Riggad Religion
avDet finns pokerspelare som tror på ”Riggen”, en ide om att pokersajternas programvara skall vara manipulerad att ge andra spelare fördelar (lustigt nog så är det aldrig någon som klagar på att man är medriggad, utan alltid motriggad).
Riggen tar sig enligt de troende uttryck i många varianter: Nyakonto-riggen, uttags-riggen, bigstack-riggen, smallstack-riggen, ”det kommer för många ess på floppen vid all-in riggen”.
Konstigt nog har aldrig någon bevisat riggen, trots att det dels är väldigt enkelt att bevisa (om den nu fanns), dels skulle vara extremt lönande att göra det (tänk bara på hur mycket du skulle få i tystnadspengar av pokersajterna för att hålla tyst om ditt bevis, alternativt hur mycket du skulle kunna vinna på att utnyttja faktumet att det kom för många ess på floppen vid en all-in (låt oss använda denna rigg som exempel nedan).
För att bevisa riggen så behöver du först sätta upp en hypotes (för många ess yada yada), därefter ur ett tillräckligt stort urval visa att din hypotes är sann, och slutligen beskriva ditt experiment och låta någon annan göra om experimentet och få liknande resultat (upprepningsbart).
Sätta upp hypotesen har vi redan gjort. Låt oss sedan köpa en handdatabas på några miljoner händer, kostar några 100 dollar. Skriv en databasfråga, och kolla resultatet… Gör du detta så blir du nog besviken, för resultatet kommer visa att det kommer för få ess på floppen, inte för många. Stanna upp nu och fundera varför det är så, svaret kommer sist i denna blogg).
Den som tror på något är den som äger bevisbördan för påståendet, oavsett om du tror på Riggen, Spagettimonstret, Gudar eller Vetenskapen. Alla dessa troenden måste kunna sätta upp en hypotes, testa hypotesen, beskriva experimentet och låta andra verifiera experimentet.
Att bevisa existensen av Gudar är inte det enklaste, men det borde gå (om de fanns), genom att bit för bit bevisa delar av trosuppfattningen. Ta förbönen som ett praktiskt exempel: Sätt upp en hypotes, gör ett väl underbyggt dubbelblindtest, publicera resultatet och låt andra få verifiera resultatet med egna experiment som ska ge samma resultat. Well, detta har gjorts, med ”varierande resultat”.
Att tro skadar ingen, sägs det. Men tänk då på alternativkostnaden, i stället för att sitta och fantisera ihop sagor om riggen så kunde man lära sig att spela bättre poker (att analysera denna stora handdatabas kan vara väldigt nyttigt). I stället för att sitta och be böner så skulle man kunna använda dessa tiotusentals timmar det totalt handlar om till att exempelvis gå ut på stan och försöka tala om för folk att de ska sluta kröka, röka och göka (eller för den skull spela), något som direkt och drastiskt skulle påverka folkhälsotalen.
Varför kommer det nu färre ess på brädan vid en all-insituation? Jo, all-inhänder tenderar att ofta vara Ax mot Ax, eller ett pocketpar mot Ax, essen är helt enkelt överrepresenterade som hålkort vid all-insituationer, och då finns det färre ess att komma på brädan. Hade hypotesen i stället varit att ”tvåor är överrepresenterade” så hade man kunnat få ett ”falskt bevis”, i och med att tvår inte är så vanliga i spelarnas händer vid all-insituationer. Detta måste man ta i beaktande vid en förfining av testet, men metoden duger utmärkt att göra en första grov testning om hypotesen är sann eller ej.
DUCY av David Sklansky (och Alan Schoonmaker) är en bok som jag irriterar mig på som sjutton. Jag har läst alla tidigare böcker som Sklansky skrivit, och det är inte tu tal om att han betytt väldigt mycket för pokerns teoriutveckling (utan Sklanskys ”grund” så skulle inte ”spetsböckerna” exempelvis kunna finnas). Ingen kan heller ifrågasätta Sklansys intellekt, han är vass… men den här boken känns som att en gammal man märker att han inte längre är den skarpaste kniven i lådan, att det finns nya utmanare som tagit över stafettpinnen men att han egentligen inte vill erkänna det för sig själv… Hade Sklansky skrivit den här boken utan att hela tiden behöva tala om hur jämrans smart han är, så hade boken varit riktig behaglig, men nu känns den som ett spretande försvarstal om varför han slösat bort sin intelligens på att göra något så onyttigt som att spela poker hela livet.
The Godfather of Poker – Doyle Brunsons självbiografi är en helt underbar läsning kring Doyles liv och levende, från han växte upp i en liten Texashåla, till hur han verkligen levde på tveksam sida av lagen då han spelade med knarksäljare, hallickar och mördare, hur han kom i kontakt med Texas Hold’em och vidare skrev historia. Bra böcker behöver inte långa recensioner – är ni bara det minsta intresserad av pokerhistoria i allmänhet så köp denna bok. Betyg AA (bästa starthanden).