Har ni sett framtiden?

Den stavas Zlatan-cam.

Man kan se Zlatan kolla sina naglar.

Kommer ni ihåg för tio-femton år sedan när det siades om framtidens sport-tv? Man skulle ha all makt själv där framför burken. Vi tittare skulle välja kameror, välja kommentator, byta perspektiv. Vi skulle få precis som vi ville.

Vad siarna glömde bort vid millennieskiftet var att vi inte vill sitta och välja bilder. Vi vill ha en jävla trevlig upplevelse serverad till oss. Orka sitta och hålla på och välja kamera, sortera bland en massa bildalternativ. Sånt finns det ju proffs på. De kallas bildproducenter och gör inget annat än att optimera vår upplevelse. De riktiga stjärnorna får oss att få både överblick, känna oss närvarande, hittar detaljerna, känslorna och stämningen på arenan. Bildproducenter ska vi vara rädda om men det fattade inte spågubbarna och teknikvisionärerna.

Allt de förutsåg bantades istället ner till en kamera som bara följer en enda spelare. Då det gäller svensk landslagsfotboll kallas kameran Zlatan-cam.

När matchen mot Makedonien började höll jag på att lägga barnen och var tv-offside. Jag hade dock mobilen på fickan och kunde i smyg fibbla mig in i TV4Play-appen.

Men appen ville inte visa matchen, i mobilen skulle man visst betala för det som är gratis i gammel-tv. Det tyckte jag var trist. Men jag hittade en gratisvisning från Malmö arena.

Zlatan-cam.

Hela första halvlek följde jag matchen utan ljud och bara med en kamera riktad mot Zlatan. Det var fascinerande. Jag lärde mig snabbt. Zlatans mimspel visar hur spelet funkar. Hans ständiga pekande mot fötterna visar att han ville ha boll men inga jävla ballonger. När motståndarna har bollen lunkar Zlatan. Zlatan passar ibland på att kolla in sina naglar. När Zlatan tröttnar på att vara utan boll går han till mittfältet och ser till att han får en passning. Den passningen slår han vidare på ett tillslag. När Zlatan väl springer är det som att hela mobiltelefonen vibrerar och skärmen dunkar. Zlatan är explosiv. Jag lär mig att om Zlatan inte rör bollen blir det inga farligheter framåt.

Till slut somnade barnen och jag fick tag i en tv. Men Zlatan-cam fick följa med som second screen. Jag upptäckte att Zlatan-cam låg ungefär en minut i fördröjning. Så nu kunde jag se anfall och därefter se Zlatans hela rörelseschema och beteende som en superrepris.

Och då kände jag att framtiden trots allt gett mig en ytterligare dimension i mitt sport-tv-tittande.

I kväll missar jag inte ”Bates motel” i SVT.

TILLÄGG:

He!

”Vetenskapens värld” lärde mig att stå, gå och träna på motionscykel tre minuter i veckan räcker långt – en dröm går i uppfyllelse.

Eh?

Varför har jag fortfarande inte sett ”Borgen”? Skandal.

Både lagen och ”Uppdrag granskning” tycks gå bet.
Den uzbekiska Bond-skurkiga diktatorsdottern Gulnara Karimova kan nog fortsätta gå på modevisningar i Paris framöver.

Det var säsongens sista ”Uppdrag granskning” och det är väl dags för en liten summering.
Återigen kan vi konstatera att det måste vara Sveriges mest engagerande program. Återigen har program efter program skapat stor debatt, stora reaktioner, ordentliga ringar på medievattnet.
Journalisters svårigheter att hantera flykting- och integrationsfrågan häromveckan – gud vad det skrevs, snackades, höjdes röster. ROT-avdragsfusket. Fosterbarnen. Kvinnohatet på nätet – årets snackis. AIK-huliganer som tagit över klubben. Gästarbetarna från Kamerun. Leksands sjuka förhållande till kommunen. Skidåkarnas dopning. Norrportens vidlyftighet. Moskéerna – igen. Barnfattigdomen.
”UG” – agendasättarna. Snacka om makt.
Så vad satte Sveriges mäktigaste program ner foten på i säsongsavslutningen? Vad kommer Sverige prata om i några dagar framåt?
Inte mycket tror jag tyvärr.
Det var ett uppföljningsprogram som inte satte några större avtryck. Det handlade om mutskandalen kring Telia Sonera, den där bolaget betalade ut två miljarder kronor till den extremt fascinerande diktatorsdottern Gulnara Karimova i Uzbekistan för att komma över en 3G-licens i landet. Uravslöjandet var ju sprängstoff, otvetydigt. Gårdagens avslöjande var, enligt ”UG”:s egen formulering, ett ”antiklimax”. Hela programmet gick ut på att ”UG”:s stjärnreportrar Sven Bergman, Fredrik Laurin och Joachim Dyfvermark hade pratat med ett par jurister som förklarade att Telia Sonera inte brutit mot några svenska lagar och därmed lär komma undan.
Alltså: Bara en anställd eller uppdragstagare på den beslutande myndigheten kan mutas. Den fascinerande Gulnara Karimova – som hämtad ur en Bond-film – jobbar inte så. Hon har så att säga fria arbetstider. Sveriges lags rätt korta arm når henne inte där bland jetsetarna i Paris och Saint Tropez. Och Telia-cheferna tycks klara sig också.
Det hela hade kunnat berättas som en kortis i slutet av ett program. Nu blev det mycket fluff för att fylla ut till en halvtimmes reportage.
En rätt klen avslutning på en mycket stark, men bitvis ojämn, säsong.

I dag missar jag inte tennisen från Paris.

Klas Lindberg

TILLÄGG:

He!
Fastnade i ett betydligt vassare ”UG”-avsnitt på SVT Play om Firman boys – skickligt och effektiv berättat.

Eh?
Tv-tablån i övrigt i går – öken.

Amerikaner.
De är inte som vi.

Den 6 maj ringer Amanda Berry larmnumret 911.
Den 23 maj sänder TV4 en dokumentär om hela förloppet kring de hemska kidnappningarna i Cleveland.
Snabbt jobbat, onekligen. Jag var skeptisk till vad BBC:s ”Cleveland – tio år i skräckhuset” skulle kunna bidra med. Dokumentärer handlar ofta om tid. Tid på plats, tid efter det inträffade, tid att skildra ett öde, tid att bygga förtroenden.
Men jag hade glömt att det här handlade om amerikaner. De är inte som vi.

Jag minns när jag runt millennieskiftet skulle skriva examensarbete på journalisthögskolan och föreslog för min handledare att jag inför årsdagen av Columbine-massakern ville åka dit och till ett par andra amerikanska samhällen som också drabbas av skolskjutningar. Jag ville göra en reportageserie, prata med inblandade, försöka förstå hur man går vidare efter en sådan tragedi.
Aftonbladets reportagechef Jan Helin (i dag publisher på Aftonbladet) var intresserad, jag skulle göra detta i samarbete med honom.
Men min handledare sågade idén. Sa att det befängt av mig att föreslå den. Att en månads restid inte skulle räcka, att de inblandade aldrig skulle prata, det var för nära inpå. När jag meddelade Jan Helin om nobben var han förundrad. ”Han förstår inte, det är amerikaner vi snackar om, de är inte som vi. De skulle gärna ha pratat med dig. De bearbetar trauman annorlunda än svenskar”, sa han.
BBC-dokumentären visade just det. Grannar, bekanta, släktingar till förövaren Ariel Castro, ögonvittnen, polisen – ja, till och med läkaren och sjuksköterskan som tog emot Amanda Berry, Gena DeJesus och Michelle Night på sjukhuset direkt efter fritagningen – alla ställde de gärna upp och pratade öppenhjärtigt. De bearbetade traumat genom att prata.
Den brittiske snyggreportern Rick Edwards hade således inga problem att få folk att öppna upp.

Allt han behövde göra var att kasta upp bollen, sedan kunde lyssna och smånicka medkännande. Som när den lokala polisen berättade hur han tyckte att Castro borde straffas: ”Bind honom vid en telefonstolpe, hämta de drabbade papporna ge dem baseballträn”.
De enda som ännu inte pratar med media är offren och förövaren.
Men det är nog bara en tidsfråga.

I kväll missar jag inte reprisstarten av ”Skärgårdsdoktorn” i SVT.

Klas Lindberg

He!
”Fixa rummet” i Barnkanalen: mina barn – och jag – älskar det.

Eh?
Missade Anders Lundin i ”Örjan, snöleoparden och jag”. Får titta ikapp på SVT Play i helgen.

En guldkväll för Tre kronor.

En guldkväll för TV4.

Det var intressant att se ishockeyfinalen dagen efter Eurovision Song Contest-finalen.
Fredrik Reinfeldt på plats. Petra Mede och Carl Bildt tippade utgången. Världarna krockade, gled in i varandra. Jämförelsen mellan tv-upplevelserna är lockande.
I ”Eurovision Song Contest” ledde Gina Dirawi uppladdningen skickligt i svalt studiosamtal, varvat med reportage och intervjuer. Det var bra. Hela sändningen från Malmö var toppen.
Men denna typ av sändningar är sportens hemmaplan. Sporten är snäppet bättre på det här med stora evenemang, helheten, inför och efterbevakningen kring huvudeventet.
Just nu essar TV4-redaktionen. Vilket VM den har gjort. Supersändningar, rakt igenom. Och toppade när det gällde som mest.
”Kan vi inte bara köra i gång nu, man vill bara att pucken ska släppas”, sa Lasse Granqvist och Leif Boork en timme före matchstart.
Jag kände precis tvärtom. Bygg bygg bygg. Fortsätt uppladdningen, öka tiden, fördröj spelstarten.
Tajt, intressant, initierat. Snygga bilder, bra reportage. Och framför allt sömlöst och världsklassproducerat.
Niklas Lidström och Mats Sundin bidrog med stjärnglans och tyngd i studion.
Suzanne Sjögren var bra vid rinkside, ständigt med den svinlånga ryggböjande Peter Popovic att hantera.
Peter Jihde bildade tillsammans med energiske Niklas Wikegård ett formidabelt team och har lett oss med säker och skicklig hand framåt.
Sen började matchen – och upplevelsen var lika njutbar. Bildproducerat med fingertoppskänsla. Vågat långa sekvenser från kameran bakom mål som man sällan ser gav oväntat djup vid flera tillfällen. Men aldrig effekt för effektens skull.
Och Lasse Granquist, han är unik, Sveriges bästa sportkommentator genom tiderna, det kan vi väl vara överens om nu?
Tre Kronor då? Jo, de bjöd på en riktigt trevlig insats de också. Laget gjorde det som inte Robin mäktade med i lördag – att ta hem hela skiten på hemmaplan.
Och då lyfter ju tv-upplevelsen till de där ordentliga höjderna.

I kväll missar jag inte ”Nugammalt” i Kanal 5.

Klas Lindberg

He!
Lyckades undvika att se ett enda avsnitt av ”Mästarnas mästare” denna säsong. Starkt.

Eh?
Folk som orkar klaga över reklamavbrott under hockeyn – suck.

Luften har gått ur ”Let’s dance”.  

Dags för TV4 att lägga dansskorna på hyllan ett par säsonger.

Det var en mellandag i svensk broadcast-tv. Inget ishockey-VM. Ingen Eurovision Song Contest.
Det är då jag ger ”Let’s dance” en chans till.
Det har hänt flera fredagar – hopplöst i tablåerna, ”Let’s dance” blinkar lockande och pockande och man tänker, ja okejrå, det är ju underhållning, vi kör.
Och alla delar som gjort att jag gillat och tittat på programmet finns ju där. Det är glammigt, blanka golv, dans, musik, kändisar och tävlingsmoment. Jessica Almenäs och David Hellenius är superproffs, roliga och säkra.
Precis som flera fredagar tidigare slog jag på ”Let’s dance”. Precis som tidigare fredagar tröttnade jag på tre minuter.
Vad är det som har hänt? Ingenting.
Möjligen är det detta som är problemet. ”Let’s dance” har inte utvecklats. ”Let’s dance” rör sig inte ur fläcken. ”Let’s dance” dansar inte längre.
Luften har gått ur och det räcker inte med Maria Montazamis superkarisma för att blåsa upp den igen. Det krävs betydligt mer. För att få ut det gamla, unkna, stillastående borde TV4 pausa programmet ett par säsonger, öppna alla fönster på vid gavel och låta nytt syre blåsa in. Ungefär som TV4 gjort med ”Idol” – fast mer strategisk.

Kanalen tvingades pausa ”Idol” för att bereda rum för ”X-Factor” som de satt på rättigheterna till. Men ”X-Factor” funkade inte alls och nu är ”Idol” åter i produktion och suget hos publiken är tillbaka. Den ofrivilliga frånvaron kan ha varit räddningen för ”Idol”.
Nu är ”Let’s dance” i samma läge. Publiken är kvar, men hur länge?
Frågan är om TV4 vågar att pausa ett program som har runt 1,5 miljoner tittare varje vecka. Det vore dock en mycket större risk att köra slut på formatet. Och det kan gå snabbt, det har vi sett förut.

I kväll missar jag inte finalen av Eurovision Song Contest i SVT.

Klas Lindberg 

TILLÄGG:

He!
Alltid spännande att se en teateruppsättning inifrån som i ”K special: Västanå teater – en värmländsk saga”.

Eh?

Volvos svinkonstiga, jättelånga reklamfilm med Swedish House Maffia. Obegriplig.

Uppsnack och pausanalys räcker inte.
SVT slarvade bort chansen att göra dramatik av partiledaredebatten.

Vilken dundersits. Vilka fantastiska förutsättningar.

SVT hade snyggt tagit hem rättigheterna till jättematchen. Ingen annan kanal fick sända. Stjärnorna var tillgängliga på arenan. Den stora redaktionen, fylld av experter och insatta reportrar, var laddad.
Hur tog då SVT tillvara på detta guldläge?
Och visst fanns där tendenser till kraftsamling från SVT:s sida kring vårens stora partiledardebatt i ”Agenda”. Där fanns lite införsnack i ”Rapport” som sändes strax före debatten. Efter en timmes debatt var det halvtidsvila och ”Aktuellt” tog vid. Där visades ett klipp som inte var en highlight och som inte visade det mest dramatiska – slagväxlingen mellan Reinfeldt och Löfven. SVT:s politiska kommentator i studion fick ett par minuter som hon ägnade åt att berömma SVT:s fiffiga debattupplägg.
Efter debattens slut stod vi tittare kvar med de vanliga frågorna: Vem var vinnare? Gjorde nån bort sig? Vad sades – egentligen? Behovet av guidning, smarta analyser och eftersnack var fundamentalt.
Vad sa SVT? ”I morgon bitti i Gomorron Sverige blir det analyser och diskussioner om kvällens debatt.”
Ridå.
Aftonbladet och Expressen tackade och tog emot och inledde båda pigga direktsändningar med intervjuer från Agenda-studion och från sina egna studior fyllda med expertkommentarer och inbjudna gäster.
Det är ju slött hanterat av SVT. Särskilt som nyhetsredaktionen borde kunna snacka lite med en annan redaktion som producerar sändningar av dramatiska evenemang i ett. Att inte sportens dramaturgi utnyttjas vid dessa tillfällen är för mig obegripligt.
Grundkurs:
Uppsnack med studio, reportage, genomgång av nyckelfrågor, matcher i matchen. Halvtidssnack med experter i studion, intervju med programledarna, kort kommentar från debatthalvlekens huvudperson, analys av vem har övertaget, förutsättningar inför andra halvlek.
Och sedan – eftersnack med partiledarna, sammandrag, analys av debattens höjdpunkter, expertkommentarer.
Och. Så. Vidare.
Hur svårt kan det vara? Och vi tittare skulle få en betydligt mer givande, dramatisk, lärorik och spännande kväll.
Sist men inte minst – in med publik i studion. Ingen tjänar på spel inför tomma läktare.