Doobidobidobidoo. Doobidobidobidooooo.

När vi är som mest försvarslösa – mitt i fredagsgroggens dimmor – väljer den att attackera.

En verkligt genuin och sympatisk musikquiz.

”Doobidoo” (SVT 1) är ett program som bara pågår. Men till skillnad från fränder som ”Så ska det låta” har den inte stagnerat. Den har heller inte gjort någon spektakulär modernisering som ”På spåret”.

Det är fortfarande brett och folkligt, men med små subversiva nålstick.

Vad sägs om att associera fritt till Kraftwerks ”Tour de France”-omslag? Vid det laget tycks programledaren Lasse Kronér ha hamnat utanför sin bekvämlighetszon.

– Den här låter likadant som alla andra Kraftwerk-skivor, säger han med ett avfärdande leende.

Vi hamnar hos artister som knappast är obskyra, men ändå valda med intelligent omsorg. Från Human league och Torgny Melins till Ray Parker Jr (”Ghostbusters”) och Icona Pop.

Vi bjuds även på arkivklipp som inte känns uttjatade, med bland andra Jon Skolmen, Benny Hill och från tidernas mest oglamourösa och Manchesterbruna gala, nämligen Grammis 1971.

När drömmen om en svensk musikfrågesport i brittiska ”Never mind the bollocks” anda känns både hopplös och överspelad är det överraskande nog de vettiga quizmakarna bakom ”Doobidoo” som inger viss tröst.

Det kan behövas när man ger sig in i den ångestfest som är svenskt VM-kval. Kanal 5 är i det stora hela en habil leverantör av tv-fotboll.

Däremot är det obegripligt hur de allra mest populära matcherna får så färglösa kommentatorer – utan känslor, spirituella formuleringar eller fängslande kunskaper.

Att se Sverige spela blir enbart jämntjock slentrianpatriotism där laget hyllas/sågas beroende på om de vinner eller förlorar.

När de samtidigt bevakar de övriga matcherna i gruppen utan att nämna vilka som gjort målen tycker jag att det är riktigt slappt.

I kväll ser jag ”Tinker, tailor, soldier, spy” (TV 4 22.15) och ser om jag äntligen lyckas förstå vad den handlar om.

Ha!

Simon Dale från Wales som ska bygga en Hobbitby på Muskö, enligt SVT:s lokala ABC-nyheter. Briljant.

Gah!

Tyvärr förutspår jag att byn kommer floppa eftersom hobbitar är rätt sällsynta i verkligheten.

Han är en viktpendlande, elak tjockis förälskad i sig själv och jättepenisar.

När James Franco åker på stryk är det kollegan Jonah Hill som får flest blåmärken.

Tidigt på morgonen svensk tid sändes ”The roast of James Franco” på amerikanska Comedy Centrals sajt (söndag kväll visas den även på traditionell tv i Sverige).

Hollywoodstjärnan, som är känd för att göra udda karriärval (såpopera, egen realityserie om konst, universitetsstudier), går i fotspåren av skandalstjärnor som Charlie Sheen, David Hasselhoff och Pamela Anderson och låter sig hånas i en komisk gängattack. Skillnaden är att han är en hyllad, framgångsrik multiartist på toppen av sin karriär snarare än en offentlig slagpåse på halvdekis.

Men det innebär inte att attacken blir mindre grov.

– Jag tror att James varken är gay eller straight, han kan inte öppna ögonen tillräckligt för att se vem han ligger med, skämtade Sarah Silverman.

Franco får veta att han kisar och ser puckad ut, gör dåliga filmer, gillar sex med män och var värdelös som Oscarvärd. Men alla svingar vilt mot varandra. När Franco går upp för att ge svar på tal tackar han först sin vän Jonah Hill som för hans skull genomlidit så många skämt om sin viktpendling. Indiskättade Aziz Ansari får höra att han ”charmat publik och ormar i åratal” men gör en lysande comeback:

– Tack för att ni reste tillbaka till 1995 för de där skämten om indier.

Andy Samberg har en intelligent skruv på formatet när han låtsas få in träff efter träff på sina offer, medan skämten i verkligheten är på hans egen bekostnad.

– Din pappa är från Indien och mamma från South Carolina, hur känns det att ha ett unikt perspektiv på hur det är att vara amerikan, din skithög! säger han till Ansari.

Överlag är det humorleverans på absolut toppnivå, med stöd av en stab skickliga manusförfattare bakom kulisserna.

Som en självironisk Franco uttrycker det:

– Det här är min största konstinstallation någonsin. Jag kallar den ”Helskinnat geni under attack” och det här är mitt mästerverk.

Onsdag kväll ser jag ”Uppdrag granskning” (SVT 1) kl 20.

Ha!

”Idol” (TV 4). För fina ungdomar och Kakan Hermanssons stora hjärta.

 Gah!

”Idol” (TV 4). Tanken på att denna jury förväntas utse framtidens artister är beyond deppig.

Det är möte hos Stasi.

Folksångerskan Dunja Hausmann har ändrat några rader i en låttext och nu ska de analyseras.

SVT fortsätter sin föredömliga satsning på tysk tv med ”Weissensee” (SVT1), ett Romeo och Julia-drama i östtysk miljö.

De värsta åren av ”ostalgie” (nostalgi inför prylar och fenomen från östtiden) är så gott som över, för hur kul är det att köra kartongbilen trabant eller dricka östskumpan Rotkäppchen egentligen?

”Weissensee” skildrar hur det var att leva i Östberlin i början av 1980-talet utan att romantisera estetiken. I grunden är det ett klassiskt drama om två familjer som gått helt olika vägar i DDR-samhället.

Dunja Hausmann är en berömd oppositionell sångerska medan dottern Julia (Hannah Herzsprung) drömmer om ett friare liv bortom murarna. Familjen Kupfer däremot är högt uppsatta inom den kommunistiska statsapparaten, pappa Hans och äldste sonen Falk inom säkerhetstjänsten Stasi medan lillebror Martin (Florian Lukas) är polis. Under en trafikkontroll korsas familjernas öden när Martin stoppar Julia och blir hopplöst förälskad.

Men liksom all bra tv-kärlek är den omöjlig. Martins samröre med en så politiskt opålitlig kvinna riskerar hela familjen Kupfers position.

Det totalitära samhällets nyanser skildras så att det känns i magen. Historien berättas med lätt hand, nästan som en såpa med dramatiska cliffhangers, där livet framstår som ganska härligt tills man faller utanför ramarna. Staten bevakar de mest intima delar av privatlivet, vilket är isande otäckt och komiskt på samma gång.

”Weissensee” skildrar inte bara den sociala kontrollen, utan även hur olika individers livsval kan få så avgörande betydelse.

Martin betraktas som familjens svarta får eftersom han vägrat göra karriär som sin far och bror:

– Jag är inte beredd att göra det som krävs, säger han.

Hans val av samvetet framför makten borde vara en tankeställare även i dag. Kampen för att leva ett vettigt liv i ett omänskligt samhälle går vidare, om än på nya sätt.

”Weissensee” är dock framförallt ett helt bedårande stycke tv-dramatik.

På fredag ser jag ”The goonies – dödskallegänget” på Sjuan kl 21.

Ha!

”The Killing”, säsong 3 på Netflix. Peter Sarsgaard som dödsdömde Seward och Bex Taylor-Klaus som lesbiska gatubarnet Bullet är magnifika.

Gah!

Att lysande dokumentären ”Senna” (SVT1) och fina kärleksfilmen ”Laurence anyways” (SVT2) krockar i tablån är trist.

Det har inte ens gått en vecka.

Sex dagar gammal får lille prinsen av Cambridge, George Alexander Louis, sin första dokumentär.

Förväntan på den mediala cirkusen ser ut så numera. En kvart efter att den brittiska kungabebisens namn släppts känns nyheten gammal. Alla medier skriker samma sak samtidigt. Alla skämt tröskas igenom på Twitter.

Det är BBC Entertainment som visar extrainsatta ”Born to royalty”, en 90 minuter lång tv-special med anledning av den kungliga födseln.

Naturligtvis finns det inte mycket vettigt att säga om lille George. Pappa William kommer ofta byta blöjor på pojken, tror en av de kungliga ”experterna”. Han vill ge sitt barn ett normalt familjeliv där man lagar mat tillsammans och tittar på fotboll.

– Viktigast, säger en av ”experterna” upphetsat, är att monarkin är säkrad.

Större delen av dokumentären är en historisk återblick på dem som ”på ett sätt är allas våra barn”, där plikt och upphöjdhet via blodsarv är en del av vardagen.

1800-talets drottning Victoria med sina nio barn, alla uppfostrade av barnflickor. Drottning Elizabeths pappa George (han i filmen ”King’s speech”) fick bara träffa sina föräldrar i någon timme efter maten. Elizabeth själv uppfostrades till gott uppförande, blev mekaniker under kriget och statsöverhuvud för ett imperium som 25-åring.

Hon och maken Philip ”hade inte något val” när de lämnade barnen Charles och Anne hemma under sina långa utlandsturnéer. I stället blir barnflickorna viktigast i de små kungligheternas liv. En generation senare, när Diana får William och Harry, vägrar hon lämna dem hemma och blir svartsjuk på deras skötare.

Charles och Diana är fysiska med sina barn, kramar dem och leker med dem. Charles blir den förste kunglige pappan som är närvarande vid sitt barns födsel (prins Philip spelade squash under hans egen).

Vissa saker förändras. Dagens kungabarn kan räkna med kramar och närvarande föräldrar. Men deras viktigaste uppgift är trots allt fortfarande att lära sig ”uppträda kungligt”.

Att lära sig vara intresserade. Se folk i ögonen och hålla fast deras blick.

Det är fascinerande och ganska bisarrt. Först mot slutet slås jag av hur oändligt sorgligt allt är när människosynen sammanfattas av en av de kungliga ”experterna”:

– Vi lär oss vår roll i livet och det är det vi är.

I kväll ser jag ”Pojktanten”, SVT 2 kl 22.15.

Ha!

”Drottningen och jag” av Nahid Persson (SVT2). Se den!

Gah!

Sörjer att härliga ”Work of art” går i graven efter säsongen som SVT2 sänder nu.

Det är en hopplös kärlek.

Italien fortsätter att bete sig som en idiot – men jag förlåter allt.

”Han smörjer kråset och löser kriminalfall med samma intensitet”.

Så presenteras ”Kommissarie Montalbano” (SVT1), en italiensk kriminalserie som med sin mix av brott, buskis och lägrande av vackra kvinnor blivit en nästan lika klassisk sommartradition som ”Morden i Midsomer”.

Det är naturligtvis ett galet frosseri i klichéer – i år kryddat med en dubbning av svenska Lina Perned (hon kan inte tala italienska) som är outhärdligt otajt.

Men det italienska temat började redan tidigare under kvällen med matserien ”Två hungriga italienare” (SVT 1). Vännerna Antonio Carluccio och Gennaro Contaldo åker runt i sitt födelseland som de inte bott i på 50 år och äter mat.

De jovialiska farbröderna ger sig ut på en odyssée genom den italienska mansrollen, först i den lilla byn Vallinfreda där kvinnorna ”tänder på att se män äta”.

De möter Alessandro, en av dessa ”uomini duri” (hårda män) som kräver att maten står på bordet kl 13 och då får mamma, syster och fru samarbeta och fixa det.

– En idealisk tillvaro, tycker farbröderna. Som den gamla goda tiden när alla visste var de stod.

Byns män tävlar sedan i att äta och den som går upp mest i vikt vinner.

I staden Rom finns det däremot män som gymmar, är hemmamän och frånskilda med barn. Först behandlas de med lätt förakt (”de försöker förstöra allt vi byggt upp”) men sen kommer herrarna fram till att machoitalienarens tid är över och att det är bra.

– Med en kvinna som jobbar har ju mannen mer tid att träffa sina vänner.

Ridå. Tröttast blir jag på BBC som ligger bakom denna röra av fejkcharm och mossig mat. Det krävs några flaskor prosecco och Ettore Scolas ”En alldeles särskild dag” (1977) för att återfå tron på mitt kantstötta förhållande till Italien.

”Allsång på Skansen” då? Efter Håkan Hellströms käftsmäll för några veckor sedan känns allt annat medelmåttigt. Men Nic Schröders glädje i gamla sommarplågan ”Hej hej Monika” var smittande.

I kväll ser jag semifinalen mellan Sverige och Tyskland i fotbolls-EM (TV 4, kl 20.20).

Ha!

Kenne Fant spelar hunken Heikki i ”Livet i finnskogarna” (1947) som förför horder av kvinnor bland tallarna. Skön eftermiddags-tv på SVT1.

Gah!

Hans tillkämpade finska accent var dock inget att hänga i julgranen.

Ogaden, vad händer?

Vi firar att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson är fria – men egentligen har ingenting förändrats.

Nyligen greps och misshandlades en svensk miljöpartist inför sina barn i Ogaden-provinsen i Etiopien. Eftersom hans släkt härstammade därifrån valde han att åka trots svenska myndigheters avrådan.

För naturligtvis ställdes samma fråga som då Schibbye och Persson ifrågasattes.

Varför trotsa varningarna? Ni får skylla er själva.

När det självklart är Etiopiens aktörer och bristen på frihet som är problemet.

I ”Uppdrag granskning sommar” (SVT 1) återberättas historien om Schibbye/Perssons gripande och frisläppandet 438 dagar senare. Det är fint att se Perssons mamma skära upp frukt till gröten och på väg till rättegången i Addis Abeba förebrå sin make:

– Du är ju helt fnösig!

Den svenska diplomatins MacGyver, ambassadör Jens Odlander, borde få en helt egen dokumentär. Hans beskrivning av det första mötet med journalisterna är befriande oblygsam.

– Det var som när den svenske konsuln kommer i en Evert Taube-visa. Jag tror de levde under livsfara tills jag dök upp.

Det är fortfarande en fängslande historia, men frågan är vad som är nytt jämfört med det program som sändes strax efter hemkomsten. ”I Uppdrag granskning sommar berättar de om tiden efter frigivandet” skriver SVT. Jag ser bara inslagets reporter som i stort sett berättar att hon inte vet så mycket.

Det paradoxala problemet med den här typen av historier är att det krävs två svenskar med levnadsbakgrunder vi relaterar till, oroliga mammor och arbetskamrater på Coops stormarknad för att vi ska bry oss. När slutet är lyckligt blir vi tillfredsställda. Sen sinar intresset.

Just därför är det fint att se Schibbye förklara att han och Persson kommer ägna resten av sina liv åt att berätta historien om de fångar som blev kvar i helvetet.

Torsdag kväll ser jag en lysande dokumentär om kapitalismens allra vidrigaste tryne – ”Drottningen av Versailles”, SVT 1 (21.00).

Ha!

Torsdag kl 14.35 presenteras nomineringarna till tv-världens Oscar – Emmygalan. ”House of cards” (Netflix) lär få jubla.

Gah!

Eurosports sändningar från fotbolls-EM är vilsamt kompetenta när man vill ta en paus från TV 4.

Det kommer alltid en punkt i nya vänskaper när ögonbryn förundrat rynkas:

– Vi måste prata om det här med cyklingen.

Efter etappens sista dramatiska kilometrar ropar Eurosport-kommentatorn Roberto Vacchi euforiskt:

– 110 år gammal är Tour de France värd den här presenten!

I en relativt ljummen etapp på pappret har en grupp gått loss och attackerna avlöser varandra. Det är full gas som gäller och en fanatisk publik i franska Lyon eggar på cyklisterna tills stjärnspurtaren Mark Cavendishs hjälpryttare Matteo Trentin, 23, vinner sin allra första stora seger. Cavendish twittrade på lördagen att han sett många lagkamrater vinna genom åren men Trentins seger var den första som fått hans ögon att tåras.

Den överraskande dramatiken i spurtetappen dagen innan har höjt temperaturen på ett Tour de France som skulle bli en promenadseger för britten Chris Froome och hans dominanta lag Sky. Sen kom de starka kantvindarna och skönheten i laget Omega Pharma-Quicksteps pyramid och Saxo-Tinkoffs sista ryck när de körde ifrån Froome och klungan.

Att bli upphetsad av en vacker kantvindsforcering kan tyckas märkligt. Liksom att vi inte ger upp cykelsporten efter alla dopingskandaler.

Men när sportens alla egenheter dechiffrerats har giftet hunnit sprida sig i blodet. Spurtare, begsklättrare, tempospecialister, hjälpryttare och avancerad lagtaktik bildar ett unikt universum. Och Eurosports suveräna kommentatorer Vacchi och Anders Adamson guidar oss igenom det med kärlek och kunskap.

På SVT Play finns den märkliga dokumentären ”Kungen av Mont Ventoux” där några av vinnarna i Tour de Frances klassiska bergsetapp ställs mot varandra i ett virtuellt lopp. För vem var egentligen snabbast av legendarer som Eddy Merckx och Marco Pantani?

Snart står det klart att historierna runtomkring är det mest intressanta. Britten Tom Simpson som efter att ha tagit en kombination av alkohol och amfetamin föll ihop död nära toppen 1967. Eller bilden av Pantani och Lance Armstrong sida vid sida i omänsklig fart – några år senare skulle den ene hittas död i en kokainöverdos på ett hotell i Rimini medan den andre avslöjades som världens störste fuskare.

I cyklingen är mörkret ständigt närvarande. Och idag är det dags igen. Mont Ventoux ska bestigas och Simpsons minnesmärke passeras. Favoriten Froome måste visa vad han går för.

I kväll ser jag Norge-Holland i fotbolls-EM (TV4).

Ha!

Edda Magnason som spelar Monica Zetterlund i den kommande filmen är nästan lika självlysande som originalet i ”Sommarkväll” (SVT1).

Gah!

”Har du spelat präst någon gång?” frågar Anne Lundberg Rolf Lassgård. ”Nej” svarar han. ”Men HÄR kommer en som spelat präst…” Jag kräver tillbaka denna halvminut av meningslös övergång, SVT.

Repris, repris, film, repris, film, repris, farbror i Almedalen, film, repris.

Glädjen över att hamna i Tracey Thorns varma sällskap i ”Nineties” (SVT1) blir närmast euforisk.

På ett sätt är det märkligt hur hyllad ”Nineties” (och tidigare ”Eighties”) blivit. Det är historieskrivning med bred pensel, kortfattat och med små nedslag hos artister som tackat ja till att intervjuas.

Troligtvis är vi så utsvultna på tv om popkultur (fortfarande år 2013!) att en skål chips förvandlas till en trerättersmiddag.

Med det sagt är ”Nineties” värdigt inom sina tajta ramar och dokumentärmakaren Jens von Reis lyckas ofta få fram små guldkorn ur de korta intervjuklippen.

I senaste avsnittet åker han till Bristol och London och träffar gamla danspionjärer som Tricky, Goldie och Faithless. Mitt hjärta smälter redan när Tricky listar sina inspirationskällor (Public Enemy, Kate Bush, Rakim, Billie Holiday) och graffittikonstnären Goldie beskriver hur han målade sin ljudbild som den musikaliska dyslektiker han är.

Trickys irritation över att klumpas ihop i ”Bristol-soundet” med bland andra Portishead är intensiv.

– Vi hade helt olika livsstilar, de skulle aldrig komma till det område där jag växte upp.

Det han delar med Tracey Thorn från Everything but the girl är en stark aversion mot att titta bakåt.

– Wow, jag har aldrig hört nåt sånt här förut! Det är känslan jag är ute efter, säger Tricky.

Thorn beskriver hur hon och Ben Watt, livskamrat och andra halvan av duon, lämnat indiescenen till förmån för den elektroniska musiken för att de ville ”se framåt”.

– Britpop var tråkigt, de tjatade bara om Beatles hela tiden, säger hon.

I EBTG krockar den elektroniska musikens hårdhet mot Thorns varma röst. En av ”Nineties” absoluta höjdpunkter är att höra henne beskriva sin relation till sin egen röst.

– Jag har blivit vän med min röst nu, accepterar vad den kan och inte kan göra. Att den alltid kommer att låta sorgsen hur jag än gör.

– That’s just the noise I make, tillägger hon med ett skratt.

På lördag ser jag ”Dimmornas kaj”, SVT 2 kl 22.15.

Ha!

Nyhetsknarkar livekanaler på CNN, BBC, Aftonbladet, Twitter för skärvor av information om vad som händer i Egypten egentligen.

Gah!

Jan Björklund (fp) i Almedalen påminner mig om de där lärarna man hade i grundskolan som kunde ägna hela lektioner åt att försöka få elever att ta av sig kepsen.

Meningen med livet är en orkester av apor.

Traktorkenta, Janke och Anna Book har nästan övertygat mig.

”Livet är loppis” (SVT1) kämpar i uppförsbacke. Min bild av det populära helgnöjet är oceaner av skräp, pushiga försäljare och en skrämmande framtid som deltagare i dokumentärserien ”Hoarders”.

Ärligt talat tar det ett tag innan jag sänker garden. Loppisförsäljaren Mattias tycker att det är ”bra att lära barnen att saker har ett andrahandsvärde” och kör en aggressiv säljpitch för en förskräckt liten dam. Tack och lov går hon därifrån.

Glädjen i att fynda, rensa ut sin garderob och göra en bra affär är det som driver loppisvärlden. Men det finns något djupare där också.

Kärleken till föremålen.

Antikexperten Gunnar och samlarparet Mats och Agnetha går runt hemma bland sina fynd, tittar på dem, tänker på deras historia och njuter av sällskapet.

Man behöver inte går så långt som Eija-Riitta från Liden som gifte sig med Berlinmuren (och blev känd i Filip & Fredriks ”100 höjdare”), men ibland tänker jag på henne när jag ser ”Livet är loppis”.

Det ska sägas att dokumentären knappast kommer att revolutionera tv-världen.

Filmaren Peter Gaszynski har mött några olika försäljare, bland andra ”Samba Sambero”-Anna Book (!), och köpare för att prata om deras hobby – det är små klipp ur verkligheten utan större sammanhang.

Alla dessa prylar. Frågan ”vad ska man ha den där till egentligen?” får sällan ett konkret svar.

Gunnar förklarar att en hel orkester med porslinsapor är värd ca 5-6000 kr. Rekvisitören Janke berättar om hur noga Ingmar Bergman var när han bedömde loppisfynden till den berömde regissörens uppsättningar. Samtidigt sveper Traktorkenta en öl och säljer ännu en bildel.

Det är spretigt, knasigt och ganska vackert.

På tisdag ser jag David Cronenbergs ”Videodrome”, SVT 1 23.20.

Ha!

Det är vetenskapligt bevisat omöjligt att vara olycklig dessa Tour de France-veckor. Vacchi och Adamsson kommenterar årets sporthöjdpunkt för Eurosport.

Gah!

”Debatt Almedalen”. Inga skämskuddar är stora nog att gömma sig bakom.

Bloggbonus: Missa inte den lysande dokumentären ”Bill Cunningham New York” som sänds i repris av SVT nu.

”Sommarkrysset” är ett demokratiskt program.

Även den som lördagsgroggat på gränsen till medvetslöshet ska kunna vara med.

Vi får lära oss hur vi ska rita våra kryss. Det är inte särskilt komplicerat.

Svårighetsgraden fortsätter sen på samma lulliga nivå.

– Semestern kan man spendera i den här gamla staden som även är Italiens huvudstad.

Italiens huvudstad. Jag försöker låta bli att känna mig personligt förolämpad.

Att ingen heller korrigerat ordet ”spendera” till det mer korrekta ”tillbringa” skvallrar om att varken tid eller kärlek lagts på det stackars krysset.

9,90 kr kostar varje samtal så det finns en uppenbar ekonomisk vinning i att så många som möjligt ska kunna svaren. Inga konstigheter med det.

För att fylla ut tiden mellan kryss och lottodragning åker Tobbe trollkarl bergochdalbana och svarar på sponsrade frågor som ”hur många åkattraktioner har Gröna Lund?”. Darin, Timotej, Uno Svenningsson, NoNoNo och ”världsartisten” Jason Derulo uppträder. Man visar bloopers och ”roliga” klipp (Hans Wiklund hade uppenbarligen en frodig frisyr som ung). ”Världsartisten” får lära sig hur man firar svensk midsommar (skämskudde) och Timotej tävlar mot varandra i att känna igen danser som ”disco” och ”macarena”.

”(När ska vi ta) semester” undrar Uno i sin sommarhymn om livspusslet och ställer därmed kvällens enda rimliga fråga.

Det krävs stark medicin som stumfilmen ”Häxan” från 1922 av Benjamin Christensen (SVT 2) för att återhämta sig. Kompositören Matti Byes nyskrivna musik till klassikern är dessutom hypnotiskt vacker.

Jag kan även rekommendera sketchen ”Richard Marx’s soundtrack för self-pleasure” på Funnyordie.com där den gamle balladmästaren gör om sina hits för att ackompanjera ensam-sex. Väldigt roligt.

I kväll set jag ”The body farm”, 21.35 på TV8.

Ha!

”Malmö – en resa i tiden” (SVT 1) och inslaget om djupfryst mat som höjden av framsteg och modernitet.

Gah!

Allt var dock inte bättre förr. ”Sveriges snyggaste kvinnoben” utsågs av tre gubbar på en nylonstrumpefirma i Malmö.