Arkiv för kategori Så mycket bättre

- Sida 1 av 1

Deckarna är ett haveri som avslöjar SVT:s cynism

av Martin Söderström
deckarna-1280-jpg

”Deckarna” är ett haveri.
Det är ingen nyhet.
Vad som oroar är vad det säger om SVT:s framtid.

Mycket vill ha mer. Som bekant. Så är det ju alltid. Så efter framgångarna med pösmagade stjärnor som är pretentiösa på olika slott vill SVT genast ha mer. Tittarna flockas ju, så bäst att smida medans ”stjärnor äter mat och gråter en skvätt”-järnet fortfarande är hyfsat varmt.
Det är därför vi har ”Deckarna” (SVT1). Någon annan anledning kan inte finnas. De är alla författare som säljer drösvis med böcker. Det borde enligt all logik leda till drösvis med tv-tittare också, va? Klart som korvspad, kan tyckas.
Men SVT glömde bort att folk inte är idioter. Att den genomsnittlige tv-tittaren med lätthet kan genomskåda en cynisk programidé, i synnerhet om den är så taffligt utförd som ”Deckarna” är.
Där sitter de, författarna, på något värdshus och hasplar ur sig pretentioner som vore de ättlingar till Shakespeare själv. Det hade varit lätt att skratta om det inte hade varit så förbannat dumt.
”Deckarna” är ett haveri. Från tanke till genomförande. Det är, i sig självt, inte hela världen.
Det blir oroväckande först när man lyfter blicken något.
”Deckarna” är nämligen inget enskilt fall av hjärnsläpp. Det är ett i raden av tunnkokad TV3-soppa som SVT valt att göra det senaste året.
”Gift vid första ögonkastet”, ”Det stora matslaget”, ”Atleterna” är bara några exempel på program som SVT borde låtit reklamkanalerna hållas med istället.
I ett längre perspektiv är det här ett förfall, inte bara kvlitetsmässigt. Utan också identitetsmässigt. Som att man på SVT på riktigt börjar bli nervösa. Att man inte har en aning om vem man är eller vad man vill vara. Att man försöker tillfredsställa alla utan att göra någon riktigt nöjd. Man tunnar ut, man snuttifierar, man sätter några deckarförfattare vid ett bord och sätter på kameran.
Var finns viljan i den idén? Det enda man lyckas med är ett förstärka bilden av ett djupt splittrat SVT.
Jag har tjatat om det förr i den här spalten och jag tänker fortsätta att göra det:
Poängen med public service MÅSTE vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra.
För då behövs man inte.

Viva Hate är en fullträff

av Martin Söderström

vivaKommande ”Viva Hate” (SVT) är en fullträff med utsökt fingertoppskänsla.

 

Landet Sverige ligger i mörker.
Men det finns fortfarande ljuspunkter.
Som att ingen gör pop-tv lika bra som SVT.
Egentligen borde det inte vara för mycket begärt. Men att be tv-kanaler och produktionsbolag att göra intelligent, insatt och inspirerande pop-tv 2014 verkar mest vara lika idiotiskt som att önska sig en actionkomedi av Ingmar Bergman. Musik i tv har mest reducerats till dumheter. Ytligt nonsens som utfyllnad innan reklamen avbryts för sport. TV4 är, som alltid, bäst i landet på att vara sämst på musik-tv. ”Idol” har redan förvandlat världens mest vitala, omstörtande och snabbverkande konstform till en plastig ”Singstar”-tävling där vuxna retar barn om de inte härmar Whitney Houston tillräckligt bra.
”Så mycket bättre” körde i höstas ner ett dike till bredden fyllt av likgiltighet.’

Det är kort sagt mest ett totalt jävla mörker i rutan.
Prisad vare då popguden att SVT fortfarande inte sänkts av borgerliga kommerstalibaner.
”Dom kallar oss artister” (SVT1) är en utsökt liten långkörare, älskvärd ner till minsta beståndsdel. Avsnittet med och om Tomas Ledin inget undantag. Nu tillhör jag inte dem som ens är särskilt förtjust i Ledin och hans musik. Men det spelar mindre roll. Programmen är alltid intressanta och givande, oavsett vilken artist som porträtteras. Scenerna då artisterna sitter i Sveriges Radios grammofonarkiv är bäst. Genom musiken artisterna väljer att berätta om får man en utökad, vidgad och bättre bild av artisten. Musiker är alltid en summa av sina influenser, och ofta blir det riktigt fin ”åfan”-tv.
Samma sak med ”Hitlåtens historia” (SVT Play). Även om jag är måttligt intresserad av Garbage eller Foo Fighters är programmen alltid tillredda med kärlek, nördintresse och en finkalibrerad näsa för intressanta stories. Titta i kapp redan i kväll. Spelar ingen roll vad det är för låt de avhandlar, resultatet är alltid värt din tid.
Torsdag kväll tittar jag på ”Marco Polo” (Netflix).

