”På spåret” är unikt.
Ett program som är inne på sin 25:e säsong borde vara skandalöst uttjatat – men inte.

Det skulle vara så lätt att kräva rejäl förnyelse, som jag och många med mig gjort när det gäller till exempel ”Fångarna på fortet”. Men faktum kvarstår: ”På spåret” är underhållande, smart och bildande. Mycket tack vare Fredrik Lindström, som i kväll var i sitt esse och bubblade ur sig anekdoter och diverse märkliga kunskaper.
Över huvud taget är tonen i programmet så sympatisk, och när någon av de tävlande nästan slår vinnarskallen i bitar inne i båset är det bara kul.
Nu var det dags för första semifinalen: Filip Hammar och Fredrik Wikingsson mot Kjell Wilhelmsen och Eric Ericson.

Något positivt har onekligen hänt när det känns så totalt märkligt med en studio fullproppad med bara män. Det har faktiskt blivit ovanligt.
Men i går gjorde det inget alls, resultatet var snarare mystrevligt än grabbigt. Och dessutom skrattframkallande emellanåt. Att jag känner mig korkad för att jag är så dålig på geografi får jag stå ut med.
Men en efterlysning till fredags- eller lördagskvällarna: En riktigt välgjord, bra svensk dramaserie.
Visst är brittiska kriminalserien ”Shetland” i SVT1 väl värd att följa, med sina mångfacetterade karaktärer och ödesdigra atmosfär. Men nu när välgjorda ”Blå ögon” är på sluttampen kommer längtan efter mer svenskt drama.

Eftersom det ständigt sänds nya spänningsserier vore det alldeles, alldeles underbart med ett svenskt familjedrama i stil med brittiska ”From there to here” (som för den delen ligger på SVT Play) Mörka familjehemligheter och frostiga relationer kan vara minst lika spännande som brott, våld och polisarbete.

Lördag kväll kommer jag av grupptryck eller någon annan outgrundlig anledning säkert att titta på den första deltävlingen i Melodifestivalen.