För fem månader sedan satt jag på Aftonbladetredaktionen och skruvade nervöst på mig under en tävlingsintervju. Några dagar senare ringde Nina från Aftonbladet Wellness och meddelade att jag vunnit resan till New York och att jag under våren skulle få förmånen att coachas av Simon för att lyckas bli en löpare och ta mig runt milen i Central Park.

Samma dag gick jag och inhandlade mina första löparskor utan egentlig tro på att jag skulle kunna bli en löpare, men med en vilja att anta utmaningen och en bestämdhet att klara det. Med tre barn, ett tids- och energikrävande jobb och en hektisk vardag hade jag innan svårt att överhuvudtaget hitta både tid och energi till mig själv. Jag landade ofta i soffan på kvällarna med ett krampartat grepp om godisskålen innan jag snabbt somnade. Jag kunde inte se hur det skulle finnas energi kvar till att ens ta sig över tröskeln till träningen. Tröskeln man behöver ta sig över innan träningen börjar ge energi.

Under våren har jag regelbundet åkt ner till Stockholm och träffat Simon, som inte bara har hjälpt mig med den fysiska träningen utan som även har kartlagt mina psykiska begränsningar för att finna sätt att tänka och agera för att skapa energi.

I början levde jag på ruset av att jag vunnit och det härliga med att varje framsteg blir enormt när man börjar på en låg nivå. Resultaten lät inte vänta på sig och allt tycktes gå väldigt lätt.

Men som med allt annat så tar smekmånaden slut och vardagen började tränga sig på och de gamla vanorna stod otåligt och knackade på dörren samtidigt som träningsresultaten stagnerat och motivationen sviktade.  Allt det som man enkelt lagt åt sidan i börja behövdes göras och svackan var ett faktum. 

Det var nu dags att möblera om. I mitt fall så innefattar denna förändring inte bara mig själv utan min familj behövde även finnas med och tänka om och ändra vanor och beteenden. Min familj har varit fantastisk. Barn är anpassningsbara figurer och det ska man ta vara på. Om man nån gång ska bryta dåliga vanor så är det när barnen är små. Vuxna är svårare, men min Niklas har varit en riktig klippa. Han har stöttat och hjälpt mig att både skapa tillfällen till träning och samtidigt motiverat mig massor. Jag är så glad att jag har dem. <3

Jag började med hjälp av all stöttning åter känna motivation till träningen och såg igen fram emot att bege mig ut på härliga löppass. MEN lagom till dess så golvades jag av nästa motgång. Kroppen var i chock över det nya rörelsemönstret och knät hade inte kapacitet att stå pall för belastningen. Jag drabbades av en segdragen överansträngning i en muskel i knät som smärtade rejält varje gång jag skulle försöka mig på en löprunda. Aj aj aj varför skulle det komma just nu??!

Närmaste en och en halv månad kantades av besök hos sjukgymnast och Simon diktade ihop alternativa träningsplaner efter rådande situation. Stressen över att loppet närmade sig med stormsteg samtidigt som knät inte tycktes bli bättre kändes enorm.

Snart skulle jag stå inför ett lopp i New York med galet mycket färre kilometer i benen än planerat och ingen direkt löparbakgrund att falla tillbaka på. Visserligen hade träningen under senvintern varit effektiv och genererat snabbare och bättre resultat än väntat. Men skulle de få månaderna rädda mig i New York?

Jag kämpade envetet med tunga crosstrainer- och styrkepass för att behålla och förbättra den fysiska kapaciteten så gott som de var möjligt. Med två veckor kvar till loppet hade knät börjat kännas bättre och det var dags att ge sig ut på en testlöprunda. Med ännu en gång ovana ben begav jag mig ut. Varje fotnedslag kände jag efter riktigt ordentligt om knät var med på banan eller ej. Det var en nervös runda, dels för undran över hur mycket kondition som fanns kar i kroppen efter ett så långt löpuppehåll men också för att knät inte skulle kännas riktigt bra eller att löprundan skulle på något vis förvärra smärtan i knät. Loppet låg trots allt bara runt hörnet rent tisdmässigt. Rundan gick bra och knät satt lydigt på plats och smärtade minimalt, Puh!

Nästa runda likaså, men hur var det med konditionen? Testrundorna var givetvis inte milslånga direkt, med risk för överansträngning igen så konditionskvittot fick väntas på att tas ut tills loppet. En fysisk lättnad infann sig samtidigt som den psykiska stressen fortfarande plågade. Klarar jag verkligen en mil nu? Har jag konditionen? Håller knät så länge?

Som en brev på posten så dök halssmärtan upp, drygt en vecka före loppet. Flera av mina vänner hade tidigare drabbats av halssmärta som mynnat ut i dunderförkylningar och där stod jag en och en halv vecka innan det lopp jag redan oroat mig över och riskerade nu att plågas av en dunderförkylning samtidigt. Jag kände mig motarbetad. Men har jag kommit såhär lång så ska jag F-N inte ge upp här, tänkte jag och for ner till apoteket och slösade en månadslön (något överdrivet) på helande preparat. 

Resdagen kom och nu fanns det ingen återvändo, med väskorna packade tog jag tåget till ner till Arlanda och mötte upp Johanna.

Vi spenderade några helt oförglömliga dagar i New York. Vi träffade även ett gäng bloggläsare på vår resa och känslan av att det fanns de som  kände till en del av våra liv och visste vilka vi var, var annorlunda men angenäm. Så roligt att höra att någon läst vår blogg och det gav upphov till många härliga samtal där läsare kunde relatera sina egna träningsupplevelser med våra. Totalt var vi ca 35 stycken resenärer på resan, ett riktigt fantastiskt gäng!

Dagarna innan loppet plöjde vi igenom alla sevärdheter i Manhattan. Vi morgonjoggade i Central Park, vi åt frukost på riktiga amerikanska Diners, vi gick highline, var i Harlem, i chinatown, soho och på Brooklyn bridge. Vi vandrade nästan hela 5th avenue och broadway. Vi gjorde ett VIP besök på  world trade center  tillsammans med Simon. Vi såg frihetsgudinnan, flat iron och vi besökte minnesplatsen efter flygkraschen 9/11. Jag ÄLSKADE staden.

Så kom dagen som vi tränat inför under hela våren. Hettan var tryckande redan klockan 07:00 på morgonen då vi kom ut och joggade lätt mot starten vid Columbus circle. Jag hamnade i ett startfält ganska långt bak och blev stressad över alla tusentals människor som hopade sig framför mig. Självklart framfördes den amerikanska nationalsången innan startskottet gick och jag hann tänka att detta kändes sjukt mäktigt. Med Manhattan i bakgrunden, omringad av tusentals taggade kvinnor redo att ta sig an milen i central park och alla dessa åskådare hejjandes på sidan, det gick att ta på stämningen. Det var magiskt.

Startskottet gick och jag sicksackade mig i panik fram för att skaffa mig en bra position. Det var så mycket folk, och så varmt. Jag missade de flesta vätskekontroller då jag inte tog mig in till vätskan på grund av den tjocka massan med löpare ansamlats runt stationen. Jag letade febrilt efter någon lämplig människa att ta rygg på men alla sprang så ojämnt så jag kände att jag bara skiter i det och kör mitt eget tempo istället. En annan sak jag inte var riktigt förberedd på var alla dessa backar som banan bestod i, riktigt låååånga sega backar genom hela banan. I hettan kändes de ouppnåeliga. Efter 6 kilometer var kroppen riktigt tung och benen rejält trötta. Efter sju kilometer minns jag att jag tänkte: ”Vem FAN gör detta frivilligt, det här är ju helt sjukt! Jag vill aldrig mer göra det här. Jag vill nog helst bara lägga mig ner och dö nu”. Efter 8 kilometer ekade ”jag få bara inte börja gå, jag får bara inte börja gå, jag får bara inte börja gå” i huvudet på mig. Vid nio kilometer började den lååååååååååååååååånga backen upp till mål och jag ville bara en sak hellre än att lägga mig ner och ge upp och det var att inte göra det. Så jag verkligen plågade mig upp för den sista backen och de sista hundra metrarna hade jag Simon bredvid mig som energiskt försökte pusha mig till att orka hela vägen in i mål. De sista 30 metrarna tog jag mina sista krafter och spurtade förbi några tjejer över mållinjen.

Jag vet inte om det var den tryckande hettan som New York bjöd på, de milslånga (vad det kändes som) backarna som bana kantades av, den inte helt maxade träningskroppen, den underliggande förkylningen, min redbull frukost eller pressen som släppte från kroppen men jag spydde som en gris när jag till slut klev över mållinjen.

Yrslig och på skakiga ben satte jag mig under ett träd i skuggan och tittade på klockan för att se om jag klarat den timme som jag haft som målsättning under våren.

Klockan visade 56,18!!

Vilken jäkla seger, jag trodde inte mina ögon då jag under loppet tvekat på att klara det då värmen var så plågande. Men herregud jag klarade det! 56,18.

Här hamnade jag i något slags lyckorus, det kändes så skönt. Vilken lättnad.

Även Johanna gjorde ett helt enastående lopp och vi var båda så sjukt stolta över oss själva och varandra och över det vi åstadkommit under våren. 

Det var både riktigt skönt och lite sorgligt att korsa mållinjen i Lördags då det sätter punkt för vår resa och det är dags att stå på egna ben. Men med det här i bagaget så ser jag bara det här om starten på en annan resa. Idag tror jag att jag faktiskt kulle kunna bli en löpare, nästa lopp blir midnattsloppet i Göteborg den 22:a Augusti tillsammans med min syster.

Jag hoppas att ni har tyckt att det varit trevligt att följa mig under våren och om ni vill så får ni gärna fortsätta att följa mig på instagram. Där heter jag ssve83 och publicerar mest bilder från random liv med allt vad det innebär.

Tuuusen tusen tack för att ni orkat läsa mina inlägg under våren och tusen tusen tack Aftonbladet, Lätta och Simon som gjort denna resa möjlig för mig. Jag har verkligen haft en av de BÄSTA resor i mitt liv!!!!

Adjö!