Då var den 4 juli över här borta i Las Vegas, och det blev en trevlig tillställning för att fira USA:s nationaldag bland ett antal hitresta blågula spelare, i huset som Jimmy Jönsson och Per Linde med flera hyr:

Vid poolkanten blev det självklart mycket pokersnack inför Main Event…

… medan en inhyrd kock fixade ihop festmåltiden på – förstås! – välgrillade hamburgare med alla tillbehör:

När det blivit mörkt kunde vi på avstånd se fyrverkerierna över Las Vegas – samt ljusstrålen från kasinot Luxor rakt upp mot molnen ovanför:

I ett rum i huset blev det självklart en sit-and-go…

… medan andra spelade det hemsnickrade gamblingspelet ’pyramid’, här med Robin Ylitalo som dealer:

Framemot 23-tiden var det dags att dra vidare, med en inhyrd monsterlimousin för oss 20+ deltagare:

Interiören var rymlig, åtminstone på längden…

… om än ljussättningen blinkade mellan bårhusgrönt och bordellrött, i takt med den dunkande housemusiken i högtalarna, samtidigt som vi skojade om att någon borde ställa sig upp i takluckan och moona medtrafikanterna på Strippen i god Las Vegas-tradition:

Och väl framme på The Venetian fick kvällen rulla vidare!

Ett tack till Jimmy och Per för personlig inbjudan, det var en mycket trevlig kväll som uppladdning inför Main Event för oss allihop!

… när servitrisens klädsel skulle kunna få plats i kaffekoppen.

… när taxibilarna skriver ut sina telefonnummer på dörrarna med hjälp av tärningar:

… när du i livsmedelsbutiken kan köpa solglasögon utformade som Elvis Presleys gitarr.

… när du använder orden ’frukost’ och ’milkshake’ i samma mening.

… när reklamen för nattklubbar och restauranger skulle ha förorsakat en riksdagsdebatt om den satts upp hemma i Sverige:

… när reklamen utanför macken på samma gång gör reklam för den billiga bensinen och den generösa paybacken på de enarmade banditerna.

… när du kan inhandla Lypsyl med smak av margarita.

… och när det börjar gå verklig prestige i shoppingen:

”One hell of a town”, som man säger här…

I dag är det ”Independence Day”, USA:s nationaldag den 4 juli. Förvånansvärt nog är firandet här i Las Vegas av den dagen snarast mindre intensivt än på andra håll i landet; inga parader med mässingsorkestrar, bara lite flaggviftande, några jippon på kasinona och så ett pliktskyldigt fyrverkeri. Jag har upplevt dagen i bland annat Los Angeles tidigare år av mitt liv, och där var det betydligt mera drag!

I övrigt kan jag nämna att häromdagen uppmättes 46,1 grader i skuggan vid den officiella meteorologiska stationen på McCarran Airport; bara några tiondelar från värmerekordet i staden, satt 1994!

Hur som helst kommer finalbordet i prestigeturneringen $50,000 Poker Players Championship att spelas i dag, och det har följande utseende, i markerordning:

Don Nguyen (USA), 5068K

Matthew Ashton (Storbritannien), 2996K

George Danzer (Tyskland), 2868K

David Benyamine (Frankrike), 2709K

Minh Ly (USA), 2307K

Jonathan Duhamel (Kanada), 1627K

John Hennigan (USA), 1412K

Mike Wattel (USA), 810K

Don Nguyen (bilden ovan) med en markerstapel strax norr om fem millar inte bara behöll utan utökade sin ledning under gårdagen, medan andra föll längs vägen. Eftersom man började dag 4 med 26 spelare men bara hade 16 prisplatser, fick ett antal av de stora namnen gå hem med tomma fickor: förre världsmästaren Joe Hachem, 2009 års vinnare David Bach, Justin Smith, John Juanda och några till. Den tredje kvarvarande världsmästaren, utöver Hachem och Duhamel, var Huck Seed som lyckades komma 11:a för $147 882 innan även han tvingades lämna sällskapet. Men vem av de ovanstående åtta spelarna kommer i kväll att kunna lyfta segertrofén som Michael ”The Grinder” Mizrachi lyckades med förra året?

