Barnen lär inte klaga, det är en bra och fin tv-serie.
Men av SVT-klassikern ”Julkalendern” krävs mer jul, mer snö, mer humor, mer crazy, mer snö och mer tempo för succé. Och mer snö.

Svenska barn firar allt oftare jul på en sandstrand och därmed är det kanske både logiskt och modernt att förlägga årets julkalender i den vackra kroatiska övärlden. ”Piratskattens hemlighet” skulle kunna vara sponsrad av ett resebolag.
Men jag säger som en unge i Nöjesbladet i går:
– Miljön är för somrig!

En julkalender ska gnistra och glimma, den ska snöa och räven ska raska över isen. Dessutom bör det vara inslag av magi och övernaturlighet, vilket de två senaste årens ”Mysteriet på Greveholm – grevens återkomst” och ”Barna Hedenhös uppfinner julen” bjöd frikostigt på.
Särskilt ”Hedenhös” var väldigt lyckad med galna figurer, tidsresor, samhällssatir, jultema och en glasklart enkel handling.
Årets kalender (jag har sett sex avsnitt) är ett nära-realistiskt drama som liksom de två senaste lägger mycket fokus på familjen, eller snarare bristen på den. Föräldrar som inte är närvarande, som hummar tankspritt när barnen berättar något viktigt och som stressar med livspusslet. Lika tidstypiskt som julfirande i Thailand.

Allra störst fokus läggs på relationen mellan barnen Minna, Sam och Bianca medan de i alla oändlighet spilonkar i hav och gruvor och letar efter en piratskatt. (Det tar tre avsnitt innan det blir tydligt vad de pysslar med och varför, åtminstone för mig som inte är barn). Det är en fin skildring av vänskap och maktförhållanden.
Humor är det ont av, bortsett från en slapstickartad scen när mamma (Ana Gil de Melo) inte lyckas svara i telefon och när Lena T Hansson och Iwa Boman dyker upp som ljuvligt besvärliga hotellgäster. I övrigt är det mesta dystert, alldagligt och vackert – lite för präktigt.
Och somrigt. Det ska snöa på julen! Det gäller för både verkligheten och julkalendern.

I kväll ser jag ”Diktatorn”, SVT2.
Ja
”Historieätarna”, SVT1.

Nej
Inget ”Homeland”, SVT1, pga Thaksgivingfirande i USA. Och nästa måndag bara på SVT Play pga ”Musikhjälpen”.

”Barna Hedenhös uppfinner julen” har, cirka, 100 logiska luckor.

Men över 1,5 miljoner barn och vuxna tittar dagligen – och de har rätt.

I går, i avsnitt 17, var det dags för sten­ålderspappan (Fredde Granberg) att träffa statsministern (Sten Ljunggren) och efter ett möte på kontoret så skedde det också i en tv-show, där ledaren för Sverige även är ­programledare.

Det fick mig att tänka på ett roligt kåseri av Alex Schulman i Aftonbladet i söndags som gick ut på att varken han eller hans ­fyraåriga dotter begrep ett skvatt av handlingen i årets julkalender, en SVT-klassiker.

Det slutade med att Schulman ville olla tv:n.

Det vill inte jag, kanske, och inte mina små barn ­heller. De är mindre än Schulmans och bryr sig inte särskilt mycket om logik och korrekt handling. De bara älskar julkalendern för det har deras pappa förklarat att det gör man, punkt slut! Tindra ungjäklar!

Men Schulman har rätt. Att som vuxen försöka finna rim och reson i barnen ­Hedenhös resa till ”nutiden” är omöjligt. Ändå är jul­kalendern rolig att titta på. Hjärnan behöver inte vara med om hjärtat är det – och årets julkalender har massa hjärta.

Lika mycket hjärta men ­inget av otydligheten har ”Mitt liv som rom” på SVT2 haft. I går tog det slut, Claudia fick äntligen testa sin dröm att bli flygvärdinna, det var det raraste när denna gulliga men även salta dokumentärsåpa om samtidens mest utsatta folkgrupp, ­representerade av fyra ­typiska vanlisar men som allmänt och även av sig själva kallas zigenare, kom till slut.

Miniserien har varit en ­bagatell, men samtidigt viktigare för mångfalden och upplysningen än de flesta tv-program under höstsäsongen sammantaget. Vi ska vara lyckliga att vi har ­public service-tv.

I kväll tittar jag på ”Alla är fotografer”, 21.00, SVT1.

Ja

”Korrespondenterna”, SVT2. Förstår inte hur de ­hinner med att dagligt bevaka sina världsdelar och samtidigt göra utsökta ­reportage vid sidan av. Äkta murvlar.

Nej

”Det stora matslaget”, SVT1. Onödigt, ogenomtänkt.