I min serie inlägg om vad som enligt olika religioners läror väntar dig efter döden, du förtappade spelare och gambler, har det nu blivit dags att skärskåda kristendomen! Och denna gång – jag säger det redan nu, så har du hört det – blir det Superbloggens längsta, innehållsrikaste och mest illustrerade inlägg någonsin, eftersom jag vilket framgår av rubriken kommer att bland annat noggrant avhandla världshistoriens mest kända och beryktade hasardspelsparti! Passar inte dagens rejäla kulturdos får du alltså helt enkelt välja något annat att fördjupa dig i, mera anpassat till just dina läsvanor… 🙂
Kristendomen
Denna religion har uppkommit ur judendomen – kristna skulle kunna betecknas som ”reformerta judar”, om man så vill. Det definierande för en kristen är att han eller hon tror att den man vid namn Joshua bar-Yussuf som levde och dog för omkring 2000 år sedan var utsänd av Gud, och därför vill efterfölja det som predikades i dennes liv, ord och gärningar. För eftervärlden har denne man blivit känd som Jesus Kristus (efter grekiskans Christos, ”den smorde”, detsamma som Messias på hebreiska). Såväl judar som muslimer räknar med Jesus som bara en profet, om än av viss betydelse, medan kristna alltså anser att deras religion grundats av honom.
I kristendomens historia finns två stora ögonblick av splittring: dels när den ortodoxa kyrkan gick sin egen väg på 1000-talet, och sedan när protestantismen gjorde samma sak på 1500-talet under den s.k. reformationen. I bägge fallen förorsakades det av åsiktsskillnader som är för komplexa för att gå in på här. Den återstående huvudinriktningen inom kristendomen benämns den romersk-katolska kyrkan, eller katolicismen. Därutöver finns det och har funnits ett stort antal kristna grupperingar med lägre medlemstal, som koptiska kyrkan, baptismen, metodismen, pingströrelsen och en lång rad andra frikyrkor och trossamfund; förutom rörelser som puritanismen, kalvinismen och pietismen m.fl.
Jesus är alltså huvudgestalten inom kristendomen, och en händelse omkring honom specifikt en del av orsaken till att man inom denna religion (och då framförallt i högkyrkliga kretsar) generellt ser strängare på hasardspel än vad man gör inom dess ursprung judendomen. År 1989 kunde man i svenska tidningar läsa att personalen vid ett ålderdomshem i Småland förbjudit de gamla att spela kort; och när nunneorden Mariadöttrarna 1995-96 lät uppföra sitt nya kloster vid foten av Omberg i Östergötland, var ett av anställningsvillkoren för byggnadsarbetarna – och vilket facket utan bråk unikt nog gick med på som klausul i kontraktet – att inget kort- eller tärningsspelande fick förekomma på rasterna!
Varför då denna attitydskillnad gentemot den mera förlåtande judendomen (se ett tidigare inlägg här), trots att judendomen och kristendomen har delar av sin historia samt många ursprungsskrifter gemensamma, som till exempel Moseböckerna inom Gamla Testamentet?
Jo, för att förstå denna skillnad måste man beakta den kanske mest centrala händelsen av alla inom kristendomen: Jesu död genom korsfästelse, som en symbolrit för förlåtandet av människornas synder… och vad som enligt traditionen inträffade i samband med denna. Det är något som beskrivs i alla fyra evangelierna, till exempel så här i Johannesevangeliet 19:23-24:
”Soldaterna som hade korsfäst Jesus togo hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De togo också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ’Vi skära icke sönder den, utan kasta lott om vem som skall ha den.’ Ty skriftordet skall uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Det var vad soldaterna gjorde.”
Liknande om än mera kortfattade vittnesbörd beträffande lottkastandet om Jesu klädnad återfinns i Matteusevangeliet 27:35, Markusevangeliet 15:24, och Lukasevangeliet 23:34. Syftningen i den understrukna citattexten ovan (även markerad i Bibeln) hänför sig till profetian i Psaltaren 22:18 och vilken lyder: ”[D]e dela mina plagg emellan sig, de kasta lott om mina kläder.”
