Inlägg av Ulrika Sjöblom

Nya reglerna räddade ”Mästarna”

av Ulrika Sjöblom

Nya mästare, ny energi.
Och vetskapen att det bara finns fem avsnitt kvar för Thomas Ravelli att bre ut sig i.
Att göra om reglerna i ”Mästarnas mästare” visade sig vara en strålande nödlösning av SVT.

När SVT inför den fjärde säsongen av ”Mästarnas mästare” gjorde om upplägget var det med motiveringen att de ville ”utveckla sig och hitta på nya grejer”.

I stället för att hela gruppen på tolv deltagare skulle åka tillsammans, delades de upp i två grupper, med sex deltagare i varje, som fick åka ner efter varandra.
På förhand kändes det lite som en lösning för dem att locka deltagare med tidsbrist. Idrottsstjärnorna behövde bara lägga hälften så lång tid på inspelningarna, om de gick hela vägen.
Ett nerköp snarare än en utveckling.
Jag hade med facit i hand helt fel.

I kväll sändes avsnitt fem av sjätte säsongen och det var den andra gruppens tur att börja tävla.
Med det tidigare upplägget hade det funnits en risk för att jag skulle ha behövt stå ut med Thomas Ravellis eviga psyksnack i tio avsnitt. Nu behöver jag bara hålla ut i max fem.
Mattias Sunneborns och Tommy Söderströms prat om spöken och deras bromance i första gruppen var också rätt härlig – i fem avsnitt, inte mer.
Att ”Kobra-Bernt” i förra säsongen mästrade sig genom nattduell efter nattduell hade inte heller varit roligt i tio avsnitt.

Dessutom får tävlingen ett annat slags allvar redan från början när grupperna är så små. I nästan alla programformat där en deltagare av runt tolv åker ut varje vecka bränner det till först mot slutet, till exempel ”Idol” och ”Let’s dance”. Det finns helt enkelt för många som förväntas åka ut innan eliten gör upp om segern. Nu tvingas varje deltagare att leverera direkt.
Det finns säkert saker vi går miste om också. Nu får vi aldrig se mötet mellan friidrottarna Christian Olsson och Kajsa Bergqvist eller höra Tommy Söderström och Thomas Ravelli tävla i vem som var den lataste målvakten.
Men det kan jag ta. Less is more.

  • I morgon ger jag premiären av ”Timells skärgårdskök” (TV4) en chans.
Kategorier Mästarnas mästare, SVT

Det är en bedrift att göra underhållning så tråkig

av Ulrika Sjöblom

Regel nummer ett:
Ett underhållningsprogram bör vara – underhållande.

På förhand låter SVT:s nya lördagssatsning ”Alla tiders hits” som en given succé. Konceptet känns igen lite lätt från ett framgångsrikt program i en konkurrerande kanal: några av Sveriges största artister, både i den folkkära genren och den mer kreddiga, ska tolka Sveriges största hitlåtar. Det sänds dessutom live på bästa sändningstid. Och populäre Niklas Strömstedt är programledare.
Det finns många sätt att misslyckas med ett nytt program. Men att lyckas göra ett underhållningsprogram så tråkigt som ”Alla tiders hits” är något av en bedrift. Det var långt ifrån livat i tv-husets studio ett under premiären i kväll.
Presentationerna av artisterna är en massa måste-information, feedbacken från publiken efter framträdandena är helt meningslös och pratet om all kul statistik i programmets app är inte alls kul om man inte får den presenterad i rutan.
Dessutom är intervjuerna som Niklas Strömstedt gör med artisterna innan de går på scen är totalt intetsägande. Det blir någon slags allvarligt småprat om låtarna, men på för kort tid för att kunna komma på djupet.
Det är som en fest där alla gäster har fått ett tråkigt besked innan de skulle gå hemifrån, men anstränger sig och går i alla fall.

Samtidigt i TV4 vet glättigheten inget slut.
Premiären av ”Körslaget” var i vanlig ordning jubel, bling och gruppkramar. Dogge berättar att han inte inte vill ha någon i sin kör som inte ler, Anna Book är ”golvad av kärleken” i programmet. Alla känslor är utanpå, inga sura miner får synas. Det är ett två timmar (!!) långt mys.
Det är långt ifrån den gråa tillställning som pågår i SVT, men jag är ändå tveksam till att den här är att föredra.
Jag tror att de båda programmen hade mått bra av att dela med sig av sina känslor till varandra.

I morgon ser jag ”Babel” (SVT2), som gästas av Johan Persson och Martin Schibbye.

 

He!
Den enda som försökte få till lite uppsluppen stämning i ”Alla tiders hits” var Karin Adelsköld, som programleder tillsammans med Strömstedt. Hon lyckades inte, men bör få guldstjärna för sin kamp.

Eh?
Det här med att SVT ska vara moderna och flera gånger frågade deltagarna om de hade twittrat något under kvällen? Nejnejnej.

Vansinnigt snygg tv om gamla brottsfall

av Ulrika Sjöblom

Det är radio förvandlad till tv.
Och det är rafflande.

Det är lätt att som kvällstidningsjournalist odla en nästintill osund fascination för brottsfall. Jag har närt min under flera år. Men jag tror inte att det är mitt överdrivna intresse som gör att jag gillar ”Brottskod” i TV3 så mycket.
Det beror på att det är så vansinnigt snygg tv.
Alla som har lyssnat på några avsnitt av P3 dokumentär kommer att känna igen sig. Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson var med och skapade det programmet, och har nu flyttat över sin skickliga berättarteknik till tv.
I ”Brottskod” tar de sig an Sveriges mest spektakulära brottsfall. Första avsnittet handlade om Örnligan, som med Liam Norberg i spetsen genomförde det största rånet i svensk kriminalhistoria. Andra avsnittet behandlade Trustor-härvan. Det tredje, som sändes i går, handlade om helikopterrånet i Västberga, där rånarna fick med sig 39 miljoner kronor i kontanter i en kupp som kom att bli en världsnyhet.
Alla tre är utan tvekan uppseendeväckande fall.
Men av förklarliga skäl finns det ofta ganska lite bildmaterial. Det är på sin höjd några ryckiga filmsnuttar från en övervakningskamera som de har att jobba med.

I en intervju på TV3play.se berättar Kristofer och Fredrik att de jobbat mycket med det visuella, till exempel hur intervjupersonerna är placerade i bild. Det märks. De mörka och ofta spatiösa intervjumiljöerna spär på dramatiken. Varvat med svartvita klippbilder på Stockholmsmiljöer blir känslan ibland nästan filmisk. Det gör att ”Brottskod” inte lider av att det finns bristfälligt material från själva händelserna.
Dessutom stärks programmen av att de lyckats få så många personer, både poliser, offer och dömda gärningsmän, att berätta så utlämnande om sina upplevelser i de olika fallen.
Det enda jag kan sakna är att få komma ännu närmre inpå gärningsmännen.
Men det är kanske lite väl mycket begärt.

I kväll blir det ingen tv, men i morgon tittar på ”Apflickorna” (SVT2).

 

JA
”Sveriges bästa äldreboende” (SVT1) är fint och sorgligt.

NJA
En femtonde säsong av ”Lyxfällan” (TV3) känns inte så lockande.

En sekunds allvar – resten är ett kalas

av Ulrika Sjöblom

Passa på att skratta.
Nyheter blir aldrig så roliga som i händerna på Filip och Fredrik.

Kanal 5-duon har ofta oförtjänt lite tittare.
Det är egentligen bara deras tråkigaste program ”Vem kan slå Filip och Fredrik”, som har nått någon riktig nivå.
Jag antar att tredje säsongen av ”Breaking news med Filip och Fredrik”, med premiär i Kanal 5 i går, går samma öde till mötes. En annan hade kanske blivit nedslagen av en sådan sak.
Om Filip och Fredrik känner så döljer de det skickligt.
För dra mig baklänges på en liten vagn – i deras studio är det kalas.

Naturligtvis går allt i en rasande fart. Claes Ljungdahl ska förklara hur man blir FN-inspektör i några enkla steg. Eller som Filip och Fredrik resonerar: Hur man blir världsskändis på bara några timmar. Hemtjänsten i Borlänge flimrar förbi, Martin Melin gör ett tappert försök att prata lika fort som programledarduon, Erik Segerstedt erkänner ett inbrott, och vi får veta att ungrare är de vars namn blir roligast när de krockar med det svenska språket.
Inget är på allvar, allt är ett skämt.

Att de helt skamlöst bjuder in en gäst för att sedan låta hen prata i sammanlagt 20 sekunder är lite befriande. Det blir inga inledande artighetsfraser, inget knussel.
Men det krävs också en viss typ av gäster för att det ska flyga.
Felix Herngren är en sådan. Han köper att han är med i programmet enbart i egenskap av ”Sveriges superfarsa”. I november ska han ha sitt sjätte barn – Filip Hammar ska samma månad få sitt första.
Och mitt i skämten om att Felix kanske måste byta fru om han ska skaffa barn fram till han är 90 år och att han har slagit rekord i hur länge en människa kan ha barn på dagis, händer något.
Det vädras en oro om att Filip kommer att fumla med sin bebis. Tappa hen eller bara klanta till det.
För en sekund blir det ett uns allvar i studion.
”Jag förstår oron, men man tappar inte ett barn. Det gör man inte…”, säger Felix.
”… Om man inte är väldigt oljig om händerna eller har lagat bolognese”, fortsätter han.
Inget är på allvar, allt är ett skämt.

I kväll ser jag ”Min sanning” i SVT2.

 

JA
Kakan Hermansson är festlig, men hon borde få mer utrymme i ”Idol” (TV4).

NJA
Det är dags att befria Morgan och Ola-Conny från sina semesterresor. Låt dem stanna hemma efter ”En stark resa – med bil” (Kanal 5).

Kategorier Kanal 5

”Arga doktorn” är inte arg – men bra ändå

av Ulrika Sjöblom

Han är inte speciellt ilsken.
Men SVT:s arga doktor har flera andra kvaliteter.

Det finns en hel uppsjö av program där en expert ska hjälpa människor i knipa, till exempel ”Lyxfällan”, ”Arga snickaren” och ”Du är vad du äter”. De kretsar kring personer som har satt sig själva i en situation som de till synes inte kan ta sig ur. Just det, att de har sig själva att skylla, för ofta med sig ett von Oben-perspektiv – vi gottar oss åt att de inte förstår bättre än att köpa fyrhjulingar för alla pengar de har och lite till.
”Arga doktorn”, vars första säsong hade premiär i SVT1 i kväll, är också ett sådant program. Men ändå långt ifrån.
Skillnaden är att här har personerna hamnat i sin situation på grund av läkarslarv, bristfällig vård eller ren ignorans från sjukvården.
De är maktlösa. De kan inte påverka.
Och det är rent provocerande.

I kväll handlade det om Jessica Thåström, som fått en stroke av p-piller.
En berättarröst guidar oss genom Jessicas historia, medan hon själv och hennes familj berättar känslosamt om kampen för att få hjälp. Om hur hon hade sådan huvudvärk att hon ville dö, men blev hemskickad med diagnosen ”stressad”. Om hur hon sex år efter hjärninfarkten fortfarande inte fått den hjälp och rehabilitering hon behöver.
Det är där Björn kommer in. Den arga doktorn, Björn Bragée, är en läkare som själv blev sjuk och fick uppleva vårdens baksidor.
För att vara en arg doktor är han inte speciellt arg.
Däremot är han ärlig, engagerad, rak, tydlig och lite tråkig på ett förtroendeingivande sätt.
I just Jessicas fall visar det sig att han inte kan hjälpa till alls egentligen. Att hon till slut får hjälp beror på att den privata klinik som kan hjälpa henne ställer upp och betalar för hennes rehabilitering när landstinget vägrar.
Men det gör inte så mycket – programmet belyser ändå något otroligt viktigt: vad som händer när pengarna ska fördelas och alls rätt till vård prioriteras bort.
”Det låter kallt”, säger den arga doktorn.
Ja, det låter kallt.

I morgon tittar jag på Kristallen (SVT1) från galans pressrum.

 

JA!
”De dejtbara” (Kanal 5) är, bortsett från namnet, riktigt charmigt.

AJ!
Ulrika Brydling blev den första att lämna ”Kockarnas kamp” (TV4). Precis som hennes syster Carina förra året. Ouch!

Kategorier SVT1
Taggar Arga doktorn

Svårt att göra humor-tv av klipp om ingenting

av Ulrika Sjöblom

Det ska vara roligt att titta på roliga klipp.
I TV3 blir det så roligt att jag känner mig tråkig.

TV4 försökte sig på youtubeklipp-tv:n i ”Sveriges roligaste klipp”. Det sågades av tittarna för att det inte alls var den utlovade skrattfesten.
Kanal 5:s tablå har haft ”Americas funniest home videos” som en flitig gäst.
Nu är det TV3:s tur. Skillnaden mellan deras program och de ovanstående är att i ”Torsk på tuben” handlar det inte bara om att tittarna får se roliga inslag, det finns även två paneler med tre komiker i varje som ska tävla i att titta på de här klippen. De ska till exempel gissa vad som fått flest klick på nätet, hur några tanter reagerar på några videor och vad olika filmsnuttar gör reklam för. Men främst ska de naturligtvis vara roliga.
Till det finns en vilt klappande publik, en färgglad dekor och en Tobbe Blom som enligt kanalen lämnat barn-tv:n bakom sig och för första gången gör tv för hela familjen. Han gör rollen som programledare och enväldig domare bra, kanske för att programmet trots allt inte ligger så långt ifrån ett barnprogram.

Förutom att ”Torsk på tuben” hade vunnit på att vara mer som ett roligt klipp: kort – så finns det ett annat problem med den här typen av program.
Roliga klipp innehåller ofta ingenting, egentligen. De är helt obetydliga, grunda och över på någon sekund. En kvinna trillar (gärna i brudklänning), en man får en boll i ansiktet, en katt blir blöt. Man skrattar, tittar igen, skrattar lite mer, sen går man vidare i livet.
Att se sex personer försöka vara ännu roligare än de klippen – ja, det blir inte så kul. Det är svårt att sitta i grupp och dra skämt om barn som ramlar i bajs.
Och jag vet inte. Möjligtvis är det jag som är humorlös, men få inslag i programmet är så roliga att man skrattar rakt ut. De två lagen tycker dock att det mesta är så kul att de inte kan hejda sig.
Det får mig att känna mig lite ofestlig.

I dag tar jag sovmorgon och slötittar på sista timmen av ”Nyhetsmorgon”.

FTW!
Efter förra veckans haveri var det kul att se ”Min sanning” (SVT2) med Margareta Winberg. Jag gillar programmets långsamma berättarstil.

WTF?
Britt Ekland äntrade ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) i går, men syntes bara i någon minut.

Kategorier TV3

Fullständigt okritisk SVT-dokumentär om Lasse Stefanz

av Ulrika Sjöblom

Sveriges största dansband, en sommar, en turné, en journalist och en timmes program i SVT.
Men vad var det som hände?

”Hur kommer det sig att Lasse Stefanz är, och har blivit, så stora?”
Med den frågan börjar idolporträttet ”Lasse Stefanz – on the road”.
Om du tittar i tv-tablån kommer entimmesprogrammet i SVT1 att förklaras som en dokumentär av musikjournalisten Thomas Deutgen. Men det står snabbt klart att det inte alls är någon dokumentär – det är en ren hyllning, gjord av Lasse Stefanz-fanet Thomas Deutgen.

I sin jakt efter svaret på varför Lasse Stefanz är så oerhört fantastiskt bäst i Sverige (och Norge!) pratar han med bland andra Lasse Holm (”De är genuina”) och arrangören Roger (”De är det bästa vi har”).
Halvvägs in i programmet är de mest frekventa orden ”makalöst” och pirrigt”.
Jag får veta att Olle Jönsson har 60 hattar hemma och att han gärna laddar upp inför spelningarna med att vara för sig själv.

Vad jag inte får veta är: vad var det som hände i Lasse Stefanz den där sommaren år 2012? Visst – de gjorde succé. De var med i ”Allsång på Skansen”, gästade Kalle Moraeus talkshow, spelade för första gången på Gröna Lunds stora scen.
Men det måste också ha varit en kaotisk sommar. Två av originalmedlemmarna, Hasse och Lasse Sigfridsson, hade precis lämnat bandet. Hasse av hälsoskäl. Lasse, skulle det senare visa sig, fick sparken efter stridigheter i bandet. Det här berörs inte under en sekund i Deutgens stående ovation. Jag får inte ens veta att bara någon månad före inspelningen av ”dokumentären” såg bandet helt annorlunda ut. Han kommer inte ens nära att ställa frågan om hur tiden fram till att de förlorade två vänner som de spelat med nästan hela livet sett ut, och hur den påverkat dem som band eller som människor.

I stället konstaterar Deutgen att Olle Jönsson fick underkänt i musik i skolan, och frågar: Hur känns det, nu när du spelar inför tusentals fans?
Går det ens att formulera ett intressant svar på den frågan?
Olle svarar till slut: Lärarna hade fel helt enkelt.
Ridå.

I morgon tittar jag på premiären av ”De dejtbara” i Kanal 5.

 

!
Sommartorkan i tv-tablån is no more. Bara i går var det en drös tv-premiärer. Nu kör tv-hösten i gång på allvar.

?
Vem orkar titta på tre avsnitt av ”Idol” (TV4) eller fyra avsnitt av ”Kändishoppet” (TV3) på en vecka?

Ulrika Sjöblom

Allsången blev en fest – av och med Jonas Gardell

av Ulrika Sjöblom

Med mindre än en minut kvar av sändningen lägger sig Måns Zelmerlöw platt framför Jonas Gardell.
Och det med rätta.

– Välkommen till ”Allsång på Skansen” – sommarens stora kärleksförklaring, säger Måns Zelmerlöw.
Och det ska erkännas att den där kärleksaffären känns lite solkig.
Det dröjde fram till det sjätte programmet i hans tredje säsong av SVT-succén innan Måns tvingades leda en allsång i hällregn.
Det är svårt att känna sig nyförälskad i svensk i sommar när kameralinserna fläckas av regndroppar, publiken sitter invirad i plast och scenen förvandlas till en eventuell dödsfälla. Redan i introt till första allsången är Måns Zelmerlöw nära att göra en praktvurpa i trappan.

Kvällen får inget sommarromantiskt skimmer när inte ens The Sounds lyckas väcka de dyblöta kidsen längst framme vid staketet. Det känns lite ledsamt att bandets första besök på allsången sedan genombrottet för elva år sedan tajmas med årets första höststorm.
Jag är osäker på om en soldränkt supersommarkväll hade kunnat rädda upp att Sean Banan står i folkdräkt och fiser i en mikrofon på scenen, men kanske hade det känts lite, lite mer… naturligt?

Men som i många kärleksrelationer kommer det en ljusglimt, om än övergående. I kväll hette ljusglimten Jonas Gardell.
– Jag ska bli en sång- och dansman, förklarar han för Zelmerlöw.
Sen sjunger och dansar han sig igenom ”Mitt enda liv” från tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Precis som han utlovat på förhand går han all in med änglar och transor. Alla känslor är utanpå och i bakgrunden syns en hissad Pride-flagga.
Det är härligt och sorgligt och festligt och även om det bara är ett underhållningsprogram så känns det för en stund lite större än så.
När sista programminuten tickar och Måns ska återta sin regnvåta allsångsscen faller han pladask vid Gardells fötter.
Det är inte mer än rätt.
Det var ändå Gardell som ägde scenen i kväll.

I morgon tittar jag på ”Uppdrag granskning sommar” i SVT1.

 

🙂
”Allsång på Skansen” avslutas med att Måns Zelmerlöw skriker ”Happy pride”.

🙁
Jag förstår att Sean Banan är barnens favorit – jag förstår bara inte varför.

Dags för TV3 att släppa taget om livsstil-tv

av Ulrika Sjöblom

Sa någon ”bryta dåliga vanor och förändra sin livsstil”?
Ursäkta, men jag blir så uttråkad att jag somnar.

Det finns många bortkomna svenskar. Sådana som inte vet hur man hanterar pengar, som öppnar restauranger trots att de inte kan laga mat, som äter mjukglass till frukost, lunch och middag.
TV3 har gjort det till sin uppgift att göra tv av dessa svenskar.
Vi har sett dem i program som ”Lyxfällan”, ”Du är vad du äter”, ”Tonårsbossen”, ”Kniven mot strupen” och ”Hotellräddaren”.
Nu hittar vi dem i första säsongen av ”Min stora lata familj”.
Upplägget är som vanligt.

En familj har gått vilse i chipsdjungeln och vet inte hur de ska ta sig ut. Det ska vara lite lagom förnedrande. Titta – de orkar inte ens genomföra en hinderbana! De förstår inte att man måste äta annat än färdiga köttbullar!
Då kommer räddarna i nöden, den här gången i form av träningstoken Martin Lidberg och matgurun Camilla Rova. De tar med recept och träningsscheman, men så fort de försvinner ur bild blir det hopp och lek för familjen i stället för svett.
Experterna kommer tillbaka, och den här gången tänker de använda känslokortet i stället för förnedring – familjen SKA komma till insikt.

I kvällens avsnitt tog Martin Lidberg med familjen till en idrottsplats där pappa Niklas får kasta slägga, grenen han en gång var svensk mästare i. Nu ska han ”vinna tillbaka självförtroendet”.
Martin konstaterar att han tror att Niklas ”kände stolthet” efter släggkastningen. Det tror inte jag. Om han kände det dolde han det duktigt. Jag tror att han skämdes. Där står han och kastar medan de andra applåderar, som om han vore ett barn.
Men i tv:s värld funkar det – allt vänder, familjen är duktiga och i slutprovet får alla strålande resultat. Vid det laget dock har jag somnat.
När Anna Skipper för första gången släppte lös sin vrede över bearnaisesås i tv var det ganska kul. Det var åtta år sedan.
Det är dags att släppa taget nu.

I morgon kväll sliter jag mitt hår över sommartorkan i tv-tablån.

 

images-1
Jag vill se ännu mer av Pia Sundhage i ”Den andra sporten” (SVT).

images
Vuxna män gör saker tillsammans – ”Sommar med Ernst” (TV4) är verkligen bromance-tv.

Jag förlåter Ernst för allt världsfrånvänt mys

av Ulrika Sjöblom
ernst

Jag struntar i spaljéer, odlingar, putsade tak och äggröra.
Men oj vad jag älskar Ernst Kirchsteiger.

Mys-tv hör sommaren till. Det ska vara solsken, barfotafötter och grillkvällar i motljus. Det verkar dock inte vara helt enkelt att låta myset flöda fritt.
SVT är för ordentliga, ”Sommarkväll” blir inte alls härligt, utan rakt på sak. TV3:s ”Ensam mamma söker” är snaskigt i stället för charmigt. I Kanal 5 ska det mesta vara skoj.

TV4 däremot – de är kungen av mys.
Där letar härliga bönder efter kärleken och allt är fint. Leila Lindholm bakar sockerbomber i trädgården vid sin sommarstuga och allt är fantastiskt. Och högst upp på mystronen sitter Ernst Kirchsteiger.

I årets säsong av ”Sommar med Ernst”, som hade säsongspremiär i kväll, tar han sig an ett gammalt fallfärdigt orangeri i Västmanländska Kolsva. Under åtta avsnitt ska han göra huset ”stolt och fint”. Han ska ”förvandla det till en lustfylld sommardröm”. Ett ställe där man kan ”odla sköna tankar och känslor”.
Det är högklassig sommarporr. Vi får se flygbilder av ett grönt Sverige medan Ernst exalteras över att få spaljera ett päronträd. Alltmedan han är noga med att inte ”tappa poesin i huset”.

Jag vet ingen som använder så många positiva ord som Ernst. Han kan till och med säga ”läckert” på ett övertygande sätt.
Han plockar fram grillen och hela livet förvandlas till en fest. Som han själv säger: Man kan ju bli lycklig för mindre.
Programmet är så idylliskt att jag inte skulle bli förvånad om det skuttade in små fluffiga kaninungar från ingenstans. Det är sådant jag föreställer mig händer i Ernsts värld.

Naturligtvis är det helt världsfrånvänt. Livet är inte så där härligt, inte ens på sommaren, inte ens för Ernst.
Men TV4 lyckas på ett underligt sätt att göra allt det här myset okej. Det blir kvalitativt och trovärdigt. Det kan bero på att kanalen tar sitt mys på allvar. Eller så är det tack vare att de hittat rätt programledare.
För Ernst Kirchsteiger gör tv så sockersöt att jag får diabetes, men jag förlåter honom för allt.

I morgon håller jag mitt midsommarfirande så långt ifrån en tv som möjligt.

 

YEAH
I dag visade SVT en Paul McCartney-konsert från 2012. Strunta i den – men se det fantastiska klippet på när Beatles kommer till Sverige 1964, finns på SVT Play.

NÄE
Jag är så less på program som ska få människor att bryta dåliga vanor och byta livsstil. ”Min stora lata familj” (TV3) får mig inte att ändra åsikt. Snarare puttar det mig över kanten till ren tristess.

 

 

Kategorier TV4
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB