”På spåret” är unikt.
Ett program som är inne på sin 25:e säsong borde vara skandalöst uttjatat – men inte.

Det skulle vara så lätt att kräva rejäl förnyelse, som jag och många med mig gjort när det gäller till exempel ”Fångarna på fortet”. Men faktum kvarstår: ”På spåret” är underhållande, smart och bildande. Mycket tack vare Fredrik Lindström, som i kväll var i sitt esse och bubblade ur sig anekdoter och diverse märkliga kunskaper.
Över huvud taget är tonen i programmet så sympatisk, och när någon av de tävlande nästan slår vinnarskallen i bitar inne i båset är det bara kul.
Nu var det dags för första semifinalen: Filip Hammar och Fredrik Wikingsson mot Kjell Wilhelmsen och Eric Ericson.

Något positivt har onekligen hänt när det känns så totalt märkligt med en studio fullproppad med bara män. Det har faktiskt blivit ovanligt.
Men i går gjorde det inget alls, resultatet var snarare mystrevligt än grabbigt. Och dessutom skrattframkallande emellanåt. Att jag känner mig korkad för att jag är så dålig på geografi får jag stå ut med.
Men en efterlysning till fredags- eller lördagskvällarna: En riktigt välgjord, bra svensk dramaserie.
Visst är brittiska kriminalserien ”Shetland” i SVT1 väl värd att följa, med sina mångfacetterade karaktärer och ödesdigra atmosfär. Men nu när välgjorda ”Blå ögon” är på sluttampen kommer längtan efter mer svenskt drama.

Eftersom det ständigt sänds nya spänningsserier vore det alldeles, alldeles underbart med ett svenskt familjedrama i stil med brittiska ”From there to here” (som för den delen ligger på SVT Play) Mörka familjehemligheter och frostiga relationer kan vara minst lika spännande som brott, våld och polisarbete.

Lördag kväll kommer jag av grupptryck eller någon annan outgrundlig anledning säkert att titta på den första deltävlingen i Melodifestivalen.

Det är ett av mina favoritprogram. Ett av svensk tv:s allra bästa. Och populäraste.
Men när ett av tävlingsparen aldrig kommer in i matchen varken på det ena eller andra sättet, är inte ens ”På spåret” särskilt underhållande.

Börjar bli dags att sammanfatta året som gått.
Och trots att man som Biogubbe på filmfestivaler i Cannes och Venedig har träffat världsstjärnor från Hollywood och upplevt Ruben Östlunds internationella genombrott och Roy Anderssons Guldlejon-vinst, vet i sjutton om något detta år slår att ha fått vara med i ett avsnitt av ”På spåret”.

Ja, inte på riktigt, men nästan, när SVT arrangerade en specialtävling mellan Aftonbladet och Expressen. Visades på kvällstidningarnas sajter dagen före SVT:s säsongsstart av den populära frågeleken.
Försöker åtminstone inbilla mig att jag nog hade varit lika entusiastisk, även om Kristin Lundell och jag inte hade vunnit över Cecilia Hagen/Malin Roos. För ”På spåret” är ju ett program som har roat och folkbildat i 25 år. Har knappt missat ett avsnitt under alla dessa år.

Förändringen och föryngringen när Kristian Luuk/Fredrik Lindström tog över efter Ingvar Oldsberg/Björn Hellberg och kanske gav programmet en aning ironisk ton, har gått mer smärtfritt än väntat. Med Augustifamiljen och deras ibland nästan okända gäster vid sångmikrofonen, har musikfrågorna nog blivit både smalare och svårare. Men konceptet håller fortfarande. 2,3 miljoner tittare i snitt hittills. Missar själv aldrig ett avsnitt.
OBS: SPOILER-VARNING!!!
Läs inte längre, om du ännu inte har sett veckans program.
Men… det gäller att båda tävlingsparen förmår spela upp till dans.
Nykomlingarna Jason ”Timbuktu” Diakité och Lina Thomsgård fungerade bra, både för att de verkade trivas ihop och var ganska kunniga.
Ulf Danielsson och Martina Thun gjorde inget större avtryck senast de var med. Inte nu heller. Och utklassningssegrar blir sällan så bra tv, vad man än tävlar i.

På lördag kväll ser jag ”Moraeus med mera” med bland annat Laleh och Svante Thuresson, i SVT 1.

Musik
”Tack för musiken”, SVT 1. Niklas Strömstedt plockade skickligt fram Peter Jöbacks mångsidighet som artist.
Konst
”Degas och den nakna kroppen”, SVT 2. Intressant K-special-dokumentär om Edgar Dugas (1834-1917), omstridd nakenmålare.