Musik som konst.
En monsterhit som gick med ekonomisk förlust.
Historien om ”Blue monday” har allt.
”Om man studerar regelboken för hur man får en hitlåt så bryter ”Blue monday” mot varenda en av de reglerna”, säger trummisen och teknikfantasten Stephen Morris från New Order.
Många låtar vill kalla sig klassiker. Få lever upp till kriterierna. Men ”Blue monday” kryssar i alla tänkbara boxar. Och ”Hitlåtens historia” (SVT2) berättar historien om Manchesterbandets osannolika dunderhit på ett exemplariskt sätt.
Berättelsen om ”Blue monday” är välkänd och innehåller så många egendomliga komponenter av kreativitet och klantighet att den är en modern myt.
Men mer än något annat är ”Hitlåtens historias” avsnitt om ”Blue monday” en påminnelse om något annat, något mycket viktigare än skrönor, analoga synthar och kompromisslöshet:
Nämligen att popmusik är, och alltid bör betraktas som, konst.
Att den bästa musiken uppstår i en miljö av total frihet och regelbrytande.
För Factory Records var konsten alltid viktigare än något annat. Ville rockbandet New Order göra en nio minuter lång elektrolåt och enbart släppa den som maxisingel? Toppen!
Ville Peter Saville designa ett svindyrt skivomslag som såg ut som en diskett? Toppen!
Ingen ställde sig i vägen. Ingen ifrågasatte. Ordet ”målgrupp” kom aldrig i närheten av studion.
Resultatet? En odödlig klassiker som 30 år senare fortfarande låter som en motorväg till framtiden. ”Blue monday” slog försäljningsrekord, men på grund av det avancerade omslaget gick man ändå med ekonomisk förlust.
Vackert och vansinnigt.
Skulle något av detta kunna hända igen? I dessa hjärndöda och marknadsrunkande ”Idol”- och ”Så mycket bättre”-tider? Fan tro’t.

Men vi får aldrig sluta hoppas. För popmusik är konst. Punkt. Trots att TV4 ägnat ett årtionde åt att försöka hjärntvätta oss till att tro motsatsen.
Tisdag 17/12 tittar jag på ”Porrkungens tårar” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

 

HURRA 1
”Homeland” (SVT1). Visst var säsong tre den allra svagaste. Bitvis löjligt spretig och blek. Men avslutningen? Magisk.

 

HURRA 2

”Bad santa” (SVT1). Fylla, människoförakt och oblyga referenser till analsex ger en av de mest underbart knasiga julfilmerna någonsin.