Vila i frid, musikgalor.

Länge leve svensk musik.

Nöjesbladet rapporterade live (om än med spoilervarning), Kulturnyheterna intervjuade vinnare, Rapport hade ett collage av segerbilder från den gala som började redan vid 17-tiden. Kanske bör man ändå vara något av en nörd för att intressera sig för Grammisgalan, men nu ska det till ett extraordinärt intresse för att sätta sig framför tv:n kl 21 och se en gala man redan vet hur den slutar.

Kalla mig bakåtsträvare, men jag vill inte ha mina galor begagnade.

Även P3 Guld eftersändes i SVT, men där direktsände åtminstone radion sin egen gala.

Naturligtvis finns det många bra skäl till detta system, men inga av dem är omtanke om tittarna. Med ett så starkt svenskt musikliv borde man väl Animal-hamra på stora trumman, minst lika mycket som filmbranschen gör när de ockuperar en hel kväll för sina baggar.

Nu känns allt rätt defensivt. Även med en alltid lika knivskarp Gina Dirawi vid rodret. Kanske är hon den enda som kommer undan med skämt om att lp-skivan ”dödförklarats fler gånger än Lars Vilks”.

Ett stort problem för Grammisgalan är dess publik. Oftast ser det ut som att de skulle ha roligare på en kommunal debatt om Slussenfrågan. Är det så jobbigt att tvingas vänta lite på nästa drink?

Det såg lite motigt ut först, men till slut orkade de ställa sig upp och ge Sven-Bertil Taube och senare Lill Lindfors välförtjänta stående ovationer.

Tack och lov fanns en jublande lycklig Little Jinder och hennes gråtande mamma Åsa på plats för att leverera spektakulär vinnarglädje. Tack och lov fick även salongsberusade Rebecca & Fiona  snubbla upp på scenen iförda tjocka täckjackor och fyllda skumpaglas. Tack och lov höll Gina Dirawi en fin, personlig hyllning till det fria ordet.

Sen orkar inte ens Jocke Berg hämta upp sitt pris som årets textförfattare, utan låter sina introverta bandkollegor i Kent försöka hålla tal under rätt aggressivt hån från Felix Herngren.

Då blir man lite missmodig, igen.

På torsdagen ser jag damernas stafett i skid-VM, SVT1 13.00.

Ha!

Tur för ”Ninja warrior” (Kanal 5) att kufiske ”Stenålders-Henning” med nöd och näppe gick vidare till final.

Gah!

Sista avsnittet av ljuvliga komediserien ”Parks and recreation” visades på amerikansk tv igår. Jag kommer sakna lilla Pawnee, Indiana.

Listan skulle kunna göras lång.
Men här är de fem främsta orsakerna till att jag älskar TV4:s ”Torpederna”.

1. Liv Mjönes. Hon må ha varit Guldbaggennominerad, haft stora roller i filmen ”Kyss mig” och ”Hamilton” och ”Ettor och nollor” men för många av oss är det ett magnifikt genombrott hon gör i ”Torpederna”. Hon har hon en naturlighet och fräschör som svensk film och tv skriker efter. Liv Mjönes äger varenda scen och bildruta hon medverkar i. Bakom rollen Camillas positiva och sammanhållna fasad anas ett vilt snurrande inre. Jag längtar tills det brister.

2. Felix Herngren. Hans bolag producerar, han själv regisserar och agerar showrunner. Han vågar vila i detaljer, stannar ibland upp för en slowmotion och leker runt med andra auteur-egenheter. Han får också liv i skådespelarna på ett sätt vi sällan ser i svenskt drama. Framför allt tycks han ha särskilt gott handlag med Liv Mjönes, rätt ofta hör man Felix egna betoningar och säregna meningsmelodi i Camillas repliker. Perfect match.

3. Bifigurerna. Ljudet av händer som smörjer in handkräm. Ett mmm:ande som svar till allt. Det bleka, lakoniska uttrycket. Handläggaren på arbetsförmedlingen, briljant nedspelad av Malin Alm, är bara en av alla underbara bifigurer som susar förbi i ”Torpederna”. Avfallsbrännaren ”Agge” (May-Britt Carlsson) var en annan nu senast vars fascinerande ansikte Herngren utan vidare vågade vila i. ”Varuhuset”-stjärnan Marika Lindström är fint återsende, Härenstam likaså, Dragomir Mrsic vräker ur sig oneliners, gamle gladiatorn Roger Zapfe är fin som en dum mågangster. Listan bara fortsätter växa för varje avsnitt. Kanon-castat.
4. Den komiska ångesten. Murphys lag drabbar vår huvudperson hårt, vi vet alla vart det bär, det är både plågsamt och njutbart att se hur oturen grinar Sonny i ansiktet. Vattenskada – ”vi friskrev oss från dolda fel”. Sonny får jobb av präst – präst hittar lik – Sonny råkar döda präst. Och så vidare. Det är en klassisk motor i denna genre men funkar verkligen.
5. Torkel Petersson. Jag är egentligen ingen stor fan. Men huvudrollen Sonny är som gjord för hans tafatta, lågmälda, drumliga men godhjärtade uttryck.

I morgon: ”Aftonbladet morgon”.

He!
”Vinterstudion” betyder myz.

Eh?
Zlatan-sketcherna i ”Partaj”.

Det har kallats ”Så mycket bättre” för komiker.
Men ”En clown till kaffet” (Kanal 5) känns mest som en förvirrad konferensresa.

Redan i bussen från Stureplan till hotellet strax utanför Stockholm gör produktionen en ”rolig grej” av de pinsamma tystnader som uppstår mellan fem spända komiker. När dagens värd Felix Herngren tar emot med en turkisk träningsfrukost bestående av en halv banan försvinner plötsligt Sven Melander oförklarligt och är sedan borta fram till den avslutande middagen. Han har drabbats av en mystisk åkomma.
Resten av gänget utsätts för militär träning innan Herngren utser den han tycker varit minst duktig till kvällens clown. Uppdraget är att tillsammans med en utvald kollega härma karaktärerna Papi Raul och Dan Bäckman. I ”Så mycket bättre” har artisterna lång förberedelse inför sina coverversioner – här har komikerna bara några timmar på sig.
Resultatet blir därefter.
Robert Gustafsson och Anna Blomberg gör gubbarna efter bästa förmåga, men spårar ur i hysterisk konferensunderhållning. De små glimtarna av genialitet dunstar bort i ett moln av slipsen-runt-pannan-humor.
Resten av tiden ägnas åt Herngrens karriär och samtal om humor. Ibland blir det intressant, som när komikerna beskriver hur det är att få starkt genomslag för en sketch – men själv inte förstå varför.
– Man kan nästan bli provocerad när andra hyllar det, vafan, jag kan ju bättre, säger Peter Magnusson.
Redan i första programmet luftas den klassiska klyschan/sanningen att sorg och humor ligger nära varandra.
Sen dyker plötsligt Peter Wahlbeck upp i färgglad kostym och intervjuar Herngrens familj.
Allt är väldigt förvirrat – och tyvärr inte på ett bra sätt. ”En clown till kaffet” spretar åt alla möjliga håll, alltför ängsligt och ofokuserat för att bli annat än milt ointressant.
Förhoppningsvis lider premiären av barnsjukdomar som avhjälps när komikerna blir bekväma med varandra – och tv-formatet.

På fredag ser jag ”Skavlan” (SVT 1 21.00) med Bill Gates och Debbie Harry.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Tolfte säsongen av Project runway (TV3 19.00) är underbart fin. Heja Dom Streater!

Gah!

”Fittstim – min kamp” (SVT1). Önskar att dessa tre timmar tv hade använts till något vettigare än kommentarsfälts-tv.