Det är i det närmaste omöjligt att överskatta vilken betydelse denna symbolladdade händelse haft för kristenhetens syn på hasardspel. Ingen annan enskild händelse under de senaste 2000 åren har i Västvärlden åstadkommit så mycket negativ ”publicitet” för gambling. Medan Jesus för mänsklighetens skull plågas och dör på korset, hånar alltså de hårdföra romerska soldaterna honom samtidigt som de kastar lott om hans fåtal jordiska ägodelar; en bild som för evigt etsat sig fast i kristna betraktelser.
Det är inte svårt att förstå att 1800-talets religiösa väckelserörelser i Sverige betraktade spel om pengar och materiella ting, eller spelandet överhuvudtaget, som en svår synd; varför predikanterna på de dåtida bönemötena, ofta med benäget bistånd av nykterhetsrörelsen, gick till storms mot detta andliga förfall.
Detta hasardspelsparti om Jesu klädnad, vid korsets fot, har återgetts oräkneliga gånger inom den kristna bild- och konsttraditionen. Här är ett litet, litet axplock av exempel: först ett omslag på en bok författad på 1500-talet av Martin Luther, och tärningskastandet hittar du avbildat nere till höger av illustratören Paul Creutzberger:
Här en målning från omkring 1440, av Konrad von Friesach:
Här är en skulpturgrupp på det magnifika pågående kyrkobygget La Sagrada Familia i Barcelona, av Antonio Gaudí, och vilken också föreställer de romerska soldaternas hasardspel:
Här är en muralmålning i kyrkan Notre Dame de France i London, och utförd 1960 av Jean Cocteau:
Och här är samma motiv på en målning från cirka år 1800 av William Blake, och överflyttad till ett iPhone-skal (!):
Tärningar ingår också, tillsammans med törnen, spikar, en tupp som symboliserar Petrus’ svek och ett antal andra föremål, av tradition i det som brukar sammanfattas under namnet arma Christi: Kristi pinoredskap (även om den bokstavliga betydelsen av den latinska frasen är ’Kristi vapen’). Här är till exempel en skulptur av den döde Jesus i katedralen på medelhavsön Ibiza – och notera de två tärningarna!
När det gäller att studera kristendomens inställning till gambling, har alltså denna händelse fått en definierande roll när det gäller att för evigt brännmärka hasardspelandet som sådant; och tärningar i synnerhet. Man kan onekligen spekulera i det kontrafaktiska scenariot att hade spelkorten existerar på Jesu tid, och evangelierna vittnat om att de romerska soldaterna spelat låt oss säga poker om hans klädnad, så hade sannolikt attityden till poker och spelkort varit markant annorlunda samt ännu mera kritisk här i Västerlandet.
Men låt oss bromsa upp ett kort ögonblick och ställa den inte oberättigade frågan: skildrar evangelierna en verklig händelse? Vad är till äventyrs sanning och vad är dikt, i denna så ofta traderade berättelse om världshistoriens mest kända och beryktade hasardspelsparti? Förekom verkligen då, långfredagen år 33 eller vilket datum det nu kan ha rört sig om, ett lottkastande om kläderna tillhörande en döende man som hängde på ett kors? Och vad för slags spel kan det i så fall ha varit?
Att Jesus – Joshua bar-Yussuf – verkligen existerat anses fastlagt; han omnämns i ett antal oberoende källor, t.ex. den romerske historieskrivaren Tacitus’ verk. Likaså anser historikerna att det är klarlagt att han var – ur den dåtida överhetens synvinkel – en judisk upprorsmakare som fälldes i en summarisk rättegång, och därefter avrättades genom korsfästelse.
Det föregivna spelandet är inte på något sätt orimligt. Hasardspel, om pengar och ägodelar, var en mycket vanlig och väl spridd företeelse inom den romerska armén. Faktum är, anser historikerna, att oddsen klart lutar åt att de fyra evangelierna på denna punkt beskriver en händelse som verkligen har ägt rum.
Då är nästa fråga: vad för slags spel kan det ha rört sig om?
Lottkastande är, som jag nämnt tidigare, en kollektiv term för ett flertal olika slumpprocesser: från lotteriliknande förfaranden, via att kasta ett eller flera föremål för att se vem som ”slår högst”, och till något så enkelt som att alla har var sitt trästycke eller kvist varvid dessa med ett grepp kastas samtidigt på marken, och det trästycke som hamnar ovanpå de andra vinner.
De två vanligaste spelföremålen bland romerska soldater för två årtusenden sedan var dels aleae och tesserae (olika slag av tärningar, som regel av ben eller brons, handgjorda och i betydligt mindre format än dagens standardtärningar), dels också tali som även de ses på bilden ovan: alltså hälben (astragaler) från får, och som fungerar som en form av primitiv tärning som kan falla med någon av fyra sidor uppåt (dock självklart långtifrån med samma sannolikheter). Det var vanligare med hälben än med tärningar; varje gång ett får slaktades, fick man ju två sådana som gratis restprodukter.
Beträffande själva spelet vid korsets fot är det sannolikaste att man spelade ett med fyra astragaler samtidigt: ett då mycket utbrett hasardspel inom romerska armén. Det högsta kastet kallades venus, vilket betydde att alla fyra astragalerna visade olika sidor uppåt i samma kast. Det lägsta kallades canis (hund), när alla fyra i stället föll med den konvexa smala sidan uppåt. Däremellan fanns en rangordning av 33 olika möjliga andra kast (kombinationer av sidor).
Det famösa spelet kan å andra sidan i stället ha varit ett med tärningar: två, tre eller möjligen fyra tärningar, eftersom ett antal sådana motsvarande spel också är kända från antiken. Men astragalspelet ovan, med fyra hälben, är alltså den sannolikaste kandidaten.
Eftersom detta hasardspel i samband med Jesu korsfästelse getts en så stor och ödesmättad symbolik inom kristenheten, är det inte att undra på att det också finns en utbredd mytbildning kring det.
Två platser gör anspråk på att ha den stenplatta som påstås ha varit underlag när soldaterna kastade lott: Fort Antonia i Jerusalem…
… (bilden ovan) samt Lateranbasilikan i Rom, där den påstådda plattan av porfyr finns till beskådande i klosteravdelningen. Bägge anspråken får anses vara tämligen osannolika.
På samma sätt gör flera kyrkor i dag anspråk på att ha den långskjorta som tillhört Jesus, omnämnd i Johannesevangeliet ovan, och vilken hasardspelet alltså gällde. En av dessa kyrkor är katedralen i Trier, där reliken normalt förvaras omsorgsfullt vikt och undangömd för nyfikna ögon, men som under 2012 för ovanlighetens skull ställdes ut till offentlig beskådan:
Förra gången plagget visades offentligt var 1959, då det också hamnade på frimärke. Det är inte ofta som innehållet i en ”spelpott” avporträtterats i sådana sammanhang!
En annan kyrka som av månghundraårig tradition gör anspråk på att i sitt förvar ha plagget som lottkastandet gällde är kyrkan i Parisförorten Argenteuil i Frankrike. Där är det hopsytt av fyra mindre stycken, vilket sägs bero på att man under franska revolutionen, av fruktan för plundring, lät skära det i flera bitar och gömma det på olika platser runtom i staden. I modern tid har så ”den heliga tunikan” åter sammanfogats; upprepade laboratorietester på plagget har också påvisat att de mörka fläckarna på det är människoblod.
Även ett antal ortodoxa kyrkor säger sig förvara det plagg som tillhört Jesus, eller åtminstone delar av det: Svetitskhovelikatedralen i Mtskheta i Georgien (där plagget sägs vara Jesu mantel), Dormitionkatedralen i Moskva, Sofiakatedralen i Kiev i Ukraina, och några till. Även här gäller förstås att inte alla kan ha rätt samtidigt… om ens någon.
Detta världshistoriens mest beryktade hasardspel har också utgjort ett tema i filmen ”The Robe” från 1953, med Richard Burton i huvudrollen och baserad på en bästsäljande roman av Lloyd C. Douglas:
Burton spelar där den romerske tribunen Marcellus Gallio som under det famösa hasardspelspartiet vinner Jesu mantel, just som den senare utandas sin sista suck på korset. I det partiet i filmen spelar man dock med tärningar, och inte med astragaler:
I filmen får man sedan följa hur Marcellus, gradvis och under det mystiska inflytandet från det heliga plagget som han vunnit på spel, förvandlas från en hårdför, gudlös cyniker till att bli en from kristen. I slutet accepterar han villigt sitt öde när han av kejsaren Caligula döms till döden, eftersom han vägrar ta avstånd från sin nyfunna tro. Säkerligen en av de mera udda spelfilmerna någonsin som haft gambling som tema!
Men låt oss efter denna grundliga analys lämna detta kända hasardparti bakom oss, och titta på vad som av andra auktoriteter inom kristendomen sagts om gambling; för inte oväntat har den frågan stötts och blötts många gånger i det sammanhanget. Den tidiga kristna kyrkan kan uppvisa många exempel på fördömanden och uttalade förbud, framförallt mot tärningsspel. Filosofen Klemens av Alexandria (ca 150-215; för övrigt en av världens första förespråkare för kvinnlig jämställdhet) skriver i tredje boken, elfte kapitlet i Paidagogos att tärningsspelandet har sin grund i ”sysslolöshet” och ”en okristen lyst till rikedomar”. Sankt Johannes Chrysostomos (347-407; det senare nicket betyder ordagrant ’guldmun’ på grekiska och syftar på att han var känd för sin vältalighet) varnar i en av sina skrifter för att tärningsspelande leder till ”blasfemi, skador, vrede, förebråelser och tusen andra ting som äro än mer förskräckliga”. Och under det sjätte ekumeniska konciliet år 680-681 i Konstantinopel röstade man fram att i sin 50:e Canon uttryckligen och rakt av förbjuda tärningsspelande.
Listan skulle kunna göras lång; och ett antal bibelord har tagits till intäkt för att man som rättrogen kristen förmodas undvika spelande för att i stället tjäna sitt uppehälle på hederligt sätt, som t.ex. Efesierbrevet 4:28 där det sägs att ”[d]en som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer […]”.
Den kristna historien innehåller också några berömda predikningar där hasardspelandet har dömts ut så till den grad att åhörarna som strömmat ut från kyrkan därefter rusat hem, tömt sina bostäder på allt vad spelutrustning heter och så deltagit i en offentlig massbränning av dessa föremål på stadens torg. Ett exempel är den predikan som Johannes av Capistrano ska ha hållit i Siena på 1420-talet, och vars resultat förevigats på denna målning av en okänd konstnär:
Här ses en detaljförstoring av den undre delen – och notera spelkorten, samt det egendomligt orienterade brädspelet där tungorna pekar åt fel håll:
Med detta sagt har spelandet faktiskt haft enstaka förespråkare inom kristenheten. När spelkorten i slutet av 1300-talet nådde Europa från den arabiska kultursfären, fanns det prelater som ville tolka in händelserna i Getsemane i dessa tidiga svitmärken (’färger’): bägarna representerade den kalk Jesus ville bli besparad; mynten stod för betalningen som Judas Iskariot fick för sitt förräderi; och käpparna och svärden för beväpningen hos de romerska soldater som kom för att gripa Jesus. Än i dag återfinns dessa svitmärken inom de spanska och italienska kortlekarna, samt majoriteten av tarotlekar.
