Inlägg av Fredrik Virtanen

Filippa Bark var kvällens stora stjärna – medan Norge stod för fiaskot

av Fredrik Virtanen
Filippa Bark och Måns Zelmerlöw – två vinnare.
Filippa Bark och Måns Zelmerlöw – två vinnare.

Filippa Bark var den stora stjärnan.
Och det norska försöket till humor, ”Stonehenge, var ett ironiskt fiasko.

– Det häftigaste jag sett sedan ”Linus på Linjen”, sa Filippa Bark, spelad av Sissela Benn, till blivande vinnaren Måns Zelmerlöw, 28, och Zelmerlöw skrattade som det proffs han är men för oss som fyllt 37 var det svårt att tänka sig att Zelmerlöw någonsin sett urgamla ”Linus på Linjen” på Anslagstavlan-tv.
Därmed blev det underbar komik. Osäkerheten. Det krystade skrattet mitt i den enorma folkfesten där trevlighet och mysig stämning är viktigare än en kniv och ett duschdraperi i Alfred Hitchcocks ”Psycho”.
Filippa Bark har gett den skevhet, det lilla obehag, som behövs för att salta ner det så söta. Hon har varit ovärderlig. Inte alltid lyckad, inte alls, egentligen bara i inspelade sketcher – och just därför så utsökt.
Filippa Bark är obekväm och kärlekskrank. Hon är trasig och rolig. Hon måste anpassa sig. Hon måste vara cool. Hon måste vara som alla andra. Det klarar ju ingen av oss. Benn spelar henne perfekt i stora glasögon.
Benn gestaltar snitsigt och lätt den könsrollsmisshandlade kvinnan och hennes påtvingade infantilisering i media. Att fixas och bli fixad, att inte vara god nog, att behöva bete sig som ett barn. Briljant.
I övrigt hände inte mycket annat än ett bra intro där Robin Paulsson och Sanna Nielsen blev skäggiga damer ihop med förra årets Europavinnare Konita Wurst och ett vågat försök till humor då norska Ylvis sjöng en hyllning till skapandet av stenarna i Stonehenge.
Kan bli en haschrökarklassiker men som mellanakt i SVT:s Melodifestivalen-final var det uslare än Killinggängets ironiska personalfest 1999. Ett förvånansvärt platt ”älska- eller hata”- nummer.
Poängen med Melodifestivalen är musiken och tycker man att den är bra så spelar inte mycket annat någon roll och i år var låtmaterialet starkt. Det var bra. Men Filippa Bark var bäst.

Ja
Väntad vinnare, bra låt, snygg grafik.

Nej
Zelmerlöws vanliga tröja. Glamouren, glamouren?

I dag tittar jag på ”Wallander”, 21.00, TV4. Stark sista säsong.

Förhoppningsvis blir Jordskott inte lika flummigt som Twin Peaks

av Fredrik Virtanen
Gammel

Det händer grejor hela tiden. Läskigt är det också. Slukhål och ockultism.
SVT:s thriller ”Jordskott” håller stilen.

Hela 1,4 miljoner personer tittade förra måndagen och även om Twitter i vanlig ordning tävlade i att såga, lär de flesta ha zappat på vid avsnitt två i går.

Det är en bra serie med bra skådespelare och ett spännande manus.

Moa Gammel spelar huvudrollen som kommer till byn Silverhöjd för att begrava sin pappa men eftersom hon också är polis och hennes dotter försvann för tio år sedan börjar hon privatutreda fallet.

”Jordskott” är en svensk version av David Lynchs klassiker ”Twin Peaks” fast utan humor. Även en kommissarie i tjänst, spelad av Göran Ragner­stam, kommer till byn och njuter av hjortronpaj lika glupsk som agent Dale Cooper.

Här finns också en log lady, fast med en kundvagn med skräp i stället för en träbit, med eventuellt övernaturliga krafter samt en skog där ingenting är som det verkar. Slukhål och mystik.

En ung flicka återvänder från de djupa skogarna, är hon Gammels försvunna barn? Det är en av många frågor i ”Jordskott”.

Styrkan är att något ständigt händer, vi får ständigt nya antydningar om vad som kan ha hänt men svaren låter vänta på sig.

Vi får se hur det går. ”Twin Peaks” inleddes också med många frågor men desto längre serien pågick ju tydligare blev det att Lynch och manusförfattaren Mark Frost inte visste vad de pysslade med. Det kom ständigt nya lager av mystik och ockultism i stället för svar på vad som egentligen hände Laura Palmer.

Men ”Jordskott” sänds i bara tio avsnitt, det finns all anledning att tro att vi kommer att få svar. Kanske är svaret inte alls science fiction. Det vi sett hittills har inte antytt att något övernaturligt hänt på riktigt, utan bara att folk tror det.

I kväll tittar jag på ”True detective”, SVT1 kl 22.00.

Kategorier Jordskott, SVT

Jag kräver mer snö och humor i Julkalendern

av Fredrik Virtanen
Buster Isitt, Lea Stojanov och Alexandra Breschi spelar huvudrollerna i årets julkalender ”Piratskattens hemlighet”, som har premiär på SVT1 i kväll. Foto: Sara Granvik/SVT
Buster Isitt, Lea Stojanov och Alexandra Breschi spelar huvudrollerna i årets julkalender ”Piratskattens hemlighet”, som har premiär på SVT1 i kväll. Foto: Sara Granvik/SVT

Barnen lär inte klaga, det är en bra och fin tv-serie.
Men av SVT-klassikern ”Julkalendern” krävs mer jul, mer snö, mer humor, mer crazy, mer snö och mer tempo för succé. Och mer snö.

Svenska barn firar allt oftare jul på en sandstrand och därmed är det kanske både logiskt och modernt att förlägga årets julkalender i den vackra kroatiska övärlden. ”Piratskattens hemlighet” skulle kunna vara sponsrad av ett resebolag.
Men jag säger som en unge i Nöjesbladet i går:
– Miljön är för somrig!

En julkalender ska gnistra och glimma, den ska snöa och räven ska raska över isen. Dessutom bör det vara inslag av magi och övernaturlighet, vilket de två senaste årens ”Mysteriet på Greveholm – grevens återkomst” och ”Barna Hedenhös uppfinner julen” bjöd frikostigt på.
Särskilt ”Hedenhös” var väldigt lyckad med galna figurer, tidsresor, samhällssatir, jultema och en glasklart enkel handling.
Årets kalender (jag har sett sex avsnitt) är ett nära-realistiskt drama som liksom de två senaste lägger mycket fokus på familjen, eller snarare bristen på den. Föräldrar som inte är närvarande, som hummar tankspritt när barnen berättar något viktigt och som stressar med livspusslet. Lika tidstypiskt som julfirande i Thailand.

Allra störst fokus läggs på relationen mellan barnen Minna, Sam och Bianca medan de i alla oändlighet spilonkar i hav och gruvor och letar efter en piratskatt. (Det tar tre avsnitt innan det blir tydligt vad de pysslar med och varför, åtminstone för mig som inte är barn). Det är en fin skildring av vänskap och maktförhållanden.
Humor är det ont av, bortsett från en slapstickartad scen när mamma (Ana Gil de Melo) inte lyckas svara i telefon och när Lena T Hansson och Iwa Boman dyker upp som ljuvligt besvärliga hotellgäster. I övrigt är det mesta dystert, alldagligt och vackert – lite för präktigt.
Och somrigt. Det ska snöa på julen! Det gäller för både verkligheten och julkalendern.

I kväll ser jag ”Diktatorn”, SVT2.
Ja
”Historieätarna”, SVT1.

Nej
Inget ”Homeland”, SVT1, pga Thaksgivingfirande i USA. Och nästa måndag bara på SVT Play pga ”Musikhjälpen”.

 

Luuks getskägg stör tv-tittandet

av Fredrik Virtanen
Luuks nya skägg stör På Spåret. Foto: ANDERS DEROS

Yvigt, iögonfallande – nytt.
”På spåret” i SVT?
Nej men ”På spårets” enda nyhet för säsongen.

Allt var exakt sig likt förutom att Kristian Luuk skaffat sig ett rejält och aningen getartat designskägg som även var yvigt. Det såg lite underligt ut.
Det lär han inte komma undan med ostraffat av folkdomstolens mer kverulanta representanter. Kanske är jag en av dem för jag tycker att skägget stör tv-tittandet men, ok, visst måste Luuk få se ut som han vill.
Alla behöver ju poppa till sig ibland, skaffa en lite rockigare stil.
Programmet inleddes också med att domaren Fredrik Lindström tog upp denna elefant i rummet, jämförde Luuks look med rikskansler Axel Oxenstierna ”eftersom man märker ett sånt skägg”.

I övrigt var allt sig likt, bortsett från en mindre ändring i spelsystemet som ingen lär märka. Regerande mästarna Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl satt i ena buren och Filip Hammar och Fredrik Wikingsson satt i den andra. Och utsökta Augustifamiljen stod för popmusiken, i går förstärkt med sångerskan Maia Hirasawa. Och varje resa började med frågan ”Vart är vi på väg?”

Exakt som alltid, och varför skulle SVT ändra på ett vinnande koncept? Ascoolt eller toppmodernt är det inte men ruggigt effektiv och brett underhållande tävlings-tv är det definitivt. Högklassigt, lärorikt och fredagstrevligt.
Ibland är vi trötta på ”På spåret”, då tar några andra tittare vid, och sedan kommer vi tillbaka medan andra lämnar. ”På Spåret” lär resa runt världen i ytterligare 25 säsonger. Med eller utan Kristian Luuks frasiga skägg.

I morgon ser jag på ”Så mycket bättre”. 20.00 på TV4, och hoppas att popesset Love Antells dag blir lika lyckad som Carolas förra veckan.

Ja
”Skavlan”, SVT1. Bra sväng i går, särskilt kul att återse den gamle tennisstjärnan Boris Becker.

Nej
”Hellenius hörna”, TV4, lever högt på folkliga välkända gäster och den charmiga gangstern som blev skådis Dragomir Mrsic är inte riktigt där – än.

Fredrik Virtanen

Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko

av Fredrik Virtanen
Carola i Så mycket bättre

”Förbered dig Carola, Gud kommer att använda dig inför hela Sveriges folk och han kommer göra det mycket snart”, sa en präst till Carola enligt Carola. Sedan kom ”Främling”.
Tyvärr har Gud glömt bort årets ”Så mycket bättre”.

En ”häggquiz” skojade Carola Häggkvist och visade en oväntad kärleksrelation till språket. Eller så kom hennes familj på skämtet vid en tipspromenad 1982, vad vet man. Man vet inget om Carola. Hon finns inte riktigt. Hon är bara större än livet och alla älskar henne, jag också.
Lika självklart som att poparkeologen Love Antell skulle göra Phil Spector-lik 60-talsgirlpop av ”Tommy tycker om mig” var att Carola aldrig hört talas om The Shangri-Las eller Joy Division.

Lika chockartat för Carola var att musik kan låta som Orups intelligenta chansonversion av ”Främling”. Carola fick en uppenbarelse och undrade vad hon sysslat med i alla år, med den ena tradiga versionen av ”Tommy” och ”Främling” efter den andra. Känsla och musikalitet för Carola har varit att skrika högt med stängda ögon på välbetalda firmafestjobb.
Carola har aldrig brytt sig om musik, ändå har hon blivit den största – och ljuvligaste – musikstjärnan någonsin. Det är fascinerande. Det gjorde ”Så mycket bättre” till sevärt för första gången denna här säsongen.
Problemet med årets ”Så mycket bättre” är att castingen (gästbokningarna) misslyckats. Det såg bra ut på pappret men en skicklig castare borde vetat att kändast inte är bäst.

Orup fungerar inte i tv. Han fungerar fungerar som låtskrivare och artist, han är bäst i sin generation, men här har han karisma som en lyktstolpe (med släckt lampa). Ola Salo fungerade fantastiskt i The Ark men saknar personlighet och blir schlager i andra sammanhang. Det är omöjligt att komma nära Ola Salo.
Och Carola svänger bara när allt kretsar kring henne, vilket samtliga andra avsnitt inte gjort. Hon har inte haft en enda träffande analys av de andra deltagarna.
Kajsa Grytt, den klyftiga i gänget, är inte artist nog för ett så brett sammanhang. Hon är ett snille i en mycket liten konstnärsvärld, liksom anonyme Johan T Karlsson i en modernare variant av samma incrowd.
Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko.

I morgon tittar jag på ”Torpederna”, TV4, och ”Partaj”, kanal 5.

Fredrik Virtanen

Ja
”Tropic thunder”, TV4. ”Never go full retard”.
Nej
”Intresseklubben, SVT. ”Svensk humor”. ”Humor”.

 

”The Hoff” är ett superproffs

av Fredrik Virtanen

hasselhoff_topp-1024x384

David Hasselhoff ses felaktigt som en löjlig figur.

Hans svenska talkshow på TV3 bevisade att man inte blir Hollywoodstjärna utan stor talang.

”Knight rider”- och ”Baywatch”-stjärnan David Hasselhoff har blivit en kultfigur, på det löjliga viset.

