Finalen i ”Allsången” brukar vara en fest.
Den här gången fick vi vänta orimligt länge på att bli insläppta.

Det var en oändlig startsträcka.
Det var märkliga artistbokningar på rad.
Det var debutanternas afton.
John Martin, ”känd” som anonym röst i några Swedish house maffia-låtar, gjorde svensk tv-debut.
Därefter stod två andra nykomlingar på scenen i begravningskläder och konstiga frisyrer och sjöng en låt från en ännu osläppt skiva med musik från en ännu oupptäckt låtskivare. Kvinnorna hette Lise och Gertrud – och javisst, det var första gången de framträdde i tv, det proklamerades glatt.
Petra Marklund är ju själv debutant som programledare denna sommar. Hon blir bättre för varje vecka, jag tycker det är rätt att SVT redan nu försöker knyta upp henne med ett tvåårskontrakt så det inte blir de sedvanliga spekulationerna. Men det känns att hon fortfarande är novis och man kan ifrågasätta om hon inte borde ha fått växa en aning som programledare innan hon slängdes upp i denna institution. Det är inte riktigt schyst, inte mot oss tittare eller mot Petra.
Man sitter liksom och håller tummarna för Petra. Man vill att hon ska sätta påorna, att hon ska minnas sin text (”skriven av Benny Andersson och Björn… *titt i manuskort* Ulvaeus”) och slippa komma av sig och söka desperat efter orden.
När Lise och Gertrud har sjungit klart så hoppas man att det inte ska bli någon ”intervju” med dem, att Petra ska gå vidare och kanske sjunga själv som hon gör så bra. Men så ser man begravningsprocessionen gå mot mittscenen, man ser Petra från höger och man känner, åh nej, det blir ett krystat snack. Och så håller man tummarna så knogarna vitnar.
Jenny Wilson sjöng en riktig temposänkare och spelade flöjt som en sjuåring. Som någon skrev på Twitter: Indieartister spricker som troll i solsken på Sollidenscenen.
Men finalen tog sig till slut – tack vare superproffs. Vilken befrielse att se Helen Sjöholm och Peter Jöback ta ägarskap. Och Icona Pop var fantastiska. Plötsligt flög programmet och publiken vaknade till liv.
Och Petras avslutningsnummer var både stämningsfullt och vackert.

I kväll missar jag inte fotbollsderbyt.

He!

Peter Jöback – lite silverstänk i håret, några linjer i ansiktet – och snyggare än någonsin.

Eh?

Två allsånger av samma låtskivare (Gärdestad) på raken? Slarvigt.

Folk träffas och sjunger ihop.

Ni påstår att det är mer komplicerat än så?

– Han är en av Sveriges bredaste artister och då menar jag inte kroppshyddan…nu ser jag honom komma uppför trappan där: Björn Skifs!

Så låter en av Petra Marklunds charmigt förvirrade introduktioner i ”Allsång på Skansen”. Något senare frågar hon dödsjojkaren som vann ”Talang”, Jon Henrik Fjällgren, hur man märker en ren.

Ja, hur förklarar man det i en kort mening i ett underhållningsprogram?

– Känns ungefär som att ta ett örhänge, säger han hjälpsamt.

Det är inte en slipad intervjuare som leder allsångsbonanzan, men är det verkligen något vi kräver? När en person som har frågeställande som huvuduppgift är dålig, då är det upprörande.

Nu har vi i stället en allsångsledare som sjunger bättre än någon tidigare gjort i samma roll. Hon ser mer bekväm ut som påhejare i musiken än när det ska pratas.

I bonussändningen på SVT Play efter showen tycks lite av nervositeten släppa och Marklund improviserar och låter Skifs läsa hennes replikkort när hon stakar sig.

Där finns uppenbarligen potential när hon vågar gå utanför ramarna.

I övrigt har inte mycket förändrats. Det ska vara lite till de äldre, lite till de yngre – och kanske förenas alla i något skojsigt skämtnummer (fiolfars med Peter & Victor eller den ironiska hiten #självis med SVT Humor-pojkarna i Ijustwanttobecool).

Till och med en inbiten allsångsskeptiker som jag smälter när Linda Pira och Stor kliver upp på scen och så oängsligt får igång publiken. Pojkbandet The Fooo är slipade nog att ha repeterat Petters ”Så klart” noga och justerat texten så att den passar dem bättre. De bjuder även på några extra bakåtvolter.

Sen presenterar Marklund Skifs som ”hunkarnas hunk”.

Folkligt, festligt. Man bjuder på något lite extra. Skifs sjunger ”Hooked on a feeling”.

I kväll ser jag VM-semin mellan Holland och Argentina, SVT1 21.00.

Ha!

Gastkramande avsnitt i ”24: Live another day” (TV3) när presidenten ställs öga mot öga med terroristen Margot Al Harazi. 

Gah!

Tufft jobb för ”Morden i Midsomer” (SVT1) att konkurrera med VM-fotbollen i TV4.

Med mindre än en minut kvar av sändningen lägger sig Måns Zelmerlöw platt framför Jonas Gardell.
Och det med rätta.

– Välkommen till ”Allsång på Skansen” – sommarens stora kärleksförklaring, säger Måns Zelmerlöw.
Och det ska erkännas att den där kärleksaffären känns lite solkig.
Det dröjde fram till det sjätte programmet i hans tredje säsong av SVT-succén innan Måns tvingades leda en allsång i hällregn.
Det är svårt att känna sig nyförälskad i svensk i sommar när kameralinserna fläckas av regndroppar, publiken sitter invirad i plast och scenen förvandlas till en eventuell dödsfälla. Redan i introt till första allsången är Måns Zelmerlöw nära att göra en praktvurpa i trappan.

Kvällen får inget sommarromantiskt skimmer när inte ens The Sounds lyckas väcka de dyblöta kidsen längst framme vid staketet. Det känns lite ledsamt att bandets första besök på allsången sedan genombrottet för elva år sedan tajmas med årets första höststorm.
Jag är osäker på om en soldränkt supersommarkväll hade kunnat rädda upp att Sean Banan står i folkdräkt och fiser i en mikrofon på scenen, men kanske hade det känts lite, lite mer… naturligt?

Men som i många kärleksrelationer kommer det en ljusglimt, om än övergående. I kväll hette ljusglimten Jonas Gardell.
– Jag ska bli en sång- och dansman, förklarar han för Zelmerlöw.
Sen sjunger och dansar han sig igenom ”Mitt enda liv” från tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Precis som han utlovat på förhand går han all in med änglar och transor. Alla känslor är utanpå och i bakgrunden syns en hissad Pride-flagga.
Det är härligt och sorgligt och festligt och även om det bara är ett underhållningsprogram så känns det för en stund lite större än så.
När sista programminuten tickar och Måns ska återta sin regnvåta allsångsscen faller han pladask vid Gardells fötter.
Det är inte mer än rätt.
Det var ändå Gardell som ägde scenen i kväll.

I morgon tittar jag på ”Uppdrag granskning sommar” i SVT1.

🙂
”Allsång på Skansen” avslutas med att Måns Zelmerlöw skriker ”Happy pride”.

🙁
Jag förstår att Sean Banan är barnens favorit – jag förstår bara inte varför.