Inte heller får man i detta sammanhang underlåta att omnämna den klassiska berättelsen om soldaten Richard Middleton. Den finns återgiven i tryck första gången år 1778, och har sedan dess traderats i ett otal versioner inklusive en countrysång skriven av T. Texas Tyler. I korthet handlar berättelsen om att Middleton under en gudstjänst ertappats med att ta fram en kortlek, och för det blir angiven och ställs till svars inför kompanichefen. Middletons försvar är att han inte har råd med en Bibel, samt att han faktiskt finner högre ting i kortleken:
”När jag ser ässet, påminner det mig om att det bara finns en Gud; när jag ser tvåan tänker jag på Fadern och Sonen; och när jag ser trean på Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Fyran påminner mig om de fyra evangelierna; femman om de fem förståndiga jungfrurna; sexan om att Gud skapade himmel och jord på blott sex dagar; sjuan om att Han vilade på den sjunde dagen; åttan om de åtta rättfärdiga människorna som fanns ombord på Noaks ark; nian om de nio spetälska som renades av Vår Frälsare; tian om de tio budord som Moses mottog på berget Sinai; damen om drottningen av Saba, som kom fjärran ifrån för att ta del av Salomos visdom; och när jag ser kungen, tänker jag på himmelens och jordens Konung, Vår Herre.”
Middleton frikänns förstås efter denna redogörelse, och den sergeant som angivit honom blir i stället straffad. Här är en av de otaliga tryckta versionerna av berättelsen, som blev väl spridd inom främst Nordeuropa:
I modern tid – 1960-talet – har faktiskt också Vatikanens officiella dagstidning och språkrör, Osservatore Romano, framhållit att vardagligt spel om små insatser, som till exempel lotterier, får anses harmlöst. Och i en intervju i Vatikanradion den 30 april förra året underströk kardinal Thomas Collins från Toronto att hasardspel enligt katolicismens nutida läror i sig varken utgör en synd eller något inneboende ondskefullt; men att dess följder däremot, när spelandet går till överdrift, utgör påtagliga faror. En intressant synpunkt Collins tog fram var för övrigt denna: “We always think about the gambler being enslaved, but actually governments can be enslaved. They get a lot of money out of gambling, the taxing of gambling, that’s why they’re promoting it.”
Diskussionen om huruvida hasardspelandet utgör en synd eller bara en last, och var skiljelinjen går mellan de två, har också rasat i århundraden inom kristenheten… men låt mig hoppa över den här.
Så efter denna exceptionellt långa utläggning – som ändå är extremt kortfattad med tanke på att ämnet skulle kunna inrymma en doktorsavhandling – har vi därmed kommit fram till huvudfrågan: Vad händer med dig efter döden, du arma spelare?
Svaret är att det dels beror på vilken gren av kristenheten du tillhör, dels beror på i vilken omfattning du spelat under ditt jordeliv – och, till äventyrs, om du tillfogat dina medmänniskor påtaglig ekonomisk skada eller lidande. I sitt berömda verk Divina Commedia från det tidiga 1300-talet har Dante Alighieri sitt svar klart: du är som oförbätterlig spelare för evigt dömd till de outhärdliga plågorna i den sjunde kretsen i Inferno, Helvetet. Här är för övrigt ett smakprov av vad som i så fall väntar dig, genom den kända målningen Yttersta Domen av den nederländske 1400-talsmästaren Jan van Eyck:
Men tillhör du en mildare gren av kristenheten och ditt liv inte enbart kretsat kring ett yrkesmässigt spelande, kan du räkna med att komma undan med ett antal år i Skärselden i stället – eller, om ditt pokerlir varit av det huvudsakligen rekreationella och oskyldigare slaget och din livsföring i övrigt varit exemplarisk, så hamnar du trots allt och med lite tur i Paradiset.
Till vilket man kan lägga författaren Mark Twains klassiska kommentar: ”Jag föredrar himlen för klimatets skull, men helvetet för sällskapets.” Skulle din stundande existens på den andra sidan alltså utspela sig på den sistnämnda platsen, kan du ju i så fall trösta dig med att du sannolikt är omgiven av en ansenlig del av den svenska pokereliten…
