Att valrörelsen är inne på upploppet mot den 14 september kan knappast ha undgått mina skarpsynta läsare. Därmed finns det anledning till att här i Superbloggen se efter vilka kopplingar det finns mellan spel och politik!
Spelandet har ALLTID varit förknippat med politik. Det är inte bara att man kan dra häpnadsväckande paralleller mellan de intellektuella och moraliska processerna samt övertonerna i bägge, utan de återspeglar sig också i varandra. Speltänkandet är en realitet inom politiken: därför ser och hör vi också nästan dagligen fraser som ”det politiska spelet” (se t.ex. boktiteln ovan), ”korten på bordet”, ”börja på ny kula” och ”ess i rockärmen” med flera. I Pokerhandboken ger jag flera exempel på kopplingar spel/politik – och så sent som i går kunde man på framsidan av Dagens Nyheter läsa rubriken JIMMIE ÅKESSON SOM SVARTE PETTER – INGEN VILL HA HONOM, med underrubriken ”Daniel Poohl skriver om SD som ’game-changers’”.
Spel i olika tappningar har inom och gentemot politiken fått tjänstgöra som verktyg, narrspegel, inspiration, pamfletter och mycket annat; och som sådant återfinns spelandet mycket riktigt långt bak i historien:
Ovanstående gravyr, som är från mitten av 1600-talet och kan ses på Statens Sjöhistoriska Museum i Stockholm, utgör en politisk allegori. Ytligt föreställer den ett brädspelsparti mellan danske kungen Kristian IV och svenske rikskanslern Axel Oxenstierna, med tullrättigheterna i Öresund i ”potten”: i bakgrunden ses till höger slottet Kronborg i Helsingör, och till vänster ses staden Helsingborg. I praktiken avser den dock att illustrera de vid den tiden mycket ansträngda relationerna och periodvisa krigen mellan de två länderna.
Ibland kan själva spelet i sig utgöra en form av politisk protest. Det äldsta kortspelet i Europa vars regler nedtecknats och därför bevarats är karniffel, som omnämns första gången 1426 i Bayern. Såväl världsliga som kyrkliga auktoriteter utslungade på medeltiden upprepade gånger bannor över just karniffel, och på många håll förbjöds det helt enkelt! I en predikan från 1496 går biskopen Johann Geiler i Kaisersberg till storms mot karniffel:
Vanliga kortspel, om än klandervärda i andra avseenden, återspeglar åtminstone en förnuftig samhällsordning så till vida att kungen slår obern, obern slår untern och så vidare. Men nu har vi ett kortspel kallat karniffelspiel, i vilket allt kastas över ända: treorna slår en ober, en fyra slår en unter, tvåan och sexan slår en kung. [Ober och Unter är i den tyska kortleken de två helmanliga klädda korten närmast under kungen, och svarar alltså mot dam respektive knekt. Dessutom gick trumfsjuan under smeknamnet djävulen, och slog även den kungarna.]
Biskopen ville helst bränna upp hela rasket, inklusive ”kungen, kejsaren, obern, baneret och djävulen”. Och inte undra på det: karniffel var inte något spel för överklassen; det utövades snarare av knektar och bonddrängar, eftersom det kortspelet hade klara politiska övertoner – kungen var ju inte längre det högsta kortet! – och blev storligen uppskattat bland de förtryckta lägre samhällsklasserna, inte minst som ett anarkistiskt nålstick mot överheten.
Vill man gå ännu längre tillbaka i den europeiska historien, hittar man t.ex. denna vackra handsnidade brädspelspjäs (ovan) från 1100-talet och av anglonormandiskt ursprung. Den föreställer en grupp män som knäböjer inför sin härskare – en kung? – och som gåva medför de dessutom ett får. Säkert har den pjäsen på sin tid erbjudit en klar politisk tolkning, som i dag dessvärre gått förlorad i historiens dimmor.
Men även seder och moraliteter (vilka förstås alltid har kopplingar till politiken, överheten och makten även de) har fått se sig återspeglas i spel. Just spel som man förmodas ”lära sig” något av, hittar man redan i forntiden – som till exempel det egyptiska senet:
Senet – exemplaret ovan är från omkring 1400-talet f.Kr. – var inte vilket sällskapsspel som helst för egyptierna: i stället var spelet ett sätt att förbereda själen inför livet efter detta.
Men låt mig hoppa framåt i historien igen, och ge ett antal exempel på spel som politiska vapen och verktyg! Omedelbart efter den franska revolutionen 1792 såg man till att publicera nya kortlekar i vilka kungar, damer och knektar eliminerats eftersom de förknippades med det gamla samhället som just välts över ända; de ersattes med bland annat filosofer, som t.ex. Rousseau här:
År 1888 publicerades den här kortleken i Storbritannien, med satiriska porträtt på dåvarande makthavare:
Lägg för övrigt märke till att på de klädda korten ovan hade man redan hunnit införa den nuvarande typen av hörnbeteckningar, medan nummerkorten försetts med en annan typ!
På 1930-talet, medan det spanska inbördeskriget rasade och stormakterna hade ”kommit överens” om att inte blanda sig i det hela, kunde situationen återges av skämttecknaren Low i en brittisk tidning och i form av ett satiriskt pokerparti:
Det var dock inte bara politiken som kunde angripas, utan även religionen – som på jokerkortet i denna sovjetiska kortlek från 1930-talet, avsedd att visa hur kapitalismen kontrollerar världsreligionerna:
Under andra världskriget framställde ryssarna trots brist på papper och annat denna kortlek, med satiren riktad mot det nationalsocialistiska Tyskland:
Watergateskandalen på 1970-talet resulterade i flera olika satiriska spel med politisk udd: detta har jag själv i mina samlingar!
År 1982 besökte påven Johannes Paulus II staden Liverpool, något som inte var populärt i alla läger. Antikatolikerna ”firade” händelsen genom att trycka upp och dela ut ett enkelt tryckt vykort utformat som spelplanen till ett påhittat spel, Popopoly (= ”Påvopol”). Lägg märke till rutan märkt ”Vatican Roulette”… fem Non-Stop och ett p-piller!
I Schweiz kunde den europeiska kreditmarknaden, ett nog så kärt ämne för våra politiker, år 2007 insiktsfullt nog illustreras som ett korthus:
Den tilltänkta vicepresidentkandidaten Sarah Palin från Alaska utsattes för detta satiriska spel i USA; ett antal bingobrickor där man medan hon uppträdde på TV kryssade av ett antal av hennes favoritfraser efterhand som hon spottade fram dem, och den som först fick fem i rad hade förstås vunnit:
De spelanknutna satirerna över USA:s president Barack Obama är vid det här laget oräkneliga, som denna påhittade Monopolvariant…
… och denna skämtteckning, ännu en gång med kortspelsmotiv:
Här är för övrigt ett tärningsspel, ”Political Poker”, som en djärv entreprenör uppfann inför valåret 2012 i USA:
De politiska spelen har med modern teknologi blivit ännu mer sofistikerade. Man laddar hem och avnjuter Flashspel, som till exempel denna ”boxningsmatch” från 2010 mellan Susana Martinez och Diane Denish vilka bägge aspirerade på guvernörsposten i delstaten New Mexico:
Martinez vann den fighten med 54% av rösterna – och flera andra spel har också lagts ut på nätet i samband med allehanda valkampanjer, som till exempel när kongressmannen Russ Carnahan från Missouri beställde fram ett Pac-Man-inspirerat spel i vilket hans motståndare Ed Martin jagades av diskutabla affärer ur sitt förflutna. Och här är en affisch från striden om guvernörsposten i delstaten New York, där republikanen Carl Paladino försökte framställa sin motståndare demokraten Andrew Cuomo i mindre smickrande dager med en referens till datorspelsfiguren Mario:
Sverige då? Här i vårt konfliktundvikande, konsensushängivna land har spelreferenserna varit mer tunnsådda – men det socialdemokratiska ungdomsförbundet skakade i alla fall fram en satirisk kortlek inför valet 1976:
Själv designade jag för moderaterna inför valet 1998 på beställning en politisk tarotkortlek, och där den kände tecknaren Gideon Salutskij illustrerade mina idéer:
Och nu senast har jag utanför Alliansvalstugan i min hemkommun gjort ett strategiskt tvåpersonsspel med plywoodplattor som man turas om att vända upp, och där den som kan vända upp den sista brickan har vunnit:
Kvinnan i vita kläder på bilden som premiärspelade det under invigningen i fredags var för övrigt IT-minister Anna-Karin Hatt; och plattorna man vänder upp är logiskt nog försedda med argument för Alliansen, såväl på riksplanet som lokalt i kommunvalet.
Jo, det skulle gå att sätta ihop en tjock och välillustrerad bok om spelandet inom politiken, i alla möjliga betydelser – men här och nu får det räcka med ovanstående bildsvep!
Diana
