Säga vad man vill om Skavlan.
Men Uma är alltid Uma.
I grund och botten handlar det om gästerna. När allt är sagt blir ett program sällan bättre än sina deltagare. Och även om jag egentligen är bottenlöst trött på Fredrik Skavlan och hans hybris i talkshowform så finns det en sak man inte kommer ifrån: ”Skavlan” (SVT1) lockar de bästa gästerna. Punkt. David Hellenius må ha fått tittarrekord med sin (inställsamma) intervju med prins Carl-Philip. Men i övrigt har TV4 och resten av gänget inget att sätta emot.
Somliga gäster skiner starkare än andra, förstås. Som Uma. Åh, Uma.
Uma Thurman, hollywoodgigant och sverigeaktuell genom sin medverkan på Stockholms filmfestival, är något av en drömgäst. Inte bara för att jag varit hemligt förälskad i henne sedan ”Pulp fiction”. Utan kanske mest för att hon tillhör en allt mer utrotningshotad grupp: Den Riktiga Stjärnan.
I en tid av halvfigurer som är kända i 15 sekunder för att de pippat i tv eller stoppat en sjuttis i arslet på YouTube kan kallas för stjärnor är det så skönt att få se en riktig. Som har Det. Som äger rummet hen befinner sig i. Som utstrålar en sådan påtaglig stjärnglans att man får ont i ögonen. Som Uma. Att intervjun inte var så jättebra är en annan femma. Och naturligtvis inte Umas fel.

Film på tv. Med reklamavbrott. Känns oerhört omodernt. Men ibland har tablåsnickrarna sådan fingertoppskänsla att det ändå känns värt det. Fantastiska ”Déjà vu” (Kanal 5) är ett bortglömt mästerverk. Tony Scott och Denzel Wahsington var alltid en sällsynt lyckad kombination. Tillsammans tog de fram de bästa ur varandra och skapade fullblodiga actionfilmer med såväl estetiska- som konstnärliga ambitioner. Den här tidshopparrullen är deras bästa. En bomb exploderar ombord på en färja. Med hjälp av ett sätt att böja tiden och se bakåt i den (fråga inte) utreder Washintons agent bombdådet ur alla tänkbara vinklar.
Smart, snygg, svettig och spännande. Vad finns det att inte gilla?

Lördag kväll har jag viktigare saker för mig än att titta på tv. Som att se Morrissey live i Lund.

 

HURRA!
”Line of duty” (SVT Play). Säsong två känns som ett modernt mästerverk.

 

NJA…
”Doobidoo” (SVT1). Harmlöst, visst. Men showen börjar kännas som en trött relik.