Resan över till Sverige tog ett år och åtta månader.
I går anlände Kiefer Sutherlands senaste slutligen med Amerikabåten.
Stendöd.

 
De svenska kanalerna blir allt bättre på att köra ut sina inköpta serier snabbt, för att anpassa sig till rådande konkurrens och tittarklimat.
SVT börjar till exempel sända den tredje omgången av ”Homeland” nästa måndag. Vilket är mindre än ett dygn efter den amerikanska säsongspremiären.
Men det finns fortfarande många undantag. För många.
Och det finns ingen kanal som kan konsten att ligga och ruva på sina inköp tills de fullständigt har tappat all form av relevans så som TV4 kan.
De är makalösa seriemördare, med en helt fantastiskt dålig känsla för det här med kraften av aktualitet.
Ett exempel på en titel de köpte in bara för att få gräva ner sex fot under och lämna att ruttna är ”Heroes”-skaparen Tim Krings ”Touch” – som i går plötsligt dök upp i TV11, efter att ha slängts med på det flyttlass av serier som följde med kanalen i ägarbytet från TV4-gruppen till SBS Discovery Media.

 
”Touch” var väl kanske aldrig måste se-tv, ska medges. Historien om en änkeman och hans stumma 11-årige son – som med hjälp av långa nummersekvenser kan se hur människor världen över är sammanlänkade, och förutspå dåliga saker som är på väg att hända – är melodramatisk, pretentiös och framför allt på tok för invecklad.
Och vi som har läst vår ”Heroes”-läxa kan – utan att besitta några speciella förmågor – se storyn spåra ur långt innan den faktiskt gör det.
Men serien hade ändå en del positivt surr kring sig när den kom.
Den skulle bli Kiefer Sutherlands nästa stora tv-roll efter hans triumfartade långkörning som Jack Bauer i ”24”, och de första avsnitten fick fina recensioner av många amerikanska kritiker.
Hade ”Touch” sänts i svensk tv då hade vi brytt oss.
Men nu – när den anländer stendöd och iskall?
Inte så mycket.

I kväll är det premiär i SVT2 för en annan redan nedlagd serie. Men HBO:s ”Enlightened” (som visades i C More när den var färsk) är dock verkligen värd att kolla in.
Gör det.

Ja!
”Vem tror du att du är?” (SVT1) är tillbaka, med idel A-listare på deltagarrullan.

Nej!
I ”Drömkåken” (TV4) tävlar fyra par om att zzzzz…

Karolina Fjellborg

”Kommunpampar” gör med bravur det många liknande serier tidigare har försökt, men färre har lyckats med.
Nämligen att humoristiskt skildra ett fenomen och ett sammanhang, men samtidigt bry sig om och respektera sina huvudpersoner.

 
”Vad är det här för dålig kopia av den där serien med han från ’Hipp hipp’?”.
Orden var min sambos förra tisdagen, då han släntrade in i vardagsrummet och slängde ett getöga på premiären av ”Kommunpampar”.
Han har inte järnkoll på tv-världen den mannen, det har han verkligen inte. Men han är långt ifrån den enda som just nu ser tydliga spår av ”Starke man” i SVT:s dokumentärserie om fyra kommunalpolitiker.
Och vid en första anblick – och kanske även en andra och tredje – är ”Kommunpampar” verkligen väldigt mycket humor, med figurer, dialog, miljöer och situationer som hämtade ur den Anders Jansson-ledda komediserien. (När Kungälvs tyska vänkommun Hiddenhausen besökte Miguel Odhner och hans kollegor i gårdagens avsnitt bara väntade man på att Lars-Göran Bengtsson skulle kliva in i bussen och ge sig in i diskussionen om älgar och fiskevatten på svårt medtagen skoltyska.)

 
Men tittar man närmare är ”Kommunpampar” mer än så; en medkännande och bitvis riktigt berörande tribut till de personer som tar lokalpolitiken – och dess objudna inneboende komik – på allvar.
Till dem som kämpar på, fattar de jobbiga besluten, tar de sena telefonsamtalen, möter kritiken och blir medtagna av den – och verkligen, på riktigt, verkar vilja göra skillnad av fler anledningar än att de har betalt för det.
”Kommunpampar” är en drift och en hyllning i ett, och en oerhört skickligt gjord, målande tonsatt dokumentärserie där det i sanning är de små detaljerna som gör det (en svettfläck på en skjortrygg, ett sippande på en kaffemugg, en nervös paus i ett samtal).
Och, inte att förglömma, så här i retrospektiv också ett bevis på hur mycket huvudet på spiken ”Starke man” verkligen var.

 
I kväll tittar jag på ”Breaking news med Filip & Fredrik” i Kanal 5.

G
Danska reportageserien ”I farozonen” (Kanal 9) får godkänt. Även om programledaren – rapparen Jesper ”Jokeren” Dahl – är snudd på för förtjust i att få vara på platserna där de dåliga sakerna händer.

IG
TV3:s ”Torsk på tuben” däremot, är en icke godkänd mix av krystad panelhumor och daterad knäppa klipp-komik.

Karolina Fjellborg

”Alla tiders hits” har gjort framsteg sedan premiären.
Men allt snack om appen och Twitter exkluderar och irriterar.

 
Inför starten 2010 lät ”Så mycket bättre” som något av en kopia av SVT:s ”Stjärnorna på slottet”.
Men så fort det första avsnittet var sänt stod det klart att TV4:s program var någonting helt annat, och stod stadigt på egna ben.
Tre år senare har historien upprepat sig.
Fast med en lite annorlunda utgång.
För inför starten förra lördagen lät ju ”Alla tiders hits” onekligen som ett program som skulle försöka rida på ”Så mycket bättres” framgångsvåg.
Tills det första avsnittet var sänt, och det stod klart att SVT:s program var någonting helt annat – vars egna ben var ganska svajiga.
Gårdagens avsnitt var i och för sig bättre än förra veckans.
Den beryktade appen syntes nu i bild, programledarna hade blivit varmare i kläderna och hela produktionen kändes något tajtare. Vinnarlåten – Panetoz version av ”När vi två blir en” – var en omedelbar hit. Och Karin Adelskölds replik till det twittertroll som kommenterade hennes figur och klädsel – ”Hold in, push up, fuck off” – var snabb och genial.
(Så synd bara att hon trots allt såg lite obekväm ut i sin tajta klänning nästa gång vi fick se henne i bild.)

 
Men stabilt är det fortfarande inte.
Dels är ju själva grunden för omröstningen lite oklar. Är det alla tiders bästa svensktoppslåt som ska röstas fram? Eller programseriens bästa cover?
Man kan rösta på lite både och, men mest på själva låten i sig, tror jag att Adelsköld sa i går. Typ.
Fast det är väl inte alls det vi egentligen gör nu? Det är väl ändå nytolkningarna vi hör? Och betygsätter?
Men framför allt tjatas det för mycket om vad som händer på appen och Twitter.
Det känns ängsligt och blir inte bra tv – utan snarare exkluderande för oss som inte sitter med telefoner och plattor i högsta hugg.
Och när betygsättningen på appen – som delas upp efter både åldersgrupper och geografi – ska redovisas blir det surrigt och fragmentariskt.
Skruva upp musiken – tona ner appsnacket.

I kväll; mysdeckaren ”Father Brown” i TV8.

Snyggt
Berit Krantz fick en ny chans i ”Postkodmiljonären” (TV4), efter att tidigare ha blivit utslagen av den omskrivna omöjliga frågan – och gick hem med 90 000 kronor till.

Slött
Det regnar karibiska klichéer i ”Mord i paradiset” (SVT1).

Karolina Fjellborg

Tv-tittande har en egen tyngdlag som gör att vi sjunker ner i fördärvet.
Därför är ”The bachelor” min hemliga last.

I nästan allt mänskligt finns det en slags tyngdlag som drar oss från det goda mot det onda.
När vi egentligen borde äta sallad och kokt kyckling blir det pommes frittes och en fet köttbit.
När vi borde springa milen sjunker vi allt längre ner i tv-soffan i fläckade mjukisbyxor.
Medan Rapport rullar tittar jag på ”Kändishoppet”.
Och när jag borde se ”Babel” fastar jag framför min last – ”The bachelor”.

Det är som att tv-tittandet har en egen tyngdlag där vi faller ner mot det allra sämsta.

Det jag ser är inte direkt vackert utan rätt obehagligt.
Från dag ett, när kvinnorna gör entré i den ena balliknande kreationen efter den andra, positionerar de sig direkt. Går till attack.
De kan spelet.
De ”starka” ger sig på de ”svaga”.
De gaddar i hop sig, psykar, mobbar varandra.
Det som får denna iscensatta fritidsgård att skilja sig från en internatskola är att kvinnorna inte bränner varandra med strykjärn.
Vad vi får se i alla fall.
Men de skulle nog gärna vilja.
I kvällens avsnitt ville exempelvis den beräknande modellen Courney ”slita huvudet” av hennes blonda konkurrent.

Hur realistiskt är det att EN kille ska ha ett tiotal kvinnor som inte vill någon annat än att gifta sig med JUST honom, i den här 16:e säsongen vinmakaren Ben.
I varje avsnitt är det någon eller några kvinnor som totalt bryter i hop. Hulkar och gråter hejdlöst för att de inte fått tillräckligt med tid med The bachelor, de känner sig utsatta i gruppen. Och sedan gråter ännu mer när de så överraskande (för dem själva) inte får en röd ros den kvällen.
”Whaaat´s wrooong with meee”, snyftar de i limotaxin när de lämnar huset.
Courtney sitter belåtet kvar i soffan och dricker en klunk av rödvinet och njuter.

Newton må ha upptäckt tyngdlagen.
Jag väntar fortfarande på den som kan häva den.

I kväll ser jag på ”Nya ensam mamma söker” på TV3 och ”Idol” på TV4.

HELENA TRUS

YES!
Jo, det är väldigt underhållande att se människor flyga vind för våg från en trampolin och landa på ansiktet i ”Kändishoppet”. #tyngdlagen

NO!
Varför är Jessica Almenäs bara i morgon-tv på söndagar? Jag vill se henne varje morgon i TV4. Hon är proffsig, smart och varm!

När krigstrummorna slamrar igång är det svårt att inte ryckas med.

Men falskspelet bakom konserten, dokumenterat i gårdagens ”Spionerna som lurade världen”, är anledning nog att sitta still.

”Babel” (SVT2) begick säsongspremiär och vände blad utan krusiduller. I går fick vi gräva ner oss i det knausgårdska mastodonteposet ”Min kamp”, där paneldeltagaren Ernst Billgren landade i att han inte förstår hur man skulle kunna skriva en självbiografi utan att ta med 400 sidor Hitler.

Vi kan inte fly undan historien. Programmets intressantaste del var besöket hos författaren Hilary Mantel som har blivit berömd för sina böcker om Thomas Cromwell, den engelske statsmannen som blev oumbärlig för Henrik VIII (fram till dess att kungen högg huvudet av honom).

Mantel gjorde en förväntad poäng av att det är först när vi verkligen intresserar oss för det förflutna som vi förstår hur vårt samhälle fungerar.

Senare på kvällen hamrade SVT2 in poängen med dokumentären ”Spionerna som lurade världen”, en BBC-skildring av hur det framstressade Irakkriget 2003 vilade på ett smörgåsbord av… luft.

Nyckeluppgifter om Iraks beryktade lager av massförstörelsevapen kom från en irakisk spion som kallades ”Curveball”. Tecken på att han var en lögnare fanns där från början, men spionorganisationerna valde ändå att använda hans och andras tvivelaktiga uppgifter för att stärka krigsargumentet.

Exempel efter exempel på hur inkompetens genomsyrade både underrättelsetjänsterna och det politiska ledarskapet radas upp i filmen, förstärkt av intervjuer med tunga namn.

Man häpnar. Igen.

Och nu väntar Syrien härnäst. Vad av alla tvärsäkra faktum den här gången kommer att visa sig vara… luft?

I går kom nyheten att den legendariske murveln Sir David Frost stängt av mikrofonen för evigt. Letade efter tecken på att någon vaken kanal skulle visa ”Frost/Nixon” (2008), men… nej.

I kväll ser jag säsongspremiären av ”Breaking news” (Kanal 5) med Filip & Fredrik.

Torrt

”Perception” (Kanal 5) behöver en Hugh Laurie. Inte Eric McCormack.

Vått

”Kändishoppet” (TV3). Drunknar utan fler riktiga kändisar och färgstarka domarprofiler.

Stefan Hedmark

Hollywoodfrun Gunilla Persson har förfärat många av oss med sina showbizdrömmar för lilla Erika.
”The Hollywood complex” ger en lite mer sansad, men långt ifrån oproblematisk, bild av barnstjärnehetsen.
När James, 11 år, får frågan vad han har för mål, svarar han;
”Vad gäller livet är det att inte hamna i fängelse, aldrig slå en kvinna, och hålla mig borta från droger. Och vad gäller skådespeleriet är det att vinna fem Oscars, åtminstone två Grammys, plus en Tony Award.”
En 4-årig flicka hävdar att hon har hållit på med skådespeleri i sju år. En jämgammal pojke presenterar sig som ”arbetslös skådespelare”.
Och tre flickor som övar på att hålla Oscarstacktal ”vill tacka alla hemlösa djur”.
De här barnens på en gång både komiska och ganska tragiska uttalanden fångar själva essensen av dokumentären ”Barnen på tv-lägret” (”The Hollywood complex” i original), som SVT visade i går som den femte och sista fristående filmen i deras ”Ung och duktig”-serie.
Filmen följer ett antal hoppfulla barn med tillhörande föräldrar, som har åkt till Hollywood under den så kallade pilotsäsongen med en dröm om att få in en fot, storlek cirka 31, i showbusiness – och gör ett bra jobb med att belysa problematiken kring hela barnstjärnegrejen, utan att för den skull demonisera den helt och hållet genom att visa upp en freakshow.
Det är liksom inga Gunilla Persson-mammor vi får träffa. Men däremot föräldrar med klart dåligt omdöme (någon visar sin dotter Youtube-klipp på dödssjuka barn för att få henne att komma i stämning), barn som blivit direkt desperata (som Megan, som efter fyra år av auditions byter namn till Presley Ca$h) – samt ett par kurs- och föredragshållare som lovar barnen alldeles för mycket (”du är bara en audition från ditt stora break… du är född att göra detta”).
Något man kanske ska undvika när man, som en branschveteran uttrycker det, befinner sig i ”den enda stad i världen där du kan dö av uppmuntran”.
Bra dokumentär. Borde ha varit längre. Finns på SVT Play.

I kväll: ”Moraeus med mera” i SVT1.

Ja!
”En helkväll med Jill Johnson” (SVT1). Jag vet inte om jag var helt överens med ”Fråga Jill”-grejen i soffan, men musiken var fin som snus.

Nej!
”Sommarkrysset” (TV4). Sommaren är slut nu – och därmed också säsongen för hjärndött pyssel.

”Nu får det vara slut på det här!”, skrek Ola-Conny hos den grekiska doktorn.
Jag är benägen att hålla med honom.
Han och Morgan borde få åka hem till Ullared nu. Och vara sig själva för en liten stund.
Morgan Karlsson och Ola-Conny Wallgren – som efter att ha gjort succé som lustiga profiler i ”Ullared” har ryckts upp med rötterna ur den halländska vischan, och blivit professionella, internationella driftkuckus för Kanal 5:s räkning – är ute på en av sina starka resor igen.
Den här säsongen har fått titeln ”En stark resa – med bil”, och går alltså ut på att de två vännerna bilar genom Europa, med start i Grekland.
Enligt pressmeddelandet är det ”sina drömresmål” de besöker. Men vad man ser i bild är inte så mycket två vänner vars entusiasm över att få vara ute och resa är smittande, som två människor som släpas runt till olika platser med en lång att göra-lista, och nu mest bara beter sig i enlighet med vad de vid det här laget har förstått förväntas av dem.
Det är som att de spelar någon sorts sitcomvarianter av sina egna jag; försedda med ett manus att läsa mer eller mindre innantill ur, och regisserade för att få publiken att fnissa.
Det är bara burkskratten som fattas.
Med ”En stark resa” gör Kanal 5 någonting som skulle kunna ha liknat Ricky Gervais och Stephen Merchants resedokumentärserie ”En idiot på resa”, om det inte vore för att Karlsson och Wallgren aldrig – i motsats till den seriens resenär Karl Pilkington – har känts riktigt med på skämtet.
Här känns huvudpersonerna snarare utnyttjade av det ganska cyniska reality-tv-maskineri som har öppen jaktsäsong på, låt oss säga ”färgstarka personligheter”, året om.
Och även om det finns en del inslag i den här serien som faktiskt är ganska roliga (som premiäravsnittets scener från Akropolis, där Ola-Conny tröttade ut guiden fullständigt), ger de en ganska fadd eftersmak när man börjar fundera på hur det ska bli för Morgan och Ola-Conny när allt det här är över.
När sitcomen läggs ner, och de ska börja leva sina egna liv igen.

I kväll: ”Svenska Hollywoodfruar” i TV3.

Hej!
”Elementary” är tillbaka i TV4. En lyckad modern, amerikansk tagning på Sherlock Holmes.

Hej då!
Saknaden efter halvdana ”Grey’s anatomy”-spinoffen ”Private practice” – som gjorde sorti i TV11 i går – blir hanterbar.

Karolina Fjellborg

SVT har ”Minnenas television”.
TV4 har ”Fångarna på fortet”; ett program som också tar oss tillbaka till tider som flytt.
Utan att använda arkivmaterial.
TV4 har ett par fredagskvällar att fylla med lämpligt familjefoder innan ”Idols” fredagsfinaler kommer i gång. Och följaktligen ser vi nu ännu en säsong av ”Fångarna på fortet”; 90-talsleken som – för att tala i Fader Fouras-termer – bara går och går, men aldrig kommer till dörren.
Kanske kommer den aldrig att ta slut.
Den här säsongen har man ändrat spelreglerna lite, så att båda tävlande lag tar sig hela vägen fram till skattkammaren, för att sedan göra upp om vinsten inuti den.
Och som ny gåtman ser vi Dramatentitanen Börje Ahlstedt som Pápá Fouras; en roll han tar sig an med stor entusiasm, och diskuterade i ”Nyhetsmorgon” häromdagen med en sådan passion och värme att man nästan skulle kunna tro att han inte kom på kant med någon i produktionen under hela inspelningen.
Men på det stora hela är det som att tiden har frusit på det där fortet ute i Atlanten. Och att se programmet är som att kliva in en tidskapsel och landa någonstans i det tidiga 90-talet, då räntorna tog knäcken på våra föräldrar, Ace of Base toppade listorna, och vi ännu inte visste att det var just fredagsmys vi ägnade åt oss där i skinnsofforna.
Tigrarna är där, exotiska Monique är där, och dvärgarna – som jag år 2013 dock nog hellre skulle vilja kalla för kortvuxna – är där.
Till och med Gunde och Agneta ser likadana ut nu som då. (Vilket i och för sig är ganska fantastiskt.)
Det enda som egentligen avslöjar att det har gått drygt två decennier, är att i princip inga kvinnliga deltagare längre får panik i djurcellerna.
För efter alla år av exakt samma program är de ju förberedda. De vet att de som kvinnor säkert som amen i kyrkan kommer att skickas in bland råttor/skorpioner/whatever.
De kan, precis som vi, det här utantill.
Men TV4 vägrar ändå släppa taget om programmet.
Trots att 90-talet lär ha ringt flera gånger och försökt få tillbaka det.

I kväll tittar jag på ”The story of film” i SVT2.

Ja!
Jenny Strömstedt och (en oerhört solbränd) Steffo Törnquist i ”Nyhetsmorgon” (TV4). Bästa morgonsoffsparet!

Nja…
Nog för att ”True blood” var bättre förr. Men två år gamla avsnitt? SVT borde inte behöva ligga mer än EN säsong efter HBO Nordic och C More.

Karolina Fjellborg

Det finns mycket med andra världskriget vi skäms över i Sverige.

Tyskvänligheten. Tågtransporterna. Att Görings fru var svensk.

Nu lär ytterligare påminnelse komma när vi ser ner på gatorna vi går på.

Nazisterna hade ett gott öga till Sverige under andra världskriget. Enligt intervjuer med den amerikanske psykiatern Leo Goldensohn under Nürnbergrättegångarna 1946 berättade Hermann Göring att det var han som övertalade Hitler att inte anfalla Sverige. Med andra ord, menade han, vet svenskarna vem de har att tacka.

Bland de affärer som gjordes mellan Nazityskland och Sverige fanns granit, vilket granskades i dokumentären ”Hitlerstenen” (SVT2), inspelad 2011.

Vid en första anblick kan ämnet tyckas vara desperat. Har vi uttömt all kuriosa kring andra världskriget så till den milda grad att vi nu slutligen kommit fram till Hitlers relation med … sten? Men regissören Kjell Andersson visar att ämnet är långt ifrån dammigt.

Spännande arkivbilder ger bakgrunden, liksom intervjuer med de pensionerade stenhuggarna. Filmen tar oss upp till det skogstokigt storslagna, där Hitler planerade att med slavar och en fantasibudget göra om Berlin till en superstad, Germania, med svensk granit.

Och vi tas även ner till den gråa vardagen för stenhuggarna, där många var socialister och motvilligt fortsatte hugga sten trots att man visste vem uppdragsgivaren var. En måste ju äta.

Det mesta är politik. Till och med sten. Vad som slutligen hände med mycket av graniten är en lustfylld slutkläm i Kjell Anderssons film.

I går var det även premiär för SVT1:s nya realityserie, ”En klassiker”, där vi möter fem svensson som ska snora och svetta sig igenom Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimmet och Vätternrundan under ett år.

Fyra av dem överskuggades totalt av den svårt cancersjuke men stenhårt optimistiske Anders Gyhlenius, men på det stora hela är förutsättningarna goda för en strapats som berör. Som gjort för den stora publik som saknar ”Mästarnas mästare”.

I kväll ser jag säsongsfinalen av ”Bates motel” (SVT1).

Ja

Nya säsongen av ”The newsroom” (C More Series) ser ut att ha en lysande framtid…

Nej

… men ”True blood” (C More Series) suger mer och mer för varje ny säsong.

Stefan Hedmark

Det pratas mer om kräftor än sill nu. Det betyder att ett farväl närmar sig. 

Men än finns det hetta kvar i Sollidenscenen och Bates motellverksamhet. 

Mot slutet av gårdagens fulladdade ”Allsång på Skansen” (SVT1) påpekade Måns Zelmerlöw för Petter att kvällen var en återförening för honom, Lill-Babs, Petra Marklund och Christer Sandelin från ”Så mycket bättre”.

– Det känns nästan som att ni hade en tanke där, svarade rapparen.

Det var dock inte en tanke som SVT utvecklade i form av några nya tolkningar av gamla hits artisterna emellan. En riktigt så fullfjädrad flirt med TV4 var inte aktuellt.

Gårdagens avsnitt var fullt av publikfriande säkra kort. Ravaillacz återförenades på Sollidenscenen för att med en ny vers i ”En riktig jävla schlager” skälla ut svenska folket för schlagerfiaskot. En komiskt bitter statusuppdatering.

Sandelin visade att Gyllene Tider inte är sommarens enda fluffiga fläkt från 80-talet. Petter firar 15 år som artist men visade större lust att förvalta hitsen än chocka trivseln ur Skansen med en tonårsrevolt.

Och så var det Lill-Babs, ja.

Hon har svårt att acceptera att bli kallad ”stjärna”, men det är svårt att inte dra till med ”nationalklenod” när hon hyllas med potpurri, Rachel Molin-imitation och publikens skanderande.

Lite senare på tisdagkvällarna i SVT1 har vi kunnat följa thrillerserien ”Bates motel” som handlar om ”Psycho”-mördaren Norman Bates tonårseskapader. Det är överraskande bra. Respektfullt mot originalet utan att på ett fantasilöst sätt vara beroende av Hitchcocks gamla film. Det gick alltså att baka en ny kaka med gamla ingredienser, vilket serien har gemensamt med en annan tv-favorit från i år, ”Hannibal” (som visades på Kanal 5).

Liksom i flera tidigare avsnitt fanns det även i går kväll gott om tillfällen för Vera Farmiga att briljera som Normans mor vars känslostormar alltid bär klass 5-varning.

I kväll ser jag ”Grillmästarna” (TV4).

Klös I

Fullt ös i vargthrillern ”The grey” (Viasat Film).

Klös II

För mycket trams i ”X-men origins: Wolverine” (TV4).

Stefan Hedmark