Mitt i denna stressiga vardag hade jag lyckats boka in en minisemester med Niklas och småtjejerna också. Vi tog en weekend till Marbella och hälsade på min bror som bor där.

Det var helt UNDERBART att komma dit och vi hade mer än gärna stannat längre. Men då vår stora prinsessa inte är så portabel med tanke på sitt handikapp så var hon tvungen att stanna hemma och då vill man ju såklart inte vara borta allt för länge. Detta är faktiskt första gången på åtta år som jag och Niklas varit så långt ifrån henne samtidigt. Det var förstås jättenervöst när vi skulle åka men hon hade haft en lika underbar helg själv med sina assistenter. De är fantastiska som ger oss möjlighet att kunna göra en sån här sak och samtidigt känna oss trygga.

I Marbella lyste solen hela helgen och det var närmare 30 grader varmt så vi spenderade dagarna vid poolen och vid havet. Vi åt gott och bara njöt av värmen och inga förpliktelser. Det var första gången för småtjejerna att flyga flygplan och vara utomlands och de äääälskade det.

Frukostutsikten

Det var även första gången någonsin som jag hade packat ner träningskläder till en utlandssemester och testpasset för knät blev i fantastisk miljö.

Jag och min bror tog en morgonrunda i hans kvarter. Han bor högt uppe på en höjd så det blev backträning deluxe. Slingan vi joggade/PW var totalt 2,5 km så vi tog två varv.

Första varvet gick bra och knät kändes fint. Inför andra rundan så började jag känna av knät och det smärtade som vanligt även en bit upp på låret också, speciellt när jag skulle studsa upp på trottoaren vid bilmöten. Så trist att det inte ger med sig helt och hållet.

Men smärtan var inte extrem så jag känner mig ändå glad att jag faktiskt kom ut på en liten runda igen, dock var den riktigt flåsig och jag börjar verkligen känna nerverna inför New York.

Började dagen idag med Johannas PT-pass. Långa, snabba intervaller stod på agendan och det var bra fart i Johannas ben! Programmet som hon följt senaste veckorna börjar ge effekt i form av högre tempon. Känns väldigt tillfredställande för mig som coach att hennes kropp svarar så bra på träning. Kul!

Vi repeterade en del teknik- och styrkeövningar också på Rålambshovsparkens fina löparbanor. Det har verkligen gått framåt även på den fronten. Utförande i övningarna är bättre och ”renare” som jag brukar säga. Ju renare rörelser desto större blir den förstärkande effekten av rörelsemönstret jag är ute efter.

Apropå Rålambshovsparken så har det varit mitt andra hem den här veckan. Två intensiva inspelningsdagar av kommande webbserien ”Löpskolan med Simon” och vårens sista workshop i löpteknik för Wellness har hållits just i Rålis. Gillar verkligen upplägget med ytor för spontanidrott mitt i stan. Utöver banorna finns skateboardramper och beach volleyboll-planer. Tummen upp till Stockholms stad för det!

Jag måste hinna med det där, och det där och det där och det där. Allt på en gång och helst igår.

Sommaren är på intåg, det innebär en stressig period på jobbet då alla de sista finjusteringarna inför att semestrarna drar igång på allvar ska göras. Alla mina grupper ska vara trygga med att de kan gå på semester och att arbetet rullar på som det ska medan de är borta. Kunderna ska känna sig trygga och det gäller att ha stenkoll på läget.

Även jag står inför stundande ledighet och det innebär att jag vill knyta ihop säcken och avsluta alla pågående ärenden innan jag lämnar över till min efterträdare.

Igår fick jag dessutom klartecken av Simon att jag skulle ge mig ut på lättare joggingrunda för att testa knät igen. Det skulle verkligen vara skönt att komma ut en stund och rensa tankarna och samla lite extra energi för att orka med den här slutspurten.

Önskan var att jag skulle komma ut på den första rundan redan igår, men eftersom vi hade vårens obligatoriska teambuildingdag på jobbet hela eftermiddagen, kvällen och lite in på natten så behövde jag skjuta upp löppasset.

Idag hade jag med mig träningskläderna till jobbet men det slutade med att jag inte hann ta någon rast för varken jogging eller lunch. Boooh..

Nu har jag äntligen lyckats få mina små prinsessor i säng och eftersom jag är ensam med dem ikväll så jag får helt enkelt nöja mig med ett pass på crosstrainer nu på kvällskvisten istället.

Idag tyckte jag att det var läge att lägga in lite styrka i form av ett BodyPump pass då det var längesen och det är kul att variera träningen lite. Dålig idé inser jag nu. Kommer inte att kunna gå imorgon.

Blir en spännande löptur imorgon kväll 😉

Sanna fick sig ett rejält fyspass igår och roligast av allt – knätestet gick BRA (eller hur känns knäet idag Sanna?). Det blev ca 10 min på löpband utan att känna något och det är ett positivt tecken och en förbättring.

Jag läser om Sannas tankar kring träning. Om träning som är tråkig och känslan av att inte vara tillräckligt stark för vissa övningar. Så här tänker jag:

1. Självklart ska vi ägna oss åt det som är roligt men ibland behöver man göra A för att komma till B (det som är roligt alltså). Medan man pysslar med A (som i astråkigt) gör man bäst i att påminna sig (ofta!) om varför man gör B.

