Det kanske börjar bli gammalt att prata genusfrågor i samband med Fredrik Skavlan.
Men karln bjuder ju för guds skull in till det.

 
Jag antar att vi måste prata om ”Skavlan”.
Sven-Göran Eriksson var ju där för att kränga sin bok. Och oavsett om man personligen är intresserad av Svennis otrohetsaffärer eller inte, var samtalet fascinerade i rent genusstudiesyfte.
Nog för att det börjar kännas lite som att sparka in en öppen dörr att kritisera Fredrik Skavlans olika angreppssätt på kvinnliga respektive manliga gäster. Men med hans utskällda intervju med Camilla Henemark i hyfsat färskt minne går det faktiskt inte att låta bli att påpeka det uppenbara:
Det här var en helt annan typ av intervju – trots att temat även här var skandalöst vänsterprassel, avhandlat i rykande färsk bok.
Här var det ingen dålig stämning alls, inga frågor som var speciellt obekväma.
Vad jag såg var snarare ett rent high five-samtal grabbar emellan, där en lite fnissig Skavlan skojade till sina frågor med skuggan av ett ”respekt, mannen!” i ögonen.
Och medan all form av grabbighet förstås inte måste bannlysas i tv, blev jag förvånad över att Skavlan, efter all kritik, inte tänkte sig för lite.
Utan stövlade rakt in i mansgrisfällan.

 
Jag vet förstås inte vilka villkor som fanns för intervjun, vilka saker som inte fick diskuteras, och jag säger inte att Svennis skulle ha blivit ”ställd mot väggen” (otrohet är inget brott, och dessutom verkar inte karln ångra någonting, så sådana frågor hade ändå inte funkat). Men någon fråga med tänder hade inte skadat.
Något litet ifrågasättande, som signalerade annat än broderlig beundran.
Men Skavlan verkar inte ha lärt sig någonting.
Och vi… Ja, vi har inte heller lärt oss någonting. Nytt. Men vi har fått en gammal sanning bekräftad, ännu en gång:
Mäns otrohet är ett mått på framgång.
Och medan grabbarna dunkar varandra i ryggen, är det älskarinnorna som får förklara sig.

 
I kväll ska man inte missa Ken Rings dag i ”Så mycket bättre” (TV4). Starkt avsnitt.

Hihi!
TV4:s ”SNN News” håller på att hitta formen. Väldigt roligt i går när Anna Blomberg var en tårtad Jimmie Åkesson som diskuterade problemet med mandelmassinvandring.

Hm…
Alexander Bard skapar visserligen dynamik i ”Idol”-juryn. Men har problem med fingertoppskänslan.

Karolina Fjellborg

Magnus. Brasse. Eva.
Briljanta, underbara – och stigmatiska.
Äntligen vågar någon utmana ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Om en dryg vecka fyller ”Fem myror är fler än fyra elefanter” 40 år.
Det var den 19 november 1973 som barnprogrammet hade sin premiär i dåvarande TV2. Det var en sensation. ”Fem myror…” var inte alls så pedagogiskt och vänsterpolitiskt korrekt som de andra barnprogrammen. Det var i stället pråligt, skrikigt, larvigt, prutthumoristiskt – och alldeles för barnsligt för att vara ett seriöst barnprogram.
Men helt underbart tyckte barnen som trots att de hade kul av bara farten lärde sig både räkna och läsa.
Under hösten har min familj suttit bänkade framför Youtube för att titta på lattjo-lajban-lådan, ”Rena smörjan att heta Örjan”, ”Ärliga Evas ädelstenar” och alla andra 40-åriga klipp.
Det är briljant.
Men ”Fem myrors…” monumentala impact på barn-tv-världen har också haft negativa konsekvenser. Få har vågat skapa något i samma ärende. Jämförelsen tycks avskräcka.
Därför blir jag glad när UR nu satsar stort på ”Livet i Bokstavslandet”. I går var det premiär i Barnkanalen.
Det handlar om ett sketchprogram med sång- och dansnummer med full fokus på alla barn som är på väg att lära sig att läsa. Det är ett ”Fem myror är fler än fyra elefanter” för 10-talet.
I rollerna ser vi Björn Kjellman, Katharina Cohen, Omid Khansari och Emma Molin – alla mycket engagerade och sprudlande.
I Bokstavslandet bryr sig invånarna sig bara om bokstäver och ord. På teatern, där ensemblen får i uppdrag att göra en show om nya bokstäver varje kväll. På sjukhuset, där trasiga ord lämnas in för akut operation. Och i Bokstavsbutiken, där kunder blir övertygande om hur fantastiska bokstäver är.
”Livet i Bokstavslandet” är befriande kreativt, kul och blåser nytt i liv i denna kvävda genre.
Allt håller inte samma verkshöjd som ”Fem myror..:” – men det känns taskigt att ens dra denna satsning in i den jämförelsen. Det viktigaste är att dagens bokstavstroende barn får något nytt att sätta tänderna och hjärnorna i.
Och det känns generöst att UR i går gjorde en Netflix och la ut samtliga 16 avsnitt på sin webbplats.

I kväll missar jag inte ”Idol”.

KLAS LINDBERG

He!
Gillar verkligen tonen i ”I huvudet på Gunde Svan”.

Eh?
”Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D.” är härligt festligt.

Två kvällar.
Tre program.
Johan Petersson var helgens grabben hela dan.

Helgen var god mot Johan Petersson.
Den gamla programledaren för ”Disneyklubben” och rallyprogrammet ”Race” har varit denna Halloweens superpumpa.
I går var han den stora stjärnan i Kanal 5:s humorkombo ”Partaj” och ”Café Bärs”.
I ”Partaj” gjorde han flera av sina paradnummer, som Zlatan och stenhårde Jarmo. Allt är inte lyckat men Johan Petersson lyser och visar ständigt prov på fin tajming och stor karisma.
”Café Bärs” bärs (hepp!) ännu tydligare av Johan Petersson. Han leder programmet som Tjäääna-bajaren, är med i alla sketcherna och räddar många tveksamma manus.
Mest intressant var dock Johan Peterssons medverkan i SVT:s nysatsning ”Settman på plats” (mer om detta program i en annan text, en annan gång) i lördags. Han var sidekick till programledaren Peter Settman, satt med under hela programmet som sig själv och gjorde en kort sketch. Som sig själv fick han inte chansen att visa så mycket (rollen som sidekick var ytterst oklar men mer om det i en annan text, en annan gång), i sketchen var han som alltid kul.
Det som stod ut var att SVT visade ett ganska långt klipp med Petersson i just ”Partaj” – och att det fick framgå så tydligt och så länge i bild att klippet var från just ”Partaj” i Kanal 5. Det var lite för mycket och för länge. För att vara SVT var det närmast sensationellt att puffa så hårt till ett program i en kommersiell kanal – något de annars är restriktiva med.
Men allt har en förklaring, en gemensam nämnare.
Den heter Baluba. Baluba är Peter Settmans produktionsbolag som gör både ”Settman på plats” åt SVT och ”Partaj” och ”Café Bärs” åt Kanal 5.
I gårdagens ”Café Bärs” dök Peter Settman upp i en sketch i rollen som en skrupelfri affärsman vars punchline var: ”det är win/win vettu.”
Den här helgen var verkligen en win/win. För Peter Settman, för Baluba – och framför allt för Johan Petersson.

I kväll missar jag inte ”Homeland” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!

Hela familjen älskar Tom Sjöstedt i ”Fågel, fisk och marängsviss” i Barnkanalen.

Eh?

Andreas Isaksson-imitationen i ”Partaj” är varken kul eller träffsäker. Snarare plump och obehaglig.

I ”Settman på plats” kan ”vad som helst hända”.
Bland annat att man byter kanal.

 
SVT har problem med att få till bra helgunderhållningar i år.
Hysteriska ”Hela Sveriges fredag” var i princip parodierat och klart redan i sin ursprungliga form – innan ”Partaj”-truppen satte tänderna i det.
”Alla tiders hits” lät fint på pappret men hade totalt teknikkomplex och funkade inte alls i praktiken.
Och senaste försöket ”Settman på plats”, som går ut på att Peter Settman interagerar med folk i studiopubliken, är… Ja, vad?
Efter premiärprogrammet är jag fortfarande lite osäker.
Och medan jag fattar att det är just det som är poängen – att det ska vara en löst mallad, impulsiv och lekfull show, som inte kan kokas ner till ett tydligt koncept – tycker jag att det är lite väl löst i kanterna.
Så brett att det i sin strävan efter att ge en stor varm kram till allt och alla inte greppar någonting alls riktigt ordentligt.

 
I går: Någon hade en ful bild på sig själv i sitt fotoalbum, en fick träffa Måns Zelmerlöw, en annan fick åka till New York, några halvroliga barn, en man som hade glömt en brudbukett för ungefär 40 år sedan, två tonårstjejer som tyckte att det var läskigt med skräckfilmer, plojigt porslin, en ståuppkomiker var hemma hos en familj med mycket hundar, Sanna Nielsen och Johan Petersson hade spelat in ett par sketcher med vänsterhanden – och så fick Peter Settman reda på att han ska hoppa fallskärm nästa vecka.
Puh.
Hade jag inte haft betalt för det hade jag aldrig hängt i till slutet.
Men – ”Settman på plats” kan trots allt mycket väl visa sig funka. Settman är ett superproffs av klassisk modell, och det finns garanterat en publik för den här typen av aggressivt folklig helgunderhållning.
Och vi andra, som får små utslag av den, har ju ”Så mycket bättre”, som är strålande även i år.
Dessutom borde vi rimligtvis ha en rolig ”Settman på plats”-parodi i ”Partajs” regi att se fram emot.
(Settman-grundade produktionsbolaget Baluba gör båda programmen, så det är en så kallad vinn-vinn-situation.)

 
I kväll: ”Solsidan” i TV4.

Ja!
Bo Sundström. Så fin och så berörande i ”Så mycket bättre” (TV4).

Jo
”Svensk humor” (SVT) är galet ojämnt. Men Johan Rheborgs och Robert Gustafssons följetong är genial, och i går var även Felix Herngrens inslag gyllene.

Karolina Fjellborg

Starka historier. Personligt. Intimt.
”Tillsammans mot cancer” var en av de mest rörande galor jag sett.

Kristin Meltzer. Katarina Hultling. Regina Lund, stolt och fin utan hår.
Tre kvinnor som alla drabbats av cancer. I går berättade de sina historier, tre exempel på kända personers kamp mot sjukdomen som drabbar oss alla.
Fler öden berörde under galan på Cirkus i Stockholm.
Edvin Berg – en ung Idol-aspirant som plötsligt dog efter blodcancer. Som inte hann skriva klart sin låt till sin tjej men som nu fick hjälp av årets Idol-gäng att slutföra den live på scenen, samtidigt som bilder på en levande och glad Edvin projicerades på väggen bakom dem. Knäckande.
Den nyblivna mamman Sofie, 27, som gick bort, bilderna på henne med sin lille son, pappa Rasmus berättelse om bröllopet på sjukhuset. Det blev för mycket.
Jag ville helst fly, skänka pengar bara för att med gott samvete slippa se mer.
Men det var omöjligt att slita sig.
I små inspelade inslag berättade personalen bakom galan hur de drabbats av cancer i sin närhet. Ett grepp som blåste in äkta engagemang. Det var inte en gala bland alla andra. Det här var personligt. För alla inblandade.
Tilde de Paula och Kristin Kaspersen ledde programmet framåt fint, med värme, personlighet och allvarsamhet.
Galan var nog inte så storslagen som den kanske önskade. Men det var en skickligt genomförd produktion, där fanns massor av känslor, där fanns en intimitet som jag tyckte mycket om.
”Tillsammans mot cancer” sändes i Sjuan, inte i TV4. Jag antar att företaget inte hade råd att vika två primetime-timmar i stor-Fyran åt en gala som kanske inte är kommersiellt stekhet. Men det är ju ändå vekt. Hur kände sig exempelvis huvudsponsorn ICA, som gick in med 16 miljoner, då TV4-gruppen inte var villiga att tulla på sina reklamintäkter?
Samtidigt insåg jag under programmet att detta nog blev en styrka snarare än en svaghet. Att sjuan sände bidrog till den intima känslan, kanske var också tyglarna något friare än de brukar.
Drygt 63 miljoner samlades in.
Bra jobbat.

I kväll tar jag en titt på ”Sommartider” i TV3.

KLAS LINDBERG

He!

”Homeland” i SVT. Visst börjar liket röra sig?

Eh?

Har Lisa Nilsson missat en svensk gala de senaste 15 åren?

Årets gäng må vara lovande.
Men de andra får ursäkta.
Lill Lindfors är fortfarande coolare än allt.
”Det är större än om ABBA skulle vara med”. Orden är Ebbot Lundbergs, men det är bara att hålla med. Ända sedan jag var barn har jag lyssnat på, tyckt om och respekterat Lill Lindfors. När promillehalten tagit överhanden har jag rent av kunnat höras hojta om att hon är vårt lands i särklass bästa sångerska. Det får vara hur det vill med den saken. Är det något det är omöjligt att vara objektiv om så är det kärlek och popmusik, särskilt i kombination. En sak är åtminstone säker. Att ha Lill Lindfors med i ”Så mycket bättre” (TV4) är ett genidrag i det lilla. Med naturlig värme och coolhet i lika stora doser är hon en av de, för mig, största stjärnorna som deltagit i programmet. Jag vet att Ebbot håller med.
Säsongspremiären är bra. Bättre än förväntat. Ända sedan den första säsongen har det funnits något kallt och lite kletigt över ”Så mycket bättre”. Att i stället för att vara en insiktsfull inblick i några svenska artisters liv och leverne behandlades programmet som en karriärsprångbräda. En tv-sänd hjärt- och lungräddning av haltande musikkarriärer. Det kändes inte äkta, blev för beräknande. Men jag får inte den känslan av det här gänget. Visst finns det säkert en och annan baktanke med en sådan här medverkan. Det är ofrånkomligt. Men mixen av artister och inriktningar är tillräckligt stark och vital för att hålla sådana cyniska misstankar på avstånd ett tag till. Och att se vad Ken Ring, ännu en artist jag har enormt stor respekt för, kommer att hitta på i svenska folkets vardagsrum i höst blir en nagelbitarthriller i sig själv.

Söndag 27 oktober tittar jag på ”Bron” (SVT1) och försöker att inte reta ihjäl mig på Sofia Helins plågsamt överspelade Saga Norén.

HURRA!

”U2: From the sky down” (SVT1). Finfint om arenakungarnas kamp att spela in mästerverket ”Achtung baby”.

NJA…

”Homeland” (SVT Play). Storseriens förfall är beklämmande. Från 5 plus (säsong 1) till ynka 2 plus (säsong 3). Deprimerande.

Gunde Svan är tillbaka – och nu tävlar han själv igen.
Det kunde ha känts större.

För ett år sedan grät han öppet i Malou von Sivers soffa.
Gunde Svan hade haft ett helvetesår bakom sig. Under sin träning inför ”Mästarnas mästare” drabbades han av orkeslöshet och trötthet. Han slussades runt bland olika läkare innan han till slut fick en korrekt diagnos. Han hade drabbats av bakteriesjukdomen Twar. Inte bara Gunde drabbades – även hans fru Marie och dottern Julia insjuknade i samma sjukdom. Och det var då han hos Malou kom in på elitskidåkaren Julias bakslag som han bröt samman.
Gunde Svan meddelade i intervjuer att han nu ville sätta ljuset på twar och väcka uppmärksamhet om sjukdomen.
I går hade han chansen att rikta en gigantisk spotlight på Twar.
Men den bommade han värre sina skott i liggande skytte i tävlingen mot Magdalena Forsberg i finalen av ”I huvudet på Gunde Svan”-premiären.
Sjukdomstiden var raderad. Nämndes inte med ett ord.
När vi inte hittat en rad om Gunde som inte innehåller Twar de senaste åren var det som en elefant stod i köket där bakom Gunde i Magdas Sundsvallskök.
Vem tog detta märkliga beslut? Möjligen Gunde själv. Kanske var han så trött på sjukdomen att han vägrade att den skulle nämnas.
Men någon borde ha satt ner foten och gjort tvärtom. Byggt hela premissen på det. Ett enminutsinslag innan vinjetten av programmet borde ha börjat med Gundes egna ord om hur han var för slut för att ens knyta skosnörena. Om den långa vägen tillbaka. Alla mil i skogen för att få tillbaka konditionen. Om triumfen att nu vara i sin bästa form sedan han slutade som elitskidåkare. Och att han nu tränad stenhårt i sex månader för att utmana våra största idrottsmän – i deras idrotter.
Det kunde ha blivit starkt.
”Det här ska inte handla om mig”, inledde i stället Gunde. Sen kunde han ändå inte sluta prata om sig själv i relation till Magdas framgångsförklaringar.
Men han utelämnade det kanske viktigaste för att göra programmet till någonting större.

I kväll missar jag inte ”Idol”.

KLAS LINDBERG

He!
Gunde kunde så klart inte låta bli att vinna mot Magda i skidskytte.

Eh?
Det märks att vintern är nära när kvällens tv-gäster heter Charlotte Kalla och Magdalena Forsberg.

”Det stora matslaget” är ett matlagningstävlingsprogram med lokalpatriotisk krydda.
Men ändock bara ännu ett matlagningstävlingsprogram.
I en tid då tv-kanalerna verkligen borde börja tänka på figuren.

 
Sandra Dahlberg kan vara Sveriges mest lokalpatriotiska kändis.
I vilket sammanhang hon än dyker upp lyckas hon klämma in något om Klimpfjäll, det slår aldrig fel.
Jag vet ingen som tror sin egen hembygd vara så fantastiskt exotisk för andra människor som hon.
Gulligt på ett sätt. Enerverande på många sätt.
Det går en fin linje mellan hembygdsvurm och självgodhet.
Absolut självklar känns denna ihärdiga Lapplandsambassadör och inbitna linslus hur som helst i ”Det stora matslaget”; SVT:s ”Körslaget”-inspirerade matlagningstävling där kända lagledare bildar team med glada amatörkockar från sina respektive hemtrakter, för att laga krubb med lokal anknytning, och tävla om titeln ”Sveriges mest välsmakande ort”.
Premiärens andra lagledare var Björn Ranelid, som frontade team Kivik, jobbade hårt på att lansera ”herrrrregud” som sin catchphrase – och levererade förväntade ranelidska överdrifter som ”Finns det någon annan som har stoppat i sig så mycket som jag har gjort?”.
Och överdrev gjorde också juryns ordförande Marcus Samuelsson, som hävdade att ”Det står så otroligt mycket på spel”.
Oklart om det handlar om ett diplom att hänga upp i Folkets hus, eller underlag till en ny slogan på en vägskylt.

 
Det är inget fel på ”Det stora matslaget” som tv-underhållning.
Bortsett från att det är ett program som kommer mitt i en brinnande matlagningstävlingsinflation.
Visst, den geografiska knorren känns skapligt fräsch. Och folk kommer att gilla att se just sina trakter representerade.
Men genren börjar bli sträckt till bristningsgränsen.
Och själva avsmakningsmomentet – då det stora gravallvaret rullar in, och jurymedlemmarna sitter och ser ut som att de har makten över planetens framtid i sina händer, medan deltagarna står med mössan i hand på skälvande ben i väntan på domen – är numera nära nog parodiskt.

 
I kväll: ”Uppdrag granskning” i SVT1.

Ja!
Även om ”Trophy wife” (Kanal 5) läggs ner, lär ingen skugga falla på Malin Åkerman. Hon är fenomenal.

Jo…
”Sommartider” (TV3) har en del poänger. Gillar särskilt Klara Zimmergren och Jakob Setterberg.

Karolina Fjellborg

”Solsidan” är tillbaka.
Tillbaka i rutan – och tillbaka i form.

 
Få komediserier håller en jämnhög superkvalitet år efter år.
En del går ut starkt för att sedan tappa, andra tar ett tag på sig att blomma ut. Ytterligare andra håller på så länge att man till slut inte vet om det är skämten eller man själv som har åldrats.
Så är det i alla när det gäller amerikanska sitcoms.
När det gäller svenska komediserier däremot, är det få som över huvud taget har tid att bli vare sig bättre eller sämre.
För hittills har vi inte delat den amerikanska tv-kultur där flera säsonger av en serie är standarden, och en enda säsong är lika med ett misslyckande.
Tvärtom har många av de bästa svenska humorserierna varit rätt korta historier.

 
Undantaget som bekräftar regeln: ”Solsidan”.
Den första säsongen älskades i alla läger, och födseln av en svensk humorklassiker var omedelbar.
Men året därpå började det grymtas om att serien hade spårat ur.
Och när den tredje säsongen rullades ut, verkade det råda konsensus kring att festen officiellt var över.
Själv var jag optimist länge – men en bit in i förra höstens omgång fick också jag lov att sälla mig till nejsägarna.
Det var helt enkelt inte så roligt länge, och Ove Sundbergs överexponering i halvdassiga ”Kontoret” hade verkligen inte gjort Henrik Dorsins figur några förtjänster.

 
Men när ”Solsidan” nu är tillbaka med en fjärde säsong, känns det bättre igen.
Inte lika genialt träffsäkert som förr, men klart godkänt.
Säsongen började med ett klädsamt stråk av svärta, med begravningen av mamma Margareta (den stora Mona Malm) – och fint var också att Mia Skäringer inte behövde ägna hela avsnittet åt att spela sur.
Men framför allt var Johan Rheborg i högform som Fredde Schiller – vars desperata försök att ducka för sin väns sorg var lika ömmande som skamliga.
Så det ser ljusare ut igen på Solsidan.
Även om det kanske egentligen aldrig var jättemolnigt.
För lägstanivån har trots allt genomgående varit högre än i de flesta andra svenska komedier vi har sett både förr och senare.

 
I kväll: ”Hjem” i SVT1.

Ja!
Välproducerade Sverigeromantiken ”Allt för Sverige” (SVT1) är tillbaka, och säsongspremiären var sprängfylld med amerikanskt starka känslor.

Nja…
Jag gillar ju också grabbarna grus i ”Café Bärs” (Kanal 5) – men det känns som att kvoten för skämt om öl börjar bli fylld.

Karolina Fjellborg

”En sketch. Om mat.
Varsågoda – gå nu och spåna i en halvtimme i grupper om tre.”

I förrgår var det premiär för ”SNN News” på den trevliga fredagssloten 21.30 efter ”Idol” i TV4. Satirisk nyhetsspoof a la ”Detta har hänt”. Det var inte tråkigt. Det var småroligt.
Framför allt är ”SNN News” är en tydlig och väl genomförd klassisk programidé.
Nya satsningen ”Svensk humor” är oklarare. Premissen – superluddig. SVT har bett en radda svenska humorister att göra sketcher utifrån några teman. I går var temat mat.
Redan där stod det klart. SVT har gett upp. De orkar inte tänka en tanke till, orkar inte formulera en idé. Istället slänger de likt en osäker mellanchef på konferens ut ett tema och ber personalen att gå och spåna i smågrupper i en halvtimme för att sedan komma tillbaka och inför stora gruppen presentera sina resultat. Resultat som i normala fall oftast landar i en digital papperskorg.
Men i går fanns den digitala papperskorgen där för oss alla att beskåda.
Det var sannerligen en ordentlig sörja tolkningar om och kring vad fan SVT menade med tema ”mat”.
Johan Rheborg och Robert Gustafsson var nog märkligast i deras sketch om en rökande mamma och hennes kränkande son som stoppade korv och borrade hål i väggen med nyinköpta borrmaskiner.
Felix Herngrens lilla mardröm kring omedvetna kränkningar av funktionshindrade lär ha varit hämtad från avskrädet ur redigeringen av nya ”Solsidan”.
Sissela Benns och Björn Gustafssons Glenn Hysén-drift var så banal att jag redan har glömt den. Petra Mede var med i en halv sekund – det var något om att hon inte ville mjölka kor – sen hänvisades vi tittare till nätet och då fattade man hur genomuselt det materialet måste ha varit.
Galenskaparna och After Shave kändes oerhört daterade i sin ”En himla många program”-kletiga middagssamtalsketch. Anders och Måns hade en hyfsad idé om att skämta med hipsters och deras larviga matfetischer.
Mest okej var Anna Blomberg. Hon som i ”SNN News” dagen innan gjorde en fin Jimmie Åkesson-imitation spelade nu alla roller i scenen om en inspelning av ett matlagningsprogram i radio.
Det bestående intrycket är dock besvikelsen på hur slappt SVT kan hantera en ordentlig humorbudget.

I kväll missar jag inte ”Bron” och ”Solsidan”.

KLAS LINDBERG

He!

Zlatans mål!

Eh?

Top Cats vann ”Alla tiders hits”. Niklas Strömstedt måste ha haft svårt att hålla masken.