Tatuerade kroppar, shots, solbad, sexskämt.
Det är inte ”Paradise hotel”.
Det är bara Persbrandt som hälsar på hos Plura.

Jag minns på ett ungefär när jag inte älskade tv-Plura längre.

Jag vet exakt när jag hittade tillbaka.
När Plura drog till Spanien förra året och släppte alla alkoholfördämningar var ingenting charmigt längre. Spritdimmorna blev för påtagliga, för skymmande.
Så i höst hände något. Mauro dök upp igen. Han och Plura gav sig i väg på tågluff i årets charmigaste tv-berättelse. Värme, humor, mat och musik. Supandet var inte längre det viktigast. Istället stod deras relation och gemensamma upplevelse i centrum. Fint.
Med skräckblandad förväntan följde jag premiären av ”Pluras kök Sicilien”. Skulle Plura skulle ge sig in i en ny sturm und drang-period? Och hur skulle mötet med premiäravsnittets gäster bli?.
Det var inte bara jag som var nervös i väntan på Mikael Persbrandts och skivdebuterande Juha Mularis intåg i den undersköna poolvillan uppe i bergen ovanför Cefalu i Italien. Plura och de nya sidekickarna Tityo och Adrian Modiggård var toknervösa. Tityo hann dricka sig för berusad i all anspänning innan Persbrandt ramlade in med hatt och cigg i munnen. Gästerna drack ikapp. Juha berättade om sin stökiga bakgrund, hans fängelsevändor och hur han och Persbrandt fann varandra på 80-talet. De två, visade det sig, hade identiska röster. De slänger sig också med samma uttryck. Två 50-åriga män som snackar ”ballt”, ”jävla läckert”, ”motherfucker”, och ”shit asså”. Fascinerande.
Dagen efter blev en, som Tityo sa, ”skön bakisdag” med lunchvin, tatuerade kroppar som hoppar tokigt i vattnet, shots, grabbig tuppfajt, sexskämt och fyllebonding i natten. Jag kände igen hela upplägget från någonstans och insåg plötsligt varför.
Det är ju ”Paradise hotel” – fast för 50-åringar och med lite matlagning.
Plura höll sig dock lugn och städad, fokuserad på mat och musik. Han kanske kände att någon behövde ha kontroll på grejorna när gästerna kunde ta vägen lite var som helst.
Ett omdöme som lovar gott inför de kommande programmen.

I kväll ser jag om Annie Lööf blir mer människa i ”Nyfiken på partiledaren” i SVT.

He!
Han både ser ut och låter som Justin Timberlake – så när ska otroligt begåvade Adrian Modiggård få sitt stora genombrott?

Eh?
Redaktören/producenten som på nattkröken ber Mikael Persbrandt om en kram och hamnar i bild med drink i handen – vad handlar det om?

Grammisgalan fyllde 2000 år.
MTV-Jesus fick naturligtvis hålla i firandet.

Det säger någonting om musikbranschen att årets värd för Grammisgalan var Ray Cokes, 100 år gammal i år.
Visst var det värdigt, Ray har varit med sen musik uppfanns strax efter första världskriget. Han kan det mesta, har sett det mesta.
Men att göra honom till värd för en Grammisgala 2014 – det var… otippat.
Förhandssnacket var att Gina Dirawi skulle hålla i grejorna. Mycket riktigt dök hon också upp. Tyvärr mest som pausunderhållning, med humorn baserad i lustiga outfits. Gina kom till exempel in med en jättestor rosett i håret, sa några ord – och lämnade sen snabbt över till värden MTV-Ray.
Ray ja. Vi var många som tyckte om honom som redan då lite för gammal videojockey i MTV på 90-talet. Han pratade engelska utan översättning live in i våra kabelanslutna tv-apparater. Han var gråhårig, besatt en snabb brittisk engelska och bildade tv-skola genom att tala med kameramannen – han bröt den fjärde väggen men utan att ha en enda liten Brecht-tanke bakom det.
Nu – över 80 år senare – blev han alltså inbjuden att leda Grammis-galan – och så tacksam han var. Han uttryckte sin glädje över att få vara med om och om igen, det var kanske det mest rörande under hela kvällen.
Video var temat. Alla uppträdanden baserades på klassiska videor från efterkrigstiden då skivor fortfarande såldes och Grammis-galor fortfarande togs på det allra största allvar. D’Angelos gamla nakenshow porträtterades av nykomlingen Kim Cesarion. Veronica Maggio lekte Alice i underlandet efter Gwen Stefanis förlaga. Robyn lanserade sin första signing Zhala genom att härma postindustrialismens kanske mest ikoniska video – Nirvanas ”Smells like teen spirit”.
Det hela kändes mycket naturligt och självklart. Musikbranschen minns de goda tiderna då det gick att tjäna pengar på skivförsäljning. MTV var gud och vägen till himmelriket, Ray Cokes var Jesus och den helige ande och graal och hela fadderittan. Att göra en gala utifrån den nuvarande komplicerade musikekonomin och den för industrin djupt kränkande nyordningen skulle kännas orimligt.
Vi har vant oss. Allt ska vara som det en gång var. Allt annat är för obehagligt att ta i.