I övrigt har vi kunnat notera ännu några smärre blågula cashar de senaste dagarna: i event nr 53 ($1500 NLH) kom Oskar Jorstedt 135:a för 4181 dollar; i event nr 54 ($1000 NLH) kom Henrik Lindkvist 72:a för 5033 dollar och Emil Mattsson 275:a för 1894 dollar; och i event nr 56 ($2500 NLH) kom Olof Haglund 110:a för 5371 dollar.

Men vad pokervärlden främst väntar på, utöver finalbordet i PPC, är förstås $10,000 Main Event som börjar i övermorgon med dag 1A. Vågar vi hoppas på åtminstone femtio startande svenskar i VM? Sextio? Sjuttio? Och kommer det till äventyrs att bli en blågul pokerkrigare eller -krigerska som den 5:e november triumferande får knäppa på sig det åtråvärda armbandet på bilden ovan? Så länge det finns liv finns det hopp!

Här i Las Vegas under WSOP får man sig många krigshistorier och anekdoter till livs, av medspelare, dealers, mediafolk, kameramän och andra. Häromdagen under en turnering passade jag på att fråga dealern vid mitt bord om hur många dealers som egentligen hyrts in för att jobba under WSOP: ”Åh, ungefär 1100-1200”, svarade han. ”Fast nu är vi nog nere i runt 900.”  ”Vad har hänt med dom som inte är kvar?” frågade jag då. ”Dom har slutat frivilligt eller fått sparken”, replikerar dealern.

Tydligen – berättar han sedan – hyr man med avsikt in ett övermått av dealers i början, just för att ha marginaler. Ett antal av dem kommer erfarenhetsmässigt sedan att få sparken av WSOP-ledningen för att de inte håller måttet utan visar sig vara för dåliga; och ytterligare ett antal kommer att säga upp sig för att de inte orkar med det ovett och de hotelser de vid borden utsätts för av vissa spelare. Tydligen finns det horribla människor som retar upp sig på allt, skyller otur och dåliga kort på dealern, vräker ur sig otidigheter och könsord, och mycket annat.

Som bekant finns det ju i USA redan en pokerns ”Hall of Fame” där spelets stora hedras för sina insatser. Veteranen Doyle Brunson föreslog i sin blogg för några år sedan att det även borde instiftas en ”Hall of Shame”, till straff för – och ”androm till varnagel”, som man förr sa på mustig svenska – de spelare som utmärker sig negativt vid pokerbordet. Som exempel radade Brunson upp förre världsmästaren Walter ”Puggy” Pearson…

… eftersom han kunde uppträda extremt burdust mot såväl motspelare som kasinopersonal, ”Nigger Nate” Lanette som en gång bet örat av en dealer på Stardust, Stu ”The Kid” Ungar för sitt allmänt gräsliga och osportsliga uppträdande vid borden, revolvermannen John ”Doc” Holliday…

… som under sitt liv sköt ihjäl flera motspelare under olika partier, Nick Vacchiano som lär ha varit specialist på att sätta sig i någon av positionerna närmast kvinnliga dealers och sedan förolämpa dem å det grövsta med könsord, och Nick ”Shoeshine” Simpson som organiserade fusk i stor skala på 60- och 70-talen, förutom att han under bordet en gång urinerade (!) på en dealer som gav honom dåliga kort.

Hmm, kanske det? Jag skulle själv kunna lägga till några namn på listan över kandidater till pokerns Hall of Shame: till exempel Russ Hamilton…

… för det kopiösa fusket på Absolute Poker, och Larry Flynt som en gång försökte muta sig till VM-titeln. Även i Sverige finns det enstaka kandidater till ”inval” för sitt dokumenterade uppförande, men låt mig bli barmhärtig och inte nämna deras namn här, och låt oss likaså undvika att kommentarsfältet nedan kollapsar i en skur av otidigheter, det får anstå till en annan gång…

Nej, var alltid en gentleman respektive lady vid pokerborden! I längden har du glädje av det själv.

Prestigeturneringen $50,000 Poker Players Championship där man låter åtta olika pokervarianter rotera i spelet ska strax gå in på dag 4 här i Las Vegas, och dessvärre finns inga svenska hopp kvar: bland de 132 startande föll Erik Sagström på 31:a plats i går, och Mikael Thuritz på 43:e plats. I chiptoppen just nu ligger Don Nguyen (ovan) med 2059K, följd av Mike Gorodinsky (1650K), Minh Ly (1458K), Michael Glick (1130K), John Hennigan (1085K), David Benyamine (1052K), Troy Burkholder (1047K) och Jonathan Duhamel (1038K). Utöver Duhamel är två andra tidigare världsmästare fortfarande med i racet, nämligen Huck Seed (13:e plats just nu) och Joseph Hachem (16:e plats). Summa 26 spelare återstår för stunden, varav 16 kommer att hamna i pengarna, nu i dag när man ska spela ned till finalbordets åtta som sedan passande nog kommer att göra upp den 4 juli, på USA:s nationaldag. Här är en bild från PPC, med Gus Hansen (nu utslagen) i blåvitröd tröja längst till höger:

Och här ett annat bord, med Bertrand Grospellier till vänster i bilden och Phil Hellmuth (svart keps) till höger – även bägge dessa namn är dock nu utslagna:

Här i WSOP-lokalerna sitter för övrigt Hellmuth på en jättebild, med sina 13 armband vilket är fler än vad någon annan lyckats erövra:

Och ute i korridorerna här på Rio har ”pokerkanalen” Fifth Street Radio en monter varifrån de sänder nyheter från WSOP och intervjuar allehanda pokerpersonligheter:

En av dem som intervjuats är Dana Castaneda som lyckades bärga segern i event nr 54, $1000 No-Limit Hold’em:

Hela 2883 deltagare hade ställt upp i det eventet och prissumman blev därför ytterst respektabla 454 207 dollar. Trots det säger sig Castaneda inte vilja sluta sitt jobb som cocktailservitris på Morongo Casino i Kalifornien. Det är för övrigt den hittills första kvinnliga segern i ett öppet event i årets WSOP, och gör Castaneda till den hittills åttonde kvinnan att gå till ett finalbord – Ladies Championship icke medräknat, förstås. Den närmast föregående kvinnan att göra det, dagen innan, var Loni Harkwood (i högra delen av bilden nedan, i solglasögon) som i event nr 53 ($1500 NLH) slutade som fyra för 210 456 dollar:

För övrigt märks att Main Event börjar snart: enbordssatelliterna rullar dygnet runt nu, och spelare köar för dessa:

Och i går tillkännagav Caesars Entertainment Corporation att allmänheten nu får börja mejla in förslag på nomineringar till inval i pokerns Hall of Fame för 2013:

Självklart ser jag gärna att Chris Björin, svensk pokers grå eminens och femma på listan över flest cashar här i WSOP under årens lopp – hela 67 stycken hittills! – skulle förlänas den äran! Fram till den 15:e augusti har du på dig att via

www.wsop.com/PHOF

framföra dina förslag. Stöd Björin!

