– Det häftigaste jag sett sedan ”Linus på Linjen”, sa Filippa Bark, spelad av Sissela Benn, till blivande vinnaren Måns Zelmerlöw, 28, och Zelmerlöw skrattade som det proffs han är men för oss som fyllt 37 var det svårt att tänka sig att Zelmerlöw någonsin sett urgamla ”Linus på Linjen” på Anslagstavlan-tv.
Därmed blev det underbar komik. Osäkerheten. Det krystade skrattet mitt i den enorma folkfesten där trevlighet och mysig stämning är viktigare än en kniv och ett duschdraperi i Alfred Hitchcocks ”Psycho”.
Filippa Bark har gett den skevhet, det lilla obehag, som behövs för att salta ner det så söta. Hon har varit ovärderlig. Inte alltid lyckad, inte alls, egentligen bara i inspelade sketcher – och just därför så utsökt.
Filippa Bark är obekväm och kärlekskrank. Hon är trasig och rolig. Hon måste anpassa sig. Hon måste vara cool. Hon måste vara som alla andra. Det klarar ju ingen av oss. Benn spelar henne perfekt i stora glasögon.
Benn gestaltar snitsigt och lätt den könsrollsmisshandlade kvinnan och hennes påtvingade infantilisering i media. Att fixas och bli fixad, att inte vara god nog, att behöva bete sig som ett barn. Briljant.
I övrigt hände inte mycket annat än ett bra intro där Robin Paulsson och Sanna Nielsen blev skäggiga damer ihop med förra årets Europavinnare Konita Wurst och ett vågat försök till humor då norska Ylvis sjöng en hyllning till skapandet av stenarna i Stonehenge.
Kan bli en haschrökarklassiker men som mellanakt i SVT:s Melodifestivalen-final var det uslare än Killinggängets ironiska personalfest 1999. Ett förvånansvärt platt ”älska- eller hata”- nummer.
Poängen med Melodifestivalen är musiken och tycker man att den är bra så spelar inte mycket annat någon roll och i år var låtmaterialet starkt. Det var bra. Men Filippa Bark var bäst.

Ja
Väntad vinnare, bra låt, snygg grafik.

Nej
Zelmerlöws vanliga tröja. Glamouren, glamouren?

I dag tittar jag på ”Wallander”, 21.00, TV4. Stark sista säsong.