God fortsättning, alla ludofiler och chartister! Förhoppningsvis har ni haft en fridefull jul med mycket trevligt spelande ihop med släkt och vänner! I synnerhet juldagen och annandag jul räknas ju till sällskapsspelandets toppar på året, när klapparna ska sättas på prov – eller när man under ledigheten helt enkelt passar på att koppla av under trevliga former.

För egen del har det blivit främst mahjong, cheiten och Spiderman-Monopol… även de yngres behov ska ju tillgodoses! Samme spelglade sjuåring som fick det Monopolspelet är nu även schackintresserad, så jag passade på att lära honom varianterna Fischerandom-schack (se tidigare inlägg här) och diagonalschack, samt dessutom kinesiskt schack som han greppade förvånansvärt snabbt:

Men det finns faktiskt spel som av olika skäl är specifikt förknippade med vissa högtider, i vissa kulturer. Koreanerna till exempel spelar nyout i samband med det koreanska nyåret, och japanska barn spelade förr ofta e-sugoroku för att fira in sitt nyår.

Inom den judiska kulturen firas hanukkah (חֲנֻכָּה), ibland även transkriberat som channukkah eller chanukka, under åtta kvällar i samband med nymånen i december, och därför ibland tidsmässigt sammanfaller med vår jul. Denna judiska högtid firas till minne av återinvigningen av templet i Jerusalem år 164 f.Kr., då ett mirakel enligt traditionen ska ha inträffat: det fanns bara olja till tempellamporna för en enda natt, men Gud ordnade så att oljan räckte i hela åtta dygn.

Detta mirakel firar judiska barn och familjer traditionellt genom att spela ett ”gamblingspel” med en dreidel (דרײדל), en fyrsidig snurra – och ”insatserna” handlar oftast om så blygsamma ting som godisbitar, nötter eller undantagsvis småmynt. Dreidel är för övrigt snurrans namn på jiddisch; på modern hebreiska säger man sevivon. Här är två dreidlar ur min egen samling: den högra en högst vanlig sådan i trä om än av lite större format, medan den till vänster är från 1800-talet, av massivt silver och inhandlad i en antikaffär i Budapest:

En dreidel är försedd med ett skrivtecken på var och en av de fyra sidorna; skrivtecknen är respektive נ (nun), ג (gimel), ה (hay) och ש (shin), vilka tillsammans ska utläsas som en initialism för ”נסגדולהיהשם” (nes gadol hayah sham – ”[ett] stort mirakel hände där”). På dreidlar som används inom Israel är det fjärde skrivtecknet i stället utbytt mot פ (pei), varvid initialismen ska utläsas nes gadol hayah poh – ”[ett] stort mirakel hände här”.

En dreidel kan utformas mycket ceremoniellt, dekorativt och nästan överdådigt, som denna i min samling och vilken dessutom mellan speltillfällena ska förvaras stående på ett svart trästativ:

När judiska barn spelar dreidel börjar de med ett visst antal godisbitar var framför sig, till exempel 5 eller 7. Inför varje spelrunda lägger man en godisbit var i ”potten”, och snurrar så i turordning.

Nun: deltagaren gör ingenting.

Gimel: deltagaren tömmer hela potten och tar alla godisbitarna.

Hay: deltagaren tar halva antalet godisbitar i potten (rundat uppåt vid behov, till närmaste heltal).

Shin eller Pei: deltagaren måste lägga en av sina godisbitar i potten.

Om potten töms, måste alla genast lägga en ny godisbit var i potten. Vissa regelvarianter föreskriver också att alla genast måste lägga en godisbit var i potten om där just då bara finns en bit kvar; och andra varianter att man måste lägga två, eller till och med tre, i stället för en av sina godisbitar i potten om man snurrar fram Shin/Pei.

Här är ännu en dreidel i min samling, målad av den israeliske konstnären Ariel Emanuel:

… samt en magnifik jättedreidel av kristallglas, mera ett prydnadsföremål än ett man verkligen skulle våga spela med:

Dreidelspelandet är så förknippat med hannukkah att motivet duger bra på hälsningskort:

Att samla på olika dreidlar är en hobby bland en del vuxna judar; och enormt stora kollektioner av dreidlar finns bland annat på Yeshiva University i New York, liksom i privat ägo hos till exempel rabbinen Eliyahu Safran i Israel – det är faktiskt värt att klicka på länken:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/150987#.VJ6w4FCfA

Under de senaste årtiondena har dreidelspelandet fått en renässans inom den judiska kulturen; och till och med resulterat i en så udda nutida kommersiell produkt som No-Limit Texas Dreidel (!):

Ja, vad går det inte att hitta på i spelväg… och god fortsättning på er, kära läsare!

Nu när spelåret 2014 närmar sig sitt slut, vill jag passa på att tipsa om vad som möjligen är den bästa analysen jag hittills läst om VM-finalbordet, Jacobsons triumf, och ”den nya tid” som synbarligen nu randats inom poker:

http://www.allinmag.com/news/featured-articles/2014/11/14/17/47/nov14-feature-new-world-order

Och nu när julhelgen är här blir det nog mera oregelbundet bloggande från min sida under några dagar – så jag passar på att önska er en god och fridefull jul, alla kära läsare, ludofiler och chartister!

I dag är det den 17 december; det datum då saturnaliefestligheterna inleddes i det gamla romerska riket, för att sedan firas vidare ända fram till midvintersolståndet! Det är värt att notera att även vi här i Norden redan före vendel- och vikingatiden firade liknande festiviteter i form av midvinterblot, alltså långt innan kyrkans missionärer dök upp på våra breddgrader. Den som verkligen vill fira ”en gammaldags jul” – ordet jul går så långt tillbaka i tiden att dess ursprungliga betydelse gått förlorad, och har till skillnad mot engelskans Christmas, tyskans Weihnachten och franskans Noël ingen som helst koppling till kristendomen – ska alltså lämpligen fatta tag i närmaste yxa och börja granska kreatursbeståndet, på spaning efter något blodsoffer som kan tänkas behaga Oden och Tor.

Men vad som präglade de romerska saturnaliefesterna var bland annat en social lössläppthet: slavarna hade rätt att säga vad som föll dem in utan att bli straffade, orgier i mat, dryck och sex förekom – och det blev för några dagar helt fritt fram att spela hasard!

Väggmosaik funnen vid utgrävningarna av Pompeji

I en tid när spelkorten ännu inte var uppfunna, var det inte oväntat tärningsspelen som dominerade; och liksom i de flesta andra riken vid denna tid existerade lagar som på allehanda sätt försökte hålla efter allmogens förtjusning i att satsa såväl reda penningar som ägodelar i olika slags hasardspel. Under kejsar Augustus (27 f.Kr.–14 e.Kr.) bestämde nya föreskrifter att böterna skulle vara ”fyra gånger insatserna”… hur brottsplatsundersökningarna nu kunde bestämma sådant.

I praktiken tog man dock lätt på efterlevnaden av alla dessa antigamblinglagar som kom och gick. På 1800-talet genomförde den italienske arkeologiprofessorn Rodolfo Lanciani en flerårig undersökning för att försöka ta reda på hur många ”spelhus” som hade existerat i antikens Rom och Pompeji, trots mängden av förbud. Han lyckades hitta långt över hundra sådana – och då inkluderades inte bara olika värdshus och tavernor (varav några hade annonserat utanför ingången att de tillhandahöll tärningar och bräden), som denna lokal i Pompeji där spelarna höll till i det bakre rummet…

… utan även spellokaler som hade tillhört praetoriangardet, alltså kejsarnas personliga livvaktsstyrkor! Helt klart var hasardförbuden alltså inte något som respekterades över hövan. Det styrks även av att vi genom samtida referenser vet att kejsar Claudius omkring år 50 e.Kr. skrev en bok om tärningsspelandets historik, och som dessutom innehöll reglerna till ett antal dåtida spel. Dessvärre, till alla spelforskares förtret, har hans verk gått förlorat.

Förutom renodlade tärningsspel var hasardspelarnas favorit ludus duodecim scripta, ”tolvlinjespelet” – en föregångare till backgammon, som detta lyxiga bräde som finns bevarat på museet i Efesos i Turkiet. Totalt finns bevarade många dussin liknande bräden från romartiden, såväl eleganta och dyrbara i marmor som enklare i trä med ”rutorna” inkarvade för hand.

Den romerske gud som tillbeddes som spelarnas egen var Merkurius; och en sak man ofta bad om var att slippa fusk. Såväl falska tärningar som allehanda tekniker för att manipulera kasten var kända redan då, men motmedlet för hederliga romare blev en fritillus eller pyrgus:

Tärningarna kastades ned i övre öppningen på tornet, studsade om ett antal gånger på nedvägen via sluttande väggar på insidan, och trillade därefter ut nedtill. Just denna fritillus ovan är från 300-talet e.Kr. och har hittats i nuvarande Tyskland nära byn Froitzheim. Inskriptionen framtill lyder för övrigt i översättning: ”Seger över pikterna, fienden är utplånad, spela i trygghet”.

En ritual som ofta förekom på saturnaliefesterna var att utse en av deltagarna till ”saturnaliekonung” – något som vanligen gjordes genom att man kastade tärningar om saken. Denne person, som även kunde vara en slav, fick så bestämma totalt under återstoden av festen… inklusive vem eller vilka som oförberedda fick i uppdrag att tömma en vinbägare i botten, att på kommando sjunga eller dansa inför de övriga, eller till och med vem som skulle svärta ned sitt ansikte med sot eller skulle kastas i närmaste fontän med kläderna på.

Så långt rekommenderar jag inte att du och sällskapet behöver gå – men vill du fira en klassisk och traditionsrik föregångare till dagens julhelg, är det bara att plocka fram tärningarna, slanta upp och börja fira saturnaliefesten!

Jag har själv aldrig riktigt orkat, men att vara aktiv på ett pokerforum kan vara lärorikt och kul. Framför allt kan det skapa vänner för livet.

Det kan också bli dyrt om man lämnat ut sitt nick och uppgifter om pokervinster som bör beskattas. I ett nyhetsinslag på Sveriges Radio är Dag Hardyson på Skatteverket tydlig med hur de hittat många av dem som snart kommer att beskattas hårt.

”Genom att bland annat söka uppgifter på olika internetsidor där poker diskuteras har Skatteverket  letat information om pokerspelares vinster på spelbolag utanför EU i flera år.” 

Det är ett gammalt beprövat recept. Men det är första gången Skatteverket fått ut uppgifter från skatteparadis genom endast nicknames. Uppgifter som tydligen duger för att spåra upp personen bakom, enligt Hardyson.

”Så vitt jag vet, och jag är rätt säker på det, så är det första gången vi använt oss av möjligheten att söka uppgifter på ej identifierade personer, och vi har också fått ut uppgifterna, alldeles utmärkta uppgifter från skatteparadis, och det har gett mycket bra utdelning.”

I år har 50 nya pokerspelare hittats som kommer krävas in på skatt. Och vi kan nog räkna med nya miljonsmällar. Sedan 2012 har Skatteverket hittat vinster på totalt 250 miljoner kronor som man anser ska beskattas som inkomst på kapital. Detta fördelat på 250 spelare.

Fortsättning lär följa…

Nej, med det menar jag inte hur mycket pengar som satsades på det, eller huruvida – tanken går till Julius Caesar när han lät sin armé korsa Rubicon år 49 f.Kr. – det haft politisk anknytning, utan helt enkelt storleken på tärningarna i kombination med den rent fysiska längden på kastet!

Det kastet, ”the greatest dice roll in the history of the world” som PR-avdelningen helt oblygt benämnde det, ägde rum den 25 september 2007 och arrangerades av en spelwebbsajt. De två tärningarna tillverkades i Göteborg under sommaren det året, av aluminiumplåtar som svetsades fast på kubiska stålramar…

… och mätte 210 centimeter i fyrkant och vägde 550 kilo styck när de väl försetts med två lager ljusblå färg samt påmålade ”ögon”. Efter det fraktades de till Grönland, och lyftes med helikopter…

… till berget Lille Malene Nuuk där de släpptes från luften, varpå tärningarna rullade nästan en kilometer i snön längs bergssidan innan de stannade:

Hela processen filmades och lades ut på webbsajten – men utan att visa resultatet av kastet. Det avslöjades först en vecka senare, efter att spelarna getts chansen att slå vad om utgången varpå en ”grand winner” skulle dras bland dem som haft rätt.

Och resultatet? 1-1, ”snake eyes” som kastet benämns inom hasardspelet craps. Vinnaren blev en Sharolyn Sloat från Victoria i Kanada… som vann en resa till Grönland som förstapris! Några veckor senare visades tärningarna upp på en gamblingmässa i Barcelona, och här står jag framför dem:

Hela tilltaget blev mycket uppmärksammat i media världen över, och kom att inom reklambranschen belönas med guldmedaljen i Clio Awards, en Grand Prix vid New York Festivals och en bronsutmärkelse i The Cannes Lions, för att bara nämna några i högen:

Det tärningskastet är ännu så länge oöverträffat – men kanske kan något nytt och kreativt åstadkommas så här i rymdåldern, vem vet? 🙂

Trevlig Lucia på er, alla ludofiler och chartister! Och som helgunderhållning får jag väl bjuda på två anekdoter ur gamblingens rika annaler.

Som bekant är Fru Fortuna en nyckfull älskarinna, även i sina bästa stunder; och hennes känsla för komik och tajming kan ibland nå oanade höjder. I januari 1986 skulle Helfried Luck, docent i matematik vid universitetet i Graz i Österrike, ge sina studenter en hands-on-lektion i hur oddsen generellt är emot en spelare, och tog djärvt med dem till det lokala kasinot för att demonstrera hur fort och lätt det skulle gå att förlora 200 schilling på en enarmad bandit.

Hans plan gick omgående i baklås när Luck mitt framför ögonen på studenterna träffade jackpotten, på 1,5 miljoner schilling…

Men Fru Fortuna kan också uppvisa en annan, mörkare sida. Fången Julio Castillo fick bara två brev under sin tid i statsfängelset i La Paz i Bolivia på 1980-talet. Det första brevet var eftersänt och gratulerade honom till att ha vunnit motsvarande cirka en miljon kronor i det nationella prenumerationslotteriet; då liktydigt med 40-50 årsinkomster i landet. Det andra brevet informerade honom om att det hade blivit avslag på hans ansökan om att slippa dödsstraff, för att ha skjutit ihjäl en butiksägare under ett rån. Nästa dag ställdes Castillo därför inför en exekutionspluton på fängelsegården.

Efter hans avrättning utbröt en juridisk strid mellan hans änka Juanita som krävde att få ut vinsten som arv, och regeringen som ville konfiskera hela vinsten; den blev till förstasidesnytt i hela landet, men slutade så småningom med en förlikning.

Som sagt, ibland har man tur i fel ögonblick…

Nu har Norges motsvarighet till Lotteriinspektionen utlyst att man kan inkomma med ansökningar för att få arrangera norska mästerskapet i poker 2015 – och på norsk mark! – inkluderande ”inntil fem tilhørende regionale kvalifiseringsturneringer”:

https://lottstift.no/lotteritilsynet/nb/poker-og-andre-nettspill/poker/utlysning-nm-turneringspoker/

Tilläggas kan att som bekant har man i Norge inte ”problemet” med att ha statliga kasinon som konkurrerar om evenemanget. Det ska bli intressant att följa händelseutvecklingen i vårt västra broderland!

… var det nästan för mig, när detta nytillskott avsett för det Glimneska Gamblingmuseet anlände häromdagen med posten:

Det är ett donkoro-goma; ett gammalt japanskt hasardspel, dock oftast om relativt modesta insatser, och avbildande sex traditionella motiv. Spelplanen mäter ca 65×45 centimeter, är tryckt på tunt rispapper, och snurran av något för mig obekant träslag är alltså nästan lika stor som en knytnäve. Som synes är spelet handtryckt och signerat (se längst ned t.v.) av framställaren. Principen är den enklast möjliga: alla placerar sina insatser på valfritt fält eller flera, och så sätter man snurran i rotation och låter den stanna med den vinnande sidan uppåt varpå förluster och vinster görs upp av ”banken”. Här är en bild (adelsfamilj? japanska hovet?) från anno dazumal som visar spelet igång:

Stort tack till vännen Mizuho I., som hjälpte mig att lokalisera ett sådant och förmedlade kontakten med förre ägaren!

Någon gång om året brukar jag rekommendera förnyad läsning av detta inlägg från min penna, här i Superbloggen:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/07/en-valbehovlig-reality-check-varsagod/

Den tes jag framför i ovannämnda inlägg är denna:

INGET FÖRETAG, ORGANISATION ELLER MYNDIGHET ÄR BÄTTRE ÄN INTENTIONERNA, KOMPETENSEN OCH MORALEN HOS DE PERSONER SOM SITTER I DESS LEDNING OCH EXEKUTIVA ORGAN.

Och nyligen har sanningshalten i den bevisats igen: i september i år suspenderades hela ledningen för National Gambling Board i Sydafrika (det landets motsvarighet till Lotteriinspektionen) av ministern för handel och industri Rob Davies, vilket framgått av detta pressmeddelande:

http://www.ngb.org.za/organisational-areas/news/news/temporary-removal-of-the-members-of-the-national-gambling-board.aspx

Skälet? Ledningens frikostiga användande av de sydafrikanska skattebetalarnas pengar på motsvarande ett par miljoner kronor, vad gällt resor till Istanbul, Singapore, Paris och Las Vegas, utan tvivel med motivet att ”studera spelmarknaden där”. Lyxhotell, rejäla middagssittningar och annat har figurerat i reseräkningarna, vilket uppmärksammats av bland annat brittiska BBC:

http://www.bbc.com/news/blogs-news-from-elsewhere-29761326

Att LI:s generaldirektör Håkan Hallstedt på motsvarande sätt skulle blåsa iväg delar av sin budget har jag ytterst svårt för att föreställa mig, därtill framstår han som alltför samvetsgrann och trogen de uppgifter som staten och riksdagen ålagt honom. Men även han ska väl efterträdas av någon i sinom tid, och sannolikt i en era när vi fått en licensierad spelmarknad även i Sverige – och då skadar det inte med lite strålkastarljus på de personer som ska övervaka alltihop.

Redan antikens romare var bekanta med problemet: satirikern och diktaren Juvenalis’ klassiska retoriska fråga, Quis custodiet ipsos custodes? – ”Vem skall vakta väktarna?” – ringer fortfarande välbekant och varnande i öronen, tvåtusen år senare.

Den spelintresserade kan med fördel bege sig till Paris, där utställningen Jeux et Merveilles invigdes just i dag!

Utställningen finns kvar till den 26 april 2015 och kan beskådas på det Franska Spelkortsmuseet i stadsdelen Issy-les-Moulineaux. Där kan du även beskåda några klassiska gamblingspel, som till exempel cavagnole! Mera information här:

http://www.issy.com/ma-ville/equipements-culturels/musee-francais-de-la-carte-a-jouer/jeux-et-merveilles–entrez-dans-un-extraordinaire-cabinet-de-curiosites

Jag har tidigare rapporterat från det museet här i Superbloggen:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/?s=Moulineaux

Om du besöker Paris är det bara att ta den mörkgröna tunnelbanelinjen (nr 12) söderut till stationen Mairie d’Issy, och sedan promenera några hundra meter. Det är det värt, kan jag utlova!