Repris, repris, film, repris, film, repris, farbror i Almedalen, film, repris.

Glädjen över att hamna i Tracey Thorns varma sällskap i ”Nineties” (SVT1) blir närmast euforisk.

På ett sätt är det märkligt hur hyllad ”Nineties” (och tidigare ”Eighties”) blivit. Det är historieskrivning med bred pensel, kortfattat och med små nedslag hos artister som tackat ja till att intervjuas.

Troligtvis är vi så utsvultna på tv om popkultur (fortfarande år 2013!) att en skål chips förvandlas till en trerättersmiddag.

Med det sagt är ”Nineties” värdigt inom sina tajta ramar och dokumentärmakaren Jens von Reis lyckas ofta få fram små guldkorn ur de korta intervjuklippen.

I senaste avsnittet åker han till Bristol och London och träffar gamla danspionjärer som Tricky, Goldie och Faithless. Mitt hjärta smälter redan när Tricky listar sina inspirationskällor (Public Enemy, Kate Bush, Rakim, Billie Holiday) och graffittikonstnären Goldie beskriver hur han målade sin ljudbild som den musikaliska dyslektiker han är.

Trickys irritation över att klumpas ihop i ”Bristol-soundet” med bland andra Portishead är intensiv.

– Vi hade helt olika livsstilar, de skulle aldrig komma till det område där jag växte upp.

Det han delar med Tracey Thorn från Everything but the girl är en stark aversion mot att titta bakåt.

– Wow, jag har aldrig hört nåt sånt här förut! Det är känslan jag är ute efter, säger Tricky.

Thorn beskriver hur hon och Ben Watt, livskamrat och andra halvan av duon, lämnat indiescenen till förmån för den elektroniska musiken för att de ville ”se framåt”.

– Britpop var tråkigt, de tjatade bara om Beatles hela tiden, säger hon.

I EBTG krockar den elektroniska musikens hårdhet mot Thorns varma röst. En av ”Nineties” absoluta höjdpunkter är att höra henne beskriva sin relation till sin egen röst.

– Jag har blivit vän med min röst nu, accepterar vad den kan och inte kan göra. Att den alltid kommer att låta sorgsen hur jag än gör.

– That’s just the noise I make, tillägger hon med ett skratt.

På lördag ser jag ”Dimmornas kaj”, SVT 2 kl 22.15.

Ha!

Nyhetsknarkar livekanaler på CNN, BBC, Aftonbladet, Twitter för skärvor av information om vad som händer i Egypten egentligen.

Gah!

Jan Björklund (fp) i Almedalen påminner mig om de där lärarna man hade i grundskolan som kunde ägna hela lektioner åt att försöka få elever att ta av sig kepsen.

Meningen med livet är en orkester av apor.

Traktorkenta, Janke och Anna Book har nästan övertygat mig.

”Livet är loppis” (SVT1) kämpar i uppförsbacke. Min bild av det populära helgnöjet är oceaner av skräp, pushiga försäljare och en skrämmande framtid som deltagare i dokumentärserien ”Hoarders”.

Ärligt talat tar det ett tag innan jag sänker garden. Loppisförsäljaren Mattias tycker att det är ”bra att lära barnen att saker har ett andrahandsvärde” och kör en aggressiv säljpitch för en förskräckt liten dam. Tack och lov går hon därifrån.

Glädjen i att fynda, rensa ut sin garderob och göra en bra affär är det som driver loppisvärlden. Men det finns något djupare där också.

Kärleken till föremålen.

Antikexperten Gunnar och samlarparet Mats och Agnetha går runt hemma bland sina fynd, tittar på dem, tänker på deras historia och njuter av sällskapet.

Man behöver inte går så långt som Eija-Riitta från Liden som gifte sig med Berlinmuren (och blev känd i Filip & Fredriks ”100 höjdare”), men ibland tänker jag på henne när jag ser ”Livet är loppis”.

Det ska sägas att dokumentären knappast kommer att revolutionera tv-världen.

Filmaren Peter Gaszynski har mött några olika försäljare, bland andra ”Samba Sambero”-Anna Book (!), och köpare för att prata om deras hobby – det är små klipp ur verkligheten utan större sammanhang.

Alla dessa prylar. Frågan ”vad ska man ha den där till egentligen?” får sällan ett konkret svar.

Gunnar förklarar att en hel orkester med porslinsapor är värd ca 5-6000 kr. Rekvisitören Janke berättar om hur noga Ingmar Bergman var när han bedömde loppisfynden till den berömde regissörens uppsättningar. Samtidigt sveper Traktorkenta en öl och säljer ännu en bildel.

Det är spretigt, knasigt och ganska vackert.

På tisdag ser jag David Cronenbergs ”Videodrome”, SVT 1 23.20.

Ha!

Det är vetenskapligt bevisat omöjligt att vara olycklig dessa Tour de France-veckor. Vacchi och Adamsson kommenterar årets sporthöjdpunkt för Eurosport.

Gah!

”Debatt Almedalen”. Inga skämskuddar är stora nog att gömma sig bakom.

Bloggbonus: Missa inte den lysande dokumentären ”Bill Cunningham New York” som sänds i repris av SVT nu.

”Skärgårdsdoktorn” är en museal skärva folkhem. Ett tv-drama otänkbart att producera i dag.

Det är ju någonting väldigt märkligt med att SVT sänder ”Skärgårdsdoktorn”. I SVT1. På fredagar. 20.00.
På denna klassiska underhållningstid, där SVT i många herrans år visat upp sitt bästa, mest påkostade, visar man nu en gammal serie från 1997.
Det är inte värdigt.
Visst, ”Skärgårdsdoktorn” var monumental på sin tid. Samuel Fröler-feber i hela landet. Ebba ”Wilma” Hultqvist kunde knappt vistas på allmän plats. ”Så stickar du Skärgårdsdoktorn-tröjan”-löp.
Jag var själv en av dem som följde serien, även om jag inte drabbades av den blåa febern.
I går såg jag ett avsnitt (s01e06) och slungades rakt in i skärgårdsidyllen. Den kändes både bekant och främmande. Det känns så länge sen.
Det puttriga, mysiga, välkammade. Som att få se det sista fladdrande hörnet av folkhemmet. En kulissvärld, lika verklig som ”Hem till gården” dit den stora världen aldrig når och där allt är som det alltid har varit, där de små vardagsproblemen utgör dramatiken, där relationer åker Nyckelpigan över små hemligheter och dolda begär och längtan efter något större.
1997 var det mest främmande som kunde hända ett samhälle att en svensk man flyttade in – som hade varit i Afrika. Skumt värre, en främling, ingen att lita på.
Om ”Skärgårdsdoktorn” gjorts i dag hade det krävts att doktor Johan Steen varit hämtad direkt från en exotisk stam i djupaste djungeln, för att få samma effekt.
Afrika verkar 1997 ha varit overkligt, som en annan dimension. Temat återkom i gårdagens avsnitt: Johan har varit där (konstigt), hans fru är fortfarande där (jättekonstigt), Johan Rabaeus och Gunilla Röör ska åka egen båt dit (superexotiskt/farligt) och det visar sig att Johan Rabaeus rollkaraktär hade varit där tidigare – och fått aids på köpet (dödligt).
Det som annars slår en är också doktorns extrema självförtroende. Han påminner om en Stefan Sauk i högform: domderar, charmar, läxar upp, flirtar ogenerat med sina patienter – men är samtidigt mysig, begåvad, empatisk och en inkännande guldpappa.
Jag förstår att Fröler fick hela Sverige på fall.

I kväll missar jag inte ”Liar liar” i TV3.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG

He!

”Skärgårdsdoktorn”-musiken är briljant – och pumpas på HELA tiden.

Eh?
”Nineties” borde vara dubbelt så långt.

Man vill bli slagen medvetslös.
Men ”Hunter” är ingen ”Homeland”.
Ibland dyker den upp från ingenstans. Den där serien du inte haft koll på, som legat och tryckt någonstans, som inte gjort något väsen av sig. Du har inga förväntningar utan råkar slumpmässigt ha på tv:n då den dyker upp. Det är den där serien som närmast knockar dig som en väl maskerad uppercut. Som överraskar, som fångar, som vevar in. Dina sinnen var inte förberedda för detta, intrycken blir nästan för starka, du blir fast.
Det är en serie som du stöter på några få gånger i livet.
BBC-serien ”Hunter” (SVT) är inte en sån serie.
Men den är heller inte helt värdelös.
Storyn är klassisk men lovande. Sam Hunter jobbar som spion åt en privat organisation. Hon överlever ett attentat mot henne som hon misstänker vara anordnat av någon i den egna organisationen. Hon ”försvinner”, tränar upp sig, återvänder till sitt jobb och får direkt ett nytt undercoveruppdrag som nanny men vågar inte lita på någon.
Under första avsnittet hann dessutom ett helt nystan av trådar läggas ut. Sam var gravid med den kollega som hon misstänker mest för att ha satt dit henne. Hon sover sittande i hörn och får flashbacks från barndomen då hennes mamma blev brutalt mördad och hon själv kidnappad. En sadist till supermördare, som ser ut som en lätt nazistisk version av politikern Andreas Carlgren, tar livet av folk genom en spruta i ögat-teknik och tycks vara på jakt efter henne.
Inte bara Sams karaktär påminner en del om Jason Bourne. Också ”Hunters” look påminner en del om filmerna i sin blå-gråa ton och de euro-specifika, ruffiga miljöerna.
Samtidigt finns brister. Melissa George som gör Sam är det svagaste kortet i sitt myckna putande och tonårssurmulna stirrande genom fönster. Det pinsamma Bond-härmandet i förtexterna och med Carlgren-sadisten. Karikatyrer till karaktärer.
De avslöjar alla att det här inte blir den där uppercuten man drömmer om.
”Hunter” är ingen ”Homeland”. Men funkar ganska bra för att döda en trist kväll.

I kväll missar jag inte Allsången.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG:

He!
Wimbledon är i gång.

Eh?
Nästan tre timmar tar det att se en Bond-film på TV4.

Ena stunden är han en talande varmkorv. Nästa sjunger han sången ”Kuk i hatt” spritt språngande naken.

Att se komikern Per Andersson släppa loss i tv-rutan, är som att drabbas av en komisk naturkraft.

Skälet till dessa rader är ”Sommarskratt”, en revy som spelades på Bellevueparken i Karlshamn förra sommaren och som visades i SVT i går.

Det bör påpekas att Per Andersson inte alls är ensam på scenen. Annika Andersson och Tobias Lundqvist har nästan lika framträdande roller och bakom står Mobile Mama Jazz Band, en orkester som med ett jazzigt sound med maffigt blås svänger som satan i bakgrunden till de roliga sånger som framförs.

Men det är Per Andersson som har skrivit revyn, ihop med regissören Christoffer Bendixen. Och det är hans bisarra form av humor som präglar varenda nummer.

En talande varmkorv. Nakensången ”Kuk i hatt”. En bisarr form av sten, sax, påse (med Andersson och Lundqvist). En snygg jazzig sång om vackraste kvinnan i Blekinge (framförd av Lundqvist). En träffsäker sång om att bli medelålders (med alla tre). En slags kuplett om nutidens snuttifiering, där nog Povel Ramel (1922–2007) nickar uppmuntrande i himlen åt texten.

Den 36-årige komikern har på senare år synts i allt från Grotesco till Melodifestivalen. I filmer, i musikalen ”La cage aux folles” på Oscarsteatern i Stockholm och i korta sketcher på SVT Play.

Fast frågan är om han inte kommer allra mest till sin rätt i en sådan här föreställning där han får fritt utlopp för sina galenskaper.

Humor som är fysisk, ordekvilibristisk, musikalisk och högenergisk.

Det är som att drabbas av en komisk naturkraft.

Allt är inte roligt, men mycket av det är fullständigt oemotståndligt.

Med jämna mellanrum stannar också ”Sommarskratt” upp för att liksom kommentera sig själv. Vi får till exempel se sketcherna som ströks ur föreställningen.

Missa inte på SVT Play. Frågan är om inte Per Andersson just nu är Sveriges roligaste man.

I kväll ser jag fotboll i SVT, Brasilien– Mexiko i Confederations cup.

Repris

”Nacka – myten och människan”, SVT. Tom Alandhs gripande film från 1987 om fotbollslegendaren håller ännu.

Nytt

”Krigets unga hjärtan”, SVT. En av årets bästa drama­serier.

Det vilar en manchesterbrun hinna över den svenska skärgården.

”Öbergs på Lillöga” (SVT1) är en mustaschfest i lågt tempo.

Det är samma visa varje år. Sommar-tv är en golgatavandring av onödiga repriser.

Ett undantag är de mer eller mindre klassiska serier tv-kanalerna gräver upp ur sina arkiv.

Senast i raden är skärgårdsserien ”Öbergs på Lillöga” från 1983. Margit (Lena Strömdahl) flyttar hem till sin barndomsö tillsammans med sin man, göteborgaren Stig (Stig Engström) och tonårsbarnen Bosse (Benny Haag) och Eva (Catharina Alinder). Kulturkrocken börjar direkt med att pappa Öberg, kanske övertydligt, krockar in i byns brygga.

Mest fientliga är en trio hopplösa bybor i Shell-kepsar som gnäller och dricker öl synkroniserat.

– Bry dig inte om det du! väser Ulf Eklunds rollfigur fientligt samtidigt som han stoppar in en prilla under läppen.

Tillsammans med sina polare ägnar han tiden åt att hänga i lanthandeln och supa. Alla i skärgården är dock inte tokstollar.

Sickan Carlsson och Karl-Arne Holmsten spelar rådiga och hårt arbetande öbor, som liksom Margits gamla pappa (Jan-Erik Lindqvist) bott där i hela sina liv.

– Det var som själva Kopernikus! utbrister pappan och det är en svordom som inte skulle, så att säga, gå hem hos kidsen nuförtiden.

Efter repliken börjar han skrocka och sen är scenen är slut. Man kan konstatera att det har hänt ganska mycket inom den svenska tv-seriekonsten sedan 1983.

Det makliga tempot och de klumpigt utmejslade rollfigurerna ger ett visst tuggmotstånd om man inte är nostalgitittare utan ger sig på ”Öbergs på Lillöga” för första gången.

Ändå har den sin charm. Ämnena är trots allt klassiska – som konflikten storstad/landsbygd och tanken att en drastisk flytt ska lösa relationsproblem och rädda tonårsbarnen från farligt umgänge.

Sen har vi ju dessa frodiga, spektakulära mustascher. Bara de är värda första avsnittets 44 minuter i tv-soffan.

Måndag den 17 juni ser jag ”Woody Allen: A documentary” (SVT2 21.45), en drygt tre timmar lång tv-fest.

Ha!

Gubben som samlat biljetter från nästan 2000 nedlagda tågstationer i ”Engelska antikrundan” (SVT1). Underbart engagerad farbror.

Gah!

Jag älskar konstsåpan ”Work of art” (SVT2) och hatar att den nu är nedlagd.

Ett prinsessbröllop till är bakom oss.
Lite mera ljummet än det förra.
Och man gör bäst i att hålla verkligheten borta från sagan.
Om vi för ett ögonblick bortser från debatten om huruvida ett kungahus alls är acceptabelt i en modern demokrati på 2000-talet. Och om vi för en sekund väljer att inte tänka på det skruvade i att lova varandra evig trohet (det kan man inte) inför en Gud som ingen kan vara riktigt säker på finns. Och om vi slutligen väljer att blunda för det faktum att nästan vartannat svenskt äktenskap slutar i skilsmässa, enligt SCB, så kan vi konstatera följande:
Det är skillnad på kungliga bröllop och kungliga bröllop.
I jämförelse med storasyster Victorias bröllop Stockholm har inte direkt kokat av bröllopsyra de senaste dagarna. Det har funnits något lätt avslaget i bevakningen inför ceremonin. Evenemanget mindre, gästerna färre, intresset svalare.
Och – det här är tråkigt att behöva skriva – ett brudpar som inte såg särskilt lyckligt ut över huvud taget när det väl var dags. Kanske var det spökande nerver, kanske något helt annat. Vad vet vi? En liten tår. En kindpuss. Men det var också allt.
Men båda såg oändligt lättade ut efteråt, ska sägas.
Och av den folkfest som Fredrik Reinfeldt i en inför-intervju sade sig hoppas på syntes nästan inget alls i tv-rutan.
Oavsett vad man må tycka om ämnet så gjorde SVT suveränt proffsigt genomförd maratonsändning. Helikopteråkningar och känsligt jonglerande mellan inslag och direktsändning. Att hålla en sådan här megasändning levande utan att falla in i antingen pinsam tystnad eller meningslöst pladdrande är en enormt svår gren. Med Ebba von Sydow som lugnt bröllopsankare blev ”Prinsessbröllopet” (SVT1) faktiskt en imponerande säker tillställning.
Hon må vara en kollega och kamrat. Men det kan inte hjälpas. Karin Magnusson ledde sändningen i Aftonbladet TV med en proffsighet och en glöd som var fullständigt hänryckande. Den kvinnan är som gjord för att göra sådan här tv. Äras den som äras bör.
I kväll tittar jag på ”Mad men” (Kanal 9).

Hurra 1
”The hour” (Netflix). Andra säsongen är ändlöst spännande journalistdramatik. Rekommenderas.

Hurra 2
”Restless” (SVT1). Charlotte Rampling är en stor idol för mig. Här gör hon ytterligare en sylvass roll. Rekommenderas.

Våra mödrar, våra fäder.

Så heter ”Krigets unga hjärtan” (SVT1) i ordagrann översättning från tyskan.

Originaltiteln ”Unsere Mütter, unsere Väter” rymmer allt det som skakade om Tyskland när miniserien hade premiär i mars. För vad sysslade föräldragenerationen egentligen med under kriget?

Äntligen konfronteras skammen i ett ”Band of brothers”-episkt tv-drama.

Formen är visserligen konventionell. Fem vänner möts en sista kväll innan två av dem drar ut i kriget, en tar värvning som sjuksköterska vid fronten, en försöker göra karriär som sångerska medan den siste, Viktor, är jude och tvingas fly. Året är 1941 och de tror att Sovjet ska vara besegrat innan jul.

Friedhelm (Tom Schilling), officeren Wilhelms (Volker Bruch) intellektuelle och känslige lillebror, förutspår att kriget kommer ta fram deras värsta sidor. Ute vid östfronten raseras brödernas själar bit för bit av all död och misär. Från indignationen över att se en SS-officer avrätta en liten flicka – till en tillvaro där de själva är beredda att utföra ofattbara övergepp.

Deras psykologiska resa skildras med plågsam nerv. Större politiska skeenden är osynliga, förutom när dess konsekvenser påverkar de fem vännerna.

Viktors pappa vägrar länge tro att hans land, Tyskland, inte ska belöna familjens lojalitet. När skygglapparna faller kan det vara för sent. Då har även sjuksköterskan Charlotte i rosigt nazistisk anda hunnit förråda en judisk kollega. Och sångerska Greta gått vilse i drömmen om att bli stjärna till varje pris.

De är medbrottslingar i världshistoriens värsta brott.

Trots detta känner vi sympati – och den insikten skrämmer.

När ”Krigets unga hjärtan” visades i Tyskland väckte försonligheten kritik. Försöker de avsäga sig ansvar och påstå att alla är lika goda kålsupare? Var tyskarna verkligen så politiskt aningslösa? Varför skildras relativt oskyldiga ungdomars liv i stället för den äldre generation som faktiskt hjälpte Hitler till makten?

Frågorna är relevanta, men förtar inte obehaget av att dessa olyckliga människor är så lika dig och mig.

I kväll måste jag se lättsam underhållning som ”The Face”, Kanal 5 21.00.

Ha!

”Bates motel” (SVT1) är en av årets bästa, nya serier.

Gah!

Den svulstiga musiken i ”Mänsklighetens historia” (SVT2) är outhärdlig.