Svenskar och norrmän som upptäcker Amerika 100 år före Columbus?

Det låter för bra för att vara sant.

Och det är det nog inte heller

Teorin är dock kittlande. Tänk om historieböckerna lärt oss fel i alla år och en svensk-norsk expedition verkligen kom till Amerika 1362. Den norska dokumentären ”Kensingtonstenens gåta” i SVT2 lät i alla fall både förespråkarna och förnekarna komma till tals.

På ena sidan: Passionerade vikingaromantiska amerikaner. På andra: Torra nordiska akademiker.

Svenskamerikanske bonden Olof Öhman och hans tioårige son gjorde 1898 ett häpnadsväckande fynd på sina marker i Minnesota. En ovanlig runsten daterad 1362 som ända sedan dess lett till konflikter, hot – och död.

Äktheten ifrågasattes och Öhman anklagades för att stå bakom förfalskningen. En släkting till honom tog livet av sig när familjen smutskastades i en tidningsartikel.

På senare år har konflikten mest stått mellan geologen Scott Wolter i USA och runologen och professorn Henrik Williams i Uppsala. Båda får stort utrymme i filmen men det är en annan grupp som stjäl showen: Amatörforskarna.

Det norska filmteamet följer ett gäng figurer med mer eller mindre skogstokiga teorier men outtröttlig entusiasm. Runstenen må ha förstört liv – men uppenbarligen också gett många en mening.

Dokumentärfilmen är skickligt uppbygd med ett crescendo i bästa thrillerstil när det senaste beviset på falsarieförespråkarnas planhalva läggs fram. Jag ska inte avslöja vad det var om ni inte sett filmen och vill kolla på SVT Play. Men det torde vara spiken i kistan för äkthetsivrarna.

En fascinerande inblick i en segdragen tvist, mänsklig tragedi och envist hopp.

I morgon kväll tittar jag på ”Holm vs Hoffa” i TV4 19.30.

Sylvia Balac

6,02 m:

”Holm vs Lavillenie” (TV4). Stefan Holms visit hos franske stavhoppsstjärnan Renaud Lavillenie var småtrevlig uppladdning inför friidrotts-VM …

2,08 m:

… men jag ser ännu mer fram emot när Holm möter höjdhoppskollegan Blanka Vlasic på onsdag (TV4 19.30).

Det är ett ”Work of art”.
Konst har aldrig varit så sexigt.

Jag har länge varit en såpa- och realityseriejunkie.
Från att vara uppväxt med två föräldrar som vägrade kabel-tv, satt med när vi tittade på de första säsongerna ”Beverly Hills” (minns hur pinsamt det var när Brandon och Kelly hånglade) och inte tillät oss se tittarsuccéer som ”Dallas”, tar jag igen för förlorad tid.
Jag är sen på bollen, jag vet. Men efter flera lovord från vänner har jag börjat följa ”Work of art” på SVT.
Som i alla reailtyserier är behållningen beroende av att castingredaktionen gjort ditt jobb. Och de har lyckats.
Deltagarna avviker inte alls från huvudingrediensen i alla tidigare realityserier. De bråkar, saboterar, stressar, baktalar varandra, gråter, är skärrade.
Vi får kontinuerligt veta mer om deltagarnas olika bakgrunder som innehåller allt från droger till svåra förluster.
Mixen av personligheter är stundtals lika konstig som konstverken de varje vecka skapar.
Och Lola, ja hon påstår att hon är en god häxa.
Vi får se om hennes trollformer tar henne till toppen.

Att följa dessa personlighetsfulla, talangfulla konstnärer är en frisk fläkt nu när långkörare som ”Americas next Top Model” är inne på den tjugonde säsongen.
Upplägget är en kopia av ”Project Runway”. Serien går ut på att fjorton unga konstnärer tävlar om att få ställa ut sina verk på prestigefyllda Brooklyn Museum, en bil och 100 000 dollar.
Varje vecka ställs de inför utmanande tävlingsmoment, tills endast en vinnare återstår.
Programmets Heidi Klum heter China Chow.
Och Simon de Pury, guidar med sin franska accent deltagarna i skaparsalen.
Aldrig förr har konst varit så sexigt.