I dag ser jag mer av Netflix ”House of cards”.

KLAS LINDBERG

He!
Robyns hockeyfrilla – gillar den. Men hon ser ut att vara 14 år gammal.

Eh?
Grammisgalans Ray Cokes-undertextning sågs strax före SVT-sändningen ge sig an ett shotsrace med The Kristet Utseende på en bar utanför Cirkus. Sen blev det som det blev.

Skrellen-Ellen var bäst.
Nour och Anders fick kämpa i motvind kraftigare än en Carola-fläkt.

En skräll direkt – Ellen Benediktssons triumf över Helena Paparizou var vad årets Melodifestivalen behövde. Något som skakade om och som skapar känslan av att allt kan hända.

Överlag var ett mycket ojämnt första program. Störst press var det på Nour El Refai, i inledningen såg det ut som att hela världen låg på hennes axlar. Hon agerade som om det när som helst skulle kunna komma in ett tåg från höger eller vänster och köra över henne (trauma sedan haveriet 2008?).
Det har skrivits en del om att hon varit sjuk. Kanske det påverkade henne till en början. Hon gjorde dock det enda rätta – spelade safe och höll sig till formalia. Efter hand smittade Anders Janssons trygghet av sig på henne. Han gjorde det mesta rätt – var trygg, halvkul och stabil. Han förlitade sig på sin humoristiska kvalitet och sin erfarenhet.
Under inledningsnumret enades de sociala medierna att Nours armhålor var det intressantaste som någonsin hänt (det växer tydligen hår där!). Mot slutet var det hennes underliv som diskuterades när hon stoppade en iPad under kjolen då hon skypade ”live” med Gina Dirawi. Det var lite kul. Och hon blev allt mer närvarande.
De två programledarna visade potential att kunna uträtta storverk.
Tyvärr fick de inte förutsättningarna att göra någonting riktigt vettigt alls. Stundtals var det som att se två elitsimmare simma i en pool med sån där konstgjord motström.
Manuset var minst sagt bristfälligt. Danmark-spåret höll kanske för en snärtig oneliner – inte för ett tema som skulle räcka hela kvällen. Flöjtbränningen, de röd-vita ballongerna, schamanen, den alldeles för långa inspelade sketchen om hur förståndshandikappade danskar planerar Eurovision – någon borde ha insett att det blev för mycket.
Det var inte mycket annat som flög heller. Regin verkade ha checkat ut från Malmö arena för att dricka shots i någon närliggande bar.
Jag började sakna schlagerräven Edward af Sillén.
Det trodde jag aldrig.

I kväll missar jag inte ”Äntligen helg” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

He!
”Sherlock”.

Eh?
Att Ellen Benediktsson skulle skrälla var lika självklart som hennes internationella röst.

De hade det kämpigt i torsdags.

Men i går slog männen tillbaka.

Torsdagarna tillhör Belinda Olsson. I ”Fiittstim – min kamp” resonerade hon om de svenska lattepapporna är en aning kuvade. Kanske har den feminism som hon stridit för gått för långt och fått männen att tystna, stå tillbaka och knyta sina nävar i fickan.

Nå, i går slog männen tillbaka. I alla fall i tv-tablån.
• Ola Selmén var äntligen tillbaka och lika knasigt hysteriskt konstig i ”Amigo Grande” i Barnkanalen.
• Rickard Olsson var ljuvlig som spelledare i ”Wild kids” i samma kanal.
• Kristian Luuk och Fredrik Lindström var som vanligt utmärkta i ”På spåret”.
• Men främst var det Fredrik Skavlans stora kväll.
Jag vet inte hur många gånger jag hackat på honom i denna spalt. Jag har kallat honom trött, slut, passé.
Nu var det som att se en ny person sitta i den mörka London-studion för att ta emot en rad intressanta gäster. Där satt en glad, nyfiken, levande programledare. På tå för första gången på år.
Den pånyttfödda programledaren gjorde underverk. Första gästen ut var den nyblivne norske schackmästaren Magnus Carlsen som Skavlan genom charm och välavvägda frågor i alla fall kom lite in på livet.
Andragäst var legendariska artisten Debbie Harry vars enda grundambition var att sälja bandets 40-årsjubileum och deras nya skiva. Tack vara Skavlans leverens bjöd även detta möte någon sorts underhållning. Sen haltade Philomena Lee in. Hon leddes att rakt och fint berätta sin historia som ligger bakom den Oscarsnominerade filmen ”Philomena”.
Men kvällens största ögonblick kom i intervjun med Bill Gates. Skavlan la sig strategiskt platt genom att tala avundsjukt om det James Bond-aktiga i att Microsoft-grundaren anlänt till London i eget flyplan och sedan tagit en helikopter till studion. Han gav därefter Gates chans att berätta om sin filantropiska gärning och därigenom få honom att berätta om den komplicerade och spännande vänskapen med Apple-grundaren Steve Jobs. Han lyckades också få Gates att gå med på att spela ett parti schack med Magnus Carlsen och därmed förlora på färre än tio drag.

I kväll missar jag inte Lasse Åbergs dag på slottet.

KLAS LINDBERG

He!
Fredrik Skavlans superkväll!

Eh?
Var det för att det inte var några svenska gäster som Skavlan var så sprudlande?

Det var Melodifestivalen i feminism.
Många tyckte Belinda Olssons gick för långt.
Jag tyckte hon gick för mycket.

Det som att vakna upp en Melodifestivalmorgon. Spaltkilometer. Alla hade en åsikt. Och då hade inte ”Fittstim – Min kamp” ens sänts.
Unga feminister slog bakut. Belindas program var ett svek.
Men många verkade ha missförstått. Belinda Olsson har ju inte gjort ett program om rörelsen feminism.
Hon har gjort ett program om bilden av feminism i media.
Det är dock inte svårt att förstå denna missuppfattning. Till och med Belinda själv tycks ha blandat ihop korten. Hon är ju ett förkroppsligande av den ytliga mediefeminismen. Vilket hon själv inser och kritiserar. Men hon gör misstaget att sätta likhetstecken mellan sig själv och den svenska feministrörelsen.
Det är befriande att hon tar upp tramset som gör att folk inte vill kalla sig feminister trots att i stort sett varenda svensk kan skriva under på alla grundfeministiska ståndpunkter.
Hen-debatten, genusdagis, toplessprotester i badhus, barn som inte ska könsbestämmas:
Feministiska avarter, populistiska tramsigheter som står i vägen för det viktiga.
Slagen om jämställdhet, rättvisa löner, våldet mot kvinnor, förtrycken – de fortgår i tystare rum.

”Har feminismen gått för långt”, undrar Belinda.
Den som gått för långt är Belinda själv. Hela programmet inleds med att hon vandrar längst en landsväg. Hon är bekymrad, hon visar det genom att stanna på vägen, rynka på pannan. Sen fortsätter hon gå. Hela programmet går hon.
Och varför sätter sig hon sig bredvid de hon ska intervjua? Som vore det en kaffepaus på en uteservering i Paris. Hon undviker också att se på personen hon pratar med. På Niklas Källnerskt vis tittar hon i stället ner, ut i tomma luften, upp i taket. En genväg till obehaglig stämning.
Belinda borde heller inte ägna sig åt skådespeleri. Scenen när hon skyler sig i badhuset var usel. Och videohälsningen till Ulf Lundell var rätt hemsk i sin spelade naturlighet.
Men herregud, det är små invändningar.
Som brandfackla in i den feministiska debatten har Belinda fått till en fullträff.

I följer jag tennisen från Australien på Eurosport.

KLAS LINDBERG

He!
Belinda är en duktig journalist och ställer bra frågor.

Eh?
Men behöver hon verkligen betona sin oerhörda betydelse för feminismen så många gånger?

De går och går och går.
Sen avgörs allt på äventyr-tv:s mest uttjatade vis.
”Det stora äventyret” är sövande trist.

Premiäravsnittet av TV4:s storsatsning ”Det stora äventyret” var en riktigt tråkig historia.
Gårdagens avsnitt var inte bättre.
Samma upplägg, ny natur. De gamla sportstjärnorna flögs från Mexiko till Alaska. Lagen skickdes ut på vandring igen. Och som de vandrade. Över berg, genom snår, över flod.
Det hela påminner en del om de tristaste scenerna i ”Game of thrones”. (Thomas Wassberg skulle förresten ha passat utmärkt som en av HBO-seriens wildlings – lika butter, kärv och enstörig.) I det ”Det största äventyret” saknas dock de odöda mördarmaskinerna White walkers som dramaturgiskt hot. Nu skulle björnbajs fylla samma funktion.
Det funkar skitdåligt.
Peter Jihde dyker under programmet till som tätt upp i en skön mössa. Han äter macka eller pillar på en vattenflaska där i sitt tält och ringer deltagarna två gånger per dag för att säga hur de ligger till med sin vandring. Han är mycket stilig i sina supersponsrade Fjällräven-kläder. Men hans yrkesskicklighet kommer aldrig till sin rätt.
Tempot är sövande monotont:
Lag ett: ”Kan det här vara rätt väg?”
Jihde i tältet till obskyr lokal guide: ”Går de rätt väg?”
Lag två: ”Det känns som vi går åt rätt håll”.
Tittarna: ”Men för i helvete – nu får det väl hända något.”
Dagarna går.
Röda laget har gått en hel dag över berg – men har inte kommit en meter närmre målet.
Thomas Wassberg surar i ena laget.
Per Elofsson surar i andra laget.
Programmet pågår i en och en halv TV4-timme. Det betyder en hel timme effektiv tid.
Efter 51 minuter blir det spännande för första gången. Tävlingsdags!
Då sjunger Jihde ”Vad nöjd med allt som livet ger” och drar sedan en stor revolver och siktar mot oss tittare. Man vaknar till.
Men så ska sista duellen avgöras med tändstål. Precis som förra veckan.
Vad är det med detta tändstål som får alla tv-makare att dregla? Hur många äventyrstävlingar har vi sett avgöras genom att se vem som är flinkast med tändstål?
Snark.

I kväll missar jag inte ”Scientologernas krig” i Dokument utifrån.

KLAS LINDBERG

He!
Gud vad jag tycker om Leif Andrée efter hans dag i ”Stjärnorna på slottet”. Ursympatisk och opretentiös.

Eh?
Varför får vi inte lära veta mer om de gamla hjältarna i ”Det största äventyret”? Så feltänkt.

Ut med en karaktär.
In med en till cock-kock.
Ett finger till alla kvinnliga kockar.

Det är som det är med ”Idol”:
Det är auditionprogrammen som är de roliga.
Men det var ju inte det vi skulle snacka om när vi nu ska summera nypremiären av ”Sveriges mästerkock”.
Morberg är ju väck. Ersättaren skulle presenteras.
Så vad säger vi?
Först och främst:
Hur många kvinnliga kockar finns det i Sverige? Hur många på elitnivå? Hur många begåvade kvinnliga matjournalister? Dög verkligen ingen av dessa åt TV4?
Det är tjänstefel. Det är idioti. Slappt och fegt.
När Morberg nu skulle hoppa av borde kanalen gett sig fan på att ta in en kvinnlig ersättare. Punkt.
Nu gick i stället frågan till Nobel-kocken Anders Dahlbom.
Vi hade våra problem med Morberg, absolut. Hans komplex inför de andra kockarnas kunnighet tog sig ibland bisarra uttryck. Han kompenserade sina brister med att göra sin stora persona ännu större. Han slängde skedar, stirrade ut stackars deltagare, betedde sig högst irrationellt.
Men han bidrog med liv. Nerv.
Vem skulle Anders Dahlbom nu vara? Den hårde? Den varma? Den coole?
Det blev – blankt. Han var bara vara sig själv, en kock som pratar som Joe Labero. Han tycktes lika engagerad som om han var på en matmässa ute på vischan. Han gör sitt jobb, utan krusiduller.
Han är tekniskt kunnig, sitter i Årets kock-juryn, bra på smakanalys. Tycks veta det mesta om mat.
Men programmet har blivit tristare och mer förutsägbart. Anrättningen saknar sin mest spännande krydda. Och den luktar fortfarande lite gubbsvett.
Premiären var ändå underhållande tack vare den underbart brokiga samlig människor som vill delta. Matälskare finns i alla skrån, i alla samhällsklasser, i varje ort. Den brasilianska mamman, den snackiga globetrottertanten, hipstern från Södermalm, skattejuristen som började laga mat i flyktingförläggningen. Ingenjören Laurent, egenföretagaren Amir. Loreens syrra Markiz Talhaou.
Fantastiska karaktärer med matpassion så intensiv att den hoppar ut genom tv:n för att ligga sked med mig där i tv-soffan.

I kväll kollar jag Allsångssummeringen i SVT.

KLAS LINDBERG

He!
Mannerströms tårar vill jag se mer av.

Eh?
Fånigheter som Gudfadern-sketchen vill jag aldrig mer se.

Estelle.
Stjärnan på slottet.

2014. Nytt år. Men det märktes inte i går.
Det tjatades om 2013. Som om vi inte hade haft ett otroligare år.
Det var Agnetas nyårskarameller, SVT-sportens årskrönika, Filip och Fredriks nyårsgala, ”Regional årskrönika”, Rapports årskrönika.
Och så klart, kronjuvelen – ”Året med kungafamiljen”.
Detta program som man av någon anledning alltid hamnar framför, som man ser motvilligt med tio åsiktsstarka känslor inom sig.
Vanligtvis vinner ”förbannad”. Det där diskmedelsoljiga, det tillrättalagda, den galopperande idiotin blir för mycket.
Men en producent vid namn Sara Bull vet hur man tyglar den känslan, och i stället ger näringstillskott till de mänskliga, humana, varma känslorna i bröstet.
Hon gör två lyckade förändringar:
• Hon skrotar den snusförnuftiga reportern och berättarrösten som alltid förklarat vilket viktigt jobb kungafamiljen har gjort i år.
• Hon gör Estelle till stjärnan.
Programmet ramas in av Victorias, Estelles och Silvias privata besök på en fotoutställning om kungens 40 år på tronen. Victoria pekar och förklarar med bebisröst: ”Titta, där är morfar”. Estelle tittar storögt. Silvia lägger stilla en hand på sitt barnbarn.
Man smälter, givetvis.
Lill-prinsen kör rally. Madde plåtas för Elle. Victoria står på en båt. Prins Daniel besöker sjukhuset där han fick en ny njure och träffar ett barn som fått ny lever.
Allt rakt och effektivt berättat, utan krusiduller.
Kungen då? Han har under 2013 betett sig lika märkligt som alltid. Som svordomen åt SVT-reportern som faktiskt vågade ställa en kritisk fråga. Som svaren på frågorna hur det känns att bli morfar igen och om han ska vara en aktiv morfar:
”Ska självklart stänga ner hela butiken, bara pyssla med det hela tiden.”
”Oj oj oj vad upphetsad jag blir.”
Sarkastiska kungen. Raljanta kungen. Den aggressiva känslan vaknar till liv i mitt bröst.
Sara Bull värjer inte för kontroverserna. Hon visar klipp från tidningar och tv-inslag där kungen sågas.
Men sen, efter varje fadäs:
Snabbt tillbaka till Estelle och Victoria där på utställningen. Värmen. Pusskalas.
Estelle räddar kungen – om och om igen.
Och värmen vinner över cynismen.

I kväll rekommenderar jag ”David Blaine: Real or magic” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

He!
Kronprinsessan på QX-galan. Bland det coolaste framträdandet man har sett.

Eh?
Elles märkliga chefredaktör som var så imponerad av Madde att tårarna sprutade.

Det kom en jobbig sak mellan ”Stjärnorna på slottet” och mig.
Evolutionen.