Inget besök i Las Vegas är för mig komplett utan ett besök på Gambler’s Book Club, numera på adressen 5473 South Eastern Avenue: sedan 1964 världens främsta bokbutik för gamblingrelaterad litteratur! Bakom den blygsamma entrén (ovan) döljer sig ett sortiment böcker som får det att vattnas i munnen på en! Här hittar du hyllor späckade med blackjacklitteratur…

… med böcker om sportvadhållning…

… och självklart med poker också! Det du ser här nedan är inte ens en tredjedel av vad GBC kan bjuda på i just pokerlitteratur…

… det finns åtskilliga hyllor med romaner som utspelar sig i Vegas eller andra gamblingmiljöer:

… och längst bak i ett stort rum hittar du hyllmetrar efter hyllmetrar med begagnade gamblingböcker varav en del rariteter:

Under besöket som Mattias ”Pokerstar” Andersson och jag gjorde klev glädjande nog vännen och tidigare mångårige ägaren av GBC, Howard Schwartz, in för att hälsa på! Eftersom vi känt varandra sedan mitt första Vegasbesök 1994 är det alltid roligt att ses igen:

Här är Howard själv på bild – om än i yngre dagar – i en bok om Las Vegas:

Och här bjuder jag på ett svep med titlar som fångade mitt intresse, av ena eller andra skälet! Hoppet spirar ständigt, som synes:

En kul Star Wars-anspelning i titeln på den här boken om hästvadhållning… eller hur, Hatten? 🙂

En anspråkslös titel på en pokerbok:

Och ett något annorlunda tema för en pokerbok:

Och beträffande hur man spelar på tärning finns uppenbarligen ”a right way, and a Wong way…” 🙂

Hur man fuskar i poker och andra kortspel, oavsett om man är spelare eller äger ett kasino, är tydligen ett ständigt aktuellt ämne:

Och jag kan runda av med att visa Las Vegasversionen av Monopol:

… där självklart spelpjäserna valts för att passa in:

Bara två veckor kvar, här gäller det att rusa vidare brädet runt… och är du i Las Vegas är ett besök här obligatoriskt!

Jag lovade återkomma till kasinot Binion’s där såväl WSOP som turneringspokern en gång föddes – se mina tidigare bloggar – och det ska jag göra nu!

Kasinot ligger där det har legat de senaste sextio åren i Downtown, även om fasaden fått några tillfixningar då och då. Under taket vid Fremont Street hänger denna skylt som försöker påminna om en svunnen storhetstid:

Och därintill på ett ställ finns schemat för den turneringsserie som man kör i samband med WSOP:

En bit in och till vänster när man går in från Fremont Street hittar man deras pokerrum, lite avsides, nedgånget och med gammaldags belysning:

Till höger om entrén till pokerrummet finns den fysiska representationen av Pokerns Hall of Fame, en serie inramade porträtt och där de som valts in på senare år inte fått komma med eftersom ingen verkar hålla efter och ha ansvaret för det hela:

I mitten kan man läsa sig till de kriterier som ställs för att kunna komma på fråga för inval:

Till vänster om entrén till pokerrummet finns deras ”Gallery of Champions”: porträtt på spelarna som vunnit VM, från 1970 (Johnny Moss) och till och med 2005 (Joe Hachem), det sista året då finalbordet spelades här på Binion’s innan hela arrangemanget flyttades till Rio:

Utanför pokerrummet, en lite bit bort och i anslutning till baren, hänger det berömda pokerbord där ett antal av spelets stora fått äran att skriva sina autografer:

Längst bak i kasinot ligger det utrymme som man förr använde för att spela VM, men som vid mitt besök häromdagen bara var ett tomt, ekande utrymme medan souvenirbutiken i bakgrunden försökte rea ut allt i klädväg:

På ena väggen hänger en plakett som en gång visade de fyra första kvinnorna som valdes in i Women in Poker Hall of Fame, men som nu utsatts för en smärre vandalisering:

På baksidan står Benny Binions gamla Cadillac parkerad, med horn som det anstår en tidigare Texasbo som ägare:

… och på väggen här på kasinots baksida hänger ännu en skylt som i en slags stilla desperation försöker säga att stället minsann sett bättre dagar:

Fortfarande må fasaden återfå lite av sin forna glans när mörkret fallit och neonbelysningen tänts…

… men för mig som upplevt Binion’s när det var centrum i pokeruniversum och fått vara med om två VM där, 1994 och 1995, samt suttit som åskådare vid finalbordet 2005, är det sorgligt att se det fysiska och andliga förfall som nu vidlåder stället där det en gång i tiden skrevs så mycket pokerhistoria, och där inte ens ekot finns kvar av alla de WSOP:s triumfer och tragedier som utspelat sig.

Det mesta tenderar att försöka vara ”over the top” här i Las Vegas, dvs man tar i rejält för att överglänsa omvärlden på alla punkter inklusive kitsch, dålig smak och under-bältet-humor. Men det finns också ett och annat tillfälle när staden snarare är ”under the bottom” och visar sig från sin sämsta sida. Varsågod, här är världens ohälsosammaste restaurang enligt en formulering i Guinness Rekordbok; etablissemanget som hälsovårdsmyndigheterna, jämställdhetsombudsmannen, polisens tillståndsenhet och ungdomsstyrelsen hade slagits om att få bomma igen på rekordtid, om det hade legat i Sverige i stället för i Downtown Las Vegas – Heart Attack Grill!

Man gör ingen hemlighet av att personer som väger över 350 pounds (motsvarande cirka 160 kilo) får äta gratis inne på stället:

Osmakligare namn – och oaptitligare utseende – på burgare får man leta efter:

Restaurangen har tydligen hamnat i Guinness Rekordbok för flest kalorier i en och samma hamburgare:

Ställets inställning till alkohol hade heller inte vunnit några priser hemma i Sverige…

… för att inte tala om deras långfingerräckande åt cigarettrökningens vådor:

Och några utmärkelser för jämställdhetsarbete hade definitivt inte kommit på tal:

Jo, servitriserna ÄR faktiskt klädda i sjuksköterskeuniformer inne på Heart Attack Grill. Som sagt, mycket sämre än så här blir Las Vegas sällan, tack och lov…

Nu är det bara dagar kvar till att WSOP Main Event startar. Genom åren har vi ett par svenska framgångar i världens finaste pokerturnering. Ett par av dessa svenskar har blivit långvariga inom pokern. Andra har flugit under radarn. Försvunnit.

Vissa är bortglömda. Andra inte.

2004 åkte en okänd 24-årig svensk till Las Vegas. Han hade kvalat in till Main Event. Det var det största han hade upplevt. Ingen räknade med honom, inte många trodde att han skulle lyckas på förhand. Men han själv hade satt upp ett tydligt mål – han skulle sitta på finalbordet.

Till och med hans närmaste polare skrattade åt honom.

Men ibland slår de mest osannolika drömmar in. Mattias Andersson gick som ett tåg i Main Event och slog ut storstjärna efter storstjärna. Bland andra Gus Hansen och Chris Ferguson.

Till sist satt han på finalbordet där han tyvärr fick sin AK utdragen av vinnaren Greg Raymers AT.

Han slutade åtta och fick med dåtidens penningvärde ut 4,4 miljoner svenska kronor.

Sen dess har vi inte sett så mycket av Mattias Andersson. Pokerlivet blev inte riktigt som han hade tänkt. Det blev inga fler stora turneringar eller finalbord. Av ett par tråkiga anledningar.

En normal pokerspelare hade vid det här laget varit bortglömd. Men Mattias var inte normal. Folk minns honom fortfarande här borta i Vegas.

Varför? Jo, för att han skrek. Mattias Andersson skrek så det ekade i väggarna på Binions. Han skrek för varje vunnen hand med en sådan frenesi att det kändes som om varje all in var på liv och död. Och det var det kanske också – för ”The Screaming Swede”. Ett smeknamn han fick och som fortfarande lever.

Jag har ofta kommit på mig själv med att tänka på var han tog vägen. Här har ni svaret.

Det är inte bara själva eventen i WSOP som arrangeras här på Rio, utan också ett antal andra satelliter och turneringar! Bilden ovan visar gårdagens tämligen representativa program, en ordinär dag här…