AMMAN. 470 000 syrier har flytt till Jordanien.
Långt ifrån alla får plats i flyktinglägren.
Umm Reyad, sover med sina två autistiska barn, en vuxen son och make i ett slitet rum.
– Ibland vill jag bara åka tillbaka till Syrien, säger hon.

Noor betyder ljus på arabiska. Och flickan som bär det namnet lyser upp det kala rummet där den ljusgröna färgen har börjat flagna från väggarna.
Hon är ett år och tre månader och kan ännu inte säga något ord. Men hon skrattar desto mer.

Flickan förstår inte vad de vuxna säger. Hon har ingen aning om att hennes nya hem har varit flyktingläger sedan 1952. Hon vet inte varför hennes mormor Umm Reyad, 42, gråter när hon berättar om huset i som låg i den syriska staden Homs.
Det var ett riktigt hem med sex rum och ett kök där det fanns kylskåp och riktig spis och allt annat hon behövde.
Hon och maken Abu Reyad, 55, byggde det själva. Men nu vet de inte ens om huset står kvar.
– Och nu måste vi leva här, säger mormodern.

Två autistiska barn

Fem blommönstrade madrasser utmed väggarna, en matta och en sliten byrå med en tv på. Sedan fem månader tillbaka är det kanske tio kvadratmeter stora rummet i Jordaniens huvudstad Amman familjens sovrum. Umm Reyad, hennes man, sönerna 21-åriga Eyad och 26-årige Reyad, samt 25-åriga dottern Hebah sover där.
Hebah sitter på en trädgårdsstol av plast. Ibland gör hon pruttljud med munnen, ibland ropar hon någonting som bara hon förstår. Mittemot henne halvligger Reyad. Han ser ut att le, men verkar oberörd av vad som händer runtomkring honom.
– Båda mina barn har autism. Reyad är på en tioårings nivå, Hebah är som en femåring, säger Umm Reyad.

Det sparsamt möblerade rummet är som gjort för ett barn som nyligen har lärt sig gå. Noor tar några snabba steg till mitten av rummet, stannar plötsligt, som förvånad över att hon ännu inte har ramlat, hon tvärvänder  och springer till sin mormor som sitter på madrassen. Hon kutar sen över till andra sidan till sin morfar, kryper bakom hans rygg för att komma åt två fjärrkontroller som ligger där. Det sammanbitna uttrycket försvinner från Umm Reyads ansikte när hon tittar på sitt barnbarn.
– Vi är glada att vi har henne. Jag hoppas att hon växer upp till att bli läkare, säger mormodern.

”Tänkte bara på att Noor skulle överleva”

Noors mamma heter Zainab. När hon var gravid i åttonde månaden med Noor fick hon ett diabetesanfall. De fick vädja till Assadstyrkor att låta dem gå igenom avspärrningarna till ett sjukhus.
– Jag bara tänkte på att Noor skulle överleva, säger Zainab som bor vägg i vägg med sina föräldrar i Amman.
Kriget blev värre och värre, medicinerna höll på att ta slut. Efter månader på flykt inom Syrien hamnade familjen i det jordanska flyktinglägret Zaatari.
Men det var inget hem för en familj med två autistiska barn. Toaletterna var för få, de låg för långt bort och det var alltid aggressiv stämning bland människorna som köade för att uträtta sina behov, berättar Umm Reyad.
De fick betala cirka två tusen kronor till en ”förmedlare” i lägret för lägenheten i Amman. Hyran ligger på nästan en tusen kronor i månaden. Ytterligare ett tusen går till de sjuka barnens mediciner. De pengarna tjänar 21-årige Eyad genom jobb på byggen. Cirka tolv hundra kronor i månaden får familjen i matkuponger från FN. Maten tillagas på en portabel gasspis. Umm Reyad drömmer om att laga en festmåltid med mycket grillat kött och kyckling och sötsaker till efterrätt, berättar hon. Men för det mesta blir det bönor och linser.

Nya hemmet ett gammalt flyktingläger

Familjens nya hem ligger i Jabal el-Hussein ett av Jordaniens äldsta flyktingläger. 1952 restes tälten på ett 500 kvadratmeter stort område för att ta emot åtta tusen palestinier som hade flytt från det första kriget med Israel. Men de återvände aldrig till Palestina. De stannade kvar, byggde riktiga hus tätt inpå och ovanpå varandra. Cirka 30 000 människor bor idag i stadsdelen. Elkablarna hänger som tvättlinor mellan byggnader där nu syrier flyttar in. Hyrorna är lägre där än i resten av huvudstaden. Och i jordanska flyktingläger finns inte plats för alla de 470 000 människor som har flytt från Syrien till Jordanien.

Genom det öppna fönstret till Umm Reyad nya hem hörs bilsirener och röster från barn som leker på gatan. Men när mörkret faller tystar ljuden. Från en moské i närheten hörs utropet till kvällsbön. Abu Reyad, till synes oberörd av att vi är nio personer omkring honom, vänder sig mot Mecka och börjar be.
Jag frågar hans dotter Zeinab när hon tror att hon kan återvända.
– Det är bara Gud som vet, säger hon.