I övrigt kändes söndagskvällen som en enda lång repris.
Förutom ”Nyhetsmorgon”, som fick mig att inse att jag saknar Kattis Ahlström i rutan.
TV4 ska inte konstra till det. Vi minns väl alla kritiken när Kattis ledde kanalens storsatsning ”Dansfeber”.
I morgonsoffan är Ahlström på exakt rätt plats. Hon är varm, smart och trygg.

Under måndagskvällen ser jag på ”Hunted” på SVT. Och kanske zappar över till säsongsavslutningen av ”Lotta på Liseberg”.

HELENA TRUS

JA!
”The Paradise” är ett bra substitut tills nästa säsong av min absoluta favorit ”Downton Abbey” kör i gång.

NEJ!
Eftersom sentimentaliteten blir värre för varje år skippade jag ”I livets slutskede” på SVT. Mitt psyke klarar helt enkelt inte av en dos av livets realitet.

Efter kvällens debut i SVT:s ”Sommarkväll” finns egentligen bara en sak att säga:
Rickard Olsson, gå och lägg dig.

Det tar ungefär en kvart.
Sedan börjar Rickard Olsson bli varm i den nya programledarkostymen.
Vilket egentligen är ganska märkligt.
De första femton minuterna av ”Sommarkväll” handlar om att svettas. Skruva på sig. Humma. Harkla sig. Byta plats på benet.

Och humma lite till.
När psykiatern David Eberhard pratar nationella fotbollstrauman ser det nästan ut som att ­rutinerade Rickard Olsson lider i sin fåtölj.
Sedan händer något.
Jill Johnson händer.
När hon kommer in i studion är det inte bara med en kappsäck full av Nashville-historia. Hon verkar också plockat med sig Rickard Olssons självförtroende.

Det finns en och annan ­programledare som brukar skämta i gränslandet för vad som är riktigt rumsrent.
Men få sträcker ut den där stackars gränsen så långt som Rickard Olsson. Och han gör det bra.
Vissa gillar det.
Andra gillar det inte lika mycket.

I veckan stod det klart att Rickard Olsson anmälts för att ha uppmanat en 14-åring att gå och lägga sig under ett gästspel i P4:s ”Karla­vagnen”. Han kommer ­knappast att fällas.
Med Jill Johnson i lokalen börjar jag känna igen Rickard Olsson igen:
– Det finns en country-älskare i oss alla, men hur lockar man fram den utan sprit?
Sedan följer ”Nej, Johnny pippar inte med prinsessan Eva, inte just nu i alla fall”, som presentation av skådespelaren Jonathan ­Andersson (”Känn ingen sorg”).
Och frågan ”Man brukar säga att även apor lär sig av sina misstag. Har du lärt dig något nu?” till Rasmus Östergren, tvåa på listan över personer som haft ”otur” med kundvagn (efter ”Jackass”-gänget).

Med den skakiga inledningen är det rätt härligt att se Rickard Olsson sådär torr och tramsig som man är van att se honom.
Det finns egentligen bara en sak att tillägga:
Gå och lägg dig, Rickard Olsson.
Du är värd all vila i världen efter den här kämpainsatsen.

I kväll ser jag på SVT:s ”Engelska Antik­rundan”.

Christian Ström

En ödesmatch utan dess like.

Två giganter mot varandra.

Men vem överlever?

Efter sju säsonger börjar seriemördardramat ”Dexter” närma sig slutet. Varje onsdagskväll visar C More Series ett nytt avsnitt av den åttonde och sista säsongen och det är svårt att vända blodanalytikern och blodsutgjutaren Dexter Morgan (Michael C Hall) ryggen.

De två senaste säsongerna har varit svagare än väntat. Samtidigt som de enskilda drabbningarna mellan Dexter och nya seriemördare har saknat intensiteten som fanns när John Lithgow var huvudmotståndaren för några år sedan, har det ändå märkts att serien närmar sig ett oåterkalleligt slut – och ens nyfikenhet har stärkts.

De senaste avsnitten har förvandlat Dexter och hans syster Debra (Jennifer Carpenter) till antagonister, men för evigt fjättrade till varandra för att de är syskon, för att de delar fruktansvärda hemligheter – och för att där finns en djupare, skamligare kärlek.

Kanske förgörs de båda. Kanske överlever någon. Det är svårt att slita sig, särskilt när Carpenter bjuder på en så ohämmad passion i sitt spel. Inte minst i gårdagens avsnitt.

Kanske är SVT1 ironiska när man som motdrag till EM-matchen i TV4 bjuder på ”Drömträdgårdar”, en dansk serie från 2010 som mest får en att längta efter Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor i vårens ”Trädgårdsonsdag”.

Deras smågnabbande och tappra försök till trivsel i den skånska vårkylan var så mycket roligare att se än ”Drömträdgårdar” och dess garderobsblomma till programledare, Claus Dalby.

Tablåläggningen i vissa kanaler är ett roulettspel. Det blev särskilt tydligt i går kväll när TCM bjöd på ett stycke 70-talsfilmhistoria med ”Fågelskrämman” vid niosnåret. Två timmar senare kunde TV4 Film erbjuda… ”Fågelskrämman”. Och bara så att ingen skulle missa festen körde TCM filmen igen vid ett i natt. Gene Hackman har aldrig varit populärare.

I kväll ser jag Hitchcock plåga Tippi Hedren i ”Fåglarna” (SVT2).

Ach nein

Den retfulla rullningen i fotbolls-EM.

Ach so

Gripande när supportrarna tackade laget efter matchen.

Stefan Hedmark

I en tid då man inte ens kan ta en kopp te utan att det ska tolkas som ett ställningstagande så är det lätt att tappa hoppet.

Misströsta inte – det finns en motståndsrörelse mot den våg av ”som Berlin fast i Sverige” som sveper in i över oss.

Den kallas ”Lotta på Liseberg”.

Under långa perioder av mitt liv så har TV6 klockan 19.00-21.00 varit det enda som hållit mig borta från vansinnets rand. När jobbet sugit, kärleken kärvat och framtiden varit osäker så har dubbelavsnitten av ”Family guy” och ”Simpsons” funnits där – varje vardag.

Det finns något genuint avslappnande med tv-rutiner, en lugn hamn i en annars stormig tillvaro. Tv:n kräver ingenting av en, och med sina favoritprogram vet man vad man får.

Jag gissar att det är den känslan ”Lotta på Liseberg” (TV4) vill framkalla: En trygg punkt där alla är välkomna och där ingen behöver känna sig utanför eller ensam.

På så vis är ”Lotta på Liseberg” en succé – att titta på det är som att få en lång, varm kram av en jättestor hund. Lotta Engberg känns som den bästa kompis man någonsin haft och till och med de ansträngt ekivoka skämten funkar. Jag vet inte riktigt hur, men de funkar.

Ja, programmet har stora brister. Jag menar, att Christer Sandelin år 2013 får stå och sjunga ”Vill ha dej” i livesänd tv får en att undra om inte allt snack om Det Svenska Musikundret har varit lite överdrivet. Och skämskudden när Lotta tvingar Maia Hirasawa att snacka japanska får inte programmet att lyfta, så att säga.

”Lotta på Liseberg” vinner dock på sin äkthet – det utger sig inte för att vara något annat än vad det är. Uppfriskande pretantionslöst i en tid då allting håller på att hipsterifieras, då även de mest banala saker ska ha en ”en air av Brooklyn” eller vara ”kinda New York-ish. Med ”Lotta på Liseberg” får man vad man ser, varken mer eller mindre. Ingen försöker tuta i en att det finns en djupare mening, att programmet är identitetsbyggande eller något annat nonsens.

”Lotta på Liseberg” bara finns, som ett slags tv-mediets hötorgskonst. Det behövs.

I kväll missar jag inte ”Sova med fienden” (TV4, 23.00). Kassisk Julia Roberts. Har hon någonsin varit bättre?

FTW!

Fiona Bruce i ”Engelska antikrundan” (SVT1). Mer förtroendeingivande röst har jag aldrig hört.

WTF?

Året är 2013. Hur kan det fortfarande finnas relkamavbrott?

Söt kvinnlig nyanställd vågar bryta 1870-tals-tabun.

Manlige snygg-chefen får upp ögonen – och öppnar dörrar.

För nya serien ”The paradise” är det säkra kort som gäller.

Det där med varuhus sitter djupt i den brittiska tv-tittarsjälen. På 70- och 80-talen stornjöt hushållen av komediserien ”Are you being served?”, skapad av samma lustigkurrar som senare gav oss ”’Allå, ’allå, ’emliga armén”. Ordvitsarna haglade under de anställdas långluncher på ett fiktivt Londonvaruhus.

De senaste åren har shoppingintresset vaknat till liv igen. Men nu ser det annorlunda ut. Tidigare i år visade SVT ”Mr Selfridge”, den verklighetsbaserade historien om hur en amerikansk affärsman kom till London i början av 1900-talet och grundade ett varuhus där.

Och i går kväll var det premiär för ”The paradise”, där vi under åtta avsnitt kommer att få följa lantflickan Denise (Joanna Vanderham) som blir anställd på norra Englands första stora varuhus på 1870-talet.

Det är alltså mer ”Downton Abbey” över varuhusserierna nuförtiden. Det finns inget glamoröst eller spännande över dagens köpkyrkor, utan vi vill fortsätta drömma oss bort till en viktoriansk era då alla visste sin plats men romantiken brann bakom lager av sociala koder och korsetter.

”The paradise” kommer att få en andra säsong, det är redan klart. Första avsnittet bjöd som väntat på tjusiga miljöer, men snålade på överraskningar. Det ska krånglas lite mellan Denise och varuhuschefen innan det slår gnistor, men sedan blir det åka av. Synd bara att den färden redan känns alltför utstakad.

SVT1:s söndagskvällar är för övrigt ett enda härligt frossande i ett musealt England, med ”Engelska Antikrundan”, ”The paradise” samt repriser av ”Downton Abbey”. Snart har de material nog att starta en systerkanal. Arbetsnamnet borde bli SVT Tweed.

I kväll missar jag inte dokumentären ”Roman Polanski: Odd man out” på C More First.

Stefan Hedmark

På måndag spelar Rihanna i Globen.

Och i går fick hon 45 minuters reklam I SVT.

I en tid när vi tittare sedan länge genomskådat reality-tv:s fejkade och arrangerade natur har vi också blivit kräsnare. Vi vill ha äkta vara eller total fantasi – allt däremellan klingar falskt.

Och där hamnar ”Rihanna 777”, filmad under sju konserter i sju dagar i sju städer (och ombord ett Boeing 777) som SVT1 visade i går kväll.

Den 45 minuter långa filmen som kallats både dokumentär och konsertfilm kändes mest som en lång marknadsföringsvideo.

Missnöjda medbjudna fans och journalister har rapporterat att de knappt fick en skymt av Rihanna under turnén, men det missnöjet snuddas det bara vid i filmen.

I stället får vi höra journalister som hyllar Rihanna. Fans som hyllar Rihanna. Bandmedlemmar som hyllar Rihanna. Ja, till och med flygvärdinnor som hyllar Rihanna.

Det närmaste ”Rihanna 777” kommer ett äkta ögonblick är när stjärnan berättar att hon lider av – hosta.

Om det fanns någon som helst behållning så var det konsertupptagningarna (bland annat från Berns), och inte ens de var särskilt bra.

Nej, Rihanna borde slopat den här skamlösa reklamfilmen och siktat mot äkta eller fantasi i stället.

Och även om en ambitiös och närgången dokumentär om Rihannas uppväxt på Bahamas, Chris Browns misshandel och stjärnans kollapser säkerligen skulle vara intressant så skulle jag föredra fantasiversionen.

Jag tror att Rihanna – som extraknäcker som skådis och inte verkar sakna humor och självdistans –  skulle komma mest till sin rätt i en regelrätt mockumentary eller i en tillskojad variant i stil med ”Abba the movie”.

Har för övrigt inte bestämt mig för om SVT:s val att sända ”Rihanna 777” två dagar före superstjärnans konsert i Sverige är pigg och bra service – eller nosar på radio- och tv-lagens paragraf om ”otillbörligt gynnande av kommersiella intressen”.

Fast det förstås. Så ointressant som den här filmen var kanske det snarare missgynnar henne.

I dag tittar jag på fotbolls-EM i TV4.

Sylvia Balac

Sommar-tv är repris-tv.
Men Sveriges unga slackers kan skratta hela vägen till tv-soffan.
Om sommaren i allmänhet är en sorglig tillställning för den tv-sugne är fredagarna i synnerhet ingen fest.
Signalen är tydlig: sitt inte här – gå ut och lek.
Men det finns en målgrupp som inte påverkas nämnvärt av att kanalernas tablå-läggare ligger på en strand och sippar sangria: unga slackers. De där som söker ”unga, sköna, ironiska tv-serier”. Det är så MTG-koncernen, som äger bland annat TV3, TV6 och TV8, beskriver TV6-tittarna. De söker opretentiös tv.
Och herregud, det är precis vad de får.

I går kunde jag lagom till frukost bli serverad två avsnitt av ”Våra värsta år”, följt av ett avsnitt av amerikanska komediserien ”Shit my dad says”. Sen rullar det bara på: Jag får två avsnitt av ”Simpsons”, lite ”Stargate”, två avsnitt ”Seinfeld”, två till av ”Simpsons”, två avsnitt ”Family guy”, ”Spin city”, Två avsnitt ”Speeders” från 2007 (!) och två ”Cops” från 2005 (!!), mer ”Family guy” och sedan ett dubbelavsnitt ”Simpsons” för tredje gången på en dag.
Även om också TV6 går lite på lågvarv över sommaren – de egna profilerna Erik & Mackan ska väl också ha semester – så är den här sommartablån inte långt ifrån en vanlig kväll på TV6. Släng in några avsnitt ”2 2/1 män” och ”How I met your mother” så får vi en vilken oktoberdag som helst.
Och Sveriges unga slackers verkar jubla.

Medan systerkanalen TV3 kämpar mot vikande tittarsiffror lever TV6 livets glada dagar. Våren 2013 var deras starkaste någonsin, enligt branschtidningen Dagens media. Ibland räcker repriser långt.
Jag vet inte hur ”ungt och skönt” det känns med sex avsnitt ”Simpsons” på en dag, men så är jag heller varken ung eller slacker.

I kväll ser jag dokumentären ”Rihanna 777” som uppladdning för stjärnans stundande Sverigebesök.

Ulrika Sjöblom

Det är sommar, och i tv-kriget råder vapenstillestånd. SVT har lagt ner gevären, Fyran låter kanonerna vila och TV6 slickar sina sår.
Då, plötsligt, sveper internet ner och ödelägger hela slagfältet.

I går kväll på tv: En kortfilm om en tjej som gillar glass (”Glass tycker jag om”, SVT1); ”Sommar med Ernst” (TV4) – ett program så tidlöst att det lika gärna kunde varit inspelat 2009, eller 1987; en halvhjärtad realitysåpa (”Min stora lata familj”, TV3) och en dålig superhjältefilm (”Hancock”, TV6). Plus timmar av repriser.

Samtidigt på internet: Hela första säsongen av Netflix lysande nya komediserie ”Orange is the new black”; de senaste avsnitten av fenomenala ”Breaking bad” (också på Netflix); sjätte säsongen av det allt mer flippade mjukporrdramat ”True blood” samt nya avsnitt av Aaron Sorkins ”The newsroom” (båda på HBO Nordic). För att inte tala om den legendariska dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv” (SVT Öppet arkiv) och gastkramande ”Gengångare” (SVT Play).

Om ni vill veta hur tv-branschen kommer att se ut om ett par år så är det bara att studera den svenska tv-sommaren. De traditionella tv-kanalerna har kapitulerat – deras enda livstecken är breda mysprogram av ”Allsång på Skansen”- och ”Sommar med Ernst”-karaktär. Allt intressant händer någon annanstans och skapas av aktörer som inte är fixerade vid den gångna nattens tittarsiffror.

Jo, det kanske är orättvist att jämföra internationella storföretag med svenska bolag, men … jag bryr mig inte, och det gör knappast övriga tittare heller. Man går dit de bra programmen finns, och aldrig har traditionell tv känts så irrelevant som i dessa soliga dagar. Tablåerna mer eller mindre tvingar hugande zappare att hitta annat att kolla på – och där råder det ingen brist.

Av dem som sommaren 2013 upptäcker Filmnet, Viaplay eller HBO Nordic – hur många kommer tillbaka i höst? Och efter nästa sommar? Och sommaren efter det? SVT, TV4 och de andra skänker i praktiken bort sin publik till onlinetjänsterna.

Oh well, kortfilmen om tjejen som gillade glass var i alla fall bra. Befriande i sin enkelhet.

Ikväll fortsätter jag mitt ”Orange is the new black”-marathon på Netflix.

Magnus Edlund

WTF?

”Elefanternas uttåg” (SVT2). Naturprogram med pålagda ljudeffekter går fetbort.

FTW!

”Antikmagasinet” (SVT2). Alltid lika härligt att höra kunniga människor prata om sina hjärteämnen.

Kulturkrockar har man ju varit med om några gångar. 
Kulturseriekrockar, däremot?
Nej, där var ”Lovesikh” min första.

Sumeet Singh Patpatia är 27 år, norrman, sikh och på jakt efter sitt livs kärlek. Realityserien ”Lovesikh” (SVT2) följer hans sökande i sju avsnitt, varav det första gick i går.

Realityserie, förresten? Nja. Programmet marknadsförs som någon sorts dejtingsåpa, men är egentligen en lite lättsam dokumentär. Sumeet guidar tittarna genom sitt liv och in i den sikhiska minoriteten i Norge.

Min förkunskap om sikhismen är begränsad så det blir ett spännande möte, men ett som tyvärr lämnar en del obesvarade frågor. Måste verkligen Sumeet gifta sig med en indisk norska? Vill, eller får, han inte gifta med vem han vill, oavsett ursprung? Vad är det egentligen sikher tror på? Hur lever de?

Utan den informationen blir dramaturgin svårförstådd, och jag upplever programmets första kulturkrock.

Den andra kommer tätt därefter. Att närma sig den sikhiska kulturen genom ett norsk filter är inte en helt angenäm erfarenhet. Det är något farsartat tragiskt med att en av Sumeets barndomsvänner måste stå framför kameran och intyga att, jo, Sumeet är som vilken annan norrman som helst. Han är jättenorsk! Promise!

Än värre blir det när ”husateisten” ska förklara sikhismens historia med en tecknad svartvit dokumentärfilm. Lustig musik, raljerande berättarröst och infantila illustrationer. Driver de med Sumeet? Ska man skratta åt sikhernas tro på gurus och ”en levande bok”? Hela inslaget känns som en gammal farbror som sitter och skrockar och tycker att, hö hö hö, titta så lustiga seder främlingarna har.

Jag hoppas innerligt att serien inte fortsätter med den här tonen. Här finns potential till något riktigt intressant – möjligheten att lära känna en av allt att döma trevlig man och hans kultur. Att slarva bort det på det här sättet skulle vara outhärdligt och, framförallt, förolämpande. Både för sikher och oss andra.

I kväll missar jag inte Alfred Hitchcocks klassiker ”Fönstret åt gården” på SVT2 21:45.

Magnus Edlund

WTF?

Varför finns inte ”Breaking bad” säsong 5 på Netflix ännu?

FTW!

”Spider-man” (TV3) – Tobey är ändå den bästa Spindelmannen.