”Stjärnorna på slottet” känns daterat.
Jag kan ha skrivit det förut. Men nu står det solklart.
Vad hände egentligen under gårdagens premiär?
Vad fick vi egentligen ut av det?
Årets gäster anlände till slottet. Den evige slottskocken tog emot. Deltagarna checkade in, vi fick se bilder från Malena Ernmans liv, det var en utflykt, en lunch, mer arkivbilder, en middag.
Årets gäng hann på rekordfart slå rekord i gråhet.
Gick du i gång på de incheckande gästerna? Leif Andrée, birollsskådis. Maria Lundqvist, skinn på näsan-skådis. Claes Månsson, Lorry-komiker. Lasse Åberg, nutida Musse Pigg-man. Malena Ernman, schlageroperatör.
Nerven i detta gäng?
Den oväntade storstjärnan?
Skulle Åberg möjligen vara uppviglaren vi saknat sedan Börje Ahlstedt satte eld på slottsväggarna?
Nej.
Nej nej nej.
Stjärnglansen falnar.
Men den största svårigheten med att se årets omgång av ”Stjärnorna på slottet” är att tiden sprungit förbi formatet.
”Stjärnorna på slottet” trampar på i gamla spår. Inget förändras.
Jag sitter där i soffan och får se Malena Ernman ta med sina slottskamrater till en bilskola. Det är kvällens höjdpunkt. Det är det enda nya vi får se av Ernman. Hon kör en bil.
Det är ett vansinnigt slöseri. Vad har det med något av hennes talang att göra, hennes värv?
Frustration jag upplever är evolutionens fel. Och boven framför allt är ”Så mycket bättre”.
TV4-programmet snodde upplägget och förstod att faktiskt utnyttja deltagarnas begåvning.
Visst kan det vara intressant att få ta del av en stjärnas livsöde men då gäller det ta mig fan att stjärnan är hyperintressant. För en vanlig genomgång av en okej svensk artists liv medelst intervju och gruppsamtal får vi i sjutusen andra medieformat som rullar året om.
Vi kräver mer numera.
Vi kräver briljans. Nyskapande. Wow-moment.
Allt det saknas i ”Stjärnorna på slottet”.
Slottet är slött.
Dags att checka ut.

I kväll missar jag inte ”Fågel, fisk och marängsviss” i Barnkanalen.

KLAS LINDBERG

He!
Imponerande att se hur SVT baxade hem hela tv-kolossen i ”Bakom kulisserna på Eurovision Song Contest”.

Eh?
Ska gråt-teasern med Claes Månsson få tittarna att ge ”Stjärnorna på slottet” en ny chans nästa vecka?

Bitvist uselt.
Stundtals briljant.
En helt bisarr kväll med Plura och Måns.

Jaha, hur ska man summera det här?

Var börjar man?

Avsikterna var klara. Två uppesittarspecialer. Titta på båda, jämföra, kanske hitta en smart eller drastisk tes.
Men så fort ”Pluras jul – hos Måns” drar i gång händer något. Jag kan inte slita mig, inte en sekund.
Det är som att ZTV aldrig upptäckt att de lagts ner utan fortsatt köra vidare hemma hos Måns Herngren.
Det är rörigt, stökigt, trångt. Ett grishuvud spritsas med kristyr, ett rasat pepparkakshus ska lagas. Någon spelar gitarr. Bartendrar står och blandade drinkar. Barn julpysslar.
Gästerna väller in. Anders Wendin, Titiyo, Lena Endre, Miriam Bryant. Ingen presenteras för tittarna.
Mitt i allt står Måns Herngren och försöker ha koll. Plura är flummigare än någonsin, verkar mest sur för att han inte får dricka före klockan nio. Han blir alltmer frustrerad på Måns vakande öga.
”Regler är till för att brytas”, säger han. ”Vad är du för jävla tråkmåns?”
20 över åtta börjar Plura dricka.
In med fler gäster. En luddig rimstuga i en soffa. Måns tar emot Johan och Elli. Vilka är de? Vi får inga efternamn. Paggan dyker upp. Dregen. Det är superoklart varför de är bjudna.
Det känns som att man trampat in på en fest där allt bara pågår och där man inte riktigt känner någon. Efter en kvart vill man gå hem. Så råkar man hamna bredvid två intressanta typer som är mitt uppe i ett samtal. Sen börjar ett band spela. Det låter fantastiskt. Man trivs.
Det är inte live. Det är superlive.
Ändå tvivlar tittarna.
På Twitter börjar Fredrik Virtanen ifrågasätta om detta är direktsänt. En debatt blossar upp som inte ger sig förrän Felix Herngren ringer upp Virtanen i programmet och bjuder dit honom. Måns Herngren sätter på sin hemma-tv och plötsligt tittar på sig själv med sex sekunders fördröjning. Det blir två minuters snurrig meta-tv.
Vi får i flera minuter titta på när några börjar ta mat. Vi hör två konversationer i ett. Som ett ”Shortcuts” på sponken.
”Ligger vi ute?” frågar Måns. Superlive.
Programmet avslutas med en fasansfull ”War is over”.
Fredrik Virtanen står i ring och skrålar med. Han hann han.
Vi andra undrar vad fan det var som egentligen hände.

I dag kollar jag in hur Petra Mede är som julvärd.

KLAS LINDBERG

Ho!
”Bingolottos” uppesittarkväll i TV4. Som att gå på släktmiddag.

Ho?
Missade ”Hitlåtens historia” – skyller allt på Plura och Måns.