt företags bankkonto, och en räkning på 24 000 dollar som skulle förfalla till betalning på måndag, var han och hans lilla nystartade företag på väg att gå i konkurs.

Att flyga hem tomhänt var ingen lösning; och där, på flygplatsen, fattade han Beslutet. Han gick bort till flygbolagsdiskarna, och bytte sin biljett till Memphis mot en till Las Vegas. Över helgen lyckades han på blackjack spela upp sitt kapital till 32 000 dollar, när han så avbröt spelet och såg till att transferera pengarna in på företagets konto.

Smiths affärspartner Roger Frock har återberättat händelsen i sin memoarbok ”Changing How The World Does Business”:

[N]är jag kom tillbaka till Memphis på måndag morgon fann jag till min förvåning att det fanns nästan 32 000 dollar på kontot. Jag frågade Fred varifrån medlen hade kommit, och han svarade: ”Mötet med styrelsen för General Dynamics gick åt helsike och jag visste att vi behövde pengar till på måndag, så jag tog ett plan till Las Vegas och vann 27 000 dollar.”

Jag sa: ”Menar du att du tog våra sista 5000 dollar? Hur kunde du?”

Han ryckte på axlarna och svarade: ”Det hade inte gjort någon skillnad. Utan pengar till bränsleföretagen kunde vi ändå inte ha flugit.”

Smith hade iskallt chansat, vunnit, och nu kunde man betala den kritiska räkningen. Senare i veckan lyckades han och Frock utverka ännu ett inflöde av kapital till sitt bolag, och den stora krisen var överstånden.

Deras bolag? Det numera världsomspännande FedEx, som i dag levererar dokument och andra viktiga försändelser till över 220 länder och territorier, och omsätter över 25 miljarder dollar årligen. Men då, när Smith i desperation flög till Las Vegas för att försöka rädda sitt lilla företag, hankade man sig fram och erbjöd bara förbindelser med en handfull städer i östra USA. Smith, som redan 1965 i sin universitetsavhandling i ekonomi vid Yale hade framkastat idén, både förutsåg och igångsatte alltså den logistiska just-in-time-delivery-revolution som i dag förändrat världsekonomin.

Men när och hur och om den revolutionen hade inträffat, om inte Smith hade valt att bege sig till Las Vegas för att spela highstakes blackjack, har vi ingen aning om. Det vete blott gamblinggudarna… Kom alltså inte och säg att spel inte påverkar den värld vi lever i.

P.S. Och slumpen dikterade att just detta blev mitt 700:e inlägg här i Superbloggen! Litet jubileum, alltså. Trevlig helg på er, alla ludofiler och chartister!

Det är bara cirka två månader kvar till planetens mest hajpade finalbord i poker för året, när blågule krigaren Martin Jacobson på andra sidan Atlanten ska drabba samman med åtta konkurrenter om världsmästartiteln medan några tusen svenskar håller tummarna så att dessa vitnar. Det evenemanget räknas dra några hundra åskådare som kommer att följa det live från läktarna i Las Vegas. Så här såg det för övrigt ut i juli när man i Amazon Room på Rio var nere i tio kvarvarande spelare:

But let’s face it – poker har som åskådarsport en bit kvar. Den 19 oktober i år kommer ett annat stort spelevent att hållas på Sangam Stadium i Seoul i Sydkorea, nämligen finalen i League of Legends som är ett av världens största onlinespel. Förstapriset är – i jämförelse med WSOP – ”bara” en miljon dollar, men betydligt mera intressant är att man räknar med uppemot 50 000 åskådare på plats på Sangam Stadium!

Förra årets final i League of Legends avhölls på Staples Center i Los Angeles, och då såg det ut så här på arenan under finalen mellan sydkoreanska laget SK Telecom och kinesiska laget Royal Club:

Lägg till det att över 30 miljoner fans följde förra årets LoL-final via nätet!! Så börjar vi som sagt inse att poker har en bit kvar som åskådarsport…

Livespel är något helt annat än onlinespel, som många nätkvalare upptäcker i WSOP, Unibet Open, EPT, WPT och andra större turneringar. Är du inte van vid att se levande motståndare i ögonen, finns det dussintals olika sätt som du kan göra bort dig på vid bordet. Och förr eller senare gör vi alla bort oss: jag har spelat seriös poker i över två årtionden och brukar luttrat säga att det inte finns något misstag i spelet som jag inte gjort vid åtminstone ett tillfälle.

Här är – i sedelärande syfte – fyra fullkomligt sanna skräckhistorier, varav de två första med spelare jag personligen känner i huvudrollerna.

Sedelärande berättelse 1

Spelaren J.A. är på ett kasino i Wien, i ett no-limit cashgame, och på stol nummer 1 närmast till vänster om dealern. Han blir hungrig, och beställer in en sandwich som han börjar äta vid bordet.

Det är då han lyfter upp en stark starthand, mot två motspelare. Han mirakelfloppar, och medan han tuggar vidare och följer dramat som en hök anser bägge de andra att de också har goda händer, så potten växer till sanslösa höjder. Efter riverkortet vet J.A. att hans hand är oslagbar, så han går all-in och får syn av en av sina motståndare. J.A. blickar ned mot sandwichsmulorna, omslagspapperet och servetten, i avsikt att få fram sina kort och vända upp dem, men…

… han har inte längre några hålkort framför sig. Eftersom han glömt skydda dem genom att placera några marker eller något annat ovanpå, har dealern som sitter en decimeter intill trott att de tillhörde högen av kastade kort, och därför muckat dem. Naturligtvis blir det uppståndelse, varpå floormanagern avgör till förmån för motståndaren som nöjt sopar hem jättepotten. J.A. missade att skydda sina kort, lyder domen, och får därför ta konsekvenserna.

Sedelärande berättelse 2

Spelaren W.L.A. är i Macau, och spelar i ett cashgame. Han är avgjort inte någon van spelare; det är kanske tredje eller fjärde gången han besöker ett pokerrum. I en giv har dock W.L.A. tur med sina kort samt brädan, och finner sig efter rivern ha den oslagbara handen samtidigt som han är synad. Motståndaren slänger upp sina kort med en smäll och skjuter fram dem över filten. W.L.A. vet att han nu måste visa sina kort innan han får potten. Han är dock lite osäker på proceduren i ett livespel och räcker därför över sina hålkort till dealern för att hon ska lägga upp dem, men…

… hon missuppfattar gesten, kastar i stället korten i kasthögen, och skjuter över potten till motståndaren. Givetvis protesterar W.L.A. vilt; men även här tilldöms motståndaren potten, eftersom W.L.A.:s avsikt inte varit entydig.

Sedelärande berättelse 3

EPT:s grundare John Duthie sitter 2008 i ett cashgame på ett Londonkasino. Duthie har goda kort, floppar dessutom tungt och efter rivern åker en rejäl bet in. Hans kinesiske motståndare tänker ett tag, och säger till sist ”I call”…

… men eftersom kinesen talar dålig engelska, och dessutom med en mycket kraftig accent, hör Duthie fel och tror att kinesen har sagt ”I fold” i stället. Duthie kastar därför segervisst sin hand i tron att dealern ska skjuta över potten till honom. Till hans oförställda häpnad föser dealern i stället den rejäla högen av marker till kinesen!

Naturligtvis blir det palaver och floormanagern tillkallas, men avgör till förmån för Duthies motspelare i potten.

Sedelärande berättelse 4

Scenen här är dag 5 i Main Event i 2010 års WSOP när de kvarvarande är djupt in i pengarna, och den som gör bort sig är danska proffset Theo Jørgensen. Det ligger redan flera hundratusen i potten, riverkortet som är ett ess har landat och Jørgensen som har A-A i hålet checkar slugt. Hans motståndare tar tag i sin stapel med 25K-marker, föser fram den…

… och Jørgensen säger ”Call!”, men innan motspelaren släppt taget om stapeln eller deklarerat hur mycket han tänker satsa, och innan markerna korsat linjen på filten.

Nu blir det en ordentlig diskussion. Jørgensen är av åsikten att motspelaren ämnat satsa hela sin stapel av 25K-marker vilket skulle motsvara över 300K, medan motspelaren irriterat hävdar att han bara fört fram sin stapel en bit för att han lättare ska kunna avskilja de marker han verkligen tänker satsa.

Till sist dömer tävlingsledningen i motspelarens favör, och denne – som vid det här laget vet om att han är slagen – gör minimibeten på 24K och lägger sig snabbt när Jørgensen visar upp det set han prickat in på rivern. ”I fucked up”, kommenterade Jørgensen inte oväntat efteråt i en intervju.

Lärdomar: skydda dina hålkort, visa upp din hand på ett korrekt sätt varje gång du måste göra det, ta inget för givet, och ha inte för bråttom. Lägg dem minnet; en dag kanske de kan rädda tiotusentals kronor åt dig.

Tidigare i år släppte det schweiziska myntverket ett silvermynt med valören 20 CHF, och som är tillägnat landets ”nationalkortspel” jass:

Myntet är designad av konstnären Roland Hirter, och ingår faktiskt i en serie som hyllar de sporter som utövas i landet! Mera bränsle på den diskussionsbrasan, alltså.

Mynt med spelmotiv på skulle för övrigt kunna utgöra ett ämne till en egen artikel här. När jag häromåret reste runt i Malaysia fick jag tag på det växelmynt med värdet 10 sen som på baksidan avbildar spelet congkak, landets ”nationalvariant” av kalaha! Se bilden.

Nu är frågan huruvida det svenska myntverket kan tänka sig att släppa ett jubileumsmynt – låt oss säga i guld, och med valören 1000 kronor – om nu Martin Jacobson skulle lyckas ro hem VM-titeln i november. DET myntet skulle ha samlarvärde i pokerkretsar…

Med anledning av de tider vi just nu lever i här i Sverige ska jag fortsatt hålla mig till ämnet politik och spel – om vilket det finns mycket att säga!

Före införandet år 2011 av The Fixed-Term Parliaments Act i Storbritannien, rådde en fascinerande ”spelregel” i det Förenade Konungadömet: den sittande premiärministern bestämde vid vilken tidpunkt nästa allmänna val skulle hållas, men det fick inte gå längre än högst fem år. Den regeln ställde bostadsrättsinnehavaren på 10 Downing Street inför ett intressant dilemma: när var rätt tidpunkt för nästa val, om han/hon siktade på att behålla makten? Nu genast (trots att det kanske t.ex. inte gått mer än två år sedan sist), innan den nedåtgående trenden i opinionsmätningarna hunnit för långt? Eller var det bättre att vänta tills efter att man drivit igenom några nya grepp via parlamentet, och chansa på att de skulle mötas med gillande av väljarna? Där kunde man tala om ett speltänkande i politiken!

Dessutom finns en annan intressant spelaspekt av ett val: vad gör man om det blir oavgjort?

Vi har faktiskt haft ”oavgjort” i den svenska riksdagen under en mandatperiod – närmare bestämt 1973-76, då vi hade den s.k. lotteririksdagen. När man en gång införde enkammarriksdagen bestämde man korkat nog att den skulle omfatta 350 ledamöter, vilket efter valet 1973 ledde till ställningen 175-175 för de två blocken. De bestod då av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna, respektive Centerpartiet, Moderata Samlingspartiet och Folkpartiet.

Vad blev då resultatet, de gånger då kompromissförhandlingar misslyckades och ett dödläge inträffade? Jo, att lotten fick avgöra som på bilden här: närmare bestämt vid 152 tillfällen under de tre åren i riksdagen. Inför valet 1976 hade man fått nog och reducerade i stor enighet antalet riksdagsledamöter till 349, för att en sådan situation förhoppningsvis inte skulle kunna uppstå igen.

För visst framstår de åren så här i backspegeln som en bisarr period i den svenska politiska historien. Månader och år av utredningar, långa utskotts- och kommittémöten, TV-debatter, blötning och stötning i tidningarnas ledarspalter, såväl personliga karriärer som viktiga samhällsförändringar i vågskålen… och i slutändan hänger beslutet på om det ska dras en vit eller en svart kula ur en låda.

Men faktum kvarstår: med så många val i så många länder och i så många regionala områden om så många politiska och andra uppdrag årligen, måste det med matematisk nödvändighet då och då bli dött lopp någonstans. Ett fungerande politiskt system måste helt enkelt bland sina ”spelregler” ha med hur man hanterar sådana situationer.

USA kan tillhandahålla ett intressant spektrum av ”problemlösningar” på denna punkt – inte minst historiskt. I några mindre städer i Kentucky avgjorde man på 1800-talet ett dött lopp i lokalvalet genom hästkapplöpningar mellan de två kandidaterna som fått lika många röster var; byn Ruby i Alaska är känd för att man i motsvarande situation på 1920-talet sägs ha ordnat en tävling där motståndarna fick dricka sprit ikapp och den som slocknade först förlorade; och Mark Twain ”rapporterade” en gång i sina skriverier om en liten stad i Kansas där de två borgmästarkandidaterna fick samma antal röster, och för att slita tvisten fick invänta dagens tåg och så gissa om en man eller en kvinna skulle kliva ned på perrongen först. Enligt Twains berättelse utgjordes den enda passageraren som klev av den dagen av en häst – och till råga på allt en valack.

Må vara som det vill med de anekdoterna; men i över trettio av USA:s delstater föreskrivs att någon variant av ”a game of chance” ska användas, respektive att situationen ska bli ”settled by lot”.

Hur ska det då gå till i praktiken? I de flesta av dessa över trettio stater är formuleringarna vaga på den punkten, men några specifika. I Idaho föreskrivs en slantsingling. Connecticut föreskrev fram till år 2007 också en slantsingling, men har numera ändrat till att ett nyval ska hållas tre veckor senare. I Omaha ska namnen på de kandidater som fått lika många röster skrivas på en papperslapp var, och så ska dessa läggas i någon form av behållare och en dragning förrättas av sekreteraren för delstatens valnämnd.

Men i delstater som inte har en föreskriven procedur, har uppfinningsrikedomen varit stor. Nu i juni i år avgjordes en omröstning gällande posten som ”commissioner” i Kenedy County i Texas – efter att den slutat 44-44 mellan Roberto Salazar och Israel Vela – med att de två fick kasta fem tärningar var om saken: Salazar slog 16, men Vela slog 23 och så var posten hans (bilden ovan).

EDIT: Här kan du läsa om ytterligare några fall:

http://online.wsj.com/news/articles/SB10001424052702303703004577476361108859928

Intressant nog har även poker använts i dessa sammanhang! I mars 2008, i den lilla staden Estancia i New Mexico, gällde valet en plats i motsvarigheten till kommunfullmäktige varvid Josie Richards och Michelle Dunlap hade fått 81 röster var. Inför distriktsdomaren Kevin Sweazea gavs de från en väl omblandad kortlek fem kort var – femkorts stötpoker med alla korten öppna, alltså – varvid Dunlaps ess-höga hand fick se sig slagen av Richards som getts ett par i nior.

Ett antal år tidigare i samma delstat, 1999 i grannstaden Edgewood, hade motsvarande val i stället resulterat i att tre kandidater fått lika många röster. Det bestämdes dock att trion bara – inför vederbörliga vittnen och myndighetspersoner – skulle ges ett kort var. Segraren då blev Gary Chemistruck som fick spadersjuan, medan John Romero och Richard Pledger gavs ännu lägre lankor. Inte direkt hur motsvarande skulle ha skildrats i en Hollywoodfilm, kan man gissa…

Men i Borrego Springs i Kalifornien blev det en krångligare procedur, när de två kandidaterna till brandskyddsnämnden i 1994 års val fick 346 röster var. Man kom överens om att ta två identiska kuvert, och i det ena lägga en blank papperslapp och i det andra en lapp med texten ELECTED. Men så kom haken: vem av de två skulle få välja kuvert först?

Det krävdes en dragning dessförinnan att avgöra, med två nya kuvert varvid den sittande ämbetsinnehavaren fick välja först…

Ytterligare en stad som förtjänar att omnämnas i detta sammanhang är Show Low i Arizona, och om vilken jag tidigare här i Superbloggen berättat hur den fått sitt namn:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2011/09/en-miss-i-den-svenska-geografin/

I Show Low har genom årens lopp tre val till motsvarigheten till kommunfullmäktige avgjorts med hjälp av kort-”spel”, men med hänsyn till stadens ursprung och särpräglade tillkomst tillämpar man en speciell procedur: turas om att ge ett kort var från leken till kandidaterna, ända tills någon får klövertvåan och då vinner. Senaste gången det inträffade var 1988, då Diana Lara på det sättet besegrade Leon Taylor.

Då återstår bara att fundera över vad som händer i det osannolika fallet att Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvens respektive partier skulle få lika många röster var den 14 september. 🙂 Spelkort, tärningar, slantsingling, duell med värjor bakom Storkyrkan? Eller har någon av läsarna här ett kreativare förslag?

Halla alla!

Det blir bara ett superkort inlagg den har veckan – bestamde mig i sista sekund for att aka till Barcelona forra helgen och spela lite sides, sedan lyckades jag bli matforgiftad andra kvallen och lag hel dod i sangen resten av resa. Ja herregud.

I veckan – efter aterhamtning – har jag som vanligt lirat poker, har jobbat stenhart med analys av mitt cash game sa har verkligen varit inne i min egen bubbla. Daremot har jag lyckats klamma in lite turneringar pa kvallarna och fick i tisdags mitt forsta finalbord pa The Big 55 och cash pa 4k usd! Tjoa om nagon vill att jag gor en video av det. Som sagt ar inte lika bra pa turneringar imo men kan ju beratta hur jag tanker i olika situationer 🙂

I denna sekund sitter jag och vantar pa taxi for att aka till Arlanda, sa nasta gang jag skriver ett blogginlagg blir det fran Johannesburg. Kommentera garna nedan vad ni vill att det ska handla om! 🙂

Hors och ses snart,

D

Tack och lov bor vi här i en demokrati – desto större skäl till att gå och rösta i det stundande valet, och till att visa respekt för meningsskillnader och inte vandalisera andra partiers affischer, eller hur?

För det finns sämre länder. Mycket sämre länder, i detta avseende. Det är dags att göra en dykning ned till ett udda hörn av gamblinghistorien, och berätta om ett politiskt lotteri!

När den tidigare diktatorn över Guinea i Västafrika, Lansana Conte, avled den 22 december 2008 passade en militärjunta på att genomföra en statskupp redan nästa dag.

Det blev dock genast ett vilt gräl mellan några av kuppledarna om vem som skulle bli president, och de som inte kunde enas var kapten Moussa Camara, överste Sekouba Konate och en tredje officerare. För att göra upp utan skottlossning mellan deras respektive anhängare på militärlägret Camp Alpha Yaya Diallo kom de till slut överens om att ta en tom majonnäsburk, och i den lägga en hopvikt papperslapp med ordet PRESIDENT på, och så en mindre bunt blanka lappar.

Det blev Camara (ovan) som drog den vinnande papperslappen. Enligt en version av historien krävde Konates missbelåtna elitsoldater en förnyad dragning, och ännu en gång drog Camara vinstlotten. (Enligt obekräftade rykten, men inte helt osannolika, lär Camara ha förberett sig inför lotteriet genom att i ärmen på uniformsjackan ha några extra papperslappar med ordet PRESIDENT på.) Konate accepterade att bli vicepresident.

En ganska passande procedur, i ett land som enligt FN år ut och år in ligger i toppen på listan över världens mest korrupta länder…