Vi lovades drama.
Vi fick buskis.
”Orange is the new black” är ett bortskojat fiasko.

Det hade kunnat bli så bra. Det borde ha blivit så bra. Äntligen skulle någon göra en fängelseserie sett ur kvinnornas perspektiv. Bara det var värt en eloge. Trailern lovade också extremt gott. Vit medelklasskvinna uppäten av ett oförlåtande juridiskt system. Piper Chapman (Taylor Schilling) hamnar i fängelse för en narkotikaaffär hon gjorde i sin ungdom.
Jag kan inte ha varit ensam om att febrigt börja drömma om en ”Nyckeln till frihet” fast med kvinnor – eller i vart fall ett ”Kvinnofängelset” med något annat än kulisser i målad papier-mâchié.
Sällan har jag haft mer fel.
”Orange is the new black” (Netflix) är nämligen ett enda stort haveri.
Det tårfyllda, täta drama som trailern lovade finns ingenstans att finna. Istället får vi buskis.
”Orange is the new black” försöker vara både drama och komedi, men tappar helt balansen och rasar könsskämtande rakt ner i källaren.
Ett problem är Piper Chapman själv. Man har gjort henne så oälskvärd, så tom och medelklassnaiv att man häpnar. Men värre är hur hennes medfångar porträtteras. En mer oblygt klichéspäckad bild av minoritetsgrupper var det länge sedan man såg. Latinobrudarna är tjattriga och skvallriga, de afroamerikanska kvinnorna är bullriga och vaggar med huvudena åt sidorna så fort de pratar. Det är förbluffande finesslöst hanterat.
Gripande öden från de andra kvinnorna passerar liksom i bakgrunden. Fröet till något gripande finns här – men slarvas bort i skojscener om tuttar.
Som om det inte var nog med eländet spelas Chapmans pojkvän av Jason Biggs – onanisten från ”American pie”-filmerna. Hans roll i haveriet är att vara supertöntig och att – just det – onanera.
Där och då famlar jag efter hammare och spik att fästa skämskudden med.
Det är möjligt att ”Orange is the new black” får nya kvaliteter längre fram i serien. Jag vet inte, eftersom jag inte kommer att titta färdigt. Livet är alldeles för kort för att slösas på rasstereotyp fängelsebuskis med runknissen från ”American pie”.

Torsdag 15/8 tittar jag på VM i friidrott (TV4).

Förr: bäst och snyggast.
Nu: vilsen och tom.
”Mad men” har tappat sin glans.
Det är så lätt att vara efterklok. Men med facit i hand så vet jag nu när ”Mad men” (Kanal 9) borde ha slutat. Det var i slutscenen av femte säsongen (och alla som inte sett så långt än bör sluta läsa nu). När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
Det gjorde man inte. Och jag är ledsen att säga det, men ”Mad men” har aldrig varit svagare än 2013. Där de tre första säsongerna är odiskutabel tv-historia värd alla toppbetyg i världen är ”Mad men” nu en dussinserie. Tre plus. Vilket ju betyder ”bra”, men som känns som ett hån för en publik som är vana vid den typ av betygsnivåer som en hjulande Markus Larsson sätter när Springsteen har en bra kväll på Ullevi.
Tidens gång (1970-talet närmar sig med stormsteg) är inte längre något som skapar skavande spänning. Den vägen har man redan vandrat när 50-talets värderingar mötte 60-talets helt nya. Berättartrådar lämnas hängande – eller visar sig vara helt oväsentliga. För en serie som byggt en betydande del av sin existens på ångesttät stämning och ständiga dödsstörtningar ner i det mänskliga psykets mest smutsiga hörn så duger det inte med löskokta manusidéer som att Don och Betty råkar ligga med varandra igen eller att Ted Chaough känner sig hotad av Don. Vi kräver ett drama som hela tiden förflyttar sig framåt, som är säker på sin egen idé, vet vad den vill säga och som hela tiden balanserar på gränsen till fördärvet.
”Mad men” må fortfarande vara planetens stiligaste serie. Men när ytan visar sig sakna djup är det omöjligt att släppa känslan att det som en gång var något omistligt nu bara kör på tomgång.
Måndag 24 juni tittar jag på ”Borgen” (SVT1).

Hurra 1
”Barnmorskan i East End” (SVT1). Jessica Raine är suverän.

Hurra 2
”Skyfall” (C More Action). Daniel Craig är den bästa Bond någonsin. Och med Roger Deakins foto blir varje bildruta ett brutalt konstverk.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Och en nationalsport håller på att gå i graven.
Med streamad tv kan du ju aldrig längre klaga på utbudet.

”57 channels and nothin’ on”. Så sjöng Bruce Springsteen 1992. Det är bara 21 år sedan men känns som 200. För även om Bossens gnällande på tv-tablån må ha varit en realitet för bara några år sedan så känns det hopplöst omodernt nu. Med en eller flera streamingtjänster behöver du aldrig mer känna som Bruce. Inte ens en hopplös måndag i mitten av juni där kanalernas tablåläggare redan tagit adjö och gått på semester. Sommartorkan är en realitet fortfarande. Med stigande grader utomhus sjunker kanalernas vilja att visa något de finner värdefullt till strax under nollstrecket.
Men med kanalernas Play-tjänster, med SVT:s ”Öppet arkiv”, med Netflix och HBO Nordic behöver vi inte bry oss om det där ett dugg. Vi går aldrig mera ensamma och det är aldrig mer bara skräp på tv – om vi inte själva vill det.
Det är en enormt befriande tanke.
Jag behöver inte bry mig om att SVT rullar en fotbollsmatch jag inte är intresserad av. Jag kan se ”Woody Allen: A documentary” (SVT2) någon annan gång då det passar mig bättre. Jag kan se sista avsnittet av grymma ”The hour” (Netflix)i stället. Eller vad det nu må vara.
Nackdelarna? Svårt att komma på så många. Annat än den svenska nationalsporten att klaga på tv-programmen, förstås. Som vi älskar att göra det. Mer än att prata om vädret. Gäller det tv har en åsikt. Så sent som i förrgår stoppades jag av en man på gatan i den förort där jag bor.
”Visst skriver du om tv i Aftonbladet”, frågade han. Jag svarade att visst gjorde jag det.
”Skriv att de bara visar skit”, krävde han.
Jag borde sagt att han ju alltid kan skaffa Netflix. Men visst, kör i vind. För nationalsportens skull, om inte annat.
Tisdag 18 juni  tittar jag på sista delen av ”Krigets unga hjärtan” (SVT1).

Hurra 1
”Pia Sundhage – i damfotbollens tjänst” (SVT1). Välgjord film men deppigt hur långsamt utvecklingen gått framåt.

Hurra 2
”Iskallt uppdrag” (TV4). Tim Dalton. Så sjukt underskattad som James Bond.

 Martin Söderström

Ett prinsessbröllop till är bakom oss.
Lite mera ljummet än det förra.
Och man gör bäst i att hålla verkligheten borta från sagan.
Om vi för ett ögonblick bortser från debatten om huruvida ett kungahus alls är acceptabelt i en modern demokrati på 2000-talet. Och om vi för en sekund väljer att inte tänka på det skruvade i att lova varandra evig trohet (det kan man inte) inför en Gud som ingen kan vara riktigt säker på finns. Och om vi slutligen väljer att blunda för det faktum att nästan vartannat svenskt äktenskap slutar i skilsmässa, enligt SCB, så kan vi konstatera följande:
Det är skillnad på kungliga bröllop och kungliga bröllop.
I jämförelse med storasyster Victorias bröllop Stockholm har inte direkt kokat av bröllopsyra de senaste dagarna. Det har funnits något lätt avslaget i bevakningen inför ceremonin. Evenemanget mindre, gästerna färre, intresset svalare.
Och – det här är tråkigt att behöva skriva – ett brudpar som inte såg särskilt lyckligt ut över huvud taget när det väl var dags. Kanske var det spökande nerver, kanske något helt annat. Vad vet vi? En liten tår. En kindpuss. Men det var också allt.
Men båda såg oändligt lättade ut efteråt, ska sägas.
Och av den folkfest som Fredrik Reinfeldt i en inför-intervju sade sig hoppas på syntes nästan inget alls i tv-rutan.
Oavsett vad man må tycka om ämnet så gjorde SVT suveränt proffsigt genomförd maratonsändning. Helikopteråkningar och känsligt jonglerande mellan inslag och direktsändning. Att hålla en sådan här megasändning levande utan att falla in i antingen pinsam tystnad eller meningslöst pladdrande är en enormt svår gren. Med Ebba von Sydow som lugnt bröllopsankare blev ”Prinsessbröllopet” (SVT1) faktiskt en imponerande säker tillställning.
Hon må vara en kollega och kamrat. Men det kan inte hjälpas. Karin Magnusson ledde sändningen i Aftonbladet TV med en proffsighet och en glöd som var fullständigt hänryckande. Den kvinnan är som gjord för att göra sådan här tv. Äras den som äras bör.
I kväll tittar jag på ”Mad men” (Kanal 9).

Hurra 1
”The hour” (Netflix). Andra säsongen är ändlöst spännande journalistdramatik. Rekommenderas.

Hurra 2
”Restless” (SVT1). Charlotte Rampling är en stor idol för mig. Här gör hon ytterligare en sylvass roll. Rekommenderas.