2. Att känna sig svag är ingen kul känsla. Ända sättet att bli kvitt den är att träna så att man blir stark, right? 🙂 Keep on going!

3. Hur kan träning blir roligare för just Dig? Igår var mitt löppass extra roligt för att jag hade mina nya, snygga hörlurar och grym musik i öronen.

Ju närmare slutet vi kommer på den här resan desto fler blir stunderna då jag översköljs av tacksamhet över vad jag fått vara med om. Sist jag var ner till Stockholm och tränade med Simon så slog det mig att det snart är över. Snart finns inte längre de regelbundna resorna till Stockholm som både slukat tid men som samtidigt varit SÅ värt det.

Det har varit GRYMT att ha en egen coach  som inte bara hjälpt mig att komma igång med löpningen, utan som också blivit en sorts livscoach för mig.

Ser jag tillbaka på mig själv för fem månader sedan, innan den här resan drog igång så har det hänt så otroligt mycket. Rent bildmässigt har jag inte förändrats avsevärt men mentalt så har utvecklingen gått i jämn kurva uppåt. Vissa steg har varit lätta att ta och sannolikt skulle jag ha tagit dem i alla fall.

Andra steg behövde jag en rejäl knuff i ryggen för inse hur viktiga de var. Simon har varit väldigt tålmodig med mig. Han har aldrig tvingat mig till att ta steg jag inte varit redo att ta utan bara funnits där som en informationsbank, som en lyssnare och som en enorm stöttning.  Jag är så TACKSAM över att ha haft honom vid min sida under våren.

Jag skrev i början att jag var väldigt rädd för vad jag gett mig in på och att jag inte visste om jag hade råd med den energi detta skulle kräva, men faktum är att det är energi som ger tusenfalt tillbaka.

Nu vill jag aldrig att denna resa ska ta slut, ALDRIG. Jag vill fortsätta att träna med Simon och skriva i den här bloggen för ALLTID.

Igår var det TV debut och sen kilade vi förbi fina Nina och sa hej innan vi sportade vidare till Sats för ett riktigt svettigt träningspass där jag provade mitt knä på löpbandet och det kändes okej. Så trots uppstigning 04:00 på ledig dag för att hinna till studio och träning så var det dagarnas dag. Halleluja!! 

Igår var jag och Sanna i studion på Aftonbladet morgon-TV för att snacka löparskador med en riktigt löpintresserad programledare. Claes Åkesson, en riktigt löpbiten själ! När han berättade att han sprang 15 mil i veckan frågade Sanna ”Men är du nå snabb då?”. Haha, älskart! Claes ställde bra frågor och jag  fick chans att berätta lite om varför löparskador uppkommer och vad man kan göra för att undvika dem. Tycker du ska klicka dig vidare här och lyssna på mina tips och Sannas egna erfarenheter.

Med endast 26 dagar kvar till loppet i New York börjar det krypa av nervositet i kroppen. Jag har inte varit ute på en ordentlig löprunda på eeeeevigheter.

Jag känner mig nästa rädd att jag inte sa ha kondition nog att klara milen längre. Jag vill bara få chansen att komma ut och springa obehindrat ett par gånger till innan startskottet går. Gaaah den här löpvilan tar kol på mig.

Vill däremot understryka att löpvila INTE betyder samma sak som vila, Simon har sett till att jag får stånka, flåsa och svettas ändå. Nu mer än någonsin då jag kombinerar crosstrainer med styrkeövningar hemma.  En kombination av två riktigt tuffa och psykologiskt  jobbiga träningsformer. 

Crosstrainer för att man står där och kämpar och svettas i ett tillslut väldigt syrefattigt rum samtidigt som man är väl medveten om att hur mycket man än springer så kommer man INGENSTANS, så störande.

Att sedan kliva av crosstrainern för att fokusera på att bygga upp de muskler man är svag i, snacka om psykologiskt nedbrytande. Jag hatar dessa träningsformer. Jag drivs av att känna mig bra och i stunden så känner man sig inte särskilt bra.

Men det är såhär jag har jobbat i hela mitt liv, jag målar utan att spackla kan man säga. Jag har alltid så bråttom till målet att jag hoppar över vägen dit.

Detta kan ha varit det viktigaste steget i den här vårens resa, att jag tvingats att ta ett steg tillbaka och göra om och göra rätt.

Att göra det bästa av situationen.

Idag spenderades lunchen i regnet tillsammans med Simon där vi cyklade (Simon) och sprang (jag) tröskelintervaller. Tre stycken 1,5 kilometer långa i 5.00-5.15 min/km tempo, tungt men ändå skönt. Gick bättre än väntat och det känns skönt att vara påväg upp ur formsvackan!

Sanna upplyste mig om att det igår var 24 dagar kvar, 24 dagar! Dags att växla upp!

Det har varit en positiv vecka. Känns som att trenden för både Johanna och Sanna har vänt uppåt! Johanna presterar bra på träning och Sanna kör vidare med alternativ träning med vetskapen om knäet snart är fit for fight. I morgon är det dags för mig och Johanna att springa tröskelintervaller och på onsdag dyker jag och Sanna upp i morgon-TV, därefter ska vi köra PT. 😀

Ha en skön söndag!