”The Hoff” ses som ett skämt, förvisso ett trevligt skämt. Harmlös. Några deppiga alkoholismincidenter, framförandet av hans kitschiga västtyska jättehit ”I’ve been looking for freedom” och samvaro med enorma mängder tjejer i röda baddräkter är bilder som etsat sig fast. 

Han är grabbarnas kung och tönt på samma gång, alltmer tönt ju längre bort storhetstiden befinner sig.

Därför var det roligt att se honom visa varför han en gång blev en gigantisk tv-stjärna i USA. Han är ett superproffs, en showman av högsta rang.

”Hasselhoff – en svensk talkshow” på TV3 inleddes i högt tempo med liveband, Elvis-dekor, ett glansigt sångnummer, självironiska skämt och massvis med charm. Charmen och professionaliteten höll i sig hela programmet när Felix HerngrenCecilia Frode och Johannes Brost gästade.

Temat är lika enkelt som smart. ”Why are you famous?”, varför är du berömd, frågar Hasselhoff alla svenska gäster som han inte har en aning om vilka de är (och de hade ingen aning om vem James Lipton, som han parodierade, är).

B-stjärnan följde ett roligt manus men var också på hugget med följdfrågor, små improvisationer, skämt, dans, sång (”The sign” med Ace of Base) och litervis med bjud på sig själv.

The Hoff, 61, utklassar vilken svensk tv-program­ledare som helst i underhållningsbranschen.

I övrigt glider programmet förbi skickligt i högt tempo utan att ens snudda vid en nerv av allvar eller djup. The Hoffs glansiga glassighet är hela showen. Även om det är mysigt att se svenska kändisar försöka prata engelska. Det är inte lätt.

I kväll ser jag ”The Eklands”, TV3 kl 21.00.

FREDRIK VIRTANEN

Ja

”True detec­­­tive”, C More series. Hyp­notiskt.

Aj

”Talang Sve­rige”, TV3. Festlig underhållning, helt i onödan dras alla reglage upp på max så tinnitus och träningsvärk får man på köpet.

Kategorier TV3

Glöm hjärnan – hjärtat är med

av Fredrik Virtanen

”Barna Hedenhös uppfinner julen” har, cirka, 100 logiska luckor.

Men över 1,5 miljoner barn och vuxna tittar dagligen – och de har rätt.

I går, i avsnitt 17, var det dags för sten­ålderspappan (Fredde Granberg) att träffa statsministern (Sten Ljunggren) och efter ett möte på kontoret så skedde det också i en tv-show, där ledaren för Sverige även är ­programledare.

Det fick mig att tänka på ett roligt kåseri av Alex Schulman i Aftonbladet i söndags som gick ut på att varken han eller hans ­fyraåriga dotter begrep ett skvatt av handlingen i årets julkalender, en SVT-klassiker.

Det slutade med att Schulman ville olla tv:n.

Det vill inte jag, kanske, och inte mina små barn ­heller. De är mindre än Schulmans och bryr sig inte särskilt mycket om logik och korrekt handling. De bara älskar julkalendern för det har deras pappa förklarat att det gör man, punkt slut! Tindra ungjäklar!

Men Schulman har rätt. Att som vuxen försöka finna rim och reson i barnen ­Hedenhös resa till ”nutiden” är omöjligt. Ändå är jul­kalendern rolig att titta på. Hjärnan behöver inte vara med om hjärtat är det – och årets julkalender har massa hjärta.

Lika mycket hjärta men ­inget av otydligheten har ”Mitt liv som rom” på SVT2 haft. I går tog det slut, Claudia fick äntligen testa sin dröm att bli flygvärdinna, det var det raraste när denna gulliga men även salta dokumentärsåpa om samtidens mest utsatta folkgrupp, ­representerade av fyra ­typiska vanlisar men som allmänt och även av sig själva kallas zigenare, kom till slut.

Miniserien har varit en ­bagatell, men samtidigt viktigare för mångfalden och upplysningen än de flesta tv-program under höstsäsongen sammantaget. Vi ska vara lyckliga att vi har ­public service-tv.

I kväll tittar jag på ”Alla är fotografer”, 21.00, SVT1.

Ja

”Korrespondenterna”, SVT2. Förstår inte hur de ­hinner med att dagligt bevaka sina världsdelar och samtidigt göra utsökta ­reportage vid sidan av. Äkta murvlar.

Nej

”Det stora matslaget”, SVT1. Onödigt, ogenomtänkt.

Kategorier SVT, SVT Play, SVT1
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB