Jo, rubriken är ett medvetet lån från titeln på kasinomagnaten Donald Trumps bok – och jag ska strax komma till varför.
Det finns faktiskt ögonblick i ens pokerliv som känns som om de uppväger alla de badbeats, suckouts och no-shows man annars jämt råkar ut för. Ett sådant inträffade i går kväll för mig, i klockan 22.00-turneringen med blygsamma 32 deltagare och 85 dollar inköp, inne i nya pokerrummet inne på Caesars Palace (bilden ovan). Det är bara fjärde eller femte given efter starten: fienden höjer, jag tittar ned på K-K i helsvart, kontrahöjer och får syn av fi medan övriga håller sig undan. Floppen är nästan så bra den kan bli: K-7-5, dock med två ruter. Fi checkar, jag ämnar inte ge några gratisdrag och betar rejält; han synar. Turn är en tredje ruter; sh*t också, han betar ut vad som är en misstänkt liten bet och sitter nu nästan helt säkert på en inprickad flush – men kåkchansen och implicita odds gör att jag inte tänker släppa taget så lätt. Syn.
Och så rivern… en magisk, magnifik, underbar ruterkung för ett ointagligt fyrtal.
Fi betar ut ännu en gång, lika misstänkt lite som nyss; säkert för att vilja veva in fisken på kroken. Kan han nu ha en kåk? I så fall ännu bättre. Jag fejkar en lång tvekan som inte för ett ögonblick hade lurat någon medsvensk som känner mig, men här inne på Caesars är jag bara ännu ett anonymt ansikte. Till sist ställer jag, och han instasynar.
Fi gör en grimas när jag direkt rullar upp min cowboykvartett och låter honom få en bra titt. Han muckar sina kort och ställer sig upp. Jag har honom täckt precis, han är bustad som första offer, och jag är chipleader i turneringen.
Därifrån känns det som om det går på räls. Mitt kortsnitt är helt OK, och sällan har jag upplevt det så enkelt att spela poker som där och då. När vi är fem kvar på finalbordet och på bubblan eftersom det är fyra priser, föreslår jag vad som i princip är standard här i Vegas: att vi chippar in några dollar var – denna gång 25 – till ett tröstpris för den som kommer att slås ut på bubblan.
Nio gånger av tio brukar en sådan deal accepteras här, just i denna situation i dessa dagliga och nattliga småturneringar. Alla vet att det kan bli just han eller hon själv som bubblar, och är med på vad som antingen är ett tröstpris ur egen synvinkel, eller en liten generös gest mot en medmänniska.
Men inte denna gång. En småfet amerikan runt de femtio och som just då är chipleader, tvärvägrar blankt. Här ska det minsann inte bli några deals.
Det sprider en otrevlig stämning. Han har dessutom retat upp bordet tidigare, med stöddiga kommentarer riktade mot oss andra. Min föreslagna deal är off eftersom etiketten föreskriver att alla de kvarvarande spelarna måste vara med för att den ska bli ”officiell” gentemot kasinot. En australiensare frågar managern för pokerrummet om vi övriga i stället kan göra en privat deal, så att fyra av oss inbördes chippar in 25 dollar var till den av oss som till äventyrs ryker på bubblan. Managern säger till oss att även en sådan deal måste godkännas av alla vid bordet… och ännu en gång vägrar den stöddige amerikanen. ”Men om vi fyra kliver lite avsides och gör upp en sådan deal då?” frågar australiensaren. ”I’ll pretend I didn’t hear that”, replikerar managern med ett småleende. Vi fyra utväxlar blickar inbördes och saken är klar; vi har vår egen deal.
Strax efteråt ryker en av oss på bubblan. Vi övriga i dealen säger olika varianter av ”Just because you were such nice company here, we feel like giving you 25 bucks each”, och räcker över pengarna. Han har i alla fall som tröst bara gått 10 dollar back för kvällen. Den stöddige amerikanen ser surmulen ut.
Vi övriga tre låter vår tysta överenskommelse finnas kvar, undviker varandra i görligaste mån och koncentrerar oss nu på den stöddige. Hans markerstapel minskar snabbt från chipleader till småhögar, och till sist åker han som fyra. ”Luften blev just lite lättare att andas”, säger jag till de två andra efter att den stöddige lommat iväg; till och med dealern småler. Vi spelar några givar till under vilka jag förlorar slantsinglingen med min A-K mot 6-6, och halkar ned till chiptrea. Klockan är vid det laget nästan 02.30, och vi kommer överens om en deal; 675 dollar till amerikanen John som leder, 507 dollar till australiensaren Jason, och 450 dollar till mig i stället för det nominella tredjepriset på 384 dollar enligt monitorerna. Managern och dealern ordnar upp det medan vi skakar hand som gentlemen och signerar papperen:
Men ännu en gång här i Vegas har jag sett en person få lära sig läxan: säg inte nej till en rimlig bubbeldeal. Dels skapar det dålig stämning, dels kan det vara du själv som går miste om lite tröstpengar efter en lång sittning… men framförallt tror jag att du i det långa loppet förlorar ekonomiskt på det, när du får hela resten av bordet emot dig. ”The Art of the Deal”, som sagt.
