Ju närmare slutet vi kommer på den här resan desto fler blir stunderna då jag översköljs av tacksamhet över vad jag fått vara med om. Sist jag var ner till Stockholm och tränade med Simon så slog det mig att det snart är över. Snart finns inte längre de regelbundna resorna till Stockholm som både slukat tid men som samtidigt varit SÅ värt det.

Det har varit GRYMT att ha en egen coach  som inte bara hjälpt mig att komma igång med löpningen, utan som också blivit en sorts livscoach för mig.

Ser jag tillbaka på mig själv för fem månader sedan, innan den här resan drog igång så har det hänt så otroligt mycket. Rent bildmässigt har jag inte förändrats avsevärt men mentalt så har utvecklingen gått i jämn kurva uppåt. Vissa steg har varit lätta att ta och sannolikt skulle jag ha tagit dem i alla fall.

Andra steg behövde jag en rejäl knuff i ryggen för inse hur viktiga de var. Simon har varit väldigt tålmodig med mig. Han har aldrig tvingat mig till att ta steg jag inte varit redo att ta utan bara funnits där som en informationsbank, som en lyssnare och som en enorm stöttning.  Jag är så TACKSAM över att ha haft honom vid min sida under våren.

Jag skrev i början att jag var väldigt rädd för vad jag gett mig in på och att jag inte visste om jag hade råd med den energi detta skulle kräva, men faktum är att det är energi som ger tusenfalt tillbaka.

Nu vill jag aldrig att denna resa ska ta slut, ALDRIG. Jag vill fortsätta att träna med Simon och skriva i den här bloggen för ALLTID.

Igår var det TV debut och sen kilade vi förbi fina Nina och sa hej innan vi sportade vidare till Sats för ett riktigt svettigt träningspass där jag provade mitt knä på löpbandet och det kändes okej. Så trots uppstigning 04:00 på ledig dag för att hinna till studio och träning så var det dagarnas dag. Halleluja!! 

Igår var jag och Sanna i studion på Aftonbladet morgon-TV för att snacka löparskador med en riktigt löpintresserad programledare. Claes Åkesson, en riktigt löpbiten själ! När han berättade att han sprang 15 mil i veckan frågade Sanna ”Men är du nå snabb då?”. Haha, älskart! Claes ställde bra frågor och jag  fick chans att berätta lite om varför löparskador uppkommer och vad man kan göra för att undvika dem. Tycker du ska klicka dig vidare här och lyssna på mina tips och Sannas egna erfarenheter.

Med endast 26 dagar kvar till loppet i New York börjar det krypa av nervositet i kroppen. Jag har inte varit ute på en ordentlig löprunda på eeeeevigheter.

Jag känner mig nästa rädd att jag inte sa ha kondition nog att klara milen längre. Jag vill bara få chansen att komma ut och springa obehindrat ett par gånger till innan startskottet går. Gaaah den här löpvilan tar kol på mig.

Vill däremot understryka att löpvila INTE betyder samma sak som vila, Simon har sett till att jag får stånka, flåsa och svettas ändå. Nu mer än någonsin då jag kombinerar crosstrainer med styrkeövningar hemma.  En kombination av två riktigt tuffa och psykologiskt  jobbiga träningsformer. 

Crosstrainer för att man står där och kämpar och svettas i ett tillslut väldigt syrefattigt rum samtidigt som man är väl medveten om att hur mycket man än springer så kommer man INGENSTANS, så störande.

Att sedan kliva av crosstrainern för att fokusera på att bygga upp de muskler man är svag i, snacka om psykologiskt nedbrytande. Jag hatar dessa träningsformer. Jag drivs av att känna mig bra och i stunden så känner man sig inte särskilt bra.

Men det är såhär jag har jobbat i hela mitt liv, jag målar utan att spackla kan man säga. Jag har alltid så bråttom till målet att jag hoppar över vägen dit.

Detta kan ha varit det viktigaste steget i den här vårens resa, att jag tvingats att ta ett steg tillbaka och göra om och göra rätt.

Att göra det bästa av situationen.

Idag spenderades lunchen i regnet tillsammans med Simon där vi cyklade (Simon) och sprang (jag) tröskelintervaller. Tre stycken 1,5 kilometer långa i 5.00-5.15 min/km tempo, tungt men ändå skönt. Gick bättre än väntat och det känns skönt att vara påväg upp ur formsvackan!

Sanna upplyste mig om att det igår var 24 dagar kvar, 24 dagar! Dags att växla upp!

Det har varit en positiv vecka. Känns som att trenden för både Johanna och Sanna har vänt uppåt! Johanna presterar bra på träning och Sanna kör vidare med alternativ träning med vetskapen om knäet snart är fit for fight. I morgon är det dags för mig och Johanna att springa tröskelintervaller och på onsdag dyker jag och Sanna upp i morgon-TV, därefter ska vi köra PT. 😀

Ha en skön söndag! 

Det verkligen spöregnar ute. Hade tänkt ta mig an mina 10 kilometer på morgonkvisten men bestämde mig för att vänta till eftermiddagen och hoppas på lite mindre regnigt väder, kanske till och med uppehåll.

Istället underhåller jag mig nu med att göra veckans last av müsli! Perfekt müsliväder.

Ta en skål med 1 dl ljummet vatten. Tillsätt följande:
2 msk flytande honung
2 msk matolja
2 msk kanel

Blanda sedan i frön:

4 dl havregryn
1-1,5 dl solrosfrön
1-1,5 dl pumpakärnor
0,5-1 dl sesamfrön
Hackade nötter
1 dl kokosflingor

Rör ihop och bred ut på plåt med bakplåtspapper.

Sätt ugnen på 150 grader. Rosta i mitten av ugnen cirka 20 minuter. Rör om någon gång under rostningen.

När müslin svalnat kan man tillsätta gojibär och torkade tranbär. Ät med yoghurt och färska bär eller frukt.

Lycka till!

Hej och hå,

Igår var jag hos sjukgymnasten som kände, klämde, vred och böjde på ben och knä. Fram och tillbaka och hit och dit.

”Jaha Sanna, det är inget fel på menisken, det är inget korsband som är trasigt eller så… smärtan sitter under knäskålen och är muskulär. En överansträngning.” 

Halleluja inget är trasigt.

”Det finns dock inte så mycket att göra för att det ska bli bättre annat än att vila knäet… men om du ska springa så är det enda jag kan tänka mig att skulle kunna hjälpa är om du går ner till ortopedtekniska i Falun och provar ut en knä otros som kan hjälpa till och stabilisera knäskålen så att den inte ska åka runt och irritera.”

Jag ska springa, jag åker ner dit på lunchen och köper vad fasen som helst.

”Ja det är i alla fall så att inget är trasigt och det är inte farligt att det gör ont. Det som händer är att om du springer med smärta så kommer det bara att ta längre tid efteråt och bli bra igen.”

Så jäkla skönt att veta att jag inte förstör något om jag springer på trots smärta.

Eftersom jag fortfarande har ont i knäet så ska vi ta ytterligare 10 dagars löpvila och satsa på alternativ träning för att se om knäet har återhämtat sig ännu lite till innan det blir absolut slutspurt inför New York.

Desperat som jag är gick jag även genast ner  och köpte en otroligt dyrt men förhoppningsvis bra knä otros som ska få hänga med mig framöver.

Imorse pratade jag och Simon 10-kilometerslöpning hos AftonbladetTV.

Här hittar du klippet!

Längdhopp? Nej, men av bilden att döma skulle man nästan kunna tro att det var det jag och Johanna pysslade med igår. 😀 Vi körde däremot löpskolning som ett led i att få lite piggare ben. Johanna var nämligen rätt tydlig med att benen var rätt tunga inför gårdagens pass och av erfarenhet vet jag att de kan kännas lättare av några löpskolningsövningar. Troligen för att den typen av övningar aktiverar snabba våra muskelfibrer och vips blir kroppen lite lättare att hantera. Smart, va? Testa gärna själv!

Vi gjorde tripping och vertikala hälkickar och omsatte därefter övningarna i praktiken, det vill säga försökte svara på frågan: vad i den här övningen kan jag ta med mig in i mitt vanliga löpsteg/jogging?

Johanna fick tips om att sätta händerna i midjan och bokstavligt talat skjuta fram höften med hjälp av händerna. Om hon gör det ca var 400:e/500:e meter så är sannolikheten att hon behåller en bra position i löpningen mycket större. Bättre att göra än ett tänka är en bra riktlinje för teknikträning. 😀 

Eftersom jag hade sprungit långpass i helgen och var lite sliten i ena foten (hrm, nä det är faktiskt en lögn. Jag var på burlesquefest och gick i skyhöga klackar… jo, sant!) fick jag agera coach på cykel. Helt ärligt tycker jag inte att det är superkul att behöva sitta på cykel när jag kör löp-PT men ibland måste man leva som man lär och lyssna på kroppen.

Johannas fokus i maj är tröskelträning. Det betyder träning kring hennes nuvarande fart på 10K. Igår innebar det efter uppvärmning och löpskolning följande: 2×1 km + 1×1,5 km i ca 5.05 min/km. Planen var egentligen 3×1,5 km men vi lyssnade på kroppens signaler och genomförde ett kvalitativt pass som kroppen får lätt att återhämta sig ifrån. Det var precis vad Johanna behövde, tror jag. 🙂

Apropå att lyssna på kroppen så är jag idel öra hur det går för Sanna hos sjukgymnasten i morgon. Håller tummarna för att sjukgymnasten konstaterar samma sak som jag, en lättare överansträngning/svullnad av minisken.

Tick tack säger klockan som rusar mot New York,

Tick tack säger knäet som sätter käppar i hjulet…

Tick Tack