”Alla är fotografer” och ”Hitlåtens historia”.
Ypperligt, folkbildande och underhållande. Och precis vad SVT ska ägna sig åt.

 
I tisdags sjösatte SVT den hopplösa realityserien ”Under samma tak”. Med förväntade reaktioner som följd.
Den typen av gemen tv är helt enkelt inte en bra look på public service.
Trevligt då, att SVT:s onsdag bjöd på återkomsten av två programserier som är precis den typ av angelägen, smart och informativ, folklig förströelse med finess man vill se i SVT.
Först ut var andra säsongen av Johan Rheborgs och Henrik Schyfferts inspirerande infotainment ”Alla är fotografer”.
Och säsongspremiären var alldeles tipptopp; ödmjuk, rolig och tänkvärd.
Schyffert och Rheborg – som förra säsongen blev anklagade för att ägna sig åt genusklichéer i sitt fotograferande – har nämligen, efter att ha smält sin initiala indignation, tagit fasta på den kritiken.
Och temat för första programmet blev därmed ”Den manliga blicken”. Schyffert och Rheborg tog en kraschkurs i genus, och bjöd in en av sina största kritiker – ”genusfotografen” Tomas Gunnarsson – som coach.
Det blev riktigt bra; underhållande, avväpnande och medvetandegörande. Att se manliga modeller göra klassiskt kvinnliga poser i underklädesreklam var skratta högt-roligt och beklämmande på samma gång.
Skratta högt-roligt för att det såg helt galet ut. Beklämmande för att man blev påmind om att man dagligen ser kvinnor på just sådana bilder utan att orka reagera på störtlöjligheten i dem.

Sedan kom ”Hitlåtens historia” – om hitlåtars ursprung, väg upp på listorna och vidare betydelse – tillbaka med en femte säsong, som helt tillägnas det vi kallar det svenska musikundret.
Första historien handlade om Björn Skifs & Blåblus ”Hooked on a feeling”, och var fascinerande, osannolik och dråplig (Skifs själv jämförde sin USA-upplevelse med ”Spinal Tap”).
Ett lysande rakt och enkelt programkoncept som skulle kunna rulla nästan hur länge som helst.

I kväll: Johan Ulvesons dag i ”En clown till kaffet”, i Kanal 5.

Hihi!
”Nya arga snickaren” (Kanal 5). Per ”Pirre” Starrin pratar och för sig ju precis som Anders Öfvergård. Som en sketch!

Zzzz…
”Farmen” (TV4). Så urbota tråkigt och irrelevant.

”Vardagspuls” – TV4:s nya, hälsoinriktade variant av 00-talets förvirrade skval-tv-kalkon ”Förkväll” – är i slutet av sin andra vecka.
Och har redan blivit tjatig.
”Vardagspuls” är bättre än ”Förkväll”, som var en spretig kakofoni av allt och ingenting, med en uppsjö av programledare, varav de flesta inte var speciellt bra.
Här kör två rutinerade kvinnor – Kristin Kaspersen och Agneta Sjödin – varsin vecka, och fokuset är tajtare. Det hela håller i alla fall ihop.

Men det här med att tipsa och uppmuntra kring kost och träning och livspussel görs bäst i små doser. Och det går en fin gräns mellan inspiration och pekpinnar, medvetenhet och ren förmätenhet.
Och över ”Vardagspuls” ligger präktigheten för tungt. Orden ”nyttig” och ”sund” upprepas som ett mantra tills det enda man verkligen känner för att göra, är att bonga en flaska rött och injicera frityrolja.
Och varför, till exempel, måste Kristin Kaspersen, när hon har fått tittarfrågan om hon någonsin är onyttig, och svarat att hon tycker om att äta choklad och att ta ett glas vin eller champagne någon gång, lägga till att hon inte rekommenderar det till de som är sockerberoende eller har alkoholproblem?
Det blir ju olidligt mästrande.

Att tillbringa en timme med ”Vardagspuls” är som att äta middag med den där numera snustorra väninnan som inte bara har fått dille på att ”leva aktivt” och ”äta rätt” (enligt hennes definition), utan dessutom har fått för sig att hon måste sprida sin nya religion till alla andra runt bordet. Ni vet, hon som berättar att hon gick upp fem i morse för att hinna göra sin yoga innan det var dags att servera ungarna algsmoothies till frukost.
Man får visserligen lite andrum från duktigheterna i vissa intervjuer (även om de lätt smyger sig in där också). Men den typ av snack man får i ”Vardagspuls” gör å andra sidan Malou von Sivers redan mycket bättre i ”Malou efter tio”.
I dag är ”House of cards” tillbaka med nya elaka avsnitt på Netflix.

Ja!
”Parks and recreation” har precis tagit avsked i amerikansk tv, och närmar sig slutet även i C More. Fina Leslie Knope kommer att bli saknad.

Jo…
”En clown till kaffet” (Kanal 5) har lite problem med sin form och ton, men har alltid sina toppar. Och Peter Apelgren har stått för många av dem den här säsongen.

En tanke att ta med oss från Melodifestivalens tredje deltävling:
Det är dags att sluta fnissa åt andra länders försmak för kitsch och se oss i spegeln.

 
Ellen Benediktsons förvandling från timid sångfågel till tuff brud i Scarlett Johansson-förpackning var inte övertygande.
Kalle Johansson kändes mest som en rymling från pojkrummet.
Andreas Weise letar fortfarande efter det egna uttryck han aldrig hittade i ”Idol”.
Andreas Johnson… Han kämpar på. Snart måste Christer Björkman faktiskt köpa honom en guldklocka.
Isa Tengblad var smittande energisk men inte speciellt intressant.
Så det var skönt när Kristin Amparo gick in och höjde kvaliteten på hela deltävlingen avsevärt.
Men det handlade aldrig om henne. Trots att hon var klart bäst.
Det handlade bara om tvättbrädan från Mittådalen.

 
I samma stund som Jon Henrik Fjällgren – renskötaren med colombianska rötter, som med kirurgisk precision nyligen kom ut som hunk på Instagram – klev upp på scenen i renskinnskolt och näbbskor, var det alldeles uppenbart att han skulle jojka sig rakt in i finalen.
Det var ett festligt skådespel minsann, som satte färg på hela sändningen retroaktivt. Och oavsett vad man tycker om låten (”låten”) – och om det totala spektakel som showen ju måste sägas vara – är det ett nummer med potential.
Potential att bli livsfarligt i Friends Arena.
Potential att funka även i Eurovision Song Contest.
Och potential att förändra hela vår självbild i de här sammanhangen.
För om vi skickar Fjällgren till Wien – vilket just nu inte alls känns som någon omöjlighet – måste vi faktiskt sluta fnissa åt porriga polska mjölkpigor, ryska babushkor och allmän Balkan-kitsch.
Skickar vi en jojkhunk flankerad av tre körande norrskensspöken hängande från taket, ett knotigt Tim Burton-träd, en lägereld, en trumslagare, ett par som dansar genom rök i samiska kläder, och ett litet snöfall lagom till klimax…
Ja, då är vi där uppe med de allra galnaste av dem.
Det måste vi inse.

 
Missa inte ”Fortitude” i SVT1 i kväll.
Och i natt: Oscarsgalan i SVT Flow.

Skön duo 1:
Sanna Nielsen och Robin Paulsson rattar årets Melodifestival med säkra händer.

Skön duo 2:
Howlin’ Pelle Almqvist och Nour el Refai. Roliga gäster i ”Pluras kök Istanbul” (TV3).

En högklassig spinoff, bakom kulisserna på tv:s största monster, och väldigt tidig julpepp.
Här är 5 essentiella playtips från veckan som gick.

 
1. Better call Saul
Spinoffen från Vince Gilligans mästerverk ”Breaking bad” är här. Och är helt suverän.
Fenomenala Bob Odenkirk – som fungerade som komisk relief i moderserien som den kriminellt insyltade, fullständigt amoraliska advokaten Saul Goodman – får spela ut ett bredare register i den här prequel-historien, som den nervösa, slokörade juridiska bottenskraparen Jimmy McGill. En man som nu gradvis ska skaka av sig sitt samvete och sina spärrar, och förvandlas till den oljiga faran Goodman.
Se på: Netflix.

 
2. Girlfriends’ guide to divorce
”House”-favoriten Lisa Edelstein spelar en familjelivsexpert och författare, som vänder sig till sina frånskilda väninnor när hennes perfekta fasad krackelerar.
Oväntat angeläget om fallerade relationer, trots en del onödigt damtidningsdoftande, krystat fräcka inslag, och en hemsk titel.
Se på: TV3 Play.

 
3. Game of thrones season 5: a day in the life
En behändig dokumentär på 25 minuter, som följer en dags inspelningar av tv-världens odiskutabelt största vilddjur – ”Game of thrones”.
Fascinerande om logistiken bakom den femte säsongen – som har spelats in i fem länder, på 151 olika inspelningsplatser, under 240 dagar, med 166 skådespelare i casten, över 1 000 crewmedlemmar och drygt 5 000 statister.
Se på: Youtube

 
4. The Jinx: the life and deaths of Robert Durst
Det senaste tillskottet till true crime-genren är Andrew Jareckis dokumentärserie om svinrike arvtagaren Robert Durst, som har misstänkts för tre mord, erkänt ett – men inte dömts för ett enda.
En krypande obehaglig thriller ur verkligheten.
Se på: HBO Nordic

 
5. Julkalendern 2015
Första smygtitten på årets julkalender – i vilken fiffiga radarparet Lotta Lundgren och Erik Haag berättar barnens historia från år 1015 till 2015 i bästa ”Historieätarna”-anda – lovar extremt gott.
2015 lär bli året då även vuxna utan barn sitter klistrade i 24 dagar.
Se på: svt.se

I kväll: Melodifestivalen i SVT1.

Ja!
Imponerande insatser överlag i ”På spårets” spännande andra semifinal (SVT1).

Nej!
”State of affairs” (TV3). Dålig serie med en monumentalt felcastad Katherine Heigl i huvudrollen. Omöjlig att tro på.

Backstrom” gör inte Leif GW:s antihjälte rättvisa.

Men om man struntar i att jämföra huvudpersonen med förlagorna står serien stadigt på egna ben. 

I Leif GW Perssons böcker råder inga tvivel: Kommissarie Evert Bäckström är ett riktigt rövhål till människa. Och denna rövhålighet förmedlade Claes Malmberg till fullo i ”En pilgrims död” och ”Den fjärde mannen”. Men där Malmberg (om han ursäktar) personifierade ett sexistiskt, rasistiskt äckel är ”Backstroms” Rainn Wilson i grunden mer en nörd än en skithög.

Wilson var egentligen mer osympatisk – och oattraktiv – som den lömske Dwight Schrute i amerikanska ”The office” . Adderad rondör och skäggstubb får honom bara att se snällare ut. 

De homofoba och sexistiska dragen, ursprungskaraktärens själva livsluft,  förstärks inte heller av att Backstrom verkar känna starkast band till den homosexuelle kille han delar lägenhet med och den kvinnliga kollegan.

Men om vi glömmer förlagorna och tittar på ”Backstrom” som vilken serie som helst är den inte helt utan förtjänster.

Trots uppenbara ”House”- och ”Sherlock”-komplex når ”Backstrom” inte upp till de seriernas nivå. Dock reser sig den en bra bit över dussinsnutserierna.  

Manuset saknar inte spänst och humor, även om det blir aningen jämntjockt och karaktörslöst när i princip VARENDA rollfigur tilldelats snärtiga repliker och punchlines. 

Och huvudpersonens politiskt inkorrekta utbrott chockerar nog mindre än Backstroms ständiga ätande, drickande och rökande, skickligt äckelframkallande filmat.

 GW själv ville ha nu bortgågne ”Sopranos”-stjärnan James Gandolfini i rollen. Det hade gett serien en annan, mörkare känsla.

Med Rainn Wilson i huvudrollen blir ”Backstrom” nästan mer komedi än hårdkokt snutserie. Och det har i alla fall jag inget emot.

I morgon tittar jag på införsnacket ”Alpint: VM” i SVT1 klockan 21.00, och drömmer om kommande slalommedaljer.

Sylvia Balac

Smash

Eurosports Maria Strandlund-Tomsvik var som vanligt kunnig och engagerad som tenniskommentator under spännande finalen i Australiska öppna.

Det är ett bländande otäckt terrorattentat.

Sen slarvar ”Blå ögon” (SVT1) bort briljansen i en väv av logiska luckor.

Som bäst har ”Blå ögon” levererat lysande samtidspolitisk thriller, komplex och nyanserad. Som sämst har det känts rörigt, psykologiskt osammanhängande och med stolpiga repliker i sann svensk deckartradition.

I avsnitt åtta har terroristgruppen Veritas nått fram till sitt mål; ett stort attentat mot en av Sveriges viktigaste funktioner. Den lugna arbetsplatsen blir till en mordorgie av skottlossning och bomber på ett sätt som känns skrämmande verkligt och aktuellt.

Attentatet är stundtals slarvigt och rörigt, för även om terroristerna tappat respekten för mänskligt liv har de inte förvandlats till supermänniskor.

Först senare börjar det bli lite pajigt. Att en politisk stabschef förhör en svårt skadad misstänkt i sjuksängen? Att Stockholm inte går in i total lockdown i krisläget? Och framförallt den där vidriga scenen ute i skogen, varför väljer bilens chaufför att fly med två små barn ut i okänd skog i stället för att bara köra i väg? Han var ju handlingskraftig nog att använda en pistol.

Det sannolika svaret är att de vill dra ut på upplösningen. När yttre omständigheter och slarv rubbar fiktionens inneboende logik drar jag bistert upp mitt gula kort.

Konflikterna i ”Blå ögon” skildras även i Fredrik Önnevalls dokumentärserie ”Fosterland” (SVT2). I sin skildring av nationalismen runt om i Europa har han kommit till Fidesz-styrda Ungern där homosexuella fått det svårare.

– Jag vill inte skada dem, men varför ska de stoltsera med det? som nån säger när en handfull tappra vågar anordna en liten gayparad.

Önnevall försöker förstå ”nationalisterna”, men är frustrerad över deras ointresse av att i sin tur sätta sig in i andra människors situation.

Denna empatibrist ger mig rysningar.

I kväll ser jag ”Dox: Night will fall”, SVT 1 22.15. Denna extraordinärt vidriga dokumentation av koncentrationslägrens befrielse stoppades av politiska skäl (trots att Alfred Hitchcock var övergripande regissör), men har äntligen fått nytt liv.

Ha!

”Dokument utifrån: På isoleringen” (SVT2) ger en inblick i hur det är att sitta isolerad i amerikanskt fängelse.

Gah!

Avföringen, blodet, psykiska sammanbrott. Det är knappast en reklambild för inlåsning som metod.

”Stjärnorna på slottet” brottas med ett angelägenhetsproblem.
Men en häpnadsväckande osentimental Harriet Andersson påminde om att gammal ändå är äldst.

 
Strax efter nyår lanserade TV4 ”Lyckliga gatan”; en variant på deras eget (sedan i höstas lite försvagade) succékoncept ”Så mycket bättre”.
Och den här veckan började dels säsong två av ”En clown till kaffet”; Kanal 5:s lättviktiga men underhållande komikerhäng. Och dels SVT:s nya ”Deckarna”, där några av medlemmarna i Det svenska deckarundret-klubben ”utreder” varandra.
Inramningen för den programserien är farligt nära att slå knut på sig själv, men grundtanken – att människor som seriemördar folk med sina pennor har en mörk gemensam nämnare – är väldigt intressant. Och när Anders Roslund och Börge Hellström berättade om sina barndomstrauman blev det starkare än något vi sett i den här genren på länge.

 
Mitt i allt detta, har moderskeppet till alla dessa välgjorda småkloner – SVT:s ”Stjärnorna på slottet” – rullat på med en nionde säsong som har haft en relativt låg högstanivå, och faktiskt känts lite obsolet.
Vad som började som ett forum för oberäkneliga digniteter med magnifika divalater har med åren blivit en allt mer mekanisk, småtårig men heltrygg klubb för smickrande karriärgenomgångar. Och man har börjat undra om programmet som startade det hela verkligen fortfarande har någon plats i det.
Men så i går, kom äntligen en topp – säsongsavslutningen som verkligen behövdes.
Filmlegendaren Harriet Andersson bara körde. Och hennes berättelse blev en oavbrutet fascinerande timme. En berg- och dalbana genom svensk filmhistoria, kärlekar, misshandel och övergrepp.
Det brände äntligen till igen i ”Stjärnorna på slottet”. Och det var kanske inte mest tack vare allt det Andersson berättade (även om det är sällan man hör en kvinna öppet säga sådana saker om moderskapet som hon gjorde). Utan tack vare sättet hon berättade det på.
Det var chockerande osentimentalt.

Tv-tipset i kväll är andra (och bästa) delen av ”From there to here” i SVT1.

Ja!
Casten är lysande i ”Kingdom” – ett testosteronladdat familjedrama med MMA-världen som skådeplats. (TV4 Play Premium/TV12)

Jo…
Orkade inte se mycket av ”Det största äventyret” (TV4) – men Peter Jihde har i alla fall gått in helhjärtat för att hitta vildmarkslooken. Det får man ge honom.

”Mordet” lyckas väcka känslor.
Men tyvärr är det inte bara händelserna som skildras som man känner obehag inför – utan i viss mån även själva programformatet.

 
Programserien i TV3 går alltså ut på att historierna om verkliga svenska mordfall ska berättas i dramadokumentärer, utifrån offrens perspektiv.
Intervjuer och visst arkivmaterial varvas med rekonstruerade scener med skådespelare, där dialogen har skapats ”baserat på förundersökningen och i samförstånd med de anhöriga”.
Formatet, som ska ”ge offren en röst”, sticker ut som ett av vårens mer originella – men att TV3 satsar på det är samtidigt inte konstigt alls.
Vi svenskar är ett kriminalgalet folk, ”true crime” är stekhett, och TV3 har en anständig kriminaltradition i bagaget att spinna vidare på.

 
Men det här är en balansakt, förstås. En både etisk och tonmässig sådan.
Premiäravsnittet, om mordet på den unga mamman Anna Norell 2005, var på det stora hela den kombination av krypande olust och vem gjorde det-spänning som TV3 verkar ha varit ute efter.
Och visst drevs man till att sitta kvar till slutet – trots taffliga tillbakablickar i onödigt smäktande toner och en dialog grundad i spekulationer, som kändes ganska diskutabel. För det är onekligen känslomässigt verkningsfullt att låta oss tittare få bekanta oss mer med offren än vad som är standard i gängse kriminaldrama.
Kanske skulle det till och med kunna kallas för moraliskt att lyfta fram ett mordoffers liv och personlighet i en genre där anonyma (helst kvinnliga) kroppar så ofta passerar revy som rekvisita.
Men här är inte fingertoppskänslan tillräcklig för det, och avsikterna känns faktiskt lite dubiösa.
”Mordet” balanserar snarare – precis som den dödsannonsinspirerade kampanj som har marknadsfört programserien – någonstans på gränsen mellan att vara frånstötande snaskig och att väcka ett instinktivt intresse av det lite morbida slaget.
Det är tv som förvisso berör och får en att känna. Men samtidigt lämnar en lätt smak av exploatering i munnen.

I kväll: ”Deckarna” i SVT1.

Jo…
”Familjer på äventyr” (SVT1) kan bli trevligt att följa medan man själv springer runt i ekorrhjulet.

Zzzz…
”Farmen” (TV4). Det är stört omöjligt att bry sig om det här tarvliga livet på landet.

På ena kanalen visar Liv Strömquists ­originella humor framtiden.
På den andra gör Örjan Ramberg en ­karikatyr av forntiden.
Det var inte alltid bättre förr.

Jag såg aldrig ständigt slutsålda ”Liv Strömquist tänker på dig!” när den spelades på Elverket/Dramaten i Stockholm. Men ­efter att ha hört otaliga vänner och obekanta beskriva dess episka briljans så känns det som en stor kulturgärning av SVT2 att visa en tv-version av föreställningen.

Att se detta på tv går med största sannolikhet inte att jämföra med liveupplevelsen men Ada Bergers pjäs som bygger på serietecknaren Liv Strömquists böcker ”Prins Charles känsla”, ”Einsteins fru” och ”Ja till Liv!”, når även fram till oss i soffläge.

Föreställningen är ett hopkok av olika scener som på ett eller annat sätt behandlar ojämlika relationer eller makt­situationer, från så skilda världar som hur Oksana Andersson överger sin ­karriär för att följa Chippen Wilhelmsson till Saudi­arabien, varför brottslingar som Helge Fossmo får kvinnor på fall, Rod Stewarts samhällsuppoffring genom att dejta en längre kvinna, ­eller kanske det bästa inslaget – Glenn Hyséns exfruar som konfronterar honom i en form av en grekisk tragedi.

De fyra skådisarna Ana Gil De Melo Nascimento, David Book, Eric Stern och Sanna Sundquist är väldigt överteatraliska – fast på ett lyckat, humoristiskt sätt. Det hela pendlar mellan tänkvärt och bisarrt. Och rätt igenom kvickt, modernt och hela tiden väldigt, väldigt roligt.

På tal om teatraliskt, i systerkanalen sitter Örjan Ramberg samtidigt och maler på som en levande parodi av en Dramatenskådis med sina yviga gester och scenskoleröst i ”Stjärnorna på slottet”. Jag ska inte gå in djupare på detta. Min kollega Jan-Olov Andersson behandlar programmet på nöjessidorna. Jag nöjer mig med att tycka att SVT:s flaggskepp trots knark, misshandel och tårar börjar kännas som en klassåterträff som kanske inte berör så många andra än slottsgästerna själva.

I dag tittar jag på lagsprinten från Otepää, 12.00 och hoppas på svensk medvind i norsk­yran.

Klass

Trots stunder bakom skäms­kudde – P3 Guld är ­ändå en av Sveriges härligarte prisgalor (SVT1).

Pass

Jag älskar att se exidrottsstjärnor slita, men ”Det stora äventyret” saknar helt spänning (TV4).

Stefan Sköld

Tänkte titta på någon annan fredagsunderhållning än SVT:s välbevakade kombo av ”På spåret” och ”Skavlan”.
Det var ett misstag.

 
I TV3 kommer ”Euros of Hollywood” emot en som en våg av skit.
Det är ännu en realityserie som följer en onaturlig konstellation av storstadsmänniskor som har mer pengar än omdöme, och nu har fösts samman för att spela förhöjda versioner av sig själva, och gräla på kommando.
Serien kommer från amerikanska Bravo – som även ligger bakom det svårdödade ”The real housewives”-koncept som TV3 mallade ”Svenska Hollywoodfruar” efter – och går ut på att ett gäng européer som tror att en stor käft är lika med en stor personlighet låtsas att de umgås privat och stöttar varandra i sin nya hemstad Los Angeles.
Tänk en blind leder en blind.
I går gällde det stora dramat i denna amatörteater – en kakofoni av bruten engelska – hur man egentligen får behandla en bit parmesanost på en middag.
Vår svenska representant på denna språkresa från helvetet är Isabel Adrian – som tydligen inte fick nog av iscensatta bråk i ”Svenska Hollywoodfruar”.
Här påstår hon att hon och Steve Angello är Sveriges svar på Brad och Angelina.
Kände ni till detta?
Jag hade ingen aning.

I TV4 är det säsongsstart av ”Fångarna på fortet”.
Börje Ahlstedts Papá Fouras säger att Ludvig XIV lät bygga Fort Boyard på 1600-talet, och att han har varit ständig hyresgäst sedan dess.
Jag tror honom. ”Fångarna på fortet” har pågått i en evighet.
25 år säger i och för sig Wikipedia. Men det känns som 400.
Och det är inte bara olidligt tråkigt att ta sig igenom ännu ett avsnitt. Det vilar dessutom numera någonting nästan förnuftsvidrigt över produktionen. Som om deltagarna åker igenom någon sorts sci-fi-spricka ute på Atlanten, och hamnar på en plats där tiden har stått stilla medan världen utanför utvecklas och förändras.
En plats där Gunde och Agneta fortfarande kommer att springa omkring och gapa om nycklar när vi andra är döda och begravda, och våra barn har fredagsmys med sina barnbarn.

 
I kväll tittar jag på P3 Guldgalan 2015 i SVT1.

Ja!
”Förbrytare i bild” (SVT2). Intressant och tänkvärt om förbrytarbildernas historia och betydelse i popkulturen.

Jo…
Guillermo del Toros skräck ”The strain” är värd att spana in. Mest för att se David Bradley som stenhård förintelseöverlevare på vampyrjakt.