 

HURRA!

”Viva Hate” (SVT). Har haft turen att förhandstitta på första avsnittet av kommande storserien. Är helt knockad. En fingertoppskänslig fullträff.

NJA…

”Marco Polo” (Netflix). Man lade alltså alla stålar på att göra en uppdaterad version av ”Shogun”?

Årets Så mycket bättre är det sämsta hittills

av Martin Söderström

smbetcTomt var det här. FOTO: TV4.

Det såg så bra ut på papperet.
I verkligheten blev det värre.
Säsongens ”Så mycket bättre” är svagast hittills.
Det är ingen hemlighet att jag har ett kluvet förhållande till TV4:s popsåpa. Det finns aspekter med ”Så mycket bättre” som jag bestämt hävdar är direkt vämjeliga. Den påklistrade kamratskapen, det oförblommerade hyllandet, det fåniga låtsasdiggande av alla låtar oavsett hur dåliga de är. Där är ”Så mycket bättre” ett äckligt program. Så cyniskt i sitt branschsmekande ryggdunkande att såpan hellre ses med en spypåse i näven än en popcornskål.
Men. Det fanns något förlåtande i årets artistgäng. En känsla av att produktionsteamet och TV4 faktiskt ville något. Att tillförande av, i sammanhanget, något smalare artister faktiskt skulle erbjuda något annan än det vanliga hitrunkandet med dollartecken i blick.
Nu blev det ju inte riktigt så. Inte på långa vägar. Ambitionen är fortfarande värd att applådera. Full respekt för beslutet att ta med Familjen, Amanda Jenssen och Love Antell. I teorin var det ett lyckat drag. I verkligheten något annat. Just nu känns det som att årets upplaga av Så mycket bättre blev den svagaste hittills. Kemin mellan artisterna saknades. Avståndet mellan Carolas och, säg, Kajsa Grytts världar var en ravin av frågetecken som ingen kunde bända ut.

Och ingen lyckades få till ett endaste Hallelujah-moment. Ni vet, ögonblicken av perfekt fångad covermagi som är programmets själva livslust. De där stunderna då man sitter med gåshuden i stam givakt i soffan. Som Septembers ”Mikrofonkåt”, Magnus Ugglas ”Jag och min far” eller Lalehs ”Just nu”.
Alla försökte, ingen lyckades. Det känns ändå lite snopet.

Söndag kväll tittar jag på upplösningen av ”Line of duty” (SVT1). En av höstens tätaste serier.

Usch 1
”Foo Fighters: Sonic higways” (SVT2). Att just världens tristaste rockband försöker förklara magin med Den Stora Amerikanska Sångboken är så ironiskt att huvudet sprängs.

 

Usch 2
”Intresseklubben” (SVT1). Den brittiska förlagan är kvick och underfundig. Den svenska kopian är raka motsatsen.

Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko

av Fredrik Virtanen
Carola i Så mycket bättre

”Förbered dig Carola, Gud kommer att använda dig inför hela Sveriges folk och han kommer göra det mycket snart”, sa en präst till Carola enligt Carola. Sedan kom ”Främling”.
Tyvärr har Gud glömt bort årets ”Så mycket bättre”.

En ”häggquiz” skojade Carola Häggkvist och visade en oväntad kärleksrelation till språket. Eller så kom hennes familj på skämtet vid en tipspromenad 1982, vad vet man. Man vet inget om Carola. Hon finns inte riktigt. Hon är bara större än livet och alla älskar henne, jag också.
Lika självklart som att poparkeologen Love Antell skulle göra Phil Spector-lik 60-talsgirlpop av ”Tommy tycker om mig” var att Carola aldrig hört talas om The Shangri-Las eller Joy Division.

Lika chockartat för Carola var att musik kan låta som Orups intelligenta chansonversion av ”Främling”. Carola fick en uppenbarelse och undrade vad hon sysslat med i alla år, med den ena tradiga versionen av ”Tommy” och ”Främling” efter den andra. Känsla och musikalitet för Carola har varit att skrika högt med stängda ögon på välbetalda firmafestjobb.
Carola har aldrig brytt sig om musik, ändå har hon blivit den största – och ljuvligaste – musikstjärnan någonsin. Det är fascinerande. Det gjorde ”Så mycket bättre” till sevärt för första gången denna här säsongen.
Problemet med årets ”Så mycket bättre” är att castingen (gästbokningarna) misslyckats. Det såg bra ut på pappret men en skicklig castare borde vetat att kändast inte är bäst.

Orup fungerar inte i tv. Han fungerar fungerar som låtskrivare och artist, han är bäst i sin generation, men här har han karisma som en lyktstolpe (med släckt lampa). Ola Salo fungerade fantastiskt i The Ark men saknar personlighet och blir schlager i andra sammanhang. Det är omöjligt att komma nära Ola Salo.
Och Carola svänger bara när allt kretsar kring henne, vilket samtliga andra avsnitt inte gjort. Hon har inte haft en enda träffande analys av de andra deltagarna.
Kajsa Grytt, den klyftiga i gänget, är inte artist nog för ett så brett sammanhang. Hon är ett snille i en mycket liten konstnärsvärld, liksom anonyme Johan T Karlsson i en modernare variant av samma incrowd.
Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko.

I morgon tittar jag på ”Torpederna”, TV4, och ”Partaj”, kanal 5.

Fredrik Virtanen

Ja
”Tropic thunder”, TV4. ”Never go full retard”.
Nej
”Intresseklubben, SVT. ”Svensk humor”. ”Humor”.

 

Så mycket bättre, s05e02: Amanda fann guld i USA

av Klas Lindberg

Amanda Jenssen fann ett lysande korn.
Nu anas en guldåder i ”Så mycket bättre”.
Fram med spadarna, go to work.

Två avsnitt har gått.

Men ännu har inte säsongen av ”Så mycket bättre” satt sig riktigt.
Vi vet inte riktigt vart vi har denna årskull artister. Vi ser tendenser, skiftningar. Vi tolkar. Men ännu är det vidöppet huruvida det ska bli ett bra år eller en besvikelse.
Några saker kan vi dock slå fast.
Och det handlar främst om negativa saker.
Våra grundläggande farhågor när årets deltagare presenterades har blivit besannade:
• Indie-kvoten är överfylld. Love Antell och Johan T ”Familjen” Karlsson var en för många.
• Kajsa Grytt håller inte i ”grand ol’ hen”-rollen. Lasse Berghagen, Lill-Babs, Lill Lindfors och Sylvia Vrethammar har en tyngd och kvalitet som Kajsa Grytt inte har.
Med det sagt. Säsongen har ändå – efter två avsnitt – haft några guldkornsindikationer, tecken på att här finns en guldåder att gräva fram.
Carola gick ut bäst och tog hem segern i premiären. ”Tell me this night is over” är inte The Arks bästa låt, men Carola gjorde den till sin egen och sjöng – trots kraftiga knäsmärtor – skiten ur resten av gänget. Låten är redan ute på radio, videon är inspelad.
I gårdagens program lät hon tron göra låtvalet och landade hyfsat i ”Sjung halleluja (och prisa Gud)”.
Amanda Jenssen var inför säsongen given i rollen som sensation och tolkare. En ny Laleh, en annorlunda September, den som skulle göra det som inte riktigt Agnes lyckades med förra säsongen.
I första avsnittet blev vi därför besvikna när hon tog The Arks starkaste låt (”Caleth you, Cometh I”) och gjorde den sämre.
I går väckte hon dock åter Laleh-hoppet när hon tog Orups kanske sämsta låt (”När vi gräver guld i USA”) och gjorde den till något helt annat, något så mycket bättre.
Jag älskar otippade låtval, det här var den sista låten jag trodde Amanda skulle göra. Men hennes mörka, nästan kusliga ”When we dig for gold in the USA” nådde nästan den där wow-nivån som gjorde Ugglas ”Jag och min far” till en landsplåga.
Två avsnitt. Två blänk.
Fortsätt gräva.

I kväll ser jag ”Dokument utifrån” om Neapels sopor.

 

Eh!
Orups kiosk-bygge måste vara programseriens tristaste aktivitet.

Eh? 2
Nån som såg finalen av ”Atleterna” i går? Näha, tänkte väl det. Farväl, du fiasko.

Så mycket med TV4-succén är fortfarande falskt och avskyvärt

av Martin Söderström

Ta ert ansvar, SVT.
Köp in ”The driver” genast.
Allt annat vore vansinne.
Den var en av höstens stora dramasatsningar på BBC. De tre timslånga avsnitten tillhör det starkaste som gått att se i år. ”The driver” (BBC One), ett duggregnigt thrillerdrama som ger lika delar gåshud som ångestknip i magen, är helt enastående.
David Morrissey spelar taxichauffören Vince, som befinner sig mitt i äktenskaps- och medelålderskris. Han får skäll på jobbet, folk spyr i hans taxi och pengar till de körlektioner som tonårsdottern tjatar om finns inte. Allt är trist, grått, meningslöst.
Så ett erbjudande från en gammal kåkfararpolare (Ian Hart) att göra några småjobb åt stadens fulaste fisk (Colm Meaney). Bara köra lite bil, inget allvarligt. Lockad av spänning och snabba pengar tackar han ja. Först ser det lätt ut. En ny, flådig bil i stället för den risiga lilla citycab han kör dagligen.
Men naturligtvis är inget så enkelt som det först verkade, och snart sitter Vince i ett skruvstäd av lögner, skam och hänsynslösa brottslingar.
Oavbrutet spännande med djupt trovärdiga karaktärer är ”The driver” brittiskt, diskbänksrealistiskt nagelbitardrama när det är som bäst. Man känner med Vince. Hans lite tafatta sätt, hur han (bokstavligen) spyr ut sin ångest i duschen, hur varje beslut är direkt livsfarligt.
Att serien helt utspelar sig i Manchester – en av mina favoritplatser på jorden – gör inte saken sämre. Det är klassisk nordengelsk noir, där deppiga ringleder och skitiga bakgator spelar en egen huvudroll. Så skynda er, SVT. Gör en kulturgärning och köp in The driver snarast.
Ska vi säga så?

Kringaktiviteterna är fortfarande idiotiska. (Plocka brännässlor? Kom igen…) Den framkrystade vänskapen känns alltjämt genomfalsk. Alla spelar apa för kameran, precis som förväntat. Den aspekten av ”Så mycket bättre” (TV4) är direkt avskyvärd i sin cyniska lögnaktighet. Men så gör Familjen-Johan bubblig Fad Gadget-electro av ”Breaking up with God” – och då kommer gåshuden lik förbannat.
Söndag kväll tittar jag på Babel (SVT2).

 

HURRA 1
”Downton Abbey” (SVT1). Trodde att historien om herrefolket på jättegodset gjort sitt. Så fel jag hade. Skönt.

HURRA 2
”Internets underbarn” (SVT Play). Gripande dokumentär om internetpionjären Aaron Swartz. Lämnar ingen oberörd.

Komiker på förvirrad konferensresa

av Sandra Wejbro
Foto: Kanal 5
Foto: Kanal 5

Det har kallats ”Så mycket bättre” för komiker.
Men ”En clown till kaffet” (Kanal 5) känns mest som en förvirrad konferensresa.

Redan i bussen från Stureplan till hotellet strax utanför Stockholm gör produktionen en ”rolig grej” av de pinsamma tystnader som uppstår mellan fem spända komiker. När dagens värd Felix Herngren tar emot med en turkisk träningsfrukost bestående av en halv banan försvinner plötsligt Sven Melander oförklarligt och är sedan borta fram till den avslutande middagen. Han har drabbats av en mystisk åkomma.
Resten av gänget utsätts för militär träning innan Herngren utser den han tycker varit minst duktig till kvällens clown. Uppdraget är att tillsammans med en utvald kollega härma karaktärerna Papi Raul och Dan Bäckman. I ”Så mycket bättre” har artisterna lång förberedelse inför sina coverversioner – här har komikerna bara några timmar på sig.
Resultatet blir därefter.
Robert Gustafsson och Anna Blomberg gör gubbarna efter bästa förmåga, men spårar ur i hysterisk konferensunderhållning. De små glimtarna av genialitet dunstar bort i ett moln av slipsen-runt-pannan-humor.
Resten av tiden ägnas åt Herngrens karriär och samtal om humor. Ibland blir det intressant, som när komikerna beskriver hur det är att få starkt genomslag för en sketch – men själv inte förstå varför.
– Man kan nästan bli provocerad när andra hyllar det, vafan, jag kan ju bättre, säger Peter Magnusson.
Redan i första programmet luftas den klassiska klyschan/sanningen att sorg och humor ligger nära varandra.
Sen dyker plötsligt Peter Wahlbeck upp i färgglad kostym och intervjuar Herngrens familj.
Allt är väldigt förvirrat – och tyvärr inte på ett bra sätt. ”En clown till kaffet” spretar åt alla möjliga håll, alltför ängsligt och ofokuserat för att bli annat än milt ointressant.
Förhoppningsvis lider premiären av barnsjukdomar som avhjälps när komikerna blir bekväma med varandra – och tv-formatet.

På fredag ser jag ”Skavlan” (SVT 1 21.00) med Bill Gates och Debbie Harry.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Tolfte säsongen av Project runway (TV3 19.00) är underbart fin. Heja Dom Streater!

Gah!

”Fittstim – min kamp” (SVT1). Önskar att dessa tre timmar tv hade använts till något vettigare än kommentarsfälts-tv.

Utan krisen hade ”Så mycket bättre” aldrig funnits

av Martin Söderström

Musikbranschen mår inte bra.
Det vet vi redan.
”Så mycket bättre” är ju det yttersta beviset på just det.
Att musikindustrin befinner sig i kris är inget nytt. Det har vi hör rapporter om ända sedan den första modemsignalen ekade genom landet.
Folk köper inte (fysiska) skivor i den utsträckning de en gång gjorde. Artister får inte tillräckligt betalt från strömningsjättarna. Det blir svårare att fylla konsertlokalerna då marknaden är mättad.
Men det finns något som sätter fingret på musikbranschens kris tydligare än något annat:
TV4 och deras musikprogram.
Det är möjligt att det är ”trevligt”. Det kan mycket väl tänkas att det funkar bra som ”helgmys”. Det kan inte uteslutas att det rent av är ”bra tv”. Men det är inte poängen. Det finns för mycket med ”Så mycket bättre” (TV4) som skaver för att jag ska kunna sitta bekvämt.
”Så mycket bättre” är åtminstone klart värdigare än nyligen avslutade ”Idol”. I det sistnämnda handlar det trots allt enbart om råcynisk lyxkaraoke där all form av kantighet och egen vilja till varje pris måste filas bort. ”Så mycket bättre” har ändå sidor som tillåter eget uttryck och individuella tolkningar.
Men det är ändå här vi hamnat. En konstform – den starkaste av alla, om ni frågar mig – som vattnats ur så mycket att artister måste sitta och leka bästisar i tv för att hålla sig flytande ekonomiskt ett tag till. Där några av landets en gång så respekterade musiker ställer upp på att spela apa framför kamerorna för att cashen inte rullar in som de brukade. Allt är på branschens villkor. Artisterna får ett nytt pengamässigt tillskott och samlingsplattan säljer som korv på bensinmackar. I utbyte? Åh, inget särskilt. Bara rotande i privatlivet och allra helst några tårar också. Gärna under påverkan av alkohol. Det må bli hyfsad tv, i all sin riggade ospontanitet. Men det ändrar inte att anledningarna bakom programmet stinker hela vägen till banken. Och som temperaturmätare på svenskt musikliv är ”Så mycket bättre” åt helvete deprimerande.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Söndag 8 december tittar jag inte på tv alls. Då ser jag i stället idolen Russell Brand live på Cirkus.

 

Hurra 1
”Hitlåtens historia” (SVT). Finfin serie. På måndag om New Orders klassiker ”Blue monday”. Hur man får en brakhit – och ändå förlorar stålar. Missa inte. 

 

Hurra 2
”The fall” (Netflix). Sista avsnittet är det tätaste som sänts i år. Gillian Anderson har aldrig varit bättre.

Kategorier Så mycket bättre, TV4

Bästa Agnes lyfter inte

av Klas Lindberg

Äntligen Agnes tur.
Ändå lyfte inte ”Så mycket bättre”.

Så var det din dag, Agnes.
Agnes, du med hitsen. Och med den där unika, internationella auran.
Du med Idol-bakgrunden, som räknats ut, som fått bevisa allt – och som de senaste åren vunnit min respekt som artist och musiker.
Tyvärr har ”Så mycket bättre”-säsongen inte varit din stora triumf som jag hade hoppats på. Under varje program har jag längtat efter din tur och förväntat mig en kross av samma slag som September och Darin stod för. Den där dominansen. Förmågan att lyfta en okej låt till något magnifikt och superhittigt.
Varje gång har jag blivit lite besviken. Du har gjort det bra, jag gillade din ”Hanna från Arlöv”, din variant av ”En sån karl”. Men det har inte exploderat. Som det borde, kunde, var upplagt för.
Du har ju kvaliteterna. Du är gängets superstjärna.
Det handlar så klart om många faktorer för att få till det: produktionen, låtvalet, människorna omkring dig. Jag hade gärna sett ett kompletterande program som handlade om hur ni deltagare valde låtar, hur arbetet såg ut innan Gotlandsvistelsen, hur tankarna gick och hur låtarna mejslades fram i studion. Jag har svårt att förstå varför inte TV4 slagit mynt av den processen där allt det kreativa arbetet sker, där ramarna spikas ihop.
Själv hade jag älskat om jag, i ett timslångt program, fått följa med dig från att du fick frågan om att vara med i programmet fram till tv-inspelningen. Hur du gick igenom Dageby-katalogen, hur du kämpade med Lill-tolkningen i studion, hur du prestationsnojade.
Det hade kunnat ge en förklaring till att du inte nått ända fram just i detta format.
I går hade de andra chansen att understryka din storhet. Inte heller de lyckades. Deras versioner av dina hits var på sin höjd helt okej. Bo Sundström gjorde en trevlig ”One last time”. Ebbot var fin i ”Release me”.
Men de stora ögonblicken saknades. Precis som de saknats under hela denna säsong.

I kväll missar jag inte ”Äkta människor” i SVT.

KLAS LINDBERG

 

He!
Agnes gick motströms i floden av menlösa aktiviteter och faktiskt fick artisterna och tv-tittarna att lära sig livräddning.

 

Eh?
Lill – hon säger ingenting.

Kategorier Så mycket bättre, TV4

Lill Lindfors är fortfarande coolare än allt

av Martin Söderström

Årets gäng må vara lovande.
Men de andra får ursäkta.
Lill Lindfors är fortfarande coolare än allt.
”Det är större än om ABBA skulle vara med”. Orden är Ebbot Lundbergs, men det är bara att hålla med. Ända sedan jag var barn har jag lyssnat på, tyckt om och respekterat Lill Lindfors. När promillehalten tagit överhanden har jag rent av kunnat höras hojta om att hon är vårt lands i särklass bästa sångerska. Det får vara hur det vill med den saken. Är det något det är omöjligt att vara objektiv om så är det kärlek och popmusik, särskilt i kombination. En sak är åtminstone säker. Att ha Lill Lindfors med i ”Så mycket bättre” (TV4) är ett genidrag i det lilla. Med naturlig värme och coolhet i lika stora doser är hon en av de, för mig, största stjärnorna som deltagit i programmet. Jag vet att Ebbot håller med.
Säsongspremiären är bra. Bättre än förväntat. Ända sedan den första säsongen har det funnits något kallt och lite kletigt över ”Så mycket bättre”. Att i stället för att vara en insiktsfull inblick i några svenska artisters liv och leverne behandlades programmet som en karriärsprångbräda. En tv-sänd hjärt- och lungräddning av haltande musikkarriärer. Det kändes inte äkta, blev för beräknande. Men jag får inte den känslan av det här gänget. Visst finns det säkert en och annan baktanke med en sådan här medverkan. Det är ofrånkomligt. Men mixen av artister och inriktningar är tillräckligt stark och vital för att hålla sådana cyniska misstankar på avstånd ett tag till. Och att se vad Ken Ring, ännu en artist jag har enormt stor respekt för, kommer att hitta på i svenska folkets vardagsrum i höst blir en nagelbitarthriller i sig själv.

Söndag 27 oktober tittar jag på ”Bron” (SVT1) och försöker att inte reta ihjäl mig på Sofia Helins plågsamt överspelade Saga Norén.

 

HURRA!

”U2: From the sky down” (SVT1). Finfint om arenakungarnas kamp att spela in mästerverket ”Achtung baby”.

NJA…

”Homeland” (SVT Play). Storseriens förfall är beklämmande. Från 5 plus (säsong 1) till ynka 2 plus (säsong 3). Deprimerande.

Kategorier Så mycket bättre